Jorden vi ärvde, utan genmanipulation...

Läser i tidningen Land att EU nu kommer att släppa in en genmodifierad majs för odling. De negativa länderna, dit Sverige tyvärr inte hör, blev inte tillräckligt många. Det är synd.

Hur ska vi egentligen ha det med genmodifikation? Är den räddningen för världens befolkning, eller hotet som slutligen kommer att sätta spiken i kistan på det industrijordbruk som odlats fram under 1900-talet?

Jag har inte en aning. Allt jag skriver är ett relativt fritt tyckande utifrån en rudimentär kunskap om genmodifieringens följder. Jag har sannolikt läst mer om det än 99,9% av svenskarna. Men den kunskap som experterna har kommer jag aldrig att nå. Och det är inte heller politikens mål eller syfte.

Politik handlar om att väga olika intressen mot varandra, att bedöma olika vetenskaper mot varandra och att försöka se in i en framtid som inte kan ses. Så även med de genmodiferade organismer som nu får sitt inträde på en allt bredare front.

Mina funderingar går efter tre stigar.

För det första: Är det rimligt att genmodifiera växter så att de klarar av växtgifter, eller insektsgifter, bättre än andra? Jag tycker svaret på den frågan är nej. Därför skulle jag rösta nej till att införa den nya genmodifierade majsen i EU. Den är just mer resistent mot ett bekämpningsmedel som samma företag som vill sälja majsen tagit fram. Man ska alltså kunna spruta mer, utan att majsen tar skada. Dessutom tillverkar majsen själv ett gift som ska minska angrepp.

Jag tycker denna utveckling är helt fel. Ingenting pekar mot att vi ska spruta mer, snarare mindre. Ingen har en fullständig bild av hur den kemikaliesoppa som världen håller på att bli ser ut. Ingen vet hur olika ämnen samreagerar i naturen och vilka följder det får, för natur och för människa. Av de hundratusentalet kemikalier som tagits fram, har en bråkdel ordentliga beskrivningar av möjliga skadeverkningar, men inget medel har en beskrivning av hur det samverkar med alla de andra 100.000 ämnena. Vare sig på kort eller lång sikt.

Just nu ser världen en död av pollinerande insekter som aldrig förr. Humlor och bin dör i miljontal. Det orsakar enorma förluster för odlare, och ingen vet hur det påverkar naturen. Ingen vet heller skälet, även om många forskare pekar på ökad användning av vissa kemikalier i jordbruket.

Om detta vore följderna av att använda en medicin, skulle biverkningarna omedelbart leda till att medicinen förbjöds, oavsett nyttan. Men gifterna i jordbruket fortsätter att spridas. Om genmodifiering innebär ytterligare giftspridning är det oacceptabelt.

En värld att bevara eller manipulera?

För det andra: Är någon säker på att generna inte hoppar mellan det odlade och det vilda? I förra tidningen Land kunde vi läsa om en kanadensisk bonde som vunnit en kamp mot ett bolag, vars genmodifierade gröda hade spritt sig in i hans ekologiska fält. Han vann en delkamp, men förlorade kriget. Han kunde inte odla vidare sin ekologiska gröda. Och bolaget som tagit fram den genmodifierade grödan (och det passande giftet…) krävde honom på pengar för att han olovligen använde sig av deras gener…

Frågan om rätten till ägande av gener, och därmed rätten till ägande av liv, är komplicerad. Men den riskerar att bli än mer komplicerad.

Tänk om denna genmodifierade majs som nu tillåts, sprider sina gener till vilda gräs. Vem äger då det gräset? Och tänk om detta gräs är ett besvärligt ogräs som blir resistent mot de nu verksamma bekämpningsmedlen. Vem ansvarar för kostnaderna för detta? Vem tar ansvaret för följderna, både för jordbruket och för naturen?

Detta leder oss in på den slingriga tredje stigen: Tror vi verkligen att vi kan förbättra jordens produktion? Om nu jorden har funnits i några miljarder år, och evolutionen ständigt ägt rum, borde väl totalproduktionen på planeten vara hyfsat optimal. Tiden har prövat, förkastat, prövat och accepterat de arter och de processer som ger mest avkastning för hela planeten. Ekosystem, ståndorter, småbiotoper, gigantiska hav – allt är anpassat efter miljontals år av utveckling.

Men så kommer människan in. Och på några få år tror vi att vi kan öka avkastningen av jorden rejält. Utan några följdverkningar. Jag är rätt tveksam till det…

Vet någon hur genmodifierade växter och djur påverkar naturen på 100 års sikt?

Svar: Nej.

Vet någon hur växtgifter, insektsgifter, konstgödning o.s.v. påverkar livsmiljön på 100 års sikt?

Svar: Nej.

På fråga efter fråga tror vi oss veta vad som händer generationer härefter, efter några få års forskande och producerande.

Men tänk om jorden var hyfsat optimerad förut. Tänk om vi en gång inser att vi inte kan stöpa om världen hur mycket som helst utan att det får negativa konsekvenser. Tänk om vår kortsiktiga tillväxtmaximering inom jord- och skogsbruk inte går ihop med evolutionens tillväxtoptimering.

Vad händer då?

Jag menar att vi borde vara betydligt försiktigare med hur vi hanterar vår biosfär. Det krävs tuffare kemikalielagstiftning, nationellt och internationellt. Och om vi ska tillåta genmodifierade organismer, ska det i vart fall inte vara sådana som gör det möjligt att spruta mer.

Tomhetens politik

Jag läser artikeln av Åsa Romson och Stefan Löfven. En gång. Och så en gång till. Och funderar varför den egentligen är skriven.

Det finns olika skäl för att skriva debattartiklar som politiker. Ibland vill man föra fram sitt partis ståndpunkter. Ibland vill man skälla på motståndarnas politik. Ibland vill man båda delarna. Men vad vill egentligen Romson och Löfven?

Jag läser artikeln två gånger. Och hittar inte ett enda konkret förslag. De är sura för att EU skriver om ett par av sina fundament för att nå sitt klimatmål. Och de är sura för att Sverige, läs Alliansregeringen, inte hindrat detta.

Rent sakpolitiskt kan man fundera över vad EUs omskrivningar egentligen kommer att innebära i praktiken. Förhoppningsvis nästan ingenting. Det beror helt på hur medlemsstaterna agerar.

Lika sakpolitiskt kan man fundera över om Sverige haft någon chans att förändra eller stoppa skrivningarna. Svaret är i princip nej. Visst kan även partiledare i opposition tillåtas tro att Sverige är världens centrum. Men i verkligheten är det inte så. Kommissionen agerar dessutom på eget initiativ, utan att styras av någon regering, något som ett par partiledare som vill styra Sverige borde veta.

Men vad vill Romson/Löfven själva? Jag vet inte! Trots att jag läst artikeln två gånger. Ingenstans i artikeln finns något som pekar på vad denna rödgröna sörja egentligen vill. Jo - de vill att Sverige ska ta på sig ledartröjan. Men vilken ledartröja det ska vara, i vilket lopp den ska användas och var målet är, beskrivs ingenstans.

Romson/Löfvens artikeln är totalt tom. Jag har sällan eller aldrig sett något så märkligt i DN. Frågan är egentligen varför debattredaktören egentligen tog in den.

Jo - svaret på den frågan är självklar. Romson och Löfven skriver tillsammans. Tillsammans för första gången. Det är den enda signal som är värd något. Trots att politiken är totalt innehållslös.

Är det bra för socialdemokraterna? Är det bra för Miljöpartiet? Jag är skeptisk.

För socialdemokrater som åter börjar tycka sig vara betongsossar med industrin i centrum, kan rädslan öka att miljöpartiet kanske kan få med sig socialdemokraterna på kärnkraftsledläggning, industristängningar, infrastrukturmotstånd.

För miljöpartister som hoppas på regeringsmakt, visar artikeln tydligt att det kanske inte blir något annat än vackra gröna ord i en rödgrön regering. Ord utan innehåll. Tomma rödmärkta tunnor som mest skramlar.

Det artikeln mest visar är egentligen det den var avsedd att inte visa. Den visar på den totala oenigheten mellan MP och S i miljöfrågan. För de är oeniga i de flesta frågor.

Ska kärnkraften avvecklas eller utvecklas? Är det OK med mer kolkraft som i Tyskland bara för att tvinga bort kärnkraften? Vad ska svensk basindustri tvingas att betala? Hur många jobb kommer att försvinna?

Ska miljöskatterna höjas eller stoppas? Miljöpartiet höjer med tiotals miljarder. Sossarna inget alls.

Hur har de det med jordbrukspolitiken, naturvården, älvarna, kemikalielagstiftningen, flyget, vägarna, tillväxten? Inte på något område finns ens tillstymmelse till samsyn. Under Löfven har socialdemokratin återgått till betongen. Den början till omvändelse som fanns under Göran Perssons sista år som regeringschef är som bortblåst.

Och frågan blir istället då hur röda Romson och Fridolin egentligen är. Hur mycket av det gröna de är villiga att kompromissa bort för att få vara med i en rödröd regering. Och hur deras väljare reagerar på ett parti som inte längre är obundet, utan som har tagit ställning för en socialistiskare väg. Och hur det kommer att påverka partiets övriga frågor. Vänstervridningen, synen på att staten är bäst, pågår tyvärr på många sakområden i partiet.

Jag tror själv att miljön kommer att bli en av de viktigaste frågorna i de kommande valen. Och ju längre vi väntar med att agera - i klimatfrågan, kring den biologiska mångfalden, om hur kemikalierna sprids i livsmiljön - desto viktigare kommer den att bli, val för val. Men då krävs mer än tomma artiklar där undertecknarnas namn och position är det enda intressanta.

Media: DN1 DN2

Ska Sverige gå med i NATO?

-->

Jag är pacifist. Ett av mina favoritcitat är av författaren Isaac Asimov: ”Våld är den odugliges sista utväg!” Jag var en av dem som protesterade högljutt när Maria Leissner öppnade den liberala dörren för ett svenskt NATO-medlemskap. Bindningen till USAs militärpolitiska maktkomplex var orimlig i början av 1990-talet.

Med den ryggsäcken läser jag Anna Eks debattartikel. Och inser att världen förändrats. Men att förändringen inte nått alla.

1990 var den amerikanska makthegemonin på topp. Sovjetunionens makt var bruten. Kina var ännu ett utvecklingsland. USA stod ensam i centrum såväl ekonomiskt som militärt.

Men sedan dess har världen förändrats. Ryssland har demokratiserats, men pendeln kan vara på väg tillbaka. Och landet har tydligt nya militära ambitioner. Kina står snart för en större andel av världsekonomin än USA. Landets militära ambitioner ökar kontinuerligt.

Det som nu pågår är ett skifte, såväl ekonomiskt som militärt. Men det är också en risk för ett värderingsskifte.

Jag har länge varit motståndare till ett svenskt NATO-medlemskap. Men jag är det inte längre. Och skälet är helt byggt frågan om värderingsgemenskap.

Vilken värld vill vi leva i? Vilka värderingar vill vi ska leda världens utveckling och styra de globala organisationerna som Anna Ek talar sig varm för? Är det det demokratiska styrelseskick som har sitt ursprung i västvärldens demokratier? Eller ska världen styras av kinesisk eller rysk hierarkisk despotism? Vill vi att världens militära makt, ska finnas i en öppen organisation, styrd av demokratiska medlemsländer eller ska den finnas bakom Kremls eller Röda torgets mångdubbla murar?

Ska världen återgå till en situation där nationalstater bygger upp egna militära resurser, för att bygga egen makt, eller för att söka finna den säkerhet man tror vapnen ger? Ska Europa börja konkurrera med de andra stora och bygga upp sin egen militära styrka?

För mig blir svaret på samtliga dessa frågor nej. Jag tror inte att världen vare sig blir bättre, fredligare eller mer human om vi låter en sådan utveckling råda. Istället bör vi söka en väg tillsammans med de övriga starka demokratierna för att i så stor utsträckning som möjligt skapa en demokratisk öppenhet även kring den militära makten.

Därför blir jag så bekymrad, som pacifist och som liberal, när Anna Ek från Svenska Freds och skiljedomsföreningen tillåter sig ifrågasätta såväl USAs som övriga NATO-länders demokratiska ambitioner, så att hon nästan jämställer dem med de ickedemokratiska alternativen. Demokratin har sina brister, i alla stater. Men Anna Eks beskrivning låter mer som en vänsterretorik från 1968 än något annat.

NATO är inte svaret på en pacifists önskningar. Men om inte vår inställning ska bli en religiös åskådning utan anknytning till vardagen, måste också realpolitiken få utrymme. Och då blir ett NATO-medlemskap både det minst dåliga, och det tydligaste tecknet på att vi värna den värdegemenskap som byggt det öppna samhället, samtidigt som vi skapar möjligheter till demokratisk påverkan av den militära makt som är en realitet i dagens, och i morgondagens världssamfund.

Media: Expressen 

Blogg: Rasmus Jonlund (Rasmus liberal)

Respekt för det levande...

-->

Jag drar mina stängsel. Snart är lammhagen klar. Senast på söndag ska årets första lamm släppas på bete. Det kommer att bli roligt. Lamm är otroligt söta. Lamm som för första gången får skutta omkring i stora, vida världen, är bland det sötaste man kan se.

Det är tungt att stängsla. Nu har jag traktorn att trycka stolp, att spänna nätet, att bära last. Men det är ändå ett antal kilo som ska hanteras, ett antal kilometer som ska vandras, ett antal lyft, benböj, slag, drag, tryck…

Och det är roligt.

Jag njuter av att se stängslet komma på plats. Jag njuter av att gå efter raden av stolpar. Jag njuter av att tänka på hur det kommer att bli. Betesmarken som kommer att blomma. Fåglarna som tar stängslet som viloplats. Rävar och grävlingar som kommer att bana sig väg genom, eller under, det stängsel som för dem bara är ett tillfälligt hinderöver generationernas vandringsvägar.

Jag tror jag har en överenskommelse med Gud. En liten rebellisk överenskommelse. Så här har jag formulerat den:

Om jag håller den lilla bit av jorden jag nu förvaltar, åt Dig och åt kommande generationer, så full av liv som jag bara kan, så låter Du lärkan komma även nästa vår. Du låter glansbaggarna flyga på sommareftermiddagarna. Du låter trattkantarellerna kura under mina smågranars skugga en blöt höstdag. Och du låter stjärtmesarna komma dragande för att förgylla vardagen när vintern är som allra kallast.

Mina får, och mina lamm, kan aldrig bli lönsamma. Vår förhoppning är att de ska klara av att bära sina egna kostnader. Intäkterna från kött, skinn och kanske garn ska väga upp kostnaderna för vintermaten, för veterinärer, för stall, traktorer och stängsling.

Skulle jag kunna ta ut en lön av mitt lilla jordbruk, hur liten den än skulle vara, borde intäkterna öka mångdubbelt. Och det får mig att fundera. Kring samhälle och politik. Kring värdighet och etik. Kring prioriteringar och estetik.

De allra flesta i vår del av världen lever långt från jordbrukets vardag. Man ser inte djuren bakom de färdiga köttbullarna i kylen eller bakom fiskpinnarna i frysdisken. Man funderar knappast på hur det kan komma sig att fläskfilén bara kan kosta 39:- kronor kilot, eller kycklingen knappt det.

Och så blir man förvånad, upprörd när det visar sig att oxfilén för 90:- kronor egentligen var fläskfilé, eller att den billiga lasagnen inte alls innehöll spårbart nötkött, utan kött från okända hästar.

Det verkar bara finnas en enda sak som driver matkonsumtionen. Och det är pris. Allt annat är underordnat. PRIS. PRIS. PRIS. Vi kräver och köper allt billigare mat. Matens andel av vår lön minskar.

Och sedan blir vi förvånade att våra krav på allt biligare mat får oetiska, och ibland olagliga, konsekvenser. Vi fiskar våra hav tomma. Djuren vi äter lever sina korta liv uppfödda på föda de aldrig själva skulle välja, växtätare får animaliska produkter, och slutar sina liv på enorma köttfabriker. Djur transporteras kors och tvärs för att öka lönsamheten (och kanske minska spårbarheten) bara för att vi alltid väljer det billigaste alternativet, och kräver ännu billigare mat.

Är det rimligt?

Nej. Det är det inte. Det är inte rimligt för djurens skull. Även jag, som menar att skillnaden mellan människa och djur är en avgrund, anser att vi måste behandla dem med all den respekt vi kan. De är levande varelser. De är INTE ännu inte slaktade produkter. Det spelar roll för vår syn på människan, hur vi behandlar djuren.

Då jag går där i mina hagar tänker jag på de enorma mängder mat som krävs för att föda vår värld. Ton efter ton av spannmål. Tusende efter tusende av djur. Hur hela kedjan hänger ihop. Från betesmark till middagsbord. Och jag blir bekymrad.

När jag skriver detta sitter jag på Bryssels flygplats efter ett möte med Marit Paulsen. Hon är en klok kvinna. Med den bakgrund och den kunskap hon har ser hon sambanden, har sett dem långt tidigare än de flesta, och jobbat för en annan syn hårdare än oss alla. Mat är och har alltid varit politik. EUs politik spelar en roll för oss alla, bönder som konsumenter.

Men i huvudsak handlar det om personliga val. Om hur vi ser på den mat vi har på bordet, och vad vi är villiga att betala för den, direkt och indirekt.

Allt billigare mat kommer att innebära förödda jordar, fattigare natur, djurfabriker, bekämpningsmedel och läkemedelsuppfödning. Allt billigare mat kommer att innebära tommare hav, övergödda sjöar, oändliga besprutade åkrar.

Vi kanske känner oss rikare på pengar. Men vår natur, den biologiska mångfalden, och våra barns och barnbarns framtid blir allt fattigare.

Vad är då alternativet? Dyrare mat? Kanske det, eller snarare – sannolikt det. Men framförallt en levande och tydligare demokratisk diskussion om vad våra prioriteringar innebär. Om etik och estetik. Om enfald eller mångfald. Om värde och värdighet.

Media: DN, DN2

I Europa. Eller inte...

-Ska vi fortsätta vara med i Europa? Olika varianter av den frågan ställs ofta av människor jag möter.

Förutom att frågan är helt orimlig, Europa är en geografisk enhet, så visar den rätt mycket på den svenska attityden mot EU. För frågan som formuleras handlar om två saker. Dels en tveksamhet till EU som organisation. Dels om Sverige som något annat, speciellt, bättre.

Ser man frågan så blir den inte orimlig. Snarare förståelig.

Den svenska självbilden, att Sverige är världens bästa land, att vi kan lära ut men inte har så mycket att lära är starkt befäst hos de flesta av oss. Ibland är den fel. Ibland rätt. Sverige har klarat den ekonomiska krisen bättre än de flesta. Men bilden är inte självklar. Vi är inte bäst på allt. Vi är inte rikast. Vi har inte bäst välfärd på alla områden. Vi har mycket att lära av andra.

Just nu är EU i den djupaste krisen organisationen hittills genomlevt. Ekonomin slår hårt och får olika krafter att agera. Sverige har klarat sig bra. Finansministern kan med råg i ryggen ge sina kollegor råd om åtstramningar eller satsningar. Det är bra. Det vore ännu bättre om hans parti drev Europafrågorna med större engagemang. För det behövs fler positiva EU-krafter än oss liberaler.

Det finns människor som tror att högre murar mellan människor och länder skulle vara bättre. Att ensammare är starkare. Men för att kunna se framåt måste man ibland våga blicka bakåt.

Var Europa en bättre plats före EU? Och då behöver man inte gå så långt tillbaka som till världskrigen, eller till Berlinmuren. Utan fundera på hur det var innan gränserna var lägre. Hur det påverkade oss i lilla Sverige.

• Nu är vi vana att resa runt i hela Europa, utan större problem. Förr fick man köa vid varenda gränspassering.
• Nu funderar de unga över var de ska utbilda sig. Örebro, Stockholm, Madrid, Prag, Edinburg? Själv fick jag glädja mig åt att få ett treveckorsstipendium för att läsa lite juridik i Hamburg.
• I London finns en svenskkoloni med unga som jobbar. Kanske trötta på studier hämtar de inspiration för framtiden.
• Nu funderar vi över var vi kan finna bäst vård för just vår sjukdom den dag vi behöver den. Är det i det egna landstinget? Eller i ett annat EU-land?
• Och visst vore det skönt med några år vid Medelhavet, när vi blivit pensionärer.

Europa har blivit öppnare. Sverige, som en del av Europa, har vunnit massor. Varenda svensk har påverkats, för det mesta positivt, av det som EU gjort.

Visst finns det problem med EU. Men EU är en demokratisk organisation. Olika åsikter bryts mot varandra. En del vill ha mer integration. Andra mindre. En del vill satsa på mer handel. Andra på miljön. Någon på sociala frågor. En annan på trygghet och brottsbekämpning. Någon på det militära försvaret. Någon annan på regional utveckling av svaga områden.

Så är det i parlamentet i Bryssel. Precis som i riksdagen. Och i kommunfullmäktige. Demokratiskt valda ledamöter som söker vägar för att genomföra sin politik. Som inte alltid tycker lika. Men som diskuterar, debatterar, kommer överens eller blir kvar i konflikterna.

Om ett år är det val till Europaparlamentet. Det valet handlar inte om vi ska vara I Europa eller inte. Det handlar om vad vi vill göra av det europeiska samarbetet.

Media: DN, SVD

En bisak

Jag går i fårhagen och sliter. Den som aldrig gjort det kan knappast förstå hur mycket fysiskt jobb som ligger bakom alla dessa fårhagar, hästhagar, kohagar - betesmarker som stängslas och stängslas om. För de stora finns lösningar. Allt går att automatiseras. Och även jag har automatiserats. Från spett och slägga, till spett och traktor. Det är enormt mycket enklare att trycka stolp med traktor än för hand. Och det blir bättre.

Men ändå - varenda stolpe ska bäras, flyttas och stoppas ner i de hål spettet gjort. Varenda rulle stängsel ska lyftas, rullas, sättas på plats, spännas, spikas. Det blir några kilo att lyfta och flytta. Runt våra hagar kommer det så småningom att bli mer än 3 kilometer stängsel. Bara själva stängslet väger då mer än 1,5 ton. Muskler blir det. Träning blir det. Under vår och sommar är det inte så stort behov av att gå på gym...

En stor del av mitt bondeintresse bygger på mitt intresse för natur och naturvård. Jag har alltid sett naturvården som det centrala i miljöengagemanget. Värnet av den biologiska mångfalden är själva grunden också för människans existens och välbefinnande. Värdet av ekosystemtjänsterna som naturen ger oss gratis är mångdubbelt större än hela världens BNP.

Ibland blir detta övertydligt. Som idag, när SVT rapporterar om att EU tillfälligt(!) vill förbjuda tre kemiska preparat som dödar bin. Kemikaliebolagen försöker naturligtvis stoppa det hela. De påstår att det inte finns övertygande bevisning. Samtidigt dör bin över hela världen. Och EU räknar med att binas pollinering motsvarar ett värde på åtminstone 200 miljarder kronor. Det är rätt mycket pengar.

Det sannolika är att det inte räcker. För ingen vet egentligen vad en utebliven pollinering skulle innebära. Hur skulle ekosystemen klara sig? Vilka skulle följdeffekterna bli? Skulle vi hamna över kanten till en ohanterbar situation där en kris följde på en annan? Kanske skulle vi bli medvetna om att bin egentligen är ovärdeliga.

Det är svårt att räkna med effekter och följdeffekter, djup och långsiktighet. Politiken borde mycket mer göra det. Men istället håller politik på att bli yta och kortsiktighet. Och vem bryr sig om en effekt som kommer efter valet?

Sådana tankar är lättare att tänka utanför än i Rådhuset i Örebro. När man hamnar utanför den miljö som föds av det kortsiktiga. Där politiken blir mer ett spel för det mediala galleriet än för framtiden. Där det viktiga är hur man kommunicerar, inte vad man kommunicerar (ingen borde vara förvånad att många av de politiska sekreterarna hos majoriteten i Örebro har en bakgrund som kommunikatörer/journalister...).

Så jag går där och spettar mina stolphål, bär mina fårnät och njuter. Njuter av den första stenhumlan, ser citronfjärilen lyfta från grusvägen vid skogskanten. Lyssnar till rödhaken som sjunger i skymningen. Gläder mig åt att kattugglan är tillbaka i lunden runt huset. Ser alla dessa okända varelser som omger mig och min gård och inser att jag aldrig kommer att kunna lära mig dem. Men inser samtidigt att deras liv och mitt liv är så intimt sammankopplade att jag inte kan klara mig utan alla dessa vivlar, mångfotingar, stövsländor, krypare, smygare, visslare - all denna mångfald som omger oss alla.

Jag hade bin för några år sedan. Bara två samhällen. De dog en av de kalla vintrarna för några år sedan. Ska försöka skaffa nya i år igen. För att det är roligt. För att det är nyttigt. Men mest som en tyst protest mot den enfald som breder ut sig. Och som en hyllning till den mångfald som lägger grunden till att både du och jag kan leva och finnas.

Media: SVT, Miljöaktuellt

De historielösa...

Jag följer partiledardebatten via olika media. Twitter, olika direktrapporteringar från olika tidningar och media, är bra följeslagare på tåget till Stockholm.

Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!

Eller...

Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.

Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.

När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.

Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.

EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.

Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.

Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?

I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.

Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.

För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.

Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.

Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.

Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,

Varför Europa?

Jag lyssnade på den gamle socialdemokratiske ledaren Persson igår. Under sin statsministertid var han kanske inte känd som den mest nyansrike mannen i svensk historia. Han hade säkerligen sina fel och brister. Men han hade en klar agenda för vad han och hans parti skulle vilja. Hur han sedan genomförde sin vilja, om det var en så tydlig användning av härskartekniker som det utifrån verkar, är ändå en annan sak.

Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.

Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.

När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.

Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.

Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.

Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.

Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.

Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,

Euron, Norberg och Waidelich

Bara så ni vet: Jag röstade nej till ett svenskt EU-inträde. Jag röstade ja till ett svenskt deltagande i Eurosamarbetet.

Märkligt?

Jag hade tre frågor som var viktiga för mig inför EU-inträdet där jag inte ansåg att EU då var rätt väg att gå. EUs militarisering. EU som ett europeiskt fort. EUs alkoholpolitik. Ett nej blev en nykter pacifists protest.

Men när vi väl var inne i EU var jag den förste att säga att det var dags att lämna folkomröstningen bakom sig. Vi hade valt väg. Nu gällde det att jobba för att EU skulle bli så bra som möjligt. Även för nyktra, pacifistiska naturvänner. Och en del har faktiskt hänt.

När vi skulle rösta om Euromedlemskapet var jag ute och kampanjade för Ja-sidan. För mig var det självklart att Sverige skulle gå med. Skälet var enkelt. Antingen väljer man att vara med i en förening, i sin helhet med alla dess fel och brister, eller så står man utanför. Vi har valt.

Och nu är Euron i gungning. Det är mer illa än vad man kan tro. Johan Norbergs artikel i Dagens Nyheter i går är ett intressant och tankeväckande inlägg. Och han har många poänger. För vad händer om/när Eurosamarbetet spricker?

Idag står en del Euromotståndare och ropar: Titta, vad var det vi sa? Usch vad dåligt det går för Euron. Skönt att vi inte röstade för ett medlemskap.

Sossarnas ekonomiskpolitiske talesman Tommy Waidelich går så långt att han säger att Sverige inte kommer att gå med "under hans livstid." Det är ett skrämmande, nationalistiskt färgat uttalande.

För vad händer om Euron spricker? Hur kommer Europa att förändras? Hur kommer samarbetet mellan staterna att se ut om de svaga sydeuropeiska staterna tvingas bryta sig ut? Hur hanterar vi det mellanstatliga samarbetet? Hur klarar vi en social stabilitet om exempelvis Grekland kastas ut, totaldevalverar nydrachmen och åter blir en fattigare kusin vid Medelhavet? Vad händer med tillväxten i Europa då? Och hur klarar vi då att finansiera den framtida välfärden, skolan, äldreomsorgen och klimatarbetet?

En av de allvarligaste utmaningarna Europa och USA står för idag är förhållandet till diktaturen Kina. Den kinesiska ledningens kritik mot USA i slutet av juli när det demokratiska systemet inte klarade av att leverera ekonomisk stabilitet, är sannolikt bara en västanfläkt mot vad som kommer. Ju mer Kina växer som ekonomisk makt, desto mer kommer deras agenda att bli ökad påverkan på världen. Och vad tycker vi om det? Hur ställer vi oss till kampen mellan ekonomisk instabilitet och demokrati å ena sidan och ekonomisk stabilitet och diktatur å den andra?

Innebär ett sönderfallande Eurosamarbete att allt fler önskar en stark ledare som tar tag i det som politikerna misslyckats med? Vilka är de bakomliggande krafterna bakom kravallerna i de svagaste Euro-länderna? Och vad händer med dessa krafter, om eller när Eurosamarbetet spricker?

Det finns idag inga enkla svar på hur vi ska rädda Europa, vare sig som Euro-zon eller som ett område som gått från krig och människoförföljande till demokrati, frihet och allt lägre gränser. Min blogg är fylld av frågetecken, men har väldigt få utropstecken.

Men en sak är säker: Det skulle vara oansvarigt att ställa sig på läktaren, peka finger åt Euro-länderna och säga åt dem: "Rätt åt er. Ni satte er själva i klistret. Nu får ni ta er ut bäst ni själva kan."

Kanske är Sveriges roll istället att i detta läge, utifrån den position vi ändå har utan Euron, att söka nya lösningar, hitta nya vägar och söka de kontroversiella förslagen för att rädda Eurosamarbetet, den Europeiska Unionen och därmed också demokratin, tillväxten, klimatet och friheten.

Media: DN, Aftonbladet, DN igen

Om varg, polis, lag och EU.

Läser med intresse dagens debattartikel i Nerikes Allehanda från Jägarförbundets länsordförande. Läser med intresse, och blir bekymrad och oroad.

Länsordföranden heter Göran Gunnarsson. Han är tidigare inte bara polis, utan också talesman och informationsansvarig på Örebropolisen. Den posten har han lämnat. Mer om detta senare.

Som länsordförande för Jägarförbundet är Gunnarsson arg på att regeringen följer EUs krav. Trots att den centerpartistiske miljöministern gjort allt som står honom till buds för att kringå det förbud mot jakt på en hotad art, som EUs lagar kräver, attackerar Gunnarsson regeringen som en, ja inte en varg, men arg är han.

Det är uppenbart att Gunnarsson inte har en aning om vad biologisk mångfald innebär. Han skriver om att regeringen ska skydda tjäder, orre och älg (alla tre jaktbara vilt) istället för vargen. Och han förstår inte varför det ska finnas varg utan ber någon förklara det för honom. När en länsförbundsordförande för Jägarförbundet visar en så total okunskap om biologisk mångfald måste man inte bara bli oroad, utan allvarligt oroad. Vilken natur vill Jägarförbundet ha? Är naturen bara till för jägarna? Och allt som inte passar - det kan skjutas bort? Illa, mycket illa!

Det är inte bara regeringen som får sig en släng av sleven. Alla vi "så kallade naturvänner" som inte lägger ut 100 ton potatis (till det jaktbara vildsvinet som förstör enormt mycket mer än vargen?) eller 60 ensilagebalar (till de lika jaktbara rådjuren och älgarna?) får oss också en släng av sleven.

De som har rätt i vargfrågan är de "jägare, fårbönder, fäbodbrukare, nötdjursbönder" som får stora olägenheter. De som vill ha bort vargen alltså...

Som fårbonde är jag inte riktigt med på det tåget. I och för sig lade jag bara ut två ensilagebalar till rådjuren och vildsvinen i vintras, så jag kanske inte räknas på rätt sätt för Jägarförbundet, men jag tar mig i alla fall friheten att tycka att vargen ska finnas.

Men det allvarligaste med artikeln är faktiskt att det är Göran Gunnarsson som skrivit den. Den före detta polisen.

Väldigt få jaktbrott leder till åtal i Sverige. Ska man tro de senaste forskarrapporterna om den stora omfattningen av tjuvjakt på varg, där tiotals djur dödas illegalt varje år, måste man fundera över varför inte fler leder till åtal och fällande dom. Är det bara för att det är svårutrett när brottet sker ute i skogen? Eller är den syn Gunnarsson nu ger uttryck för något som också finns inom polisen i övrigt? Hur många vargar har försvunnit oförklarligt i Örebro län de senaste åren? Hur många jaktbrott har utretts? Hur många fällande domar? Jag hoppas och tror att Gunnarsson är ett undantag som bekräftar regeln. Men jag är osäker på om han antingen förvärvat dessa synpunkter först efter sin polistid, eller att han kunnat undantränga dem som polis. Och bara det är illa.

Och det blir värre. Jägarförbundets ordförande är en uppenbar EU-skeptiker, för att vara mild. Nedlåtande skriver han om hur vi naturvänner gjort: "Att låta EU bestämma hur vi ska leva och förhålla oss i lilla Sverige." Burr. Det låter ungefär som hur en "redneck" skulle beskriva den hemska regeringen i Washington. De politiska undertonerna är uppenbara!

Men det blir faktiskt värre. På slutet av artikeln skriver Gunnarsson ordagrant: "Det är nu mycket beklagligt att kunna konstatera att Jägarförbundet inte längre kan medverka i förankringen av den svenska rovdjurspolitiken. Detta ör inte bra för någon varken vargen eller jägarna." För mig låter det som ett förtäckt hot. Nu kommer vi inte att lägga fingrarna emellan längre. Nu kommer vi att skjuta varg när det erbjuds en möjlighet. Och vi kommer inte att säga något åt någon av våra medlemmar att låta bli!"

Tolkar jag fel? Jag tror inte det. Det är en del av det språk som tyvärr alldeles för många jägare använder. Men i detta fall är det en länsordförande för Jägarförbundet, tillika tidgare polis, som i princip hotar med att strunta i svensk lag, strunta i EUs regler och domstolar, bara för att man tar sig själv rätt.

Den svenska vargen väcker uppenbarligen känslor. De flesta av dem är eländiga. Legala vargjägare som hotas av galna vargkramare. Illegala vargjägare som går fria. Politiker som förklarar sina kommuner för "vargfria". Och Jägarförbundsordföranden som skriver hotfulla artiklar.

Sverige är tyvärr inget föregångsland vad gäller naturvård och biologisk mångfald. Vi har snarare tur att vi är ett så stort land med så gles befolkning att djuren trots allt klarat sig. Gunnarssons artikel visar att det finns enormt mycket att göra vad gäller naturvård, biologisk mångfald, kunskap och acceptans.

Och vad tycker jag själv då om vargen, förutom att den ska få finnas? För mig är det rätt självklart. Släpp upp den till en numerär som är godkänd för genetikerna. Vad jag förstår handlar det om kanske 500 - 600 vargar. Släpp på förbudet att ha varg i norr, för att möjliggöra en naturlig in- och utvandring av vargar mellan Sverige och Ryssland via Finland. Och låt vargen vara ett lika jaktbart vilt som alla andra djur som finns i jaktbara populationer. Borde inte alla kunna komma överens om det?

Läs även Hanne Kjöller i DN om vargen.

Ohly och euron. Nationalism och kommunism.

Lyssnade på Ohly mot Björklund i dag på Aktuellt. Man blir bekymrad.

Bekymrad kan man alltid bli över Lars Ohly, partiledaren som är kommunist men som väljer att inte kalla sig det för att det leder fel(!). Men i lägen där han kombinerar denna ideologi med den nationalistiska ådra som idag mer än framskymtar blir det mer än bekymmersamt.

Det är lätt att hitta snabba ekonomiska argument för att inte vara med i eurosamarbetet idag. Euron faller, skakar. Eurosamarbetet hotar EUs fortsatta existens. Bättre att sitta i den egna lilla båten och titta på. Eller...

Det finns rätt många saker som förändrats. Världen är en av dem. Det har inte Ohly förstått. Internationaliseringen, globaliseringen, sammanbindandet av länder, företag och människor är större idag än någonsin. Kina äger Volvo. En holländare SAAB. Vattenfall har största delen av verksamheten utomlands. Stora är finskt. Det finns inget som är så där helrött svenskt längre, om det någonsin funnits. Men Ohly tycks mena att det vore bättre om vi fick sköta oss själva, strunta i världen utanför, hoppa av globaliseringen...

För vad är Ohlys alternativ? Ska vi svenskar stå utanför? Ska svenska ungdomar stanna hemma och inte få glädja sig åt EUs gemensamma utbildnings- och arbetsmarknad? Ska svenskar som behöver vård bara få gå till svensk offentlig sektor, även när bättre vård finns inom EU? Ska svenska äldre tacksamt stanna hemma och hoppas att pengarna räcker när svensk export och import blir allt mindre?

Lars Ohly är kommunist. Tyvärr också alldeles för nationalistisk. Det är en mycket dålig kombination. Med honom och hans parti i en eventuell regering kommer vi att backa in i framtiden.