Nu går hemtjänsten på knäna (också)

Idag kan vi i två olika tidningar läsa reportage om det som förr hette hemtjänst, och som i vanligt tal ofta fortfarande benämns så, men som nu heter hemvård. Det handlar helt enkelt om äldreomsorg hemma hos den gamla människan i hennes vanliga bostad.

I Dagens Samhälle kan vi läsa om hur kommun efter kommun minskar på resurserna till hemvården. Det får kommunernas medarbetare att gå på knäna. Och det drar undan fötterna på den valfrihet som Lagen om Valfrihetssystem (LOV) skulle skapa. De privata alternativen riskerar helt enkelt att inte få täckning för sina kostnader.

Som om det vore en enda tidningsredaktion som gjort ett lokalt scoop av en nationell undersökning, så kommer Nerikes Allehanda samma dag ut med en berättelse om hur illa det är i Örebro. I Örebro finns nästan inga privata alternativ, så här är det de kommunala medarbetarna som drabbas av kommunledningens nedskärningar.

Det är rätt bekymmersam läsning i båda tidningarna. Äldreomsorgen är inte betjänt av fler nyheter om problem eller dålig kvalitet. Äldreomsorg, oavsett om den sker i hemmet eller på äldreboenden, måste kvalitetssäkras. Men så sker inte.

Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Örebro kommuns äldreomsorg saknar ledning. Det finns ingen politiker i Örebros kommunledning idag som har äldreomsorgen som prioritet. Lena Baastad (s) prioriterar inte pengar till äldreomsorgen. Hon lägger dem på enorma investeringar istället. Och de pengar som ändå går till sektorn ser Rasmus Persson (c) till att de prioriteras till övrig social omsorg. Äldreomsorgen får ta dubbla smällar.

Det skapar problem på äldreboendena. Men det skapar ännu större problem för hemvården.

Örebro kommuns hemvård saknar helt enkelt tillräckliga resurser. Bemanningen är för låg och behoven för stora. Kontinuerliga besparingar, år efter år, har skapat en ohållbar situation. Och det finns ingen grupp som för de drabbades talan. Till skillnad från ett äldreboende, där tiotals gamla bor och där anhöriggruppen är stor och därmed kan skapa ett tryck för förändring, är den gamla i sitt eget hem ensam i sin kamp mot kommunen. Rösten blir för svag och ingen bryr sig.

Under många år har Rasmus Persson lutat sig mot att hemvården ska bli bättre bara han har installerat ett tidsstyrningssystem (TES) som ska göra så att personalen ska åka mindre bil och vara mer hos den gamla. Men systemet hjälper inte. Under infasningen har det skapat enorma problem. Och det ger inte mer tid, framförallt inte i ett system som hela tiden får minskade resurser. Medarbetarna klarar helt enkelt inte av att springa fortare.

Men det bryr sig inte kommunledningen om. De fortsätter besparingarna på äldreomsorgen. 2014 kommer de sannolikt att uppgå till minst 20 miljoner kronor. Det handlar både om de så kallade "omrprioriteringarna" (ett socialdemokratiskt nyord för besparingar, nedskärningar, neddragningar) och de kostnader för pris- och löneökningar som inte täckts av centrala medel.

Nu måste det bli en förändring. Precis på samma sätt som medarbetarna inom förskolan startade ett förskoleuppror, borde äldreomsorgens medarbetare, och kanske framförallt medarbetarna inom hemvården, starta ett äldreomsorgsuppror. Det räcker helt enkelt nu.

Det går att prioritera annorlunda. Folkpartiet har i sin budget visat på hur man skulle kunna lägga 50-60 miljoner till PER ÅR till äldreomsorgen. Det handlar om 100 - 150 fler tjänster, 100 - 150 fler medarbetare, medarbetare som får bättre arbetsvillkor, som gör ett bättre jobb när de själva mår bättre.

Men socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna säger nej. Deras prioriteringar är kommunala bolag, enorma investeringar i betong och en organisation som läcker en miljon hit och en annan dit i alla möjliga projekt.

Det fungerar helt enkelt inte längre.

Örebros äldreomsorg behöver en nystart. Örebros äldreomsorg behöver prioriteras. Det finns i dagsläget inget annat område som är viktigare än äldreomsorgen när det gäller att få till en diskussion om hur kommunen prioriterar och vad man borde prioritera.

Hemvården går på knäna. Medarbetarna mår inte bra. Och de gamla får inte det liv de förtjänar.

Men vilken politiker i kommunledningen tar ansvar för det? Ingen. Som vanligt.

Media: NA