Jag är pacifist. Ett av mina favoritcitat är av författaren
Isaac Asimov: ”Våld är den odugliges sista utväg!” Jag var en av dem som
protesterade högljutt när Maria Leissner öppnade den liberala dörren för ett
svenskt NATO-medlemskap. Bindningen till USAs militärpolitiska maktkomplex var
orimlig i början av 1990-talet.
Med den ryggsäcken läser jag Anna Eks debattartikel. Och
inser att världen förändrats. Men att förändringen inte nått alla.
1990 var den amerikanska makthegemonin på topp.
Sovjetunionens makt var bruten. Kina var ännu ett utvecklingsland. USA stod
ensam i centrum såväl ekonomiskt som militärt.
Men sedan dess har världen förändrats. Ryssland har
demokratiserats, men pendeln kan vara på väg tillbaka. Och landet har tydligt
nya militära ambitioner. Kina står snart för en större andel av världsekonomin
än USA. Landets militära ambitioner ökar kontinuerligt.
Det som nu pågår är ett skifte, såväl ekonomiskt som
militärt. Men det är också en risk för ett värderingsskifte.
Jag har länge varit motståndare till ett svenskt
NATO-medlemskap. Men jag är det inte längre. Och skälet är helt byggt frågan om
värderingsgemenskap.
Vilken värld vill vi leva i? Vilka värderingar vill vi ska
leda världens utveckling och styra de globala organisationerna som Anna Ek
talar sig varm för? Är det det demokratiska styrelseskick som har sitt ursprung
i västvärldens demokratier? Eller ska världen styras av kinesisk eller rysk
hierarkisk despotism? Vill vi att världens militära makt, ska finnas i en öppen
organisation, styrd av demokratiska medlemsländer eller ska den finnas bakom
Kremls eller Röda torgets mångdubbla murar?
Ska världen återgå till en situation där nationalstater
bygger upp egna militära resurser, för att bygga egen makt, eller för att söka
finna den säkerhet man tror vapnen ger? Ska Europa börja konkurrera med de
andra stora och bygga upp sin egen militära styrka?
För mig blir svaret på samtliga dessa frågor nej. Jag tror
inte att världen vare sig blir bättre, fredligare eller mer human om vi låter
en sådan utveckling råda. Istället bör vi söka en väg tillsammans med de övriga
starka demokratierna för att i så stor utsträckning som möjligt skapa en
demokratisk öppenhet även kring den militära makten.
Därför blir jag så bekymrad, som pacifist och som liberal,
när Anna Ek från Svenska Freds och skiljedomsföreningen tillåter sig ifrågasätta såväl USAs som övriga NATO-länders
demokratiska ambitioner, så att hon nästan jämställer dem med de
ickedemokratiska alternativen. Demokratin har sina brister, i alla stater. Men
Anna Eks beskrivning låter mer som en vänsterretorik från 1968 än något annat.
NATO är inte svaret på en pacifists önskningar. Men om inte
vår inställning ska bli en religiös åskådning utan anknytning till vardagen,
måste också realpolitiken få utrymme. Och då blir ett NATO-medlemskap både det
minst dåliga, och det tydligaste tecknet på att vi värna den värdegemenskap som
byggt det öppna samhället, samtidigt som vi skapar möjligheter till demokratisk
påverkan av den militära makt som är en realitet i dagens, och i morgondagens
världssamfund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar