Ska Sverige gå med i NATO?

-->

Jag är pacifist. Ett av mina favoritcitat är av författaren Isaac Asimov: ”Våld är den odugliges sista utväg!” Jag var en av dem som protesterade högljutt när Maria Leissner öppnade den liberala dörren för ett svenskt NATO-medlemskap. Bindningen till USAs militärpolitiska maktkomplex var orimlig i början av 1990-talet.

Med den ryggsäcken läser jag Anna Eks debattartikel. Och inser att världen förändrats. Men att förändringen inte nått alla.

1990 var den amerikanska makthegemonin på topp. Sovjetunionens makt var bruten. Kina var ännu ett utvecklingsland. USA stod ensam i centrum såväl ekonomiskt som militärt.

Men sedan dess har världen förändrats. Ryssland har demokratiserats, men pendeln kan vara på väg tillbaka. Och landet har tydligt nya militära ambitioner. Kina står snart för en större andel av världsekonomin än USA. Landets militära ambitioner ökar kontinuerligt.

Det som nu pågår är ett skifte, såväl ekonomiskt som militärt. Men det är också en risk för ett värderingsskifte.

Jag har länge varit motståndare till ett svenskt NATO-medlemskap. Men jag är det inte längre. Och skälet är helt byggt frågan om värderingsgemenskap.

Vilken värld vill vi leva i? Vilka värderingar vill vi ska leda världens utveckling och styra de globala organisationerna som Anna Ek talar sig varm för? Är det det demokratiska styrelseskick som har sitt ursprung i västvärldens demokratier? Eller ska världen styras av kinesisk eller rysk hierarkisk despotism? Vill vi att världens militära makt, ska finnas i en öppen organisation, styrd av demokratiska medlemsländer eller ska den finnas bakom Kremls eller Röda torgets mångdubbla murar?

Ska världen återgå till en situation där nationalstater bygger upp egna militära resurser, för att bygga egen makt, eller för att söka finna den säkerhet man tror vapnen ger? Ska Europa börja konkurrera med de andra stora och bygga upp sin egen militära styrka?

För mig blir svaret på samtliga dessa frågor nej. Jag tror inte att världen vare sig blir bättre, fredligare eller mer human om vi låter en sådan utveckling råda. Istället bör vi söka en väg tillsammans med de övriga starka demokratierna för att i så stor utsträckning som möjligt skapa en demokratisk öppenhet även kring den militära makten.

Därför blir jag så bekymrad, som pacifist och som liberal, när Anna Ek från Svenska Freds och skiljedomsföreningen tillåter sig ifrågasätta såväl USAs som övriga NATO-länders demokratiska ambitioner, så att hon nästan jämställer dem med de ickedemokratiska alternativen. Demokratin har sina brister, i alla stater. Men Anna Eks beskrivning låter mer som en vänsterretorik från 1968 än något annat.

NATO är inte svaret på en pacifists önskningar. Men om inte vår inställning ska bli en religiös åskådning utan anknytning till vardagen, måste också realpolitiken få utrymme. Och då blir ett NATO-medlemskap både det minst dåliga, och det tydligaste tecknet på att vi värna den värdegemenskap som byggt det öppna samhället, samtidigt som vi skapar möjligheter till demokratisk påverkan av den militära makt som är en realitet i dagens, och i morgondagens världssamfund.

Media: Expressen 

Blogg: Rasmus Jonlund (Rasmus liberal)

NATO och NA's politiska journalistik.

Jag läser Marina T Nilssons blogg på na.se och blir rejält upprörd. Så här börjar hon bloggen:

Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.

Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.

Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.

NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.

Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.

Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.

Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?

Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.

Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.

Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.