Sverige, Sverige, Sverige foster... nätverk?

Det kanske inte spelar någon roll?
Det kanske inte hjälper?
Det kanske inte ens är meningsfullt att försöka?

Jag läser Jan Jörnmark i Göteborgs Posten. Om den möjligen förestående kollapsen för nationerna. Om en helt annan värld, uppbyggd på ett helt annat sätt.

Om en värld där migrationen kors och tvärs innebär att nationsgränserna inte längre gäller. Att nationsbegreppet som sådant måste definieras om.

Och den politiker som inte funderar över konsekvenserna av en sådan utveckling bör nog byta bana.

Den övergripande bilden av dagens enorma flyktingvågor är att människor akut flyr från krig. Bilden av en värld där kriget dominerar, och människor flyr, är tydlig. Men är den sann? Visserligen har antalet krig och antalet dödade ökat de senaste åren, men det har skett från historiskt låga nivåer. 1970-talet var betydligt dödligare än 2010-talet än så länge. Det kan man exempelvis läsa om i DN här.

Men på 70-talet var det ingen flyktingkris. Då svämmade inte människor över nationsgränserna globalt. Och det visar på något annat som ligger under det som nu sker.

Hur kommer det sig att Afghanistanska unga män och pojkar står för nästan 20 % av det totala flyktingmottagandet i Sverige idag? Hur kommer det sig att människor på flykt från länder söder om Sahara dör på Medelhavet? Hur kan det komma sig att Migrationsverkets statistik visar på att vi tar emot flyktingar från jordens alla hörn?

Svaret är sannolikt att världen aldrig varit rikare än nu, aldrig mindre än nu, aldrig öppnare än nu. Globaliseringen har inneburit rätt stora förändringar, inte bara för oss rikaste. Det går idag att resa över större avstånd än tidigare för fler. Och fler har råd att betala smugglare eller andra för de tjänster de behöver för att ta sig dit de vill. När man på 1970-talet som flykting var nödd att stanna kvar i närområdet, när flyktingvägen var så lång som benen orkade, har dagens flyktingar helt andra förutsättningar. Det finns helt andra kommunikationsmöjligheter. Och det påverkar migrationen.

21555 afghaner, 6787 eritreaner, 4567 somalier, 1367 etiopier, 814 mongoler hade sökt asyl i Sverige fram till och med oktober. Har alla flytt krig? Eller har de flytt elände, ofrihet, armod, fattigdom, uselhet, förtryck, diktatur? Och om de gör det nu, hur många kommer att göra det i morgon?

Bill Gates lär ha sagt att världsfattigdomen kommer att vara utrotad till 2035. Och det är ju bra. Men vad betyder det konkret? Framförallt om utvecklingen med en ökad inkomstspridning mellan de mycket rika och de som inte har lika mycket fortsätter? Kommer de som inte har så mycket (pengar, demokrati, frihet...) att acceptera att stanna kvar, eller kommer de att använda sina resurser för att byta till något bättre? Och vad får det för konsekvenser?

Som pessibilist är det väl bäst att skriva ner den dystopiska versionen. En utveckling där nationerna gradvis faller samman, helt enkelt för att vare sig det demokratiska systemet eller välfärdsstaten är byggd för att klara av en öppen migration. Demokratin blir obsolet när välfärden inte längre kan distribueras generellt. Och välfärden kan inte distribueras generellt för att intjänandeprocessen inte längre än livslång. Kontraktet mellan dig och staten, och mellan staten och dig, är satt ur spel. Och när det kontraktet inte längre gäller - vilket samhälle ser vi då?

Det finns de som menar att libertarianer använder flyktingkrisen för att aktivt påskynda detta, som de ser det, goda förfall. Staten har blivit för stor, välfärdsstaten är en anomali. Statens uppgift är i huvudsak att ge individen fysiskt skydd och värna rätten till ägande. Resten får individerna sköta själva, bäst de kan.

Jag trodde att detta var en mardröm som aldrig skulle slå in. Men frågan är om vi inte idag ser de första tecknen på detta. När staten föreslår olika kvalitet på skolor för flyktingar och medborgare, när flyktingar kan räkna med att bo i tältläger, när partister av olika färg börjar tala om att minska kostnaderna för invandringen genom differentierade bidragssystem - då har vi redan tagit de första stegen.

Det är steg mot ett samhälle där den generella välfärden ersatts av försäkringslösningar, där sociala kontakter och nätverk tagit över samhällets roll som social garant, där företag och organisationer erbjuder betaltjänster för bättre välfärd. Det är ett samhälle där åter härkomst, bakgrund, ekonomiska möjligheter och kontaktnät betyder mer.

Och frågan är om det är så vi vill ha det?

Redan idag skakar välfärdsstaten. Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle ytterligare en baksida av flyktingsituationen. Denna gång är den drabbade inte själv flykting, utan en svensk pojke som inte får det stöd välfärdsstaten egentligen garanterat. Men det är bara en liten bit i ett betydligt större pussel.

Ibland får jag frågan vad jag vill göra. Varför beskriver du bara en negativ bild? Varför ställer du bara en massa frågor? Ge dina svar istället.

Och jag brukar säga: Vi måste sätta stopp. Det finns en gräns för det mottagande vi klarar. Kanske är det 30.000 människor. Kanske det dubbla. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar. Hur det ska ske - om det är först till kvarn, eller bara uppehållstillstånd för kvotflyktingar som gäller och tältläger eller något annat för alla andra - vet jag inte. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar.

Men kanske är det en strid mot väderkvarnar. Kanske är dagens flyktingsituation inte en tillfällig puckel, orsakad av ökande krig, utan en långsiktig förändring av migrationens grundvalar, just nu akut på grund av krig. Beskrivningen av Ledarsidorna talar för det.

Och vad blir svaret då? Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om reglerad invandring? Eller innebär globaliseringen, de ökade inkomsterna även hos de fattigare och de allt bättre kommunikationsvägarna att folkvandringstiden på nytt är här. Bara betydligt snabbare och betydligt större?

Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om att bevara välfärdsstaten och välfärdssamhället? Eller har vi öppnat dörren till en helt ny värld, med helt nya strukturer för styrning, makt och ansvar?

Jobben, jobben, jobben.

Sitter på tåget till Stockholm för det förstas mötet med gruppen som ska ta fram Folkpartiets nya partiprogram. Det är en spännande resa, både fysiskt och mentalt. Fysiskt - därför att i möten med människor man aldrig tidigare mött kan det oväntade hända. Mentalt - för att svensk liberalism behöver flytta fram positionerna i ett politiskt landskap där förvaltande blivit norm.

På nätet läser jag dels om den artikel som jag, tillsammans med flera andra folkpartistiska kommunalråd skrivit på SvD Brännpunkt. Om ungdomsjobben som behöver bli fler. Om den offentliga sektorns ansvar. Och om trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi tror att svensk arbetsmarknad måste förnyas.

På landsmötet i höstas röstade Folkpartiets medlemmar för att arbetsmarknaden skulle bli mer flexibel. Den nuvarande svenska modellen har trygghet som enda norm. Men tryggheten har bara de som är inne på arbetsmarknaden som fokus. Samtidigt som den skapar trygghet för dem med jobb, ökar den otryggheten för dem utan. Vårt förslag om särskilda ungdomslöner inom offentlig sektor är ytterligare ett steg på väg till ett samhälle som ger fler möjlighet till jobb, försörjning och livskvalitet. Det är ett nödvändigt steg, men det krävs fler.

Svensk arbetsmarknad måste anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Oavsett vad vi tycker, kan vi inte längre agera som om det var möjligt för Sverige att agera som om omvärlden inte fanns. Nu agerar vi på en global marknad, med helt andra villkor, krav, utmaningar och möjligheter. För svensk arbetsmarknad handlar det om att inse att tryggheten inte ligger i det oföränderliga, utan att tryggheten måste skapas i en ständig förändring.

Jag är ofta ute och besöker människor, föreningar, företag och nätverk. Ett av de starkaste intrycken jag tagit med mig de senaste månaderna är synen från de som ofta står utanför arbetsmarknaden vad gäller både bidrag och arbetsmarknad. När det gäller bidrag är linjen klar: Inga bidrag utan krav på motprestation. Den som kan jobba, ska jobba! Lika klar är synen på ingångslöner: Hellre ett jobb med något lägre lön, än ett liv där bidragen från stat och kommun är livsavgörande.

Tyvärr är motståndet mot denna liberala syn för en arbetsmarknad som ger fler människor fler möjligheter stort. Från fackföreningsrörelsen. Från vänsterhåll där både (s) och (v) reagerat negativt (även om Löven ännu verkar ha rätt att ha fler åsikter samtidigt...). Men tyvärr även från moderaterna.

Istället för att jobba för en flexiblare arbetsmarknad som ökar möjligheterna till fler jobb, ökad trygghet och bättre förutsättningar för integration, jobbar merparten av de svenska partierna istället för att öka trösklarna in på arbetsmarknaden. Just nu går (s) och (m) armkrok för att införa rätt till heltid. Först i den offentliga sektorn, men sedan...

Även denna rätt kommer sannolikt att öka tryggheten för de som redan har jobb. Men för de människor utanför ökar otryggheten än mer. I går, på kommunstyrelsen, togs det första steget mot detta tröskelbyggande, när alla utom Folkpartiet röstade för att sätta igång arbetet för en ovillkorlig rätt till heltid inom kommunen. Och utanför Rådhusets väggar ökar ungdomsarbetslösheten...

Den liberala utmaningen är självklar: Vi behöver en flexiblare arbetsmarknad. Vi behöver fler i jobb. Vi behöver minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta en trygghet för fler, i ständig förändring. Och vi behöver hitta en avvägning där tryggheten för de sårbaraste är stark och hållbar oavsett världskonjunkturerna.

Media: Dn1, SvD1, SvD2, SvD3

En socialliberals bekännelser

Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället? Den frågan är egentligen grunden för oss som kallar oss socialliberaler. Kanske ska man komplettera den med ett antal andra frågor, av såväl grundvärdeskaraktär som sakpolitisk karaktär. Frågor om människovärdet är självklar. För en liberal kan man aldrig lämna frihetsbegreppet ohanterat. Och det finns sakfrågor som också alltid följer med. Naturvården är för mig självklar, eftersom den manifesterar frågan: "Hur lämnar vi en värld som är bättre åt våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar?"

Men åter till den första frågan. Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället?

Det traditionella svaret för oss social- eller vänsterliberaler, har varit ett högt skattetryck som omfördelar inkomsterna, ett generöst bidragssystem och en stark välfärd byggd på såväl offentlig finansiering som offentligt utförande.

Jag måste erkänna att jag börjat fundera i helt andra riktningar på alla områden.

Sverige har av tradition haft ett av de högsta skattetrycken i världen. Framförallt har det gällt beskattningen av höga inkomster. Så länge världen var möjlig att hantera utifrån ett nationellt perspektiv var detta en effektiv väg för att uppnå målet om att lyfta de sårbaraste. Och så länge Sverige hade ett försteg framför många andra europeiska länder, där krigets efterverkningar fortfarande var en del av vardagen, fungerade det.

Men tiderna ändras. Sverige är idag en del av en globaliserad värld. Och vi konkurrerar idag inte bara med Europa, och USA. Idag måste vi möta konkurrens från i princip alla länder över hela världen. Vår ekonomi är och blir allt mer bunden till alla andra. När konjunkturerna skakar i Kina, USA, Brasilien eller Indien, märker vi det i Sverige. Och när villkoren för, och förutsättningarna för, företagande och tillväxt är bättre i något annat land kommer arbetstillfällena att dras dit.

Vi såg det senast i fredags, då Astra Zeneca flyttade forskning från Södertälje. Men det är inte det sista, enda eller ens största problemet. Företag, entreprenörer, tillväxt och utveckling kommer att flytta från Sverige om vi inte möter utmaningen rationellt, effektivt och pragmatiskt. Det handlar om att förbättra utbildningen, något som Jan Björklund och vi andra liberaler ständigt jobbar med. Det handlar om att öka forskningsinsatserna, där regeringen ändå är på väg. Men det handlar också om skattesystemet.

Sverige har ett skattesystem som inte gynnar företagande, entreprenörskap, hög kompetens, rikedomsskapande. Visst har vi under lång tid sett hur skillnaderna i samhället ökat, mellan de rikaste och de som har minst. Men det beror sannolikt lika mycket på att det offentliga systemet inte klarar av att öka bidragen och andra offentligt styrda inkomster i den utsträckning som skulle behövas för att möta de inkomstökningar de rikaste har. Men kanske är det mer ett symptom på problemet, än ett problem i sig.

Och visst har även vi direktörsexcesser. VD-löner som tappat förankringen med verkligheten, bonussystem som ingen vettig kan förstå relevansen av eller med. Men det berör ett mycket litet antal människor, och är också sannolikt ett symptom mer än ett problem i sig. (Ska marknadsekonomi med kapitalistiska inslag klara som nån form av global mainstreamideologi, sig lär inte bolagen kunna skapa en nomenklatura som befinner sig utanför samhället på samma sätt som i de gamla kommunistiska staterna, eller de gamla adliga. Då kommer någon form av omstörtning att äga rum...)

Men det som nu gäller är att skapa ett skattesystem som gynnar företagande och entreprenörskap. Ett skattesystem som säger ja till människor som vill bli bäst inom sitt område, som strävar efter excellens i teoretisk forskning eller forskning i praktik. Ett skattesystem som faktiskt gör det möjligt att bli rik, inte bara som fotbollsspelare eller artist, utan även som matematiker, biolog eller medicinare.

Min analys är att vi då måste anpassa oss till omvärlden. Det handlar helt enkelt om att minska skillnaderna i skatteskalan. Progressiviteten måste bli mindre. Högre inkomster måste beskattas lindrigare än idag.

Men hur möter man då det socialliberala kravet på att värna de mest sårbara? Svaret är inte enkelt. Ett delsvar är att alternativet sannolikt är sämre. Om vi fortsätter med vår högskattepolitik kommer Sverige att halka efter i välfärdsligan, och våra välfärdsresurser kommer inte att hänga med. Så frågan är om vi vill ha en mindre andel av en större kaka, eller en större andel av en liten kaka, att fördela?

Men det handlar också om att fundera över andra skattebaser. Hur hanterar vi konsumtionsskatter? Hur jobbar vi med skatter på miljöstörande verksamhet? Hur är det med fastighetsskatten? Vilka skatter kan vi höja som gör det möjligt att värna välfärden utan att vi äventyrar utvecklingen och tillväxten?

Svaren är inte enkla. Men frågorna måste ställas. För det är sällan så att gårdagens svar är lösningen på morgondagens problem.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2,

Europa påverkar Örebro

Det finns idag en process som påverkar all politisk debatt och dominerar media. Det är inte Zlatan och hans bok. Sannolikt är hans liv mer intressant för vardagsläsning. Men det är något annat som gång efter gång kommer upp på nyhetsplats och på ledarsidor. Eurokrisen påverkar oss alla.

Idag kan vi läsa att EU skriver ner sin prognos för tillväxten i Europa. Greklands ekonomi kommer att fortsätta att backa. Italiens ekonomi står och stampar på noll. Tillväxten i Tyskland, som varit rekordstor i september i år, tvärbromsar. Och Sveriges ekonomi fortsätter att sakta in. Siffrorna för 2012 beräknas nu bli 1,4 %.

Det finns inga bra svar på hur den europeiska krisen ska lösas. I går på Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) kongress höll folkpartiledaren och vice statsministern Jan Björklund ett mycket bra tal som bland annat spann kring temat om Europa, EU och samarbete. Björklund gjorde i sitt tal en resa från kristallnatten, den 9 november för 73 år sedan, och dess följder för ett splittrat Europa i krig och den utveckling mot mer samarbete som blev följden av de hemskheter andra världskriget innebar. Det är i detta perspektiv såväl EU som euron måste ses. Euron är ett i huvudsak politiskt projekt, baserat i en vilja att knyta människor närmare samman.

Men det är tydligt att det europeiska projektet lider av flera svagheter. Det finns exempelvis ingen tydlig alleuropeisk politisk arena. Europaparlamentet har en svag ställning i de flesta av de europeiska länderna. En av orsakerna är bristen på gemensamt språk, eller snarare bristen på att hitta en vettig hantering kring hur man skapar en europeisk politisk debatt trots att vi har enormt många språk på en förhållandevis liten yta. För att demokratin ska kunna växa krävs att vi kan samtala med varandra och förstå varandras skäl till varför vi tar det ena eller andra ställningstagandet. Denna utmaning, att skapa en mer enhetlig politisk och demokratisk dialog, är en av EU-projektets största utmaningar.

En annan svaghet är genomförandet av euron. Det har blivit uppenbart för alla att flera av de länder som ingick inte borde fått göra det. Men det har också blivit tydligt att de undantag Tyskland och Frankrike får några år sedan gav sig själva när det gäller budgetunderskott, har skapat en instabilare situation för EU, euron och den europeiska framtiden. Dessa svagheter som nu visar sig, gör det i den sämsta av tider. Om vi hade haft en stark global tillväxt hade det varit enklare att hantera de problem som nu visar sig. Men vi har en problematisk situation över hela världen.

Den europeiska samarbetstanken försvagas i och med dessa händelser. Vi ser tendenser att det finns sprickor mellan de starkare nordeuropeiska länderna och de svagare sydeuropeiska. Men vi ser också ett Sverige som passar när det gäller europeiskt deltagande. Den nya socialdemokratiska ledningen verkar lindrigt sagt sval i sin europeiska identitet. "Inte i min livstid" sade Waidelich om euroinförande i Sverige. Och de tillfällen då Håkan Juholt har pratat om EU och den europeiska samarbetstanken är lätt räknade. Men svalheten finns hos flera andra partier. Speciellt illa är det när den nya centerledaren försöker ta populistiska poänger på en sådan sval hållning till EU och euron.

Vi kan tro att vi i Sverige kan leva i en bubbla där vi själva påverkar allt vad som händer och där världen utanför inte finns. Men den självbilden borde vara död och begraven sedan länge. Vi har sett en värld där murarna byggdes och människor skiljdes. Vi har sett en värld där dialog och samarbete var undantagen och där konflikterna, och till sist terrorbalansen, styrde världspolitiken. Vi vet var den vägen leder. Ingen vill ha den världen tillbaka.

Men vi måste också vara medvetna om att världen påverkar oss lokalt. Europa påverkar Örebro. Inte bara genom beslut som fattas av parlament eller kommission. Utan också genom den generella utvecklingen.

EUs besked idag om sänkt tillväxt visar till exempel på riskerna med att de siffror som Örebro kommun nu bygger sin budget på redan är föråldrade. SKLs tillväxtsiffror ligger på 1,9 % för 2012, 0,5 % högre än EU. En tillväxt på under 1,8 % ökar riskerna för att arbetslösheten ökar.  För Örebro kommuns del kommer det att innebära lägre intäkter och högre utgifter än vad majoriteten budgeterat för. En redan svag och delvis underfinansierad budget kan när SKLs nya prognoser kommer i december och februari visa sig enbart vara en grund för ännu större besparingar.

Vi lever i en värld som hänger ihop på ett sätt den aldrig tidigare gjort. Vi påverkar varandra globalt på sätt som aldrig tidigare skådats. För oss i Sverige och i Örebro gäller det att vi orkar lyfta blicken från de dagliga problemen och se både de utmaningar men också möjligheter som den globaliserade världen lägger framför oss. Örebro har alla möjligheter att möta utmaningarna och bejaka möjligheterna i denna nya värld. Men det kräver en politik för kunskap, frihet och utveckling.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, SVT1 och expressen, och expressen2, TV4