JUST NU

Under åren har min bloggs innehåll förändrats. Det har varit lokalpolitik, rikspolitik och EU-politik. Det har handlat om miljöpolitik, ekonomisk politik och allmän politik. Den kommande tiden kommer bloggen att handla om hur samhället ska byggas bättre tillsammans med de miljoner som nu blir äldre. Om den spännande tid som förr kallades pensionstiden.

Och - bara så du vet - jag vill förändra världen, därför att

FRAMTIDEN TILLHÖR DE GAMLA!

De blå timmarnas tid

De blå timmarnas tid
Tidig vårkväll. Ljuset återvänder.

2012-02-05

En socialliberals bekännelser

Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället? Den frågan är egentligen grunden för oss som kallar oss socialliberaler. Kanske ska man komplettera den med ett antal andra frågor, av såväl grundvärdeskaraktär som sakpolitisk karaktär. Frågor om människovärdet är självklar. För en liberal kan man aldrig lämna frihetsbegreppet ohanterat. Och det finns sakfrågor som också alltid följer med. Naturvården är för mig självklar, eftersom den manifesterar frågan: "Hur lämnar vi en värld som är bättre åt våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar?"

Men åter till den första frågan. Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället?

Det traditionella svaret för oss social- eller vänsterliberaler, har varit ett högt skattetryck som omfördelar inkomsterna, ett generöst bidragssystem och en stark välfärd byggd på såväl offentlig finansiering som offentligt utförande.

Jag måste erkänna att jag börjat fundera i helt andra riktningar på alla områden.

Sverige har av tradition haft ett av de högsta skattetrycken i världen. Framförallt har det gällt beskattningen av höga inkomster. Så länge världen var möjlig att hantera utifrån ett nationellt perspektiv var detta en effektiv väg för att uppnå målet om att lyfta de sårbaraste. Och så länge Sverige hade ett försteg framför många andra europeiska länder, där krigets efterverkningar fortfarande var en del av vardagen, fungerade det.

Men tiderna ändras. Sverige är idag en del av en globaliserad värld. Och vi konkurrerar idag inte bara med Europa, och USA. Idag måste vi möta konkurrens från i princip alla länder över hela världen. Vår ekonomi är och blir allt mer bunden till alla andra. När konjunkturerna skakar i Kina, USA, Brasilien eller Indien, märker vi det i Sverige. Och när villkoren för, och förutsättningarna för, företagande och tillväxt är bättre i något annat land kommer arbetstillfällena att dras dit.

Vi såg det senast i fredags, då Astra Zeneca flyttade forskning från Södertälje. Men det är inte det sista, enda eller ens största problemet. Företag, entreprenörer, tillväxt och utveckling kommer att flytta från Sverige om vi inte möter utmaningen rationellt, effektivt och pragmatiskt. Det handlar om att förbättra utbildningen, något som Jan Björklund och vi andra liberaler ständigt jobbar med. Det handlar om att öka forskningsinsatserna, där regeringen ändå är på väg. Men det handlar också om skattesystemet.

Sverige har ett skattesystem som inte gynnar företagande, entreprenörskap, hög kompetens, rikedomsskapande. Visst har vi under lång tid sett hur skillnaderna i samhället ökat, mellan de rikaste och de som har minst. Men det beror sannolikt lika mycket på att det offentliga systemet inte klarar av att öka bidragen och andra offentligt styrda inkomster i den utsträckning som skulle behövas för att möta de inkomstökningar de rikaste har. Men kanske är det mer ett symptom på problemet, än ett problem i sig.

Och visst har även vi direktörsexcesser. VD-löner som tappat förankringen med verkligheten, bonussystem som ingen vettig kan förstå relevansen av eller med. Men det berör ett mycket litet antal människor, och är också sannolikt ett symptom mer än ett problem i sig. (Ska marknadsekonomi med kapitalistiska inslag klara som nån form av global mainstreamideologi, sig lär inte bolagen kunna skapa en nomenklatura som befinner sig utanför samhället på samma sätt som i de gamla kommunistiska staterna, eller de gamla adliga. Då kommer någon form av omstörtning att äga rum...)

Men det som nu gäller är att skapa ett skattesystem som gynnar företagande och entreprenörskap. Ett skattesystem som säger ja till människor som vill bli bäst inom sitt område, som strävar efter excellens i teoretisk forskning eller forskning i praktik. Ett skattesystem som faktiskt gör det möjligt att bli rik, inte bara som fotbollsspelare eller artist, utan även som matematiker, biolog eller medicinare.

Min analys är att vi då måste anpassa oss till omvärlden. Det handlar helt enkelt om att minska skillnaderna i skatteskalan. Progressiviteten måste bli mindre. Högre inkomster måste beskattas lindrigare än idag.

Men hur möter man då det socialliberala kravet på att värna de mest sårbara? Svaret är inte enkelt. Ett delsvar är att alternativet sannolikt är sämre. Om vi fortsätter med vår högskattepolitik kommer Sverige att halka efter i välfärdsligan, och våra välfärdsresurser kommer inte att hänga med. Så frågan är om vi vill ha en mindre andel av en större kaka, eller en större andel av en liten kaka, att fördela?

Men det handlar också om att fundera över andra skattebaser. Hur hanterar vi konsumtionsskatter? Hur jobbar vi med skatter på miljöstörande verksamhet? Hur är det med fastighetsskatten? Vilka skatter kan vi höja som gör det möjligt att värna välfärden utan att vi äventyrar utvecklingen och tillväxten?

Svaren är inte enkla. Men frågorna måste ställas. För det är sällan så att gårdagens svar är lösningen på morgondagens problem.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2,

2 kommentarer:

Hendrik Nyman sa...

Mycket bra skrivet, Staffan!
Visst måste man lösa dessa problem, men jag tror att det är viktigt att inse att skattehöjningar inte är en realistisk väg att gå. Däremot kanske vi måste reglera nivån på olika skatter.
Det är lite oroande att partier som Vänsterpartiet lockar många unga väljare, trots att man står för en destruktiv skattehöjarpolitik. Men det är en utmaning för politikerna att skapa arbetstillfällen så att inte missnöjda arbetslösa lockas till missnöjespartier som V och SD.

Staffan Werme sa...

Tack!