PISA II - när normkritiken blir norm

I måndags skrev jag en blogg om värderingsfrågornas betydelse för skolutvecklingen i Sverige i synnerhet och i västvärlden i allmänhet. Jag tänkte fortsätta på den banan ett par bloggar till. Och nu landa i frågan om vilka normer som styr skolan och framförallt eleverna.

Sverige brukar sägas vara världens mest individualistiska land. Det är en följd av tiotals år av utveckling, där individens roll och betydelse hela tiden uppvärderats medan vissa kollektiv hela tiden nedmonterats.

Denna utveckling är i huvudsak god. Den har sina rötter i den individcentrerade liberalismen, men inte bara i den gren som är politisk. Stora delar av Folkrörelsesverige bär i sig individualismens signum:

Frikyrkorörelsens individualistiska tro stod i kontrast mot statskyrkosystemets kollektiva trosuppfattning.
Nykterhetsrörelsens ambitioner var att varje människa skulle kunna göra sina livsval utifrån rationella (nyktra...) beslut.
Folkskolerörelsens bildningsideal hade en självklart individualistisk prägel.
Rösträttsrörelsens individperspektiv behöver knappast tydliggöras.

Det intressanta med denna individualism var att individen alltid ändå var en del av någon form av kollektiv. Det fanns gränser för individualismen. Insikten om att människan inte var en ensam båt på ett vidöppet hav var självklar. Interaktionen mellan människor likaså.

Individualismen i frikyrkorörelsen stöttes mot såväl kyrkans mångtusenåriga dogmer, som församlingens gemensamma åsikter.
Nykterhetsrörelsen och folkskolerörelsens individualism handlade också om en individualism i gemenskap. Du blev nykterist för att din granne behövde en nykter omgivning. Du ville lyfta de obildade till bildning för att ni tillsammans skulle utveckla samhället.
Och rösträtt och demokrati är en sant individualistisk, och lika sant kollektivistisk, rörelse. Ingen demokrati fungerar i ensamhet.

Men nu eroderar allt detta.

Frikyrkorörelsens, eller snarare hela kyrkan, har pendlat från ett förmedlande av ibland människoförminskande normer, till en normlöshet där till och med Gud ifrågasätts.

Nykterhetsrörelsens vi, har övergått i nykterhetens jag. Jag blir nykter för min egen skull, för min egen hälsa, istället för att värna min grannes hälsa.

Demokratin ifrågasätts i ett system där omedelbar behovstillfredsställelse för just mina egna behov inte korresponderar med demokratins behov av långsamhet och bred förankring.

Denna utveckling har accelererat under hand. Och den har formaliserats. Skälet har varit positivt menat. Den liberala synen på att individen har full bestämmanderätt över sig själv, sin framtid och sin vardag. Och för att detta ska fungera måste allt kunna ifrågasättas. Det handlar om allt. Men det handlar framförallt om normer, om normöverförande och om normkritik.

Positivt sett skapar normkritiken möjligheter för individen att bli den man själv vill. Ingen ska bestämma över vem du är och vem du vill vara. Men om normkritiken blir norm, och om individens rätt att ifrågasätta alla normer blir oemotsagd, skapar det problem. Både för samhället i stor och vid mening, men också för individer.

Individualisering utan insikt om individens behov av gemenskaper blir bara egoism.
Individualisering utan långsiktigare normer, riskerar ett samhälle utan utvecklingsriktning.
Individualisering utan gemensamma samhällsnormer riskerar att bli ett samhälle där den starke styr.

Och vad har detta då att göra med skolan?

Svaret är - allt!

Varför ska vi ha en skola? Varför ska vi utbilda oss? Varför ska det vara ordning och reda i skolan? Varför är alla människor lika mycket värda? Varför ska samhället utvecklas? Varför ska jag göra rätt för mig och inte utnyttja systemet? Varför ska jag visa respekt för äldre, och respektera lärarens auktoritet?

Alla dessa frågor besvaras med att de gemensamma normer vi har ligger till grund för vårt sätt att bete oss. I samhället i stort, och i skolan i synnerhet. Men skolan sviker alldeles för ofta sitt normerande uppdrag. Istället ska eleverna än mer lära sig ännu mer av normkritiska förhållningssätt.

Och så tror vi att detta normkritiska förhållningssätt ska stoppas vid synen på könsroller. Men det kommer det inte att göra. Om normkritiken blir norm, kommer även de funktionella normerna att ifrågasättas.

Så vill vi ha en skola som fungerar så måste skolan kunna svara på frågorna:
Varför ska jag utbilda mig?
Varför ska jag bry mig om ordning och reda?
Varför ska jag komma i tid?
Varför ska jag bry mig om lärarens auktoritet?
Varför ska jag överhuvudtaget underordna mig en norm som jag inte accepterar som en lärare jag inte anser har en auktoritet försöker tvinga på inte bara mig, utan hela kollektivet som hon kallar klass?

Ska vi då kasta normkritiken över ända? Knappast. Men om normkritiken blir den enda norm som inte kan ifrågasättas, kommer skolans problem knappast att bli mindre i framtiden.

Media: SVD   DN