Vår falska bild av världen

I går morse lyssnade jag en stund på partiledardebatten. Hörde vikarierande partiledaren för socialdemokraterna, Mikael Damberg, bre på om hur illa det var i Sverige. Allt var dåligt. Skolorna, jobben, solidariteten, till och med svamparna var eländiga. Och allt var regeringens fel.

Lite senare läste jag Facebook. Länkade vidare från en uppdatering från en av mina kontakter. Hamnade på en sida som beskrev hur kallt Sverige blivit. Ingressen var typisk: "Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar se det hemska".

Senare läser jag en debattartikel i DN. Om hur bra världen är på väg att bli. Den extrema fattigdomen är på väg att utrotas. Dollarmiljardären Bill Gates tror att det kommer att ske under hans livstid (och han är äldre än jag...) och han hjälper till så gott det går genom att använda miljarderna från hans livsverk Microsoft till mediciner för de fattigaste.

Men vår bild av världen är inte sådan. Vi ser fortfarande världen som en plats där Sverige är (eller var om man är mer vänsterlagd) det lysande undantaget i den usla världen. Där kapitalister suger ut de fattigaste och där världshandeln bara skapar mer elände.

Men i verkligheten är det tvärs om. Det finns kapitalister, Gates och Soros är bara två av många, som gör gott för sina miljarder. Den globala handeln skapar ett välstånd som världen aldrig tidigare sett. Och den lyfter miljon efter miljon ur extrem fattigdom till ett acceptabelt liv. Och utvecklingen bara fortsätter.

Världen har aldrig varit så bra för människorna som den är idag. Låt oss fortsätta den utvecklingen. Och låt oss värna det som gjort världen så bra; internationell handel, öppna gränser, demokrati, utbildning.

Men i Sverige är det mörkt. Välfärden rämnar. Aldrig har skolorna, äldreomsorgen, tryggheten varit så usel som idag. Och underförstått är det Alliansregeringens fel...

Men hur ser verkligheten ut?

Visst sjunker skolresultaten fortfarande. Men det beror inte på brist på lärare. Lärartätheten har ökat! Vi ser en skola som allt mer ser individerna och som försöker ge dem en individanpassad utbildning. Speciallärare och specialpedagoger skapar förutsättningar för fler barn att möta sina möjligheter och utmaningar. Och ser vi inte de första tendenserna till att resultatförsämringen vänt?

Det byggs förskolor som aldrig förr. Och servicen utökas. Nu är det normalt att alla större kommuner erbjuder barnomsorg även på obekväm arbetstid. Och för oss som haft barn i förskolan både för 20 år sedan och även nu syns en skillnad i medvetenheten kring pedagogisk utveckling även hos de mindre barnen.

Men äldreomsorgen då? Där har det väl aldrig varit så dåligt som nu? Eller.. För 30 år sedan vann Folkpartiet valet på devisen "Eget rum på långvården". Var det bättre förr? För 20 år sedan blev äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och sedan dess har perspektiven ändrats från att passivisera äldre i ett grått kollektiv av långvårdspatienter, till indivder med olika utmaningar som är boende inom äldreomsorgen. Allt fler blir äldre. Och de år som läggs till våra liv är allt friskare. Det är till och med så att de friska åren har ökat mer än livslängden. Och kostnaderna har inte minskat generellt sett, trots att antalet riktigt gamla inte ökat de senaste åren.

Men visst har Sverige blivit otryggare? Alla dessa invandrare som kommer. Och den ökade utslagningen under Alliansen? Sverige har verkligen blivit kallt! Men nej - svenskarna blir allt mer toleranta och bejakar de öppna gränserna. Och DN redovisade nyligen en rapport om att vi blir allt tryggare. Våldet minskar. Brottsligheten går ner.

Kanske är det så att det aldrig varit bättre i Sverige än idag. Aldrig har så många haft ett jobb att gå till. Aldrig har så många varit välutbildade. Aldrig har så många äldre kunnat känna en så stor trygghet i att få den omsorg man behöver. Aldrig har så många barn haft en bra och trygg förskola. Aldrig har vi mött så många nya svenskar på ett öppet sätt. Aldrig har gatorna varit tryggare än nu.

Det finns någon form av konservativ längtan tillbaka till 1970-talet hos stora delar av dagens vänster, oavsett om den finns i socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet. En längtan tillbaka till den tid då Sverige verkligen var bäst, då vi stod som en fyrbåk för välfärd, frihet och solidaritet. Då alla svenskar insåg att de levde i det bästa landet i den bästa av världar.

Men den tiden har aldrig funnits. Drömmen om den underbara gårdagen är lika falsk som beskrivningen av ett Sverige i förfall.

För det ligger sannolikt mer i att Sverige aldrig varit så bra som idag, svenskarna aldrig haft det så bra som idag, välfärden aldrig varit så heltäckande som idag, än de gränslösa svartmålningar som vänstern hänger sig åt.

Betyder då det att allt är så bra som det kan bli? Knappast. Behoven förändras. Möjligheterna förändras. Utmaningarna förändras. Världen förändras. Och vi måste förändras med den.

Det är det som är det liberala uppdraget. Att våga se förändringarna. Att våga bejaka förändringarna. Att skapa trygghet i vissheten om att du och jag, Örebro och Sverige, kommer att klara förändringarna helt enkelt för att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera dem.

Media: DN1, DN2, EX, NA, Sydsvenskan

Vändpunkten

I går lyssnade jag på Fredrik Reinfeldt. Statsminister tillika moderatledare.

Och jag blev imponerad.

Inledningen på Reinfeldts tal pekade mot en ökenvandring. Sifferexercis som mer liknade en föredragning av en SCB-tjänsteman skapade få glädjepunkter och färre applåder. Tänk om det åter var den trötte, administrativa statsministern som stod där. Hur skulle det kännas.

Men så vänder det.

Plötsligt kommer en glöd fram som inte märkts på år. Plötsligt skapas en känsla av en människa som vill något, som är tydlig i vad han vill och som pekar framåt.

Oavsett vad man tycker om innehållet i talet, om innehållet i den moderata politiken, var Reinfeldts tal ett lysande exempel på hur politisk retorik fungerar som bäst. Uppbyggnaden var suverän.

Först den lågmälda, administrativa inledningen med alla de fakta som de logos-bundna attraheras av.
I mitten en tydlig pathos-del där Reinfeldt pekar på sin och Alliansens tydlighet, deras regeringsduglighet och deras vilja att släppa fram ett vänsteralternativ för att stänga ute SD.
Och sedan ethos-avslutningen där statsministern lovade att kämpa än mer, än hårdare, än bättre för att vinna valet i september 2014.

Socialdemokraternas politik må vara lika ihålig som en schweizerost. Men deras bildsättande är helgjutet. Under flera år har de skapat en bild av en trött regering, en bild som till och med fått genomslag internt i allianspartierna. Medvetet, långsiktigt, skickligt har de manövrerat allmänhet, media och politiker att omfatta bilden av den trötta statsministern i den trötta regeringen.

Men i går kom sannolikt vändpunkten. Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2013 kan gå till historien som det tal som vände vinden, som lade grunden till ytterligare fyra år av alliansstyre. Det är intressant.

Varför denna hyllningstext till den moderata partiledaren från mig som liberal? Kämpar jag för en moderat valseger?

Knappast.

Det finns de som menar att de fyra Allianspartiernas framtid bygger på en ökad splittring. Framförallt företrädare för de tre små partierna hävdar att tiden nu är mogen för att man ska gå till val enskilt och obundet. Valresultatet får bestämma vem man sedan ska samarbeta med.

Jag delar inte den analysen. Jag menar att det är nödvändigt att Alliansen, fram till sin sista dag - oavsett när den kommer, bär bilden av att vara ett framgångsprojekt. För Folkpartiet är det lika nödvändigt att Alliansledaren kan skapa en positiv bild av Alliansprojektet som för Moderaterna. Vår uppgift att vinna fler väljare blir inte enklare om fler inte ser något av allianspartierna som något alternativ.

I det har Reinfeldts tal i går en avgörande betydelse. Men för oss liberaler återstår det viktigaste.

I morgon talar Jan Björklund från Almedalens scen. Då måste han fortsätta skapa bilden av det liberala Sverige, det liberala partiet och den liberala politiken. Vi måste jobba utifrån insikten om att det inte är andra partiers svaghet, utan vår egen styrka, som skapar vår framtid. Klarar inte vi av att visa på att det Sverige som bärs av liberala värderingar är det Sverige som skapar din bästa framtid, är ansvaret vårt, och bara vårt.

I Örebro arbetar vi med att skapa den nya, alternativa bilden av staden Örebro. Vi gör det utan att snegla vare sig åt höger eller vänster. Vi förhåller oss inte till andra partier och deras politik när vi formar vår. Vi söker inte kortsiktiga, mediala framgångar när vi skapar den långsiktiga, framtidsinriktade politiken för Örebro.

Vi bygger vårt liberala Örebro utifrån vår ideologi, dagens och morgondagens utmaningar och alla de möjligheter och förutsättningar som finns i vår vardag. I Örebro. I Sverige. I världen.

Den resan måste Folkpartiet också göra nationellt. Vi är på väg med det partiprogram vi nu tillsammans skapar. Och vi kan ta ytterligare ett steg när Jan Björklund i morgon tar över Almedalen.

Media: DN, SVD, EX, SR, SVT

Liberalism, Allians och Löfven

Nästan två månader utan blogg. Det är inte bra. I vart fall inte för bloggen. Eller i vart fall inte för läsarsiffrorna. En normaldag pendlar mina läsarsiffror från runt 150 till uppåt 400 när det är något mer spännande. Men det har tagit tid att få upp siffrorna. Och varje avbrott gör att man om inte startar på noll i alla fall startar på ruta två.

Så det är väl lika bra att börja.

Tidig måndagmorgon. 06.56 på väg till Stockholm och Folkpartiets partistyrelse. Idag kommer sannolikt det mesta att kretsa kring budgeten och utfallet av de förhandlingar som ägt rum. Det är intressant. Regeringen befinner sig i ett ganska trevligt läge. Sverige går bättre än väntat. Regeringen kan välja att satsa utifrån hur man vill hantera den internationella konjunkturens påverkan på svensk arbetsmarknad. Det finns utrymme.

Den senaste tiden har det varit diskussioner om Alliansens samarbete. Finns det, som Fredrik Reinfeldt vill mena, ett gemensamt alliansprojekt som sträcker sig utanför behovet av att någon annan än socialdemokraterna ska styra Sverige? Eller är just det uppdraget fortfarande giltigt?

Alliansen var en nödvändighet när den tog makten 2006. De nya moderaterna gjorde detta projekt, som egentligen Lars Leijonborg (fp) flaggat för redan efter valet 2002, möjligt. Men deras förändring från ett ideologiskt styrt högerparti, till ett pragmatiskt maktparti, skapade det nödvändiga förändringsmomentumet.

I Alliansen finns dock rätt skilda åsikter. De mest egoliberala inom Folkpartiet går inte speciellt bra ihop med de mest värdekonservativa inom KD. Och Centerpartiets landsbygdsfalang polar inte alltid med de liberala, vare sig i det egna partiet eller i FP. Moderaterna själv har en spännvidd mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism.

Det är självklart att det i ett sådant perspektiv inte finns något gemensamt Alliansprojekt som sträcker sig utanför det behov Sverige hade att regeras av någon annan än (S), och de behov av grundläggande förändringar i skola, skattesystem, valfrihetssystem med mera som alliansen nu genomfört. Visst finns det fortfarande rätt mycket att skruva i, i både stort och smått. Men det Alliansen gjort de senaste sex åren är att ha förändrat svensk politik i grunden.

Så är det nog? Finns det behov av en gemensam projektidé fram till valet 2014, ett Alliansen 2.0 som Annie Lööf sagt? Eller är framtiden åter en period av tydligare partiprofilering på Alliansens bekostnad? Eller finns det en tredje väg?

Jag är frisinnad, liberal med djupa rötter i den värderingstradition som kommer från min kristna tro och det arv denna tro bär med sig. Min hemvist har hittills varit Folkpartiet. Det finns fortfarande en plats för frisinnet i detta parti, även om jag oroas över den brist på funderingar kring vilka värden, vilka normer och vilka etiska och moraliska fundamenta vår tids liberalism ska vila på. (Mer om detta i kommande bloggar)

Jag är övertygad om att det finns ett behov och ett utrymme för en starkare liberalism i Sverige. En liberalism som ser till den enskilda individen, före alla kollektiv, men också en liberalism som inser att ingen människa är en ensam båt på en öde ocean. En liberalism som vågar stå för en solidaritet som går utanför både synen på att solidaritet alltid är en kollektiv rörelse (styrd från de i toppen som vet bäst…) och från de som tror att solidaritet är att ”jag alltid har rätt att göra det jag vill och jag och mina kompisar tycker är rätt”. En liberalism som vågar stå upp för ett människovärde, unikt och odelbart, som är lika för alla oavsett varifrån man kommer eller vem man är.

Men också en liberalism som vågar prata ekonomisk liberalism i ena andetaget och socialt ansvarstagande i det andra. En liberalism som vågar värna den natur och den miljö som vi ärvt av våra föräldrar och ska lämna till våra barn, och samtidigt jobba för den tillväxt som är en del av att vara mänsklig. En liberalism som vågar stå upp för människans unika värde och behovet av trygghet och omsorg ända fram till den sista livsdagen, och samtidigt vara den tydligaste förespråkaren för den frihet och den valfrihet vi söker hela livet.

Det är inte säkert, eller ens troligt, att en sådan politik när den brutits ner i konkreta detaljer, omfattas av alla de andra Allianspartierna. För att ta två exempel: Jag menar att vi måste se över skattesystemet så att det lönar sig bättre att utbilda sig och att vara en bra entreprenör. Höga skatter på höga inkomster är sannolikt inte det bästa för ett land som vill växa in i framtiden. Och det är självklart att ett värdeförankrat liberalt parti ska värna de omistliga värden som fortfarande finns i svensk natur. Höga skatter på miljöstörande konstgödsel och ackumulerande gifter, typ.

Båda dessa frågor, och en massa andra, har ingen gemensam Alliansplattform.

Så ska då Alliansen upplösas? Mitt svar på den frågan är ett självklart NEJ. Det finns både ett kort- och ett långsiktigt projekt med Alliansen.

Det kortsiktiga är att fortsätta att hålla socialdemokraterna borta från makten och att fortsätta att skruva på de befintliga parametrarna för att göra systemet bättre. Vi lever fortfarande i ett samhälle som är byggt på och av socialdemokratiska politiker. Det finns fortfarande alldeles för många korporativistiska drag i Sverige, med socialdemokraterna som spindeln i nätet, för att en liberal ens ska våga vilja diskutera andra lösningar kring makten. Först när dessa är borta, där det osunda bandet till LO är det viktigaste, och socialdemokraterna blivit ett vanligt parti med samma begränsningar som andra demokratiska partier, har denna Alliansuppgift lösts ut.

Det långsiktiga handlar om makt. Alliansen har visat att man kan klara av att regera. Nu gäller det att visa att man klarar av att göra Alliansen både starkare och mer flexibel. Alliansen måste tillåta de enskilda partierna att ta ut svängarna betydligt mer än idag. Man måste tillåta interna strider kring enskilda sakfrågor. Det krävs att man vågar bryta både värderingar och ideologiska ståndpunkter för att man sakpolitiskt ska gå framåt. Och demokratin förutsätter att detta sker i offentlighet.

Men denna flexibilitet måste också innebära att partierna ger varandra ett långsiktigt löfte om ett fortsatt Allianssamarbete. Allians för Sverige avslutas inte 2014, eller ens 2018. Men när valet 2018 är vunnet, bör de partier som ingår i Allians för Sverige sätta sig ner för att på ett vänligt sätt diskutera Alliansens fortsättning, eller planera för tack- och avskedsföreställningen.

Politik är makt. Och demokrati förutsätter att makten utövas av den som har flertalet av de röstande bakom sig. Den som tror att det skulle vara enklare med ETT Alliansparti med EN åsikt, kan hitta facit i exempelvis Stefan Löfvens agerande i gårdagens Agenda. Ett stort parti innebär alltid flera åsikter, oförenliga med varandra. Ett sådant parti måste antingen ledas av en ordförande som tar makten i egna händer och styr dit han vill, eller av en ledare som blir så otydlig att alla, och därmed ingen, känner igen sig.

(Det blev en rätt lång blogg. Men så är det ju den första sen Almedalsveckan också…)

Media: DN1, DN2, SVD1, EX, AB1, AB2, SR, SVT

Den farliga socialdemokratin

Fredrik Reinfeldt pratade i går om arbetslöshet. Och blev citerad: "Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet."

Omedelbart gick den socialdemokratiska twittermaskinen igång. Det är fascinerande att se dess effektivitet. Allt ifrån sådana som den lokala riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson till prästen Helle Klein går igång på samma tema. Det är verkligen fascinerande. Och det är effektivt. Man fick spinn. Journalister nappade. Det blev en nyhet.

Jag har svårt att förstå denna kollektivism. Alla går på samma boll. Alla har samma budskap. Storebror Löfvens mediakansli talar och partilandet följer. Bättre att låta någon annan tänka än att tänka själv, typ. Det skulle aldrig fungera i Folkpartiet. Här ställs väl frågan oftare om det verkligen är så att Björklund har rätt, de slaviskt följande partigängarna är få. Så är också den socialdemokratiska kampanjmaskinen bättre än den liberala, men frågan är hur det är med politiken.

I går fick statsministern på pälsen. Men vad sade han egentligen? Att arbetslösheten hos etniska svenskar är låg. Och? Är det någon som har någon annan åsikt?

Hans socialdemokratiske motkombattant, Stefan Löfven, hävdade att det var fel att dela in Sverige i vi och dom. Men gjorde statsministern det? Knappast. Han pekade på att arbetslösheten hos oss som funnits i Sverige länge och är mitt i livet är låg. Hos andra grupper är den högre. Hos ungdomar. Hos utrikes födda. Hos äldre.

Och vad ska man göra åt det? Självklart handlar det om att skapa en politik för de utmaningar som finns, inte för de som inte finns. Om man ska arbeta för att minska arbetslösheten, gäller det att hitta åtgärder som fungerar i det sammanhang de är satta att fungera. Som lägre kostnader för yngre på arbetsmarknaden. Eller bättre utbildning, och utbildning som är anpassad till dem som har det svårast att gå igenom skolan. Eller sänkt restaurangmoms. Eller nystartsjobb.

Det Löfven sa, och som han borde kritiseras för betydligt hårdare än statsministern, är att vi inte ska ha en arbetsmarknadspolitik som är inriktad på dem som behöver den mest. Det är bara generella åtgärder som gäller i så fall i sossarnas politik. Men så är det inte. I deras innehållslösa vårbudgetmotion är en av de få åtgärder som presenteras en som är direkt inriktad på en av de grupper som statsministern talade om: de unga. De vill i princip ha en obligatorisk gymnasieskola för alla. Varför? För att de menar att det är där problemet sitter.

Det är illa när ledaren för det största oppositionspartiet inte klarar av att hålla sig från populistisk slagordspolitik utan innehåll. Men det är ännu värre att han spelar ut SD-kortet. För den underliggande frågan, som alla dessa socialdemokrater i twittermobben trycker på, är om statsministern får säga "etniska svenskar". Får man överhuvudtaget använda de orden? Får det finnas etniska svenskar eller är vi inte bara en stor familj?

Genom sitt agerande gör Stefan Löfven demokratin två otjänster. För det första vill han dölja ett problem som finns. Arbetslösheten bland svenskar som ännu inte har sin svenskhet som etnicitet, exempelvis utrikes födda,  är ibland skrämmande hög. Det måste få sägas. Man kan inte sopa ett sådant problem under mattan. I så fall kommer det bara att göda dels de främlingsfientliga krafter som vill hävda att vi politiker blundar för verkligheten. Stefan Löfven och socialdemokratin (och en tyvärr alldeles för stor del av Mediasverige) spelar de främlingsfientliga krafterna i händerna.

För det andra innebär hans och hans partis hårda ställningstagande kring orden "etnisk svensk" att de vill begränsa det svenska språket. Och de gör det på de främlingsfientliga krafternas marknad. Läs den här bloggen exempelvis, från Andreas Johansson Heinö, som fördjupar frågan rätt rejält. Vi, som försvarar demokratin och därmed försvarar rätten att använda det språk som är demokratins enda redskap, vi, som försvarar rätten att demokratiskt arbeta för en politik och ett land där öppenhet och frihet är norm, vi måste ta striden mot de krafter som vill begränsa språket och som hävdar att vissa uttryck är farliga.

Stefan Löfven och hans socialdemokrati har själva insett riskerna med den politiska strategi de genomför. Den negativa politik som i huvudsak har som grund att smutskasta motståndaren utan att komma med egna förslag. Den politiken leder till rädsla och tystnad. Precis den tystnad som Löfven själv är det tydligaste exemplet på. Om man inte säger något kommer man inte att bli kritiserad för något man sagt. Och om man inte gör något så kommer man inte att bli kritiserad för något man gjort.

Men Sverige behöver politiker som vågar säga och som vågar göra. Tystnadens och rädslans politik är en återvändsgränd för demokratin. Men det är just denna väg som socialdemokraterna allt tydligare slår in på.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, NA, SVT1, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5

Vi är för allt bra!

I går kunde vi läsa om restaurangbranschens beräkningar kring vad den sänkta restaurangmomsen inneburit. Det handlar dels om att tusentals jobb skapats och/eller värnats. Dels handlar det om att det faktiskt inneburit sänkta priser, även om sänkningarna ännu inte är särskilt stora.

När regeringen beslutade om att sänka restaurangmomsen var skälet huvudsakligen att stärka en av de sektorer som skapar instegsjobb. Många unga jobbar inom restaurangbranschen. Många med invandrarbakgrund likaså. Trösklarna skulle sänkas.

Kritiken var rätt hård. Oppositionen talade om stöd till McDonalds, om räkmackor och om åtgärder som inte gav effekt. När Magdalena Andersson tillträtt som ekonomiskpolitisk talesperson för socialdemokraterna fortsatte hon, fast med andra ord, kritiken. Idag, när socialdemokraterna presenterar sin alternativ-vårbudget, är sannolikt ett avskaffande av den sänkta restaurangmomsen med som en del.

Men frågan är vad som händer i framtiden.

Socialdemokraternas politik har de senaste åren varit en spegel av Alliansregeringens politik. Först ett kraftigt avståndstagande, en enorm politisk retorik mot den högervridning som nu sker. Sedan en långsam anpassning under betydligt mindre buller och bång. Slutligen ett accepterande av den politik som bara något år sedan varit höjden av högervridning.

Det gäller jobbskatteavdragen. Men det gäller också frågor inom så skilda områden som skola, socialförsäkringar och äldreomsorg. Sannolikt kommer Jan Björklunds skolpolitik nu att bli än mer accepterad av socialdemokraterna. När ansökningarna till lärarutbildningarna ökar ges Björklund rätt, så vad gör kritikerna?

Under Stefan Löfven har detta blivit övertydligt. Stefan Löfvens socialdemokrater har en enda politisk agenda: "Vi är för allt bra! Och mot allt dåligt!"

Följdfrågorna måste då bli: Vad är bra? och Vad är dåligt?

Och hittills har socialdemokraternas svar varit ungefär så här: Vi vet ju inte förrän vi vet. Vi vågar knappt lägga egna förslag eftersom vi inte vet om de fungerar bra eller dåligt. Och eftersom förslagen inte genomförs, kan vi ju inte vara säkra på om vi är för allt bra och mot allt dåligt. Därför blir det mest fina ord och innehållslösa tal.

Just nu är socialdemokraterna emot såväl restaurangmoms som lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men dagen före deras alternativa vårbudget presenteras kommer nya siffror som visar något annat än vad de tidigare byggt sin argumentation kring. Frågan är nu om de kommer att ändra politik. Först genom att sluta prata om restaurangmomsen. Sedan att anpassa sig till den. Till slut anamma den. Kommer avskaffandet att vara kvar i Löfvens och Anderssons höstbudget? Eller försvinner den först nästa år?

För Folkpartiet och Alliansen innebär detta ett bekymmer och en möjlighet. Att slåss mot en geleklump är rätt jobbigt. Hur man än slår så tas slaget upp utan att klumpen påverkas. Stefan Löfven låter hittills som om han är för att bra som Alliansen står för, men mot allt dåligt. Och han har hittills haft möjligheten att avvakta och se vad som fungerar bra och mindre bra.

Men Löfven är lika bunden som företrädaren Juholt i det parti som inte vet vart det ska, som inte har någon egen politik, som vill vara vänster men som inser att det borde vara höger. Så fort han lägger skarpa förslag kommer hans parti att reagera. Antingen höger eller vänsterkanten. Så fort de skarpa förslagen kommer stelnar geleklumpen och blir möjlig att bemöta.

Så Folkpartiet och Alliansen måste fortsätta att lägga tydliga förslag som bygger en bild av det positiva Sverige, Sverige för arbete och välstånd, Sverige för framtid och förnyelse. Huvudansvaret ligger på Fredrik Reinfeldt som måste bli mer visionär. Men för Jan Björklund och oss liberaler ligger vägen mot framgång både i opinion, val och politik öppen. För till syvende och sidst kommer denna bild att visa sig starkare än det parti som likt en ogreppbar geleklump är för allt bra och mot allt dåligt utan att veta vad vare sig det ena eller det andra är.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3, SR1, SVT1, TV4-1, TV4-2

86,5

Hur länge ska man jobba? Den fråga som statsministern lyfter idag är, eller snarare borde vara, central för många politiker idag. Men det är den inte. Skälet är enkelt. Det är inte många som tror att det är en valvinnarfråga att säga att man ska jobba längre.

Annars är det ganska självklart att vi måste göra det. Skälet är enkelt. Det är bara att göra en jämförelse som visar på den omöjliga sits som den offentligt finansierade välfärden sitter i:

För knappt 100 år sedan gick vi fem år i skolan, började jobba i tidiga tonår och höll på livet ut. När den första folkpensionen infördes var det bara någon procent av svenskarna som levde så länge att de kunde kvittera ut pension. Pensionen var det sista, yttersta skyddsnätet för de få riktigt gamla.

För drygt 50 år sedan, när ATP-striden stod som hetast, började du jobba vid 15, pensionerades du vid 67 och medelåldern var 70. ATP byggdes för att klara 3 års pensionärsliv...

Idag studerar du tills du är 30, jobbar i 30 härliga år och lever sedan gott på pensionen tills du fyller 90. Nej - riktigt så är det ännu inte. Men trenden är tydlig. Perioden då du jobbar blir allt kortare i förhållande till den tid du räknar med att samhället ska ta huvudansvaret för din försörjning. Eller att dina egna, eller av facket, avsatta pensionsförsäkringar ska ha gått så bra att du klarar dig ändå. (Sannolikt gärna med inslag av riskkapitalister som placerar i företag som inte sysslar med vapen, droger eller miljöstörande verksamhet - typ vård eller så alltså...)

Det är inte speciellt svårt att inse att det är en ekvation som är omöjlig att få ihop - den om att man ska jobba i 30 - 40 år och på den tiden kunna skatta så mycket att samhället ska kunna stå för både förskola, skola, högskola och pensionärstid (utöver all annan offentligt finansierad välfärd) under 60 - 70 år...

Så jag brukar säga till alla mina vänner och bekanta. Vi som är födda efter 1955 lär räkna med att vi inte kommer att få någon vidare pension om vi går i pension när vi fyller 65. Det gäller att börja fundera och planera redan idag för att i vart fall ha någon planeringshorizont inför den tid som förhoppningsvis kommer.

Vad ska man då göra? Statsminister Fredrik Reinfeldt är något på spåren. Men det är uppenbart att vare sig han eller någon annan tänkt färdigt. Men det gäller att få fler att jobba längre. Och det gäller att anpassa arbetslivet så att fler också kan jobba längre. Kanske handlar det om att skapa ett arbetsliv som kan börja anpassas redan i 55 - 60-årsåldern för att göra att kroppen orkar längre. Kanske handlar det om nya studiemöjligheter. Kanske handlar det om ekonomiska incitament för både arbetsgivare och arbetstagare att jobba längre. Och så vidare.

Naturligtvis kommer kritiken. Sossarna och facket är ute direkt och pekar på de grupper som inte orkar och påstår att det är "provocerande" att ens lyfta förslaget. Ryggmärgen talar. Populisterna, bidragspartiet, går igång. Men innan de börjar vifta med de röda fanorna alltför ivrigt borde de tänka på två saker. Det ena är Grekland. Det andra är jobb.

Idag vill ingen sosse hjälpa Grekland, annat än på distans. Vi ska hålla oss ifrån så mycket som möjligt. För vem kan hjälpa ett land som grävt sin egen grav så effektivt? De vill ju inte ens jobba... Gå i pension när du fyller 50... Usch!

Men Grekland är ett uppenbart exempel på hur det kan gå när inte intäkter och utgifter nationellt går ihop. När perioden för intjänande av pengar och resurser till sig själv och till det allmänna är för kort i förhållande till perioden för uttag. Då blir det kris. Då riskeras utveckling och välfärd. Då är till slut statskonkursen nära. Om vi inte klarar av att hantera samhällsekonomin på ett rimligt sätt kommer välfärden att riskeras.

Den andra saken sossarna, LO och alla andra som inte vill jobba efter 65 borde tänka på är just jobbet. Är det inte fantastiskt att få jobba? Är jobb bara en plåga, eller är jobbet också en del av livet, något man gläds åt, inte alltid kanske -  men ofta? Jobbet är väl också mer än jobb - arbetskamrater, självständighet, utveckling, delaktighet? Och jobb och folkhälsa hör faktiskt ihop.

Rätt ofta låter motståndarnas argument mot en förändring av synen på pensionsålder som om arbete vore något nödvändigt ont. Ju mindre desto bättre. Det är en märklig syn, framförallt från det parti som förut var ett arbetarparti, och den organisation som säger sig företräda arbetare. Arbete är väldigt ofta det som ger människan mening och mål i livet. Oavsett om man är 25, 55 eller 75. Då gäller det att hitta rätt lösningar för att fler ska kunna jobba vidare, istället för att såga allt vid fotknölarna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, Ex2, Ex3, AB1, AB2, Tvärsnytt1, Tvärsnytt2

Bloggar: Kent, Mikael Persson, Ett hjärta rött, Pierre Ringborg, Röda Berget, TCO Utredarna, Olas tankar, Kulturbloggen, Göran Johansson, Signerat Kjellberg, Parkstugan,Mitt i Steget, Annarkia, Mattias Lundbäck, Martin Moberg, Mikael Andersson, Peter, tokmoderaten

(Och varför rubriken 86,5? Min far jobbade varenda dag tills han dog, fram till sin sista dag på jorden. 86,5 år gammal dog han. Och han gladde sig åt jobbet varenda dag)

Varför Europa?

Jag lyssnade på den gamle socialdemokratiske ledaren Persson igår. Under sin statsministertid var han kanske inte känd som den mest nyansrike mannen i svensk historia. Han hade säkerligen sina fel och brister. Men han hade en klar agenda för vad han och hans parti skulle vilja. Hur han sedan genomförde sin vilja, om det var en så tydlig användning av härskartekniker som det utifrån verkar, är ändå en annan sak.

Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.

Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.

När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.

Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.

Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.

Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.

Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.

Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,

Toppstyrning...

Läser om boken Knapptryckarkompaniet och hur den före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kände sig i den moderata riksdagsgruppen. Bilden är inte förvånande.

Det finns två skäl till detta.

Det ena är att bilden bara är en pusselbit i ett större pussel. Jag har hört företrädare för andra partier uttrycka ungefär samma sak vad gäller den interna demokratin i sina partier. Kanske är det främst företrädare för de två stora som gör det. Bilden av socialdemokratin är absolut inte annorlunda. Inte heller på det lokala planet. Många socialdemokrater lokalt har mellan skål och vägg vittnat om att behovet att hålla samman partiet har vägt över alla andra behov. Utskällningar av enskilda har varit en del av den politiska vardagen.

Visst möter man ibland kritik såväl från sitt eget parti och från de andra mindre partierna, men det är inte lika frekvent. (Hur vi hanterat frågan i Folkpartiet lokalt återkommer jag till.) Men det är framförallt från de två stora den massiva kritiken kommer. Frågan är varför?

Jag tror det finns två huvudanledningar.

Den första är att båda partierna har en enormt tydlig hierarki. Såväl moderater som socialdemokrater lever i en organisation som styrs från toppen. Jag har ofta blivit fascinerad över hur socialdemokraterna kan få alla sina ledamöter att över en natt byta åsikt, bara för att Verkställande Utskottet bytt politik. Skolpolitiken är det mest lysande exemplet. Men det finns många. De socialdemokratiska bloggarna och twittrarna verkar lika styrda. Ett direktiv går ut, och sedan agerar man som ett kollektiv.

Inom Folkpartiet är vi ofta glada över att vi får med oss våra förtroendevalda på någon form av kollektivt agerande. Synen på individualismen är djupt förankrad, och eftersom liberalism aldrig eftersträvar en lösning för allt given för alltid, finns möjlighet till ständiga tolkningar. Och, säger våra medlemmar och förtroendevalda, varför har någon annans tolkning större företräde än min?

Den andra huvudanledningen är makt. Det finns två maktpartier i Sverige. S och M. Strävar man efter makten som huvudorsak måste man agera utifrån de förutsättningar som gäller. Då handlar det om att visa (alltså visa - inte vara) enighet, om ETT budskap som går ut överallt, om EN organisation som agerar snabbt och effektivt och så vidare. Politikens form blir lite mer av en försäljning av en vara, än en ideologisk smältdegel.

Men det finns också ursäkter för varför man måste agera som man gör. Här kommer också mina egna erfarenheter från koalition Örebro att synas.

När Allians för Sverige bildades gjordes det för att bryta det ohälsosamma enpartivälde som styrt Sverige under merparten av de senaste 100 åren. Att bryta socialdemokraternas makthegemoni var värt rätt mycket för alla allianspartierna. Det innebar att man fick kompromissa. Och när fyra partier ska kompromissa kan inte alla kompromisser diskuteras i vare sig partistyrelse, riksdagsgrupp eller på landsmötet. Det gäller att lita på de som kompromissar, partiledare och partiledning.

När sedan Alliansen vinner, och en regering ska bli handlingskraftig, krävs samma kompromissande kontinuerligt. När partiledarna ska avgöra en fråga kan de rätt ofta inte invänta en bredare förankring i partiernas organisationer. Det gäller att de har ett starkt förtroende som bas för sina kompromisser, och att det egna partiet hela tiden antingen känner att kompromissen är förankrad i den egna politiken, eller att om man viker från den egna politiken ändå kan känna att helheten är acceptabel.

I detta läge är riksdagsgruppens jobb bara att vara ett knapptryckarkompani. Det finns inte så många andra alternativ. Bilderna från socialdemokratins maktperiod var ungefär likadana. Men istället för att handla om kompromisser mellan fyra partier handlade det om kompromisser inom ett parti med lika stor spännvidd som mellan de fyra allianspartierna.

Vi hade den diskussionen ofta lokalt i Folkpartiet under den förra perioden. Mitt inspel var där att vi fick acceptera helheten trots att vi förlorade i detaljer. Att min roll mer var att företräda Koalition Örebro och mindre Folkpartiet Örebro. Att det var viktigare för Folkpartiet att det fanns en majoritet där vi fanns med men inte fick igenom all vår politik, än att vi kunde driva vår politik i opposition. Att vi måste lita till varandra när vi kompromissade, i nämnder, programnämnder, kommunstyrelse. Att de andra partierna i koalitionen skulle kunna lita på oss när vi antingen sade ja eller nej till en kompromiss. Det var inte lätt, därför att det innebar att många upplevde sig som just en del i ett knapptryckarkompani. Men det var nödvändigt för att få en kommunledning som kunde agera.

Så - är detta en nödvändig del av den moderna politiken? I vårt politiska system är det sannolikt så. Jag kan personligen inte förstå hur man i andra partier kan acceptera offentliga utskällningar inför partier eller förtroendegrupper. Men för att en majoritet ska fungera så måste man acceptera att de valda representanterna i partiet just får vara den representativa demokratins medspelare.

Om vi vill ha ett annat system, måste vi byta fot. Vårt demokratiska system utgår från partierna, inte personerna. För att en person ska ha "rätt" att vara individualist inom ett parti måste man vara personvald. Men det är inte en speciellt stark "rätt" eftersom partivalet trots allt lägger grunden också för din framgång.

Ska vi slippa knapptryckarkompanier lär vi förändra såväl partisystem som valsystem. Majoritetsval i enmansvalkretsar ger dig som person en betydligt starkare ställning. Men vi får ett tvåpartisystem. Ett totalt genomslag av personkryss i valet skapar också en starkare rätt till individuella bedömningar.

Folkpartiet var på väg mot en annan hållning i dessa individuella frågor, framförallt när Mauricio Rojas röjde runt som fristående liberal. Men för att skapa hållbara sådana förändringar krävs en bred politisk enighet över många partigränser. Och så länge som makten står på spel, lär sådana förändringar inte komma till stånd.

Media: DN1, DN2, SVD1, SR1, SR2, SVT1, TV4-1, AB1, AB2, Expr1,

Den moderata nyckeln

Idag samlas de nya moderaterna på stämma i Örebro. Det är bra. Välkomna till Örebro, en stad som faktiskt även jag som folkpartist kan säga behöver mer av de nya moderaterna.

När Fredrik Reinfeldt tog över skutan efter Bo Lundgren valde han och hans närmaste en väg som i förstone säkert kunde anses som orimlig. Man lanserade de nya Moderaterna, valde egentligen bort merparten av den konservatism som tidigare ledsagat partiet och gjorde pragmatismen till ideologi. Även tidigare hade de gamla moderaterna och socialdemokraterna gjort upp i de flesta frågorna i riksdagen, men det fanns ett antal tydliga ideologiska skillnader. Nu tog de nya Moderaterna tydlig rygg på socialdemokraterna och blev först det nya, och sedan det enda, arbetarepartiet.

I dagens intervjuer i såväl DN som SVD visar partiordförande Reinfeldt väl på detta ism-skifte. Konservatism har blivit pragmatism. I förstone kan det verka som en lång resa. Men i verkligheten är det knappast så.

Socialdemokraternas tid som samhällsbärande parti kännetecknades allt mer av pragmatism och allt mindre av socialism. Med undantag för ett antal snedsteg, som Meidner-fonderna, gick resan mot ett parti och en politik som försökte se till vanligt folks vardag. Politiken fick då två syften, dels att göra vardagen för de breda grupperna lättare, dels att därmed knyta dem till partiet som väljare eller medlemmar. Det var pragmatism med stora doser av konservatism, eftersom politiken förändrades allt långsammare ju mer tiden gick ifrån den tidigare bärande ideologiska basen.

Kanske är det med nödvändighet så att ett parti som vill vara statsbärande, i den traditionella meningen, måste vara såväl pragmatiskt som konservativt. Det lämnar, å andra sidan, fältet öppet för partier som vill och kan driva olika former av mer radikal, ideologisk politik. Det är den resan som Folkpartiet påbörjat de senaste åren.

De nya Moderaternas framgångar har för alltid förändrat det svenska politiska landskapet. Ur en liberal synvinkel är det ett av de största och viktigaste skiftena som skett under efterkrigstiden. De nya Moderaternas framgångar har brutit den stagnation som skedde under socialdemokraternas senaste maktperiod. Samtidigt har det inneburit att det korporativistiska enpartisamhälle som socialdemokraterna skapat fick sin första riktiga törn. Men fortfarande återstår enormt mycket arbete innan följderna av denna politik är undanröjda, och vi har en bättre fungerande demokrati.

Genom Allianssamarbetet har de nya Moderaterna också förändrat mer i svensk politik än vad som kan anas. Synen på jobb är idag en annan än för tio år sedan. Synen på skattenivåer likaså. Synen på frihet och valfrihet är betydligt liberalare idag än för tio år sedan. Det är i huvudsak de nya Moderaternas intåg som statsbärande parti som gjort det möjligt.

Ofta pratar man om att de små partierna har nyckeln till Alliansens fortsatta framgång. Så kan vara fallet, men det är inte hela sanningen. Alliansens framgång bygger i huvudsak på att de nya Moderaterna kan fortsätta att stärka sin position som det enda arbetarepartiet och göra det på socialdemokraternas bekostnad.

De nya Moderaternas nyckelroll visar sig tydligt i de lokala valen i Örebro. Såväl på landstings- som kommunnivå har Moderaterna presterat sämre, eller betydligt sämre, än nationellt. Det har cementerat en socialdemokratisk hegemoni över såväl makt som politik. Makten är socialdemokratisk, där andra alternativ bara är parenteser. Och politiken kännetecknas fortfarande av bidrag, ofrihet, ovalfrihet, höga skatter och kommunsocialism.

I Örebro, liksom i landet, är det framförallt de nya Moderaterna som har nyckeln till en fortsatt god utveckling med trots allt många liberala förtecken. I perioder där vi andra ibland suckar över låga opinionssiffror kan det vara bra att hålla i minnet. Vi liberaler ska göra allt för att göra såväl Alliansen som Sverige betydligt mer liberalt. Och vi ska göra det i ett gott samarbete med de nya Moderaterna.

Så - Välkomna till Örebro alla nya moderater. Örebro är en fantastisk stad, en stad som behöver en ny politik och en ny politisk ledning för att kunna utvecklas. Låt oss ta den utmaningen gemensamt på allvar. Låt oss tillsammans vinna valet 2014, i Örebro och i Sverige!

Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, SR, Expressen

Blogg: Kent Persson

Näste man till rakning?!

Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.

Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.

Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)

Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.

De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.

Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.

Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.

Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!

Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!

Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!

Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.

Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...

Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1

Bloggar: Kent Persson

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.

Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.

Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.

Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.

Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen

Visioner eller mål eller medel?

Statsministerns tal i går har fått hård kritik från många. Nerikes Allehandas ledarsida är en av dem. Statsministern beskrivs som visionslös.

Idag talade socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Där är det mer av visioner. Svenska Dagbladets experter ger honom bra betyg.

Men det är mer som skiljer. För statsministern och alliansregeringen är ekonomin överordnad. De har lärt sig läxan av Göran Persson (s): "Den som är satt i skuld är inte fri" och arbetar med att ständigt söka balans i budgeten och att hitta vägar att öka intäkterna genom att få fler i arbete.

För Juholt finns ingen ekonomi. SVT beskriver det på ett intressant sätt: Som omden ekonomiska krisen aldrig ägt rum...". För honom finns ingen ände på löftena, ingen bortre gräns för resurserna, ingen stupstock för välfärdens finansiering.

Reinfeldt känns rätt Obama 2011. "Yes we can" har förbytts i förvaltning av en storhet som kanske haft sin bästa tid. Var finns visionerna då "mer av allt" inte längre känns så lockande?

Juholt känns både lite som sossarna 1968 (erkänner att det är en efterhandskonstruktion eftersom mitt politiska intresse då låg rätt lågt) och som Grekland fram till 2010. 1968: Det offentliga ska göra allt det den offentliga sektorn vill, kan och tycker sig behöva. Grekland: Vem bryr sig om pengar? Det är här och nu som gäller. Låt någon annan betala, senare...

Eller förenklat: Reinfeldt saknar visioner, men har målet (fler i arbete och budget i balans) och medlen (pengar i kassakistan). Juholt har visioner (bättre åt alla och främst åt de fattiga) men saknar mål och medel.

Så vad ska man välja?

Rent parentetiskt kan man konstatera att denna dualism inte är ny. Den är till och med biblisk. Är det tron, eller är det gärningarna som gäller? Kan man ha tro utan gärningar, eller kan man göra goda gärningar utan att tro? Jakob skriver sitt brev i det andra kapitlet: "Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Reinfeldt är en god Jakobsföljare, lutheran, medan Juholt i detta mer liknar en pingstvän (ursäkta alla pingstvänner, men man får förenkla lite ibland).

Om det bara vore för pengarna så vore det enkelt. Såväl Grekland som tidigare Sverige och även min hemkommun Örebro, har visat hur det går om man tror att pengar är något oviktigt. Välfärden värnas knappast genom nödstopp, anställningsstopp, uppsägningar och neddragningar som är framtvingade av en dålig ekonomisk hantering. Ett land med Juholt som ledare är sannolikt ett land på väg mot nödstopp.

Men det som framskymtar än mer i Juholts tal, och som får parallellerna med 68 att tyvärr bli än tydligare, är återsocialiseringen av sossarna. Det är ungefär samma process som vänsterpartiet hade efter Schyman. Åter till rötterna, åter till kommunism eller socialism. Åter till den trygghet som fanns igår, när världen slutade vid brukets gräns. När det räckte med att skolan lärde för industrigolvet. När människor accepterade att vara delar av ett grått kollektiv. När den starke mannen i toppen kunde bestämma över allt och alla.

Denna socialism har vi sett i Örebro under flera år. Här har sossarna varit emot alla alternativ, inom skolan, inom äldreomsorgen, inom sjukvården. Här slåss man med alla medel för att Sveriges proportionellt sett största allmännytta inte ska bli mindre och bättre, utan större och mer monopolistisk, helst med skattebetalarnas pengar som grund. Här ska den politiska toppen styra över allt och alla. Och här kallar sig kommunstyrelsens ordförande för socialist...

Men det är ytterligare en sak som blir skrämmande i jämförelsen Juholt och Örebro. Socialdemokraterna i Örebro under såväl Mats Sjöströms som Lena Baastads ledning, har alltid krävt att andra skattebetalare ska stå för deras kostnader. Det är alltid mer pengar från staten som ska lösa Örebros problem. Det är aldrig det egna ansvaret som är lösningen. Denna socialistiska ickeansvarspolitik gjorde under lång tid Örebro till en avkrok i Sverige, långt från den utveckling som staden borde kunnat ha. Den ökade segregationen och utanförskapet till nationellt höga nivåer. Den gjorde Örebro till sannolikt den enda regionhuvudstaden med universitet i Sverige där medelinkomsten var lägre än i den omgivande regionen. Örebro blev fattigt under socialdemokraternas tid. Örebroarna likaså.

Juholts löfteskarusell är en ickeväg. Juholts socialism är en återvändsgata. Trots alla fina ord leder hans politik bara till samma trista utveckling som socialisterna lett Örebro in i. Utanförskap. Segregation. Fattigdom. Stillastående.

Övrig media: DN

Bloggar: Kent Persson, Rasmus Jonlund

Inte Almedalen

I år är jag inte i Almedalen. Det är ett medvetet val. Har haft ett antal förfrågningar men tackat nej. Det är sex år sedan jag hade en riktig semester. Valåret 2006 blev det ingen. Majoritetsåren 2007-2010 lika illa. Så det är faktiskt ända till 2005 jag fått drömma mig tillbaka.

Annars är Almedalen rätt fascinerande. Det beskrivs ofta som ett mingelparty för politiker och samhällsorganisationer. Så är det.

Men det är också en tuppfäktning. Vem får flest seminarier? Vem får de bästa? Hetaste? Intressantaste? Vem får media?

Jag har varit i Almedalen både ensam och med familj. Det är väl rätt lätt att säga att det inte är någon hit att ta med familjen och tro att man ska kunna umgås. Ska man vara paneldeltagare på seminarierna, och kanske lyssna på någon partiledare, finns inte tid med så mycket bad, sol och lugna kvällar.

Men Almedalen är något jag tycker alla som har ett samhällsintresse någon gång borde besöka. Det finns enormt många intressanta föreläsare och seminarier. Det är gratis vidareutbildning i toppklass!

Och så kommer det intressanta utspel. Jag menar att statsminister Fredrik Reinfeldt har helt rätt i sina analyser av sossarnas nya SD-vänliga linje. Det som nu håller på att ske i svensk riksdag är att Juholt öppnar för ett mer samstämmigt tredje block som på väsentliga punkter kommer att driva en antiregeringspolitik. Det är inte bara att glänta på dörren för SD. Det är att öppna den på vid gavel!

Det finns en sida hos Håkan Juholt som oroar mig. Tyvärr känner jag igen den från den lokala politiken. Vem vet vad Juholt egentligen står för? Är han inte mest en sossepopulist som söker de enkla svaren på de rätta frågorna? Det spelar väl mindre roll om de är vänster eller höger, bara de passar in i den traditionella arbetarvärderingsportföljen...

Men denna traditionella arbetarvärderingsportfölj är inte någon upplyftande väska. Den är fylld med rätt mycket skräp. Där finns arbetare som skriker "Go home" åt arbetare från andra länder. Där finns bruksmentalitetens inskränkthet och ovilja att acceptera främlingar. Där finns arbetargrabbarnas förakt för högre utbildning. Där finns den nästan religiösa tron på socialdemokratin och på partiet. Där finns de ohälsosamma kopplingarna mellan fack och parti. Där finns den konservatism som tyckte att allt var bättre förr, inte minst på Palmes tid.

I de flesta av dessa frågor är avståndet mellan S och SD liten. Partierna blir delvis spegelbilder av varandra.

Under lång tid, från Palme med sin internationalism till Sahlin med sitt starka Stockholmsperspektiv, hölls dessa värderingar oftast nere, i vart fall i partiets centrala politik. Men vad händer nu?

I Örebro är det inte alls lika illa ännu. Men vem vet vad sossarna och Lena Baastad står för? Vilken politik vill de driva? Är det bara populism? Är det bara röstmaximering? Jag har, trots att jag jobbat nära Baastad och Sundin i många år nu, inte en aning om vad de står för. Det enda jag vet är att Sundin är Örebros bästa spindoktor någonsin, och att han i team med Baastad lyckats med att skapa en bild av en bra politiker - utan politik...

Men vad händer med ett parti som saknar politik får ledare som inte har förmågan att sätta de gränser som företrädarna gjort? Vem kommer efter Baastad? Hur hanterar Juholt och hans grabbar den sossiga bruksmentaliteten? Hur mycket är makten värd? En öppen dörr till SD?

Media: DN, Expressen