När den vänstra handen inte vet vad den vänstra gör

Gårdagens budgetpresentation var en sorglustig historia. Eller kanske var det inledningen till en grekisk tragedi.

Där var finansministern, fylld av den retorikens arrogans som ibland kännetecknar den som antingen inte vet tillräckligt, eller vet för mycket av det som inte ska och inte får sägas. När Dagens Nyheter i sin ledare beskriver finansministerns beskrivning av såväl läget idag som vilka eventuella effekter budgeten får för ekonomin, arbetskraftsutbudet och arbetslösheten är det en tydlig indikation på just detta.

Inte sällan önskar jag mig att politiker stod upp för sin politik på ett annat sätt. Mindre arrogant. Mer konstaterande: Ja - de här konsekvenserna får vår politik, och det är vår avsikt att det ska bli så. En del blir negativt, men vi menar att inriktningen ändå är den rätta.

Men så gör inte Magdalena Andersson och socialdemokratin idag. Istället för att redovisa de tunga ökningarna i budgeten, läs gärna Expressens ledare här, om LSS/LASS, sjukskrivningskostnader och flyktingmottagande, går man förbi dem med tystnad. Ingen vet i dagsläget hur staten ska finansiera dem. Ingen vet konsekvenserna.

Inte heller får vi reda på vad det innebär för arbetskraftsutbudet när regeringen höjer skatter på det sätt man idag gör. För den som är mer nördig rekommenderas bland annat SACOs enkla genomgång av konsekvenserna av dagens skattepussel. Där lär man sig i alla fall grunderna av de konsekvenser olika skatteförändringar kan få.

Sannolikt skulle regeringen i alla fall gå vidare med den politik man nu genomför. De direkta konsekvenserna, att 60% av individerna, eller 80% av hushållen, får en försämrad privatekonomi är acceptabla så länge de 40 eller 20% med lägst inkomster inte drabbas, alternativt får det bättre. Den synen - att det är viktigt att trycka ihop lönestrukturer oavsett konsekvenserna - är en tydlig inriktning som kan respekteras och debatteras, även från oss som tycker att den är fel. Men det är svårt att debattera om och kring det som inte sägs och inte får sägas.

Problemet med regeringens politik är att den inte sköter hela Sverige. Runt om i landet arbetar just nu lokala och regionala politiker med budgetarbetet för de kommande åren. Och risken är att det kommer att se ut som i Örebro på fler platser.

De styrande partierna i Örebro, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och stödpartiet Vänsterpartiet, har beslutat att höja skatten med 50 öre nästa år. Det märkliga skälet är att Örebro växer. För de flesta andra kommunpolitiker är detta ett av de tyngsta argumenten för att slippa höja skatten, eller till och med sänka den. Men för Örebros politiska ledning är det tvärsom.

Problemet med Örebro (och gissar jag rätt många andra kommuner) är att skattehöjningen inte har någon annan motivering än att pengarna inte räcker. Det är en inkompetens i ledning och styrning som motiverar skattehöjningarna. De styrande politikerna vet alldeles för lite av hur deras politik påverkar den kort- och långsiktiga utvecklingen av såväl kommunens organisation och funktion, som kommunens utveckling.

Men det finns ytterligare ett problem:

När Magdalena Andersson motiverar sina budgetförslag med att de sämst ställda ska få det bättre, tar Lena Baastad (s), Lennart Bondeson (kd), Rasmus Persson (c) och Murad Artin (v) i Örebro dessa pengar. Med kirurgisk precision använder de höjda kommunalskatter för att slå främst mot de grupper S-V-MP budgeten säger sig värna. Och än värre är det när den regionala S-V-MP ledningen också höjer skatten till regionen. De eventuella fördelar de sämst ställda skulle få, äts upp av inkompetenta lokala politiska ledningar.

Den ena röda handen vet inte vad den andra gör.

Jag har bara läst kommentarerna om socialdemokraternas valrapport. Det jag kan konstatera är att kommentatorerna ofta fastnat vid att socialdemokraterna inte längre har problemformuleringsinitiativet i svensk politik. Partiet ställer vare sig rätt frågor eller ger några svar på de oställda frågorna. Partiet vet vare sig var man är eller vart man ska. Årets budget är ett typexempel på detta.

Men övertydligt blir det först när bilden blir större. När den politik lokala och regionala socialdemokrater sätts ihop med den nationella politiken. När insikten om att det är själva makten, och inte det man gör med den, som är partiets livsluft. Och vilka konsekvenser det kan få.

I det grekiska dramat är det den som drabbas av hybris - övermod som är förloraren. Hon utmanar gudarna - krafter som hon inte förmår hantera - och faller. Det är den gudagivna ordningen som ska upprätthållas. Gudarnas straff, nemesis, blir hennes dom.

Inte för att jag vill jämställa de antika grekiska gudarna med dagens ekonomiska politik. Men en sak är säker: Utmanar man den ordning som är såväl national- som företagsekonomins grund, drabbas man av en sådan hybris att man tror att man själv kan styra världen oavsett den ekonomiska vetenskapens kunskaper, är risken stor att man så småningom drabbas av nemesis, de ekonomiska gudarnas straff.

Det räcker med att titta på dagens, och inte antikens, Grekland...

Underskatta inte SD, de målar vidare på sin bild...

Dagens budgetdebatt var som den brukar vara. Fast omvänt. Jag har svårt för Magdalena Anderssons stil. Tror inte hon är en elak översittare, men hon låter och ser ut så. Aldrig svar på någon fråga om den egna politiken, bara angrepp på den usla oppositionen och vad den gjorde när den var i majoritet. En tonalitet som mer bränner broar än öppnar dörrar. Det är en ny finansminister som sätter sin färg på politiken. Tyvärr. Man kan tycka vad man vill om Anders Borg, men inte var han en attackerande demagog.

På Allianssidan är det fascinerande att se de nya Moderaternas färglösa agerande. Ulf Kristersson är Magdalena Anderssons motpol. Det vore välgörande att se lite eld, lite engagemang, lite lidelse från den person som media nu påstår är Alliansens finansministerkandidat. Istället blir det mer en känsla av att man lyssnar till skatteverkets senaste redovisning av skattetabell 1A, bilaga 3.

Om man ska söka lidelse och engagemang i budgetdebatten är folkpartiets Erik Ullenhag den givna finansministerkandidaten. Ja - jag erkänner att jag är totalt subjektiv. Men Ullenhag passar i rollen. Han kan sin ekonomi, liksom sin juridik, och han driver den med emfas. Det Folkpartiet, liksom övriga Allianspartier, saknar är fortfarande den övergripande berättelsen om vad man vill med Sverige. Det är fortfarande arbetslinjen som på något sätt är överordnad allt. Men det räcker inte längre om den någonsin gjort det. Arbetslinjen fungerade som motbild mot den socialdemokratiska bidragslinjen 2006. Men den hade inte bäring i sig själv. För det krävs något mer.

Fast å andra sidan verkar inte regeringspartierna ha någon aning om vad de vill överhuvudtaget. Det är lite återställare, lite högre bidrag, lite mer av att staten ska pytsa ut pengar och skattehöjningar på det. Men vilket Sverige regeringen vill se är dolt i en röd dimma.

I det läget kan det vara intressant att lyssna på det parti som jag menar är det enda parti i riksdagen i dag som förmår måla en egen bild av sitt Sverige. Det där partiet vars bild jag tidigare beskrivit antingen:

Som Sverige på 1930-talet. Med den lilla röda stugan vid den stora mörka skogen. Där de vita björkarna vajar vackert i brisen som syns på sjön nedanför ängarna. Mamma står på trappen och tar hand om de båda välskötta barnen. Far har cyklat till jobbet på bruket.

Eller som Sverige på 1960-talet. Ingen röd stuga längre. Men ett radhus i det välskötta området. Samma mamma står på trappen och vinkar av sina barn som är på väg till lekis och skola. Pappa har redan cyklat iväg till jobbet på fabriken.

Det är svensk idyll. Invandrarna inskränker sig till italienarna och finnarna som jobbar med pappan. Det är Barnens dag och en dröm om en bättre framtid, tillsammans med de häftiga amerikanarna. Det finns normer och moral och en tydlighet i vad som är rätt och vad som är fel.

Visst är bilderna falska. Men jag kan i vart fall relatera till den senare av dem. Och jag kan förstå lockelsen med att se bakåt mot en idylliserad historia i ett läge där samtiden och framtiden känns kaotisk.

Det är uppenbart att SD, medvetet eller omedvetet, bygger vidare på den bilden. Det var intressant att lyssna till deras ekonomipolitike talesman (för inte har väl SD en talesperson...) och vad han sade i sitt inlägg. Inte ett ord om invandring. Nästan inte ett ord om integration.

Han gjorde tre saker. Angrep regeringen för löftesbrott (som resten av oppositionen också gjorde). Angrep Alliansen för att inte vara en riktig opposition samtidigt som han sträckte ut handen mot dem "ödmjukt" som han sade (och därmed visade en samarbetsattityd som inget annat parti/block gjorde mot någon). Och han berättade om SDs kommande budgetmotion. Och det var det intressantaste.

Det han beskrev var att den motionen i princip enbart ska handla om industrin. Och denna industripolitik skulle lösa problemen. Med jobben. För unga, gamla, hög- och lågutbildade och till och med de som var födda utomlands.

För mig blir det ytterligare en förstärkning av bilden. Den där om bruksorten, eller fabriksstaden. Där pappa cyklar till jobbet och där, men bara där, han möter den arbetande italienaren, finnen (och syriern?)... Det hänger ihop. Det finns ett metaperspektiv.

När vi andra angriper SD gör vi det aldrig med ett liknande metaperspektiv som grund. Det blir som när Centerpartiets Emil Källström i det enda replikskiftet som SD fick försökte kleta Putinism på SD. Det var en rätt intressant angreppsvinkel. Men den blir en detalj som inte kommer att påverka de som tror på den bild SD målar.

Det finns en risk att många underskattar SD. Det märktes inte minst i debatten idag. Inte en enda replik från de vänsterpartier som styr. Jag förstår inte de skäl som eventuellt finns från regeringsunderlagspartierna sida. Tystnad har sällan varit en väg att hantera demokrati, oavsett vem som står i talarstolen. Eller är det så att de vill fortsätta att hantera SD som ett parti foliehattar, som inte fattar vad de sysslar med. I replikskiftena mellan Magdalena Andersson och Oscar Sjöstedt kunde man få den uppfattningen. Det är nog helt fel väg att gå.

Jag har, långt innan SD blev så stora som de är idag, pekat på behovet av att vi i Folkpartiet skapar en egen berättelse, målar en egen bild, formar ett eget metaperspektiv på politiken. Ett paraply ifrån vilket de övriga politiska förslagen kan hänga. Där det finns något som håller ihop, något som de människor vi vill nå kan se, förstå och relatera till. Vilket Sverige vill vi se om fem, tio, tjugofem år? Om det inte är nationalisternas stängda, tillbakablickande Sverige, vilket Sverige är det då? Och vilka kommer den bilden att attrahera, och vilka kommer att stötas bort?

Nästa gång Erik Ullenhag ska briljera i riksdagens talarstol - hur ska de konkreta förslagen hänga ihop? Skatteförändringarna och utgiftsposterna? Inriktningen på den ekonomiska politiken och utbildningspolitiken? Det internationella engagemanget och individens frihet? Kanske är vi inte där redan i höst. Men vi i Folkpartiet har i alla fall börjat en resa.

Jag gläds enormt över det förnyelsearbete som mitt parti nu dragit igång genom de två kommissioner (Globaliserings- och Välfärdskommissionerna med tillhörande undergrupper) som bildats. Det är, för att tala frikyrkospråk, som ett bönesvar. Det finns inget som säger att vi kommer att lyckas. Men bara att försöka är värt all heder. Kanske kommer vi att kunna börja måla den bild av det spännande framtida liberala samhälle som fler kan relatera till, känna för, glädjas åt.

Den resan borde fler partier våga göra. Annars är risken uppenbar att vi plötsligt står där med ett parti som fått ännu fler att tro att världen peakade på ett 1960-tal som aldrig funnits och att vägen framåt egentligen är att gå tillbaka.

Och vill du se debatten (är du så nördig) finns den här.

Det hänger inte ihop...

Lyssnade på debatten mellan finansminister Borg och ekonomipolitiska talespersonen Andersson i gårdagens Aktuellt. Det var en intressant föreställning av flera skäl. För oss nördar som är intresserade av politikens retorik var Magdalena Anderssons anföranden mästerliga exempel på den negativ kampanj-metodik som socialdemokraterna är ensamma om i svensk politik. Hon använde så många negativa bilder och ord hon kunde och försökte knyta Anders Borg personligen till vartenda ett av dessa ord. Det var inte en debatt om politik för henne. Det var en möjlighet att minska Borgs trovärdighet som person.

Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.

Så trist.

Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.

Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:

Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...

Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...

Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...

Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...

På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.

Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.

Media: NA, SR Örebro

Att administrera politik

Jag lyssnar på Anders Borg och Magdalena Andersson. Måste åter erkänna att Borg är en av mina favoriter i svensk politik. Skicklig debattör. Påläst. Kunnig. Stabil. I den debatt han nu exekverar har inte Andersson en chans. Hon är sannolikt bättre än många av de senare årens ekonomiska talespersoner för (s) såväl som en del finansministrar. Men utan politik, utan riktning och utan svar står man sig ändå ganska slätt...

När jag lyssnar på de två debattörerna söker sig tankarna vidare till en konferens jag var på förra veckan. Det handlade inte alls om ekonomi, i vart fall inte som huvudspår. Innehållet kretsade istället kring folkhälsa. Jag lyssnade. Och fascinerades.

För de deltagande var folkhälsan den självklara måttstocken, grunden för all offentlig verksamhet. Och så kanske det är. Men vad är folkhälsa? Och hur förbättrar man den?

På konferensen var både det ena och det andra lika självklart. Folkhälsa var jämlikhet. Och jämlikheten skulle skötas av det offentliga. Det handlade om rättigheter. Alla har rätt till både det ena och det andra.

När jag lämnade konferensen var jag så förundrad. På konferensen fanns både politiker av alla slag och tjänstemän. Och alla verkade ha samma bild av verkligheten. Det spelade ingen roll om man var vänster eller höger. Det var samma mål. Det var samma medel.

På samma sätt känns det ibland när jag hör moderater och sossar nuförtiden. Det är samma mål och samma medel. Frågan handlar inte numera om vilken politik som ska föras, utan om vem som har störst förtroende att föra den politik som omfattar alla. När man hör Magdalena Andersson prata om skattesänkningar för arbetstagare och Anders Borg hålla emot blir man lätt ställd. På samma sätt som när Fredrik Reinfeldt talar om näringslivet som särintresse, och Stefan Löfven det motsatta.

Men finns det bara en politik? Kan man administrera fram vare sig folkhälsa eller det goda samhället? Vad är i så fall det goda samhället? Ett samhälle där alla har det lika? Eller ett samhälle där olikheten berikar? Ett samhälle med så små klyftor som möjligt där det offentliga hela tiden kompenserar alla (oavsett förutsättningar) som hamnar efter, eller ett samhälle med större klyftor men där alla ges likartade grundförutsättningar?

Är det folkhälsa att ha ett samhälle där det offentliga ser till så att ingen röker, ingen dricker, ingen tar onödiga risker, alla motionerar, ingen har oskyddat sex? Eller kan folkhälsan vara så individuell att samhället kan acceptera att någon tar risken  att röka, att dricka eller att till och med ha oskyddat sex?

Visst borde det också idag finnas utrymme för ideologi i politiken. För ett par partier som vill sätta hängslen och livrem på allt, likaväl som för ett parti som menar att världen tillhör individerna och deras rätt att välja sina egna liv, bara man får likartade förutsättningar i starten på livet. Och där det offentliga blir kompensatorisk där det verkligen behövs, men aldrig tar över ansvaret från de enskilda individerna?

Tänk vilka tankar en liten budgetdebatt i aktuellt ändå kan föda...

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX, SVT1, SVT2, SR1, SR2, TV4

Vi är för allt bra!

I går kunde vi läsa om restaurangbranschens beräkningar kring vad den sänkta restaurangmomsen inneburit. Det handlar dels om att tusentals jobb skapats och/eller värnats. Dels handlar det om att det faktiskt inneburit sänkta priser, även om sänkningarna ännu inte är särskilt stora.

När regeringen beslutade om att sänka restaurangmomsen var skälet huvudsakligen att stärka en av de sektorer som skapar instegsjobb. Många unga jobbar inom restaurangbranschen. Många med invandrarbakgrund likaså. Trösklarna skulle sänkas.

Kritiken var rätt hård. Oppositionen talade om stöd till McDonalds, om räkmackor och om åtgärder som inte gav effekt. När Magdalena Andersson tillträtt som ekonomiskpolitisk talesperson för socialdemokraterna fortsatte hon, fast med andra ord, kritiken. Idag, när socialdemokraterna presenterar sin alternativ-vårbudget, är sannolikt ett avskaffande av den sänkta restaurangmomsen med som en del.

Men frågan är vad som händer i framtiden.

Socialdemokraternas politik har de senaste åren varit en spegel av Alliansregeringens politik. Först ett kraftigt avståndstagande, en enorm politisk retorik mot den högervridning som nu sker. Sedan en långsam anpassning under betydligt mindre buller och bång. Slutligen ett accepterande av den politik som bara något år sedan varit höjden av högervridning.

Det gäller jobbskatteavdragen. Men det gäller också frågor inom så skilda områden som skola, socialförsäkringar och äldreomsorg. Sannolikt kommer Jan Björklunds skolpolitik nu att bli än mer accepterad av socialdemokraterna. När ansökningarna till lärarutbildningarna ökar ges Björklund rätt, så vad gör kritikerna?

Under Stefan Löfven har detta blivit övertydligt. Stefan Löfvens socialdemokrater har en enda politisk agenda: "Vi är för allt bra! Och mot allt dåligt!"

Följdfrågorna måste då bli: Vad är bra? och Vad är dåligt?

Och hittills har socialdemokraternas svar varit ungefär så här: Vi vet ju inte förrän vi vet. Vi vågar knappt lägga egna förslag eftersom vi inte vet om de fungerar bra eller dåligt. Och eftersom förslagen inte genomförs, kan vi ju inte vara säkra på om vi är för allt bra och mot allt dåligt. Därför blir det mest fina ord och innehållslösa tal.

Just nu är socialdemokraterna emot såväl restaurangmoms som lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men dagen före deras alternativa vårbudget presenteras kommer nya siffror som visar något annat än vad de tidigare byggt sin argumentation kring. Frågan är nu om de kommer att ändra politik. Först genom att sluta prata om restaurangmomsen. Sedan att anpassa sig till den. Till slut anamma den. Kommer avskaffandet att vara kvar i Löfvens och Anderssons höstbudget? Eller försvinner den först nästa år?

För Folkpartiet och Alliansen innebär detta ett bekymmer och en möjlighet. Att slåss mot en geleklump är rätt jobbigt. Hur man än slår så tas slaget upp utan att klumpen påverkas. Stefan Löfven låter hittills som om han är för att bra som Alliansen står för, men mot allt dåligt. Och han har hittills haft möjligheten att avvakta och se vad som fungerar bra och mindre bra.

Men Löfven är lika bunden som företrädaren Juholt i det parti som inte vet vart det ska, som inte har någon egen politik, som vill vara vänster men som inser att det borde vara höger. Så fort han lägger skarpa förslag kommer hans parti att reagera. Antingen höger eller vänsterkanten. Så fort de skarpa förslagen kommer stelnar geleklumpen och blir möjlig att bemöta.

Så Folkpartiet och Alliansen måste fortsätta att lägga tydliga förslag som bygger en bild av det positiva Sverige, Sverige för arbete och välstånd, Sverige för framtid och förnyelse. Huvudansvaret ligger på Fredrik Reinfeldt som måste bli mer visionär. Men för Jan Björklund och oss liberaler ligger vägen mot framgång både i opinion, val och politik öppen. För till syvende och sidst kommer denna bild att visa sig starkare än det parti som likt en ogreppbar geleklump är för allt bra och mot allt dåligt utan att veta vad vare sig det ena eller det andra är.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3, SR1, SVT1, TV4-1, TV4-2

Ny liberal ekonomisk offensiv!

En av de större strider som nu verkligen börjar hetta till, är striden om vem som har bäst politik för arbete. Det finns två huvudmotståndare, de nya moderaterna och de kanske nya eller inte socialdemokraterna. De nya moderaternas huvudtema sedan Fredrik Reinfeldt tog över är arbetslinjen. Linjen har i huvudsak byggt på en bibehållen struktur som ärvts av tidigare socialdemokratiska regeringar, kompletterad med sänkt skatt för vanligt folk och högre krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.

Om det finns några nya socialdemokrater, Stefan Löfven har ju ännu inte presterat något konkret i politiken – men det verkar finnas testballonger, ligger de nu rätt nära regeringen i nästan allt. Det är ett par frågor som skiljer. Sossarna menar att restaurangmomsen ska höjas och att arbetsgivaravgifterna för unga också ska höjas. De inkomster de då får (såtillvida arbetslösheten bland de unga inte ökar) ska de använda till något oklara satsningar på mer utbildning och någon form av riktade åtgärder mot unga.

Den politiska frågan blir då mindre politikens innehåll och mer trovärdigheten hos budbärarna. Anders Borgs trovärdighet kan knappast ifrågasättas. Magdalena Andersson är bättre än Tommy Waidelich, men hur hon agerar i skarpt läge med ett splittrat parti bakom sig är fortfarande oklart.

Utanför detta tvåkejsarslag finns det ett antal små partier, från höger till vänster. Spannet för oss små har blivit allt smalare, från runt 3 % för det minsta som ofta är Kd, till 9 % för det största som oftast är Mp. Vi andra harvar runt kring 5 – 6 %. Frågan är hur vi då ska agera för att kunna växa.

Jag tror det bara är att acceptera att i dagens läge finns det två större partier. M och S attraherar i grunden runt 60 – 65 % av svenskarna. 10 -20 % är mer socialistiska. Några procent är rejält höger. Resten mer liberala av olika schatteringar. För oss folkpartister innebär det att vi måste finna vägar att skapa ett tydligare liberalt alternativ, både nationellt och lokalt.

Nationellt har arbetet börjat. Vi ser nu förslag på ungdomslöner, på en modernare arbetsrätt, på förändringar inom skatteområdet. Men arbetet måste fortsätta. Ett Sverige på väg framåt kan inte byggas på strukturer som socialister grundlade för ett halvt sekel sedan. Vi måste jobba med skatterna utifrån hur ekonomin fungerar och vilka intäkter vi behöver. En fastlåsning i att skatterna måste utjämna kan vara kontraproduktiv om det innebär att den välfärdskaka vi får dela på totalt sett blir mindre. Arbetsrätten måste också förnyas för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för de grupper som nu har svårt att ta sig in, främst ungdomar och människor med invandrarbakgrund.

Men vi som liberaler måste våga ifrågasätta varje reglering som finns inom den ekonomiska sfären. Regleringar får inte innebära att vi sätter upp nya ”tullmurar” runt marknaden. En liberal närings- och skattepolitik måste inriktas på att minska regler och öka personlig frihet. Ett mer socialdemokratiskt synsätt, där varje näringsidkare främst är en potentiell skattesmitare, riskerar att bli ett system som förhindrar utveckling och tillväxt. Den liberala balanspunkten måste finnas där skatter och regleringar påverkar så lite som möjligt, samtidigt som tilliten till systemen är så stor som möjligt.

Liberaler har de senaste åren jobbat med liberaliseringar inom flera politikområden. Men det har saknats mod och vilja att jobba med en liberalare ekonomisk politik och en liberalare näringslivspolitik med arbetsrätten inkluderad. Det är dags nu att ta det steget. En av svensk liberalisms två grundstenar är den ekonomiska friheten. Svensk politik kännetecknas fortfarande i alldeles för hög grad av socialdemokratiska tankar från 1950-, 60- och 70-talen.

Det behövs en ny liberal ekonomisk offensiv!

I nästa blogg ska jag berätta om det annorlunda läget i Örebro. Här verkar många politiker inte lämnat 1968-rörelsen (oavsett parti) och det alldeles för svaga näringslivet förhåller sig tveksamt och försiktigt till de allsmäktiga politikerna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, AB1

Vårproposition

Så presenterades alltså vårpropositionen. Och den innehöll - därom tvista de lärde.

Regeringe, med finansminster Borg i spetsen tryckte på det osäkra ekonomiska läget som världen befinner sig i. Fortfarande är Greklands krisande ekonomi ett spöke. Och det finns fler Sydeuropeiska länder som inte är säkra. Kina talar om risk för minskad tillväxt och i USA knackar det betänkligt, även om de senaste siffrorna kanske inger visst hopp. Regeringen kör den försiktiga linjen och avvaktar säkrare mark.

Från delar av oppositionen kommer direkt kritik. Vänstern och Miljöpartiet vill satsa mer på allt möjligt. Deras ekonomiska politik går på ett helt annat spår än regeringens. Här handlar det om att satsa sig ur krisen, oavsett om pengarna finns eller inte.

LO, som sannolikt får agera socialdemokratisk konservativ hund idag, vill också ha mer statliga pengar till allt möjligt, men framförallt att staten ger mer pengar till kommuner och landsting.

Flera andra ekonomer pekar på att det skulle kunna vara läge för en något mer expansiv finanspolitik, medan andra har stor förståelse för regeringens försiktighet.

Och socialdemokraterna då, vad vill de? Efter debatten i Aktuellt i kväll är jag minst lika osäker som tidigare på vad socialdemokraterna under Löfven egentligen vill. Magdalena Andersson svarade utan att svara på de frågor Aktuelltreportern ställde. Det är enkelt att säga att regeringen inte gör något åt arbetslösheten, men det enda Andersson kunde säga var att hon inte skulle göra som regeringen. Men vad detta andra var, blev hängade i luften.

Vilken politik vill egentligen socialdemokraterna föra? Vad vill Stefan Löfven? Ingen vet. Men så länge opinionssiffrorna går uppåt spelar det mindre roll för partitoppen. Men förr eller senare kommer "payback time". Det är då Löfven och Andersson måste svara på vilka reformer de vill göra, varifrån pengarna ska tas och med vilka partier de ska driva denna politik.

Just nu mörkar Stefan Löfven och Magdalena Andersson allt. Det finns ingen socialdemokratisk politik. Och det är det bästa som hänt partiet på flera år...

Annars funderar jag på varför vi i Sverige kräver att staten hela tiden ska lägga ut mer pengar på nya reformer. Är det nödvändigt? Skulle det inte kunna vara det omvända, att en vår- eller höstproposition någon gång kunde beskriva en stat som lägger över mer makt och befogenheter på de enskilda individerna, på företagen, på den civila sektorn? Nej - inte i Sverige. Här är vi fortfarande fast i den socialdemokratiska tankehegemonin: Politisk kraft visas genom att staten gör mer.

Inte för att USA är något av mina drömländer. Men det är rätt intressant att följa den amerikanska presidentvalskampanjen parallellt med svensk politik. Det är ju inte så att denna debatt helt domineras av presidentkandidater som säger att staten ska göra mer, att staten ska spendera mer, att staten har ansvar för allt. Men i Sverige är det nästan ett axiom. Det parti vinner som lovar att staten ska göra mer på bäst sätt...

Sannolikt kommer det att behövas ytterligare ökningar av offentliga utgifter de kommande åren. Den demografiska utvecklingen kommer inte minst att ställa oss inför stora prövningar. Klimatet kommer också att ställa krav både på förebyggande åtgärder och på att göra samhället så stabilt att det klarar det förändrade klimatet.

Arbete, innanförskap och integration är också stora frågor som kräver politiskt engagemang. Men här är det inte alls säkert att det alltid är mer offentligt utförande som är svaret. Kanske är det ibland tvärsom. Ett växande näringsliv mår bättre av mindre statlig styrning, av färre kommunala bolag, av mindre illojal konkurrens. Innanförskapet kanske klaras bättre av medborgare som ges makt över sina egna liv, i samverkan i det civila samhället, istället för att de låses in i projekt som påhittiga politiker ständigt poppar ut. Och integrationen kanske mest löses av en skola som gör det den verkligen ska - ge alla elever den kunskap de behöver för att klara av ett liv i ett mångkulturellt samhälle med en gemensam värdekärna. Inget mer. Inget mindre.

Media: DN och DN2 och DN3 och SVD och SVD2 och AB och SVT och EX1 och EX2

Bloggar: Kent och Mathias