En socialliberals bekännelser, II

Hur generösa bidragssystem ska vi ha? Och hur ska de se ut?

Idag skriver professor Lars Calmfors på DN om A-kassan. Han argumenterar för att taket ska höjas och skäller på oss politiker för att vi diskuterar fel saker. Och det gör vi. Men även Calmfors går lite som katten kring het gröt kring frågan om hur ersättningsnivåerna påverkar arbetslinjen. Så här skriver han:

För- och nackdelar med olika ersättningsnivåer är väl belysta i arbetsmarknadsforskningen. Det ligger ett självklart värde i att skydda människor som utan egen förskyllan blir arbetslösa mot inkomstförluster. Men en mer generös försäkring tenderar också att öka arbetslösheten. Den främsta orsaken är att den enskilda individens reservationslön – den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är. Högre lönekostnader innebär att arbetsgivarna skapar färre arbeten. Det är också rimligt att tro att a-kassenivån påverkar intensiteten med vilken de arbetslösa söker efter jobb. Ett stort antal studier i olika länder ger stöd för att högre arbetslöshetsersättning ökar arbets­lösheten.


Forskningen kan emellertid inte avgöra vilken avvägning mellan försäkringsskydd och drivkrafter för jobb som är önskvärd, eftersom frågan också involverar rena värderingar.

Ibland är det skönt att vara forskare. Det finns ett direkt samband mellan höjden på ersättningen och arbetslöshet. Men det är någon annan som ska avgöra var nivån ska ligga, hur avvägningen mellan skydd och stöd, eller för att vara mycket cynisk - mellan morot och piska, ska ligga.

A-kassan är en mix mellan försäkring och bidrag. Staten bestämmer men facken hanterar. Det är i sig en märklig konstruktion. Men en helt annan fråga. Ändå är hans redovisning av följderna av olika nivåer i A-kassan generell. Höga bidrag har en skyddsfunktion, men högre nivåer i bidragssystem leder till ökad passivisering, högre arbetslöshet och färre arbeten.

Jag är för ett starkt skydd för de människor som av olika anledningar hamnat i ett läge där de vare sig hittar egen försörjning genom arbete eller kan studera vidare. Men det är också uppenbart att det system vi har i Sverige har lett till att stora grupper hamnat utanför arbetsmarknaden långsiktigt, och ibland livsvarigt. Så kan det inte fortsätta.

Diskussioner kring försörjningsstöd, introduktionsersättning och liknande bidragssystem lyser mest med sin frånvaro. Nivåerna höjs mer eller mindre regelbundet. Men frågan om bidragssystemens höjd, och hur utformningen påverkar utanförskapet, saknas.

Även i denna fråga får jag erkänna att jag ändrat fokus. Från att hundraprocentigt försvara de system som finns, till att ifrågasätta främst utformningen av dem.

För mig är det idag självklart att alla bidragssystem ska omfattas av krav på motprestation. Om du kan jobba, ska du jobba (eller studera), även om din ersättning kommer från ett statligt bidragssystem. Det finns inga hållbara skäl för att tillåta passivt bidragsberoende som leder till långvarigt utanförskap. Samtidigt är det självklart att de bidragssystem som värnar de sårbarastes välfärd, ska värnas.

Och vi måste hela tiden ha en diskussion om var den rätta balanspunkten ligger, den svårdefinierbara punkt där tryggheten är tillräcklig men där inte tryggheten ökar arbetslösheten för mycket. Om vi inte vågar diskutera denna svåra fråga, riskerar vi antingen att låta människor leva i långvarigt utanförskap, eller undergräver vi de offentliga finanserna och därmed finansieringen av framtidens goda välfärd.

Idag diskuteras pensionernas storlek och omfattning. Det är bara en av de utmaningar den offentligt finansierade välfärden står inför.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3