Hur länge ska man jobba? Den fråga som statsministern lyfter idag är, eller snarare borde vara, central för många politiker idag. Men det är den inte. Skälet är enkelt. Det är inte många som tror att det är en valvinnarfråga att säga att man ska jobba längre.
Annars är det ganska självklart att vi måste göra det. Skälet är enkelt. Det är bara att göra en jämförelse som visar på den omöjliga sits som den offentligt finansierade välfärden sitter i:
För knappt 100 år sedan gick vi fem år i skolan, började jobba i tidiga tonår och höll på livet ut. När den första folkpensionen infördes var det bara någon procent av svenskarna som levde så länge att de kunde kvittera ut pension. Pensionen var det sista, yttersta skyddsnätet för de få riktigt gamla.
För drygt 50 år sedan, när ATP-striden stod som hetast, började du jobba vid 15, pensionerades du vid 67 och medelåldern var 70. ATP byggdes för att klara 3 års pensionärsliv...
Idag studerar du tills du är 30, jobbar i 30 härliga år och lever sedan gott på pensionen tills du fyller 90. Nej - riktigt så är det ännu inte. Men trenden är tydlig. Perioden då du jobbar blir allt kortare i förhållande till den tid du räknar med att samhället ska ta huvudansvaret för din försörjning. Eller att dina egna, eller av facket, avsatta pensionsförsäkringar ska ha gått så bra att du klarar dig ändå. (Sannolikt gärna med inslag av riskkapitalister som placerar i företag som inte sysslar med vapen, droger eller miljöstörande verksamhet - typ vård eller så alltså...)
Det är inte speciellt svårt att inse att det är en ekvation som är omöjlig att få ihop - den om att man ska jobba i 30 - 40 år och på den tiden kunna skatta så mycket att samhället ska kunna stå för både förskola, skola, högskola och pensionärstid (utöver all annan offentligt finansierad välfärd) under 60 - 70 år...
Så jag brukar säga till alla mina vänner och bekanta. Vi som är födda efter 1955 lär räkna med att vi inte kommer att få någon vidare pension om vi går i pension när vi fyller 65. Det gäller att börja fundera och planera redan idag för att i vart fall ha någon planeringshorizont inför den tid som förhoppningsvis kommer.
Vad ska man då göra? Statsminister Fredrik Reinfeldt är något på spåren. Men det är uppenbart att vare sig han eller någon annan tänkt färdigt. Men det gäller att få fler att jobba längre. Och det gäller att anpassa arbetslivet så att fler också kan jobba längre. Kanske handlar det om att skapa ett arbetsliv som kan börja anpassas redan i 55 - 60-årsåldern för att göra att kroppen orkar längre. Kanske handlar det om nya studiemöjligheter. Kanske handlar det om ekonomiska incitament för både arbetsgivare och arbetstagare att jobba längre. Och så vidare.
Naturligtvis kommer kritiken. Sossarna och facket är ute direkt och pekar på de grupper som inte orkar och påstår att det är "provocerande" att ens lyfta förslaget. Ryggmärgen talar. Populisterna, bidragspartiet, går igång. Men innan de börjar vifta med de röda fanorna alltför ivrigt borde de tänka på två saker. Det ena är Grekland. Det andra är jobb.
Idag vill ingen sosse hjälpa Grekland, annat än på distans. Vi ska hålla oss ifrån så mycket som möjligt. För vem kan hjälpa ett land som grävt sin egen grav så effektivt? De vill ju inte ens jobba... Gå i pension när du fyller 50... Usch!
Men Grekland är ett uppenbart exempel på hur det kan gå när inte intäkter och utgifter nationellt går ihop. När perioden för intjänande av pengar och resurser till sig själv och till det allmänna är för kort i förhållande till perioden för uttag. Då blir det kris. Då riskeras utveckling och välfärd. Då är till slut statskonkursen nära. Om vi inte klarar av att hantera samhällsekonomin på ett rimligt sätt kommer välfärden att riskeras.
Den andra saken sossarna, LO och alla andra som inte vill jobba efter 65 borde tänka på är just jobbet. Är det inte fantastiskt att få jobba? Är jobb bara en plåga, eller är jobbet också en del av livet, något man gläds åt, inte alltid kanske - men ofta? Jobbet är väl också mer än jobb - arbetskamrater, självständighet, utveckling, delaktighet? Och jobb och folkhälsa hör faktiskt ihop.
Rätt ofta låter motståndarnas argument mot en förändring av synen på pensionsålder som om arbete vore något nödvändigt ont. Ju mindre desto bättre. Det är en märklig syn, framförallt från det parti som förut var ett arbetarparti, och den organisation som säger sig företräda arbetare. Arbete är väldigt ofta det som ger människan mening och mål i livet. Oavsett om man är 25, 55 eller 75. Då gäller det att hitta rätt lösningar för att fler ska kunna jobba vidare, istället för att såga allt vid fotknölarna.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, Ex2, Ex3, AB1, AB2, Tvärsnytt1, Tvärsnytt2
Bloggar: Kent, Mikael Persson, Ett hjärta rött, Pierre Ringborg, Röda Berget, TCO Utredarna, Olas tankar, Kulturbloggen, Göran Johansson, Signerat Kjellberg, Parkstugan,Mitt i Steget, Annarkia, Mattias Lundbäck, Martin Moberg, Mikael Andersson, Peter, tokmoderaten
(Och varför rubriken 86,5? Min far jobbade varenda dag tills han dog, fram till sin sista dag på jorden. 86,5 år gammal dog han. Och han gladde sig åt jobbet varenda dag)
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
3 kommentarer:
Har du aldrig funderat över varför du sällan eller aldrig får någon respons på dina bloggar? Har du någonsin reflekterat över om den arrogans, det förakt (särskilt för svaghet) och den brist på empati som präglar dina inlägg kan få människor att rygga tillbaka? Du reducerar och förlöjligar hårt arbetande människors motiv till att få några år av välförtjänt vila - "ryggmärgen talar","bidragspartiet", "populisterna", "LO och andra som inte vill (!) jobba efter 65"...Din föredömliga pappa arbetade tills han var 86,5 och gladdes åt varenda dag. Det gjorde inte min pappa. I 40 år stod han i ett utrymme av en duschkabins storlek och sprutlackerade badrumsskåp på ackord. Skyddsutrustning vaddtussar i näsan. Han var oförsynt nog att inte njuta av varje arbetsdag.Han blev inte 86 heller.Själv är jag akademiker och arbetar på mitt 67 år. Det är inte svårt. För mig. Jag undrar vart man har blicken riktad om man inte är medveten om människors olika villkor?
Marita Blixt Lindesberg
Hej Marita och tack för din kommentar. Det är tråkigt att du uppfattar mina bloggar på det viset du gör. Ändå skriver jag exempelvis: "Men det gäller att få fler att jobba längre. Och det gäller att anpassa arbetslivet så att fler också kan jobba längre." Det handlar alltså inte om att alla måste jobba längre, utan att få fler att jobba längre.
För vad är ditt alternativ? Hur ska du få pengarna att räcka? Jag hörde idag Joachim Palme berätta om att det krävs skattehöjningar på 13:50 i genomsnitt för att klara äldreomsorgen om vi inte kan få fler att jobba längre. En sådan skattehöjning slår tyngst mot de sårbaraste.
I hela mitt politiska liv har jag jobbat för att finna lösningar som kan lyfta de sårbaraste, de som inte själva kan, de som inte själva har en röst. Men jag gör det utifrån en människosyn som säger att alla människor är lika värdefulla, värdiga, och har möjligheter att själva mer eller mindre delta i formandet av sin framtid. Jag tror inte på den socialdemokratiska politik som nuförtiden gör människor passiva, som gör dem till offer, som alltid ska se till så någon annan ska lösa problemen.
Jag är väl medveten om de två futtiga garderingsmeningar du petade in och jag förstod också att du skulle hänvisa till dem. Jag kan din debatteknink och den imponerar inte på mig. Och vilket värde och vilken tyngd får de meningarna, när resten av argumentationen karakteriseras av attityden ”sossarna LO och andra som inte vill (VILL!) jobba efter 65”? Och du fyller på med kritiken att arbetarpartiet inte värderar den”självständighet, utveckling, delaktighet” ”mening och mål i livet” som jobb ger. Var finns den ömsinthet för de svaga eller missgynnade som du själv tillskriver dig? Var finns empatin? Var finns förståelsen för den som lastar tomracks på Meritor dagarna i ända?
En annat retoriskt knep du brukar använda dig av är att tillskriva människor åsikter och motiv de inte har och som du inte har en aning om. Du tar dig rätten att skapa premisserna och sätta agendan. Du gör det till exempel i gårdagens blogg när det gäller Björn Sundin och allemansrätten. Du gör det i ditt svar till mig. Var har jag uttryckt att jag tycker att alla ska pensionera sig vid 65? Du väljer ett annat fokus än det jag valde i mitt inlägg. Jag hade synpunkter på din debatteknik och inget annat. Jag skulle aldrig drömma om att gå in i politisk diskussion med dig. Det finns nämligen inget du inte kan förvränga. Det finns inget som du inte kan vända eller tolka till det sämsta. Det finns ingen som du inte kan demonisera.
Det finns ett talesätt som lyder: ”Man kan segra sig till döds.” Har du hört det Staffan Werme? Fundera över innebörden.
Skicka en kommentar