Det finns snart inga skäl till att ha kvar några kommuner. Rätt många landsting hänger också på gärdesgården. Om vi fortsätter som vi gjort kommer också den lokala demokratin att avskaffa sig själv, och övergå antingen i en meningslös strid mellan olika kommunikationskonsultbyråer eller i en demokratisk kuliss framför ett genomfört tjänstemannastyre.
Men makten - den har redan flyttat.
Efter att OECD idag presenterade sin genomlysning av den svenska skolan, en genomlysning som beställdes av den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund, kan man följa ett antal trender i diskussionerna.
Folkpartiet är tydligast: Förstatliga skolan. Kommunerna klarar inte uppgiften. Man kanske vill väl, men det blir fel.
Som en tanke presenterar Kristdemokraterna sin vårändringsmotion samma dag. Den fick något(!) mindre uppmärksamhet. Men också den innehöll ett krav på ett förstatligande: Sjukhusvården. Jag gissar att det handlar om specialistvården. Men ändå, vägen är klar. Inte heller landstingen anses klara en av sina huvuduppgifter.
Det var två av förstatligandekraven idag. Ibland kommer de oftare än annars. För någon dag sedan berättade kulturministern att hon vill utreda likvärdigheten inom kulturskolan. Det är, enligt henne, uppenbart att skillnaderna mellan kommunerna är (för?) stora, för en så viktig(?) kommunal verksamhet.
(Det blir många parenteser i denna text. Jag sätter dit dem för att se om någon anser att 1) det blir för många, eller 2) jag använder dem på ett felaktigt sätt i meningsbyggnaden)
Men listan kunde göras längre. Kommunerna vill inte ha hand om LSS verksamheten. Socialstyrelsen tycker (nog egentligen fast man inte får säga det) att staten skulle ha hand om äldreomsorgen. Annan omsorg, som den om missbrukare, är inte heller likvärdig nationellt. Kommunerna misslyckas med integrationen. Arbetsmarknaderna är inte längre kommunala, sannolikt inte heller regionala, utan nationella och därmed är frågan om kommunerna ska fortsätta med arbetsmarknadspolitik.
Snart är det bara vargjakt och strandskydd som absolut ska beslutas lokalt. Där krävs ingen nationell eller internationell standard eller likvärdighet...
Om man försöker lyfta blicken något från detaljerna ser man tre utvecklingsspår:
För det första: En kontinuerligt försvagad lokaldemokratisk partiorganisation.
För det andra: En förändrad syn på vad lokalt, regionalt och nationellt är.
För det tredje: Ett krav på en diskussion om resursallokeringar inom offentlig sektor.
Låt oss ta dem en och en.
1) Lokaldemokrati
Det traditionella svenska partiväsendet har problem. Allt färre engagerar sig i partierna. Och de som gör det är sällan människor som vare sig har vana, kunskaper eller andra kompetenser som krävs för att leda. Antalet kommunalråd som kommer från en ledarskapsmiljö, som har relevanta kunskaper inom centrala styrområden som ekonomi, verksamhetsstyrning, scenarioplanering är lätt räknade. Den lokala (och regionala) politikern riskerar allt mer att bli en nödvändig kuliss för den reella makten som placerats hos tjänstemän.
Det är sannolikt rätt många lokala kommunalråd som skulle protestera mot detta om de läste det. Men jag har sett alldeles för många fall av politiker, i mitt parti och i andra, som tror att man leder men där man egentligen agerar som en form av mild korrektiv till processer som startas och drivs av de kommunala tjänstemännen. I min egen kommun, Örebro, verkar såväl majoritet som opposition numera mest agera för att "komma rätt ut i media". Detta är inte heller något unikt. Oavsett politisk färg, blir drivkraften för de ledande politikerna att komma ut i de positiva frågorna, och ducka i de svåra och låta någon annan ta ansvaret.
Denna utveckling är inte ny. Men den har accelererat. Och den är till rätt stor del självgenererad. Det finns idag få skäl för en politiskt intresserad, duglig person att engagera sig politiskt för att göra politisk karriär. Det kostar enormt mycket; i tid, resurser, politiskt spelande, medial uppmärksamhet, personliga påhopp och så vidare. Och det ger betydligt mindre, både i lön, makt och inflytande, än alternativet.
Runt om i landet sitter massor av politiskt intresserade människor och bestämmer i kommunerna. Men de är för det mesta tjänstemän...
Jag har skrivit flera bloggar tidigare om den skrämmande utvecklingen av den svenska lokaldemokratin. Om tomma dagordningar på nämndsammanträden. Om förtroendevalda som fastnar i detaljer men låter miljonerna rulla. Om bristen på ledarskap och ledarförmåga. Om att det snart inte finns tillräckligt många intresserade för att fylla upp alla stolarna i den svenska lokala demokratin.
Någon gång får det konsekvenser. En organisation kan inte ledas av ett osynligt och otydligt styre. Makt och ansvar måste hänga ihop. Någon/några måste peka ut en väg framåt. Om ingen gör det kommer så småningom verksamheten att packa ihop, och makten flytta någon annan stans.
Och det är sannolikt detta vi ser nu. PISA och OECD kan ha varit uppmarschen till en total förändring av den svenska lokaldemokratin. Och det är nödvändigt.
2) Vad är lokalt?
Vi lever fortfarande i en fysisk verklighet (även om man ibland funderar på om barnen mer identifierar sig med datorns alla möjligheter än med vad som händer IRL...). Men vi agerar inte längre som om det alltid var den fysiska lokaliseringen som var viktigast. Visst är det så när det gäller förskola, grundskola och vårdcentralen. Men varför ska jag söka jobb på arbetsförmedlingen i Örebro när det finns en app som gör det bättre? Var sitter den som svarar på mina frågor på 1177.se? Var hittar jag den bästa utbildningen, den bästa vården, det bästa arbetet, den bästa omsorgen - för mig?
Det är inte säkert att den svenska kommunsektorn är anpassad till den nya tiden. Det räcker kanske inte med att finnas på twitter...
Om man kombinerar den ökade insikten om att det lokala mer söks på nätet än i geografin, med en ökad vilja till individualisering och valfrihet, skapas en helt ny situation även för de offentliga välfärdsproducenterna. Och för politikerna. Om jag säljer utbildning, vård, omsorg till människor från hela landet - varför ska då bara örebroarna (det är ett dåligt exempel eftersom såväl Örebro kommun som Region Örebro län är kvarvarande kommunsocialistskräcködlor) få rösta på mig? Är det bostadsorten som är det viktiga? Eller är det den som använder tjänsten som ska få rösta?
Är en kommuns geografiska gränser ens relevanta? Är det inte styrningen av den enskilda skolan, vårdcentralen, sjukhuset, LSS-boendet, som är intressant? Och behövs politiker till det?
Var finns det politiska utrymmet i den framtida världen, den värld vi är på väg in i? Var är det nödvändigt att politiker finns? Och vilka forum ska vi lämna?
3) Pengarna räcker inte!
Klimatfrågan är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, både att förebygga och hantera.
Integrationen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, innan vi kunnat vända skutan.
Äldreomsorgen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, och ännu mer om vi inte löser demensproblematiken.
Sjukvården...
Skolan...
Försvaret...
Ja ni fattar - alla frågor är morgondagens viktigaste fråga. Och de kommer alla att kosta miljarder.
Den som inte ens vågar fundera över hur vi ska använda de resurser vi har på bästa möjliga sätt, borde inte få vara politiker.
Är kommunerna rätt plats för skolan? Sannolikt inte. Det kostar mer och smakar mindre än vad en annan organisation skulle göra.
Sköts arbetsmarknadsåtgärderna bäst lokalt? Sannolikt inte. När arbetsmarknaden blir global är inte kommunen en vettig aktör.
Löser vi miljöfrågorna lokalt? Sannolikt inte. Det finns knappt någon fråga som är så icke-lokal som miljön.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp område efter område där man måste ifrågasätta om pengarna gör mest nytta i en lokal organisation, uppbyggd utifrån en förlegad geografisk modell, styrd av alldeles för många okunniga förtroendevalda.
Och det är det vi måste våga göra. Ifrågasätta.
Kanske innebär det att en del frågor är och ska vara lokala, beslutas lokalt av lokala politiker. Sannolikt ska de lokala politikerna retirera från flera andra. En del beslut borde nog beslutas av individerna, utan politisk inblandning. Andra borde flyttas mellan de olika politiska nivåerna. Kanske finns det något område som behöver mer politisk styrning (även om jag inte ser något sådant just nu).
Men ifrågasättandet måste ske. Och det måste vara tydligt. Och det måste börja nu.
Jag tycker att Folkpartiet och Jan Björklund har helt rätt i att skolan inte passar i kommunerna. Jag gör det efter att ha sett hur illa det sköts av okunniga politiker utan koll men med stora behov på att verka vänliga och att komma ut rätt i media. Jag önskar att mitt parti kunde fortsätta den tankebanan och fundera på var framtidens lokala demokrati hör hemma, och hur den ska se ut för att göra det den är avsedd att göra.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett skolan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skolan. Visa alla inlägg
2013-12-11
PISA II - när normkritiken blir norm
I måndags skrev jag en blogg om värderingsfrågornas betydelse för skolutvecklingen i Sverige i synnerhet och i västvärlden i allmänhet. Jag tänkte fortsätta på den banan ett par bloggar till. Och nu landa i frågan om vilka normer som styr skolan och framförallt eleverna.
Sverige brukar sägas vara världens mest individualistiska land. Det är en följd av tiotals år av utveckling, där individens roll och betydelse hela tiden uppvärderats medan vissa kollektiv hela tiden nedmonterats.
Denna utveckling är i huvudsak god. Den har sina rötter i den individcentrerade liberalismen, men inte bara i den gren som är politisk. Stora delar av Folkrörelsesverige bär i sig individualismens signum:
Frikyrkorörelsens individualistiska tro stod i kontrast mot statskyrkosystemets kollektiva trosuppfattning.
Nykterhetsrörelsens ambitioner var att varje människa skulle kunna göra sina livsval utifrån rationella (nyktra...) beslut.
Folkskolerörelsens bildningsideal hade en självklart individualistisk prägel.
Rösträttsrörelsens individperspektiv behöver knappast tydliggöras.
Det intressanta med denna individualism var att individen alltid ändå var en del av någon form av kollektiv. Det fanns gränser för individualismen. Insikten om att människan inte var en ensam båt på ett vidöppet hav var självklar. Interaktionen mellan människor likaså.
Individualismen i frikyrkorörelsen stöttes mot såväl kyrkans mångtusenåriga dogmer, som församlingens gemensamma åsikter.
Nykterhetsrörelsen och folkskolerörelsens individualism handlade också om en individualism i gemenskap. Du blev nykterist för att din granne behövde en nykter omgivning. Du ville lyfta de obildade till bildning för att ni tillsammans skulle utveckla samhället.
Och rösträtt och demokrati är en sant individualistisk, och lika sant kollektivistisk, rörelse. Ingen demokrati fungerar i ensamhet.
Men nu eroderar allt detta.
Frikyrkorörelsens, eller snarare hela kyrkan, har pendlat från ett förmedlande av ibland människoförminskande normer, till en normlöshet där till och med Gud ifrågasätts.
Nykterhetsrörelsens vi, har övergått i nykterhetens jag. Jag blir nykter för min egen skull, för min egen hälsa, istället för att värna min grannes hälsa.
Demokratin ifrågasätts i ett system där omedelbar behovstillfredsställelse för just mina egna behov inte korresponderar med demokratins behov av långsamhet och bred förankring.
Denna utveckling har accelererat under hand. Och den har formaliserats. Skälet har varit positivt menat. Den liberala synen på att individen har full bestämmanderätt över sig själv, sin framtid och sin vardag. Och för att detta ska fungera måste allt kunna ifrågasättas. Det handlar om allt. Men det handlar framförallt om normer, om normöverförande och om normkritik.
Positivt sett skapar normkritiken möjligheter för individen att bli den man själv vill. Ingen ska bestämma över vem du är och vem du vill vara. Men om normkritiken blir norm, och om individens rätt att ifrågasätta alla normer blir oemotsagd, skapar det problem. Både för samhället i stor och vid mening, men också för individer.
Individualisering utan insikt om individens behov av gemenskaper blir bara egoism.
Individualisering utan långsiktigare normer, riskerar ett samhälle utan utvecklingsriktning.
Individualisering utan gemensamma samhällsnormer riskerar att bli ett samhälle där den starke styr.
Och vad har detta då att göra med skolan?
Svaret är - allt!
Varför ska vi ha en skola? Varför ska vi utbilda oss? Varför ska det vara ordning och reda i skolan? Varför är alla människor lika mycket värda? Varför ska samhället utvecklas? Varför ska jag göra rätt för mig och inte utnyttja systemet? Varför ska jag visa respekt för äldre, och respektera lärarens auktoritet?
Alla dessa frågor besvaras med att de gemensamma normer vi har ligger till grund för vårt sätt att bete oss. I samhället i stort, och i skolan i synnerhet. Men skolan sviker alldeles för ofta sitt normerande uppdrag. Istället ska eleverna än mer lära sig ännu mer av normkritiska förhållningssätt.
Och så tror vi att detta normkritiska förhållningssätt ska stoppas vid synen på könsroller. Men det kommer det inte att göra. Om normkritiken blir norm, kommer även de funktionella normerna att ifrågasättas.
Så vill vi ha en skola som fungerar så måste skolan kunna svara på frågorna:
Varför ska jag utbilda mig?
Varför ska jag bry mig om ordning och reda?
Varför ska jag komma i tid?
Varför ska jag bry mig om lärarens auktoritet?
Varför ska jag överhuvudtaget underordna mig en norm som jag inte accepterar som en lärare jag inte anser har en auktoritet försöker tvinga på inte bara mig, utan hela kollektivet som hon kallar klass?
Ska vi då kasta normkritiken över ända? Knappast. Men om normkritiken blir den enda norm som inte kan ifrågasättas, kommer skolans problem knappast att bli mindre i framtiden.
Media: SVD DN
Sverige brukar sägas vara världens mest individualistiska land. Det är en följd av tiotals år av utveckling, där individens roll och betydelse hela tiden uppvärderats medan vissa kollektiv hela tiden nedmonterats.
Denna utveckling är i huvudsak god. Den har sina rötter i den individcentrerade liberalismen, men inte bara i den gren som är politisk. Stora delar av Folkrörelsesverige bär i sig individualismens signum:
Frikyrkorörelsens individualistiska tro stod i kontrast mot statskyrkosystemets kollektiva trosuppfattning.
Nykterhetsrörelsens ambitioner var att varje människa skulle kunna göra sina livsval utifrån rationella (nyktra...) beslut.
Folkskolerörelsens bildningsideal hade en självklart individualistisk prägel.
Rösträttsrörelsens individperspektiv behöver knappast tydliggöras.
Det intressanta med denna individualism var att individen alltid ändå var en del av någon form av kollektiv. Det fanns gränser för individualismen. Insikten om att människan inte var en ensam båt på ett vidöppet hav var självklar. Interaktionen mellan människor likaså.
Individualismen i frikyrkorörelsen stöttes mot såväl kyrkans mångtusenåriga dogmer, som församlingens gemensamma åsikter.
Nykterhetsrörelsen och folkskolerörelsens individualism handlade också om en individualism i gemenskap. Du blev nykterist för att din granne behövde en nykter omgivning. Du ville lyfta de obildade till bildning för att ni tillsammans skulle utveckla samhället.
Och rösträtt och demokrati är en sant individualistisk, och lika sant kollektivistisk, rörelse. Ingen demokrati fungerar i ensamhet.
Men nu eroderar allt detta.
Frikyrkorörelsens, eller snarare hela kyrkan, har pendlat från ett förmedlande av ibland människoförminskande normer, till en normlöshet där till och med Gud ifrågasätts.
Nykterhetsrörelsens vi, har övergått i nykterhetens jag. Jag blir nykter för min egen skull, för min egen hälsa, istället för att värna min grannes hälsa.
Demokratin ifrågasätts i ett system där omedelbar behovstillfredsställelse för just mina egna behov inte korresponderar med demokratins behov av långsamhet och bred förankring.
Denna utveckling har accelererat under hand. Och den har formaliserats. Skälet har varit positivt menat. Den liberala synen på att individen har full bestämmanderätt över sig själv, sin framtid och sin vardag. Och för att detta ska fungera måste allt kunna ifrågasättas. Det handlar om allt. Men det handlar framförallt om normer, om normöverförande och om normkritik.
Positivt sett skapar normkritiken möjligheter för individen att bli den man själv vill. Ingen ska bestämma över vem du är och vem du vill vara. Men om normkritiken blir norm, och om individens rätt att ifrågasätta alla normer blir oemotsagd, skapar det problem. Både för samhället i stor och vid mening, men också för individer.
Individualisering utan insikt om individens behov av gemenskaper blir bara egoism.
Individualisering utan långsiktigare normer, riskerar ett samhälle utan utvecklingsriktning.
Individualisering utan gemensamma samhällsnormer riskerar att bli ett samhälle där den starke styr.
Och vad har detta då att göra med skolan?
Svaret är - allt!
Varför ska vi ha en skola? Varför ska vi utbilda oss? Varför ska det vara ordning och reda i skolan? Varför är alla människor lika mycket värda? Varför ska samhället utvecklas? Varför ska jag göra rätt för mig och inte utnyttja systemet? Varför ska jag visa respekt för äldre, och respektera lärarens auktoritet?
Alla dessa frågor besvaras med att de gemensamma normer vi har ligger till grund för vårt sätt att bete oss. I samhället i stort, och i skolan i synnerhet. Men skolan sviker alldeles för ofta sitt normerande uppdrag. Istället ska eleverna än mer lära sig ännu mer av normkritiska förhållningssätt.
Och så tror vi att detta normkritiska förhållningssätt ska stoppas vid synen på könsroller. Men det kommer det inte att göra. Om normkritiken blir norm, kommer även de funktionella normerna att ifrågasättas.
Så vill vi ha en skola som fungerar så måste skolan kunna svara på frågorna:
Varför ska jag utbilda mig?
Varför ska jag bry mig om ordning och reda?
Varför ska jag komma i tid?
Varför ska jag bry mig om lärarens auktoritet?
Varför ska jag överhuvudtaget underordna mig en norm som jag inte accepterar som en lärare jag inte anser har en auktoritet försöker tvinga på inte bara mig, utan hela kollektivet som hon kallar klass?
Ska vi då kasta normkritiken över ända? Knappast. Men om normkritiken blir den enda norm som inte kan ifrågasättas, kommer skolans problem knappast att bli mindre i framtiden.
Media: SVD DN
2013-12-08
Är skolkrisen en värderingskris?
Jag läser Peter Wolodarskis intressanta ledarkrönika på dn.se. Ett försök till både breddning och fördjupning av diskussionerna efter PISA-rapporten.
Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?
Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.
Eller kan man?
Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:
Och hur ska man lösa det hela?
Listan ser då ut så här:
Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.
Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.
Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.
Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.
Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.
Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.
Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?
Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.
Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:
Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?
Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med. Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.
När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.
Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.
Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.
I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.
De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:
Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?
Media: DN, SVT
Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?
Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.
Eller kan man?
Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:
- Det är valfrihetens fel! (En del forskare, vänsterpolitiker)
- Det är resursbrist! (Grönvänster)
- Det är brist på status hos läraryrket! (De flesta utom de kommunpolitiker som styr skolan...)
- Det är kommunaliseringens fel! (Folkpartiet och lärarfack)
- Det är fel undervisningsmetoder! (Folkpartiet i synnerhet, men även andra Allianspartier och forskare)
- Det är för mycket uppföljning! (Vänsterpartierna och en del skolfolk)
- Det är för lite och fel sorts uppföljning! (Allianspartierna och resten av skolfolket)
Och hur ska man lösa det hela?
Listan ser då ut så här:
- XXX
- YYY
- ZZZ
- En gemensam skolkommission!
Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.
Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.
Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.
Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.
Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.
Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.
Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?
Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.
Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:
Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?
Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med. Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.
När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.
Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.
Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.
I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.
De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:
Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?
Media: DN, SVT
2013-09-19
Det hänger inte ihop...
Lyssnade på debatten mellan finansminister Borg och ekonomipolitiska talespersonen Andersson i gårdagens Aktuellt. Det var en intressant föreställning av flera skäl. För oss nördar som är intresserade av politikens retorik var Magdalena Anderssons anföranden mästerliga exempel på den negativ kampanj-metodik som socialdemokraterna är ensamma om i svensk politik. Hon använde så många negativa bilder och ord hon kunde och försökte knyta Anders Borg personligen till vartenda ett av dessa ord. Det var inte en debatt om politik för henne. Det var en möjlighet att minska Borgs trovärdighet som person.
Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.
Så trist.
Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.
Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:
Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...
Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...
Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...
Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...
På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.
Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.
Media: NA, SR Örebro
Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.
Så trist.
Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.
Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:
Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...
Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...
Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...
Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...
På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.
Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.
Media: NA, SR Örebro
2013-09-18
Fattiga barn får fler ord och mindre resurser...
Idag fattade kommunfullmäktige beslut om ett dokument som rörde utsatta barn. Barn som har det svårt av en eller annan orsak. Är det bra, eller?
Skälet för att majoriteten nu fattade detta beslut är rent partipolitiskt. Ett av huvudnumren för den förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt var just "barnfattigdomen". Den skulle minska, halveras eller på andra sätt hanteras.
Juholt använde gärna ordet "barnfattigdom" och hans ord togs upp av sossarna i Örebro. Så ursprungligen var detta program ett program mot just barnfattigdom, och inte ett program som rör utsatta barn.
Det var bara ett parti som hade en annan åsikt än majoriteten i denna fråga. Självklart handlar det om Folkpartiet. När andra partier inte vågar, vågar vi. Vi vågar både kritisera användandet av ordet barnfattigdom. Vi vågar kritisera framtagandet av ett program som bara är en massa ord. Och vi vågar kritisera hur de styrande redan innan programmet är taget, beslutar på tvärs mot de fina orden.
För många fina ord är det. Men blir det någon verkstad?
Det finns barn som har det svårt i Örebro idag. Det finns alldeles för många barn som har det svårt; ekonomiskt, socialt, på andra sätt. Om detta är vi eniga. Men frågan är hur vi hanterar utmaningen.
Det finns två huvudsakliga vägar att möta den. Det handlar om en bättre förskola och skola. Barn som lär sig mer, riskerar mindre att hamna i utanförskap. Unga som går i en bra skola har större sannolikhet att själva hitta rätt utbildning och rätt jobb. En dålig skola slår undan fötterna på många barn, men främst på de mest sårbara.
Skolan är den viktigaste faktorn i arbetet mot ett ökat antal utsatta barn.
Den andra faktorn handlar om jobben. Det är enkelt att följa hur kurvorna samvarierar. När arbetslösheten går upp, slår det mest mot de sårbaraste och deras barn. Och tvärsom. Så ett samhälle som skapar jobb, lägger också en grund för minskad utsatthet hos många.
Men vad händer då i Örebro?
I går fick vi reda på de senaste budgetförutsättningarna. Där kunde man rätt tydligt följa hur sossarna prioriterar. Skolan riskerar att tvingas spara ytterligare 27 - 35 miljoner. Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden klarar sig med ett minus på 4,2 miljoner.
Just de områden som har störst betydelse för att minska utsattheten hos barnen får de stora neddragningarna. Skolan har dessutom under hela den socialdemokratiska ledningsperioden fått kontinuerliga besparingar. Lärare går på knäna. Stödpersonal saknas. Läromedel kan inte köpas in.
Och nu drabbas även arbetsmarknadsåtgärderna.
Därför tyckte vi i Folkpartiet att vi skulle satsa mer på barnen, och mindre på dokument som uppenbarligen inte styr.
Vi satsar mer på skolan.
Vi satsar mer på förskolan.
Vi satsar mer på lärarna.
Vi satsar mer på läromedel.
Vi satsar mer på lärarlöner.
Och vi satsar på ett bättre företagsklimat som kommer att ge fler jobb.
Örebro kommun lider inte brist på styrdokument som inte styr. Just nu försöker kommunledningen att plocka bort massor av gamla dokument som ingen bryr sig om. Det är bra. Mindre bra är att de i andra änden lägger till nya dokument, som alltså inte styr ens den dag de tas.
Barnen, både de som har det väl och mindre väl förspänt i livet, mår bättre av en politik som ser till verkligheten och gör något åt den, än en politik som skriver program som mest staplar vackra ord utan innehåll på hög.
Skälet för att majoriteten nu fattade detta beslut är rent partipolitiskt. Ett av huvudnumren för den förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt var just "barnfattigdomen". Den skulle minska, halveras eller på andra sätt hanteras.
Juholt använde gärna ordet "barnfattigdom" och hans ord togs upp av sossarna i Örebro. Så ursprungligen var detta program ett program mot just barnfattigdom, och inte ett program som rör utsatta barn.
Det var bara ett parti som hade en annan åsikt än majoriteten i denna fråga. Självklart handlar det om Folkpartiet. När andra partier inte vågar, vågar vi. Vi vågar både kritisera användandet av ordet barnfattigdom. Vi vågar kritisera framtagandet av ett program som bara är en massa ord. Och vi vågar kritisera hur de styrande redan innan programmet är taget, beslutar på tvärs mot de fina orden.
För många fina ord är det. Men blir det någon verkstad?
Det finns barn som har det svårt i Örebro idag. Det finns alldeles för många barn som har det svårt; ekonomiskt, socialt, på andra sätt. Om detta är vi eniga. Men frågan är hur vi hanterar utmaningen.
Det finns två huvudsakliga vägar att möta den. Det handlar om en bättre förskola och skola. Barn som lär sig mer, riskerar mindre att hamna i utanförskap. Unga som går i en bra skola har större sannolikhet att själva hitta rätt utbildning och rätt jobb. En dålig skola slår undan fötterna på många barn, men främst på de mest sårbara.
Skolan är den viktigaste faktorn i arbetet mot ett ökat antal utsatta barn.
Den andra faktorn handlar om jobben. Det är enkelt att följa hur kurvorna samvarierar. När arbetslösheten går upp, slår det mest mot de sårbaraste och deras barn. Och tvärsom. Så ett samhälle som skapar jobb, lägger också en grund för minskad utsatthet hos många.
Men vad händer då i Örebro?
I går fick vi reda på de senaste budgetförutsättningarna. Där kunde man rätt tydligt följa hur sossarna prioriterar. Skolan riskerar att tvingas spara ytterligare 27 - 35 miljoner. Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden klarar sig med ett minus på 4,2 miljoner.
Just de områden som har störst betydelse för att minska utsattheten hos barnen får de stora neddragningarna. Skolan har dessutom under hela den socialdemokratiska ledningsperioden fått kontinuerliga besparingar. Lärare går på knäna. Stödpersonal saknas. Läromedel kan inte köpas in.
Och nu drabbas även arbetsmarknadsåtgärderna.
Därför tyckte vi i Folkpartiet att vi skulle satsa mer på barnen, och mindre på dokument som uppenbarligen inte styr.
Vi satsar mer på skolan.
Vi satsar mer på förskolan.
Vi satsar mer på lärarna.
Vi satsar mer på läromedel.
Vi satsar mer på lärarlöner.
Och vi satsar på ett bättre företagsklimat som kommer att ge fler jobb.
Örebro kommun lider inte brist på styrdokument som inte styr. Just nu försöker kommunledningen att plocka bort massor av gamla dokument som ingen bryr sig om. Det är bra. Mindre bra är att de i andra änden lägger till nya dokument, som alltså inte styr ens den dag de tas.
Barnen, både de som har det väl och mindre väl förspänt i livet, mår bättre av en politik som ser till verkligheten och gör något åt den, än en politik som skriver program som mest staplar vackra ord utan innehåll på hög.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)