Meningslösa skolreformer

Så har det då varit sommartalssäsong. Och sist (?) ut var trion Björklund (L), Löfven (S) och Sjöstedt (V). Och alla hade olika skolförslag på gång. Statsministern delade ut nålpengar - jag undrar när någon kommer att vägra att skriva om någon miljon som satsning - som inte kommer att göra någon glad. Sedan Fridolin fick ansvaret för skolan och de hundra dagarna gått Sjöstedt försökte lite han med. Men vänsterns skolpolitik är obegriplig.

Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.

Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.

I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?

Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?

Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.

Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?

Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...

Typ.

Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.

Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.

Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.

Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.

Bara dåliga alternativ.

Dagen har varit intressant. Sverigedemokraterna har valt att förändra riksdagens traditionella arbetssätt. En del säger att de inte följer praxis, men det finns ingen sådan praxis. Läget är unikt på många sätt. En unikt svag regering. En unikt sammansvetsad Allians. Ett unikt vågmästarläge. Ett parti som idkar politisk utpressning på ett unikt sätt.

Nu kastar många ur sig förslag på både det ena och det andra. Nu ska man samverka över blockgränserna. Nu ska Socialdemokraterna styra själva. Nu ska Alliansen styra själva. Nu blir det nyval. Nu ska SD verkligen marginaliseras.

Men frågan är om det finns något bra alternativ.

Men låt oss ta en liten historisk tillbakablick.

Före valet fanns ett regeringsalternativ: Alliansen. Med en klar och förhandlad politik och en funktionsduglig budget.

Socialdemokraterna och Stefan Löfven lovade gång efter gång att berätta om vilka man skulle regera med. Men ju närmare valet man kom, desto otydligare blev Löfven. Till slut fanns det bara information om att socialdemokraterna gick till val som eget parti. Vad som hände efter valet fick ingen veta förrän - efter valet.

Men socialdemokraterna var tydliga i flera politiska frågor. Man dissade Alliansens politik totalt på område efter område. Den ekonomiska politiken. Skattepolitiken. Utbildningspolitiken. Äldrevården. Sjukvården. Arbetsmarknadspolitiken. Socialförsäkringarna. På alla centrala områden menade socialdemokraterna att Alliansens politik var usel. Vad alternativet var var oklart. Men i partiet fanns tydliga representanter för en kraftig vänstersväng i politiken.

I det så kallade rödgröna blocket (som ju inte var ett block i egentlig mening eftersom man inte hade någon gemensam politik) var såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet betydligt mer röda än tidigare. Vinstförbuden inom skola, vård och omsorg var bara toppen på ett isberg som var ifrågasättande av stora delar av näringslivet. Tillväxtskepsisen var tydlig.

Sedan röstade svenskarna. Och resultatet blev kaos. Det såg vi redan i september. Det fanns inget tydligt regeringsalternativ. Alliansen fick på moppe, trots att man lotsat Sverige igenom kris efter kris på ett sätt som hela världen applåderade. Ingen i vänsterblocket vann något. De enda som vann var SD.

Alliansen hade lovat att släppa fram det block som blev störst. Förutsättningen var att regeringsbildaren också skulle få igenom sin budget. Stefan Löfven ledde det största blocket, och lovade att han skulle få igenom budgeten. (När f.d. talmannen Per Westerberg lade in detta om att få igenom budget gick en del vänsterfolk i taket. Man kan fundera hur de tänker nu...)

Sedan förhandlade Löfven med Vänsterpartiet. Och den budget som lagts har tydliga vänsterdrag. Det ska bli stopp för vinster i välfärd och stopp för valfrihet. Det ska bli mer bidrag till dem som inte jobbar och högre skatter även för rätt vanliga inkomster. Flera tillväxtfrågor stoppas och näringspolitiken går från att vara stöttande till att vara styrande.

Denna budget rev ytterligare några av de broar som funnits mellan blocken. Inte nog med att socialdemokraterna i år slagit mot de centrala delarna i Alliansens politik. Nu övergav man också friskoleuppgörelsen, ett av de alltför få starka handslag som funnits i svensk politik. Men löften bröts enkelt när budgeten behövde vänsterstöd.

Ibland påstår Stefan Löfven att han velat ha blocköverskridande regeringar länge. Men ser man till såväl hans alternativa politik, som till det tilltal han (och än mer hans högra hand Magdalena Andersson) liksom hans tidigare organisation LO haft mot samtliga Allianspartier, ser inte den utsträckta handen speciellt inbjudande ut för någon. Man kan helt enkelt inte ena dagen såga någon jäms med fotknölarna, för att nästa dag säga "nu ska vi samarbeta". Förutsättningarna saknades. Och det borde Stefan Löfven vetat.

Vägen fram till regeringskrisen den 2 december 2014 var utstakad. Det var inte så svårt att inse att SD skulle spela den roll som vågmästare som tilldelats dem. Och huvudansvaret för detta vilar på Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Han misslyckades med det han lovade - att både bilda regering och att få majoritet för sin budget. Det var hans ansvar, och hans allena.

Så vad händer nu? Finns något bra alternativ?

Ska regeringen fortsätta och regera med Alliansens budget? Stefan Löfven skulle kanske kunna göra det, medveten om att Alliansen inte kommer att lägga en gemensam budget 2015. Han kunde övervintra och lägga en tilläggsbudget i april som bar en mer rödgrön prägel.

Problemet är att Allianspartierna också lagt ett antal motioner där det är uppenbart att regeringen kommer att få stryk. Så frågan är om en så svag regering, med en tydlig blockskapande politik, verkligen kan styra?

Eller så går man över blocken och får med sig något Alliansparti. Men hur skulle det fungera? Kan något Alliansparti överhuvudtaget sätta sig med en regering vars politik går på tvärs i de centrala politiska frågorna mot vad Alliansen drivit? Finns det partiet kvar vid nästa opinionsundersökning? Knappast.

Kanske ska Alliansen regera? Men Alliansen ligger sannolikt ännu längre från SDs invandringspolitik än vad S gör. Så länge S-MP-V har en gemensam budget, har denna också större stöd än Alliansens. Och med tanke på SDs agerande i år, kan exempelvis V och MP varje gång de kommande åren rösta med S när deras egna budgetar fallit.

Finns förutsättningar för en Alliansregering med stöd av S eller MP? Tyvärr verkar S självbild vara att andra partier gärna får stödja dem, men de kommer aldrig att stötta andra alternativ. Blocköverskridande lösningar är alltid lösningar där S har makten... Och MP, som bara för något år sedan var ett fritt parti mellan blocken, har under Fridolin/Romson utvecklats till ett mycket tydligt vänsterparti. Så sannolikheten är ringa.

Och i alla ovanstående fall ges Sverigedemokraterna en offerroll som de både vill och kan spela. Får de dessutom bli det "enda" oppositionspartiet riskeras än mer.

Då blir det väl nyval. Men vad löser det? Opinionsundersökningarna visar på ett status quo-läge. En något starkare Allians. En något svagare rödgrön-konstellation. SD som tungan på vågen.

Visst kan mycket hända snabbt i politiken. Men nyval SKA hållas inom tre månader från beslutet, d.v.s. tidigast i slutet av mars, och vem tror på enorma förändringar fram tills dess?

Ur ett rent spelteoretiskt perspektiv finns inga riktigt bra alternativ.

Och det blir värre.

För det Sverigedemokraterna nu gjort, är att de har fått upp invandringsfrågan som den centrala politiska frågan. Alla andra frågor riskeras att underordnas denna enda. Och alla diskussioner kring invandringens mål, medel och förutsättningar riskerar att inte kunna föras. Risken att bli förknippad med SD kan bli för stor.

Men invandringen är inte den viktigaste frågan. Snarare är det så att de andra frågorna, de som vi borde diskutera - tillväxten, näringslivet, utbildningen, vården och omsorgen, ekonomisk stabilitet, skatter, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik - allt det är viktigare, framförallt för att de lägger grunden för en fortsatt ambitiös migrations- och integrationspolitik.

Men frågan är om vare sig politiker, partier eller media nu klarar av att göra de avvägningarna. Eller fastnar de i det Sverigedemokratiska invandringsdiket?

Just nu finns inga riktigt bra alternativ inom svensk politik. Därför är det viktigt att tänka på två saker:

För det första: Detta är en del av det demokratiska systemet. Ändra inte grunderna för demokratin, för att resultatet en gång blir något annat än vad du förväntade, ville eller önskade.

För det andra: Demokrati är långsamhet. Ibland är det viktigaste man kan göra att tänka efter före. Demokratin kommer att överleva även denna regeringskris. Sverige likaså. De flesta svenskarna är inte politiska nördar som sitter och bloggar eller twittrar i makt eller vanmakt. Företag kommer att växa, utvecklas och avslutas. Människor kommer att älska och hata. Barn kommer att födas. Vi kommer att gå till jobbet, skolan, träningen även i morgon.

Politik är inte allt. Det finns tid att tänka.

Tomhetens politik

Jag läser artikeln av Åsa Romson och Stefan Löfven. En gång. Och så en gång till. Och funderar varför den egentligen är skriven.

Det finns olika skäl för att skriva debattartiklar som politiker. Ibland vill man föra fram sitt partis ståndpunkter. Ibland vill man skälla på motståndarnas politik. Ibland vill man båda delarna. Men vad vill egentligen Romson och Löfven?

Jag läser artikeln två gånger. Och hittar inte ett enda konkret förslag. De är sura för att EU skriver om ett par av sina fundament för att nå sitt klimatmål. Och de är sura för att Sverige, läs Alliansregeringen, inte hindrat detta.

Rent sakpolitiskt kan man fundera över vad EUs omskrivningar egentligen kommer att innebära i praktiken. Förhoppningsvis nästan ingenting. Det beror helt på hur medlemsstaterna agerar.

Lika sakpolitiskt kan man fundera över om Sverige haft någon chans att förändra eller stoppa skrivningarna. Svaret är i princip nej. Visst kan även partiledare i opposition tillåtas tro att Sverige är världens centrum. Men i verkligheten är det inte så. Kommissionen agerar dessutom på eget initiativ, utan att styras av någon regering, något som ett par partiledare som vill styra Sverige borde veta.

Men vad vill Romson/Löfven själva? Jag vet inte! Trots att jag läst artikeln två gånger. Ingenstans i artikeln finns något som pekar på vad denna rödgröna sörja egentligen vill. Jo - de vill att Sverige ska ta på sig ledartröjan. Men vilken ledartröja det ska vara, i vilket lopp den ska användas och var målet är, beskrivs ingenstans.

Romson/Löfvens artikeln är totalt tom. Jag har sällan eller aldrig sett något så märkligt i DN. Frågan är egentligen varför debattredaktören egentligen tog in den.

Jo - svaret på den frågan är självklar. Romson och Löfven skriver tillsammans. Tillsammans för första gången. Det är den enda signal som är värd något. Trots att politiken är totalt innehållslös.

Är det bra för socialdemokraterna? Är det bra för Miljöpartiet? Jag är skeptisk.

För socialdemokrater som åter börjar tycka sig vara betongsossar med industrin i centrum, kan rädslan öka att miljöpartiet kanske kan få med sig socialdemokraterna på kärnkraftsledläggning, industristängningar, infrastrukturmotstånd.

För miljöpartister som hoppas på regeringsmakt, visar artikeln tydligt att det kanske inte blir något annat än vackra gröna ord i en rödgrön regering. Ord utan innehåll. Tomma rödmärkta tunnor som mest skramlar.

Det artikeln mest visar är egentligen det den var avsedd att inte visa. Den visar på den totala oenigheten mellan MP och S i miljöfrågan. För de är oeniga i de flesta frågor.

Ska kärnkraften avvecklas eller utvecklas? Är det OK med mer kolkraft som i Tyskland bara för att tvinga bort kärnkraften? Vad ska svensk basindustri tvingas att betala? Hur många jobb kommer att försvinna?

Ska miljöskatterna höjas eller stoppas? Miljöpartiet höjer med tiotals miljarder. Sossarna inget alls.

Hur har de det med jordbrukspolitiken, naturvården, älvarna, kemikalielagstiftningen, flyget, vägarna, tillväxten? Inte på något område finns ens tillstymmelse till samsyn. Under Löfven har socialdemokratin återgått till betongen. Den början till omvändelse som fanns under Göran Perssons sista år som regeringschef är som bortblåst.

Och frågan blir istället då hur röda Romson och Fridolin egentligen är. Hur mycket av det gröna de är villiga att kompromissa bort för att få vara med i en rödröd regering. Och hur deras väljare reagerar på ett parti som inte längre är obundet, utan som har tagit ställning för en socialistiskare väg. Och hur det kommer att påverka partiets övriga frågor. Vänstervridningen, synen på att staten är bäst, pågår tyvärr på många sakområden i partiet.

Jag tror själv att miljön kommer att bli en av de viktigaste frågorna i de kommande valen. Och ju längre vi väntar med att agera - i klimatfrågan, kring den biologiska mångfalden, om hur kemikalierna sprids i livsmiljön - desto viktigare kommer den att bli, val för val. Men då krävs mer än tomma artiklar där undertecknarnas namn och position är det enda intressanta.

Media: DN1 DN2

Baastad sparkar lärare...

Vad är viktigast för en bra skola?

Fina lokaler? Visst behövs de, men inte är de viktigast.
Bra läromedel? Otroligt viktiga men inte viktigast.
Bra lärare? Självklart.

Var och en av oss har säker med sig ett minne av en riktigt bra lärare, en som kunde skapa intresse för det ämne hon lärde ut, en som skapade mer än själva lärandet.

Jag har flera stycken. Från Ella Berg i lågstadiet till Bertil Sterner och Bengt Petterson i gymnasiet finns de där som minnen av de som öppnade dörrar för mig och mitt lärande.

Lärarens roll i skolan kan inte överskattas. Och det gäller alla årskurser, alla ämnen, alla skolor. Det är den goda läraren som ger det goda lärandet. Alla andra strukturer, från skollag till läromedlen, kan stötta läraren i arbetet med eleverna. Men utan den goda läraren blir allt annat bara tomma byggställningar. Det är läraren som bygger huset.

Det är därför vi i Folkpartiet hela tiden tjatar om läraren. Om behoven av bättre förutsättningar för lärarna. Om högre löner. Om en ändrad utbildning. Om övningsskolor. Om tilltron till läraren som pedagogisk expert.

Och det är därför vi blir så upprörda när andra partier struntar i lärarnas situation.

Som i Örebro idag.

Örebro har haft en policy om att inte säga upp några medarbetare. Vi har jobbat med omställningsprogram av olika slag, försökt kompetensutveckla och omplacera. Örebro ska vara en trygg arbetsplats med tydliga ramar för verksamheten och medarbetarna.

Men nu förändras det. Nu planerar den nuvarande majoriteten att säga upp ett antal gymnasielärare på grund av arbetsbrist. Det är något helt nytt för kommunen.

Varför gör man då det?

Antalet gymnasielever minskar just nu. Det skulle kunna vara ett skäl för uppsägningarna. Men det klingar rätt ihåligt. Minskningarna har pågått under flera år. Gymnasieskolans kostym har krympt lika länge. Men ändå har man klarat sig från uppsägningar. Fram tills nu.

För mig blir skälet uppenbart om man sätter det i ett större perspektiv.

Lena Baastad gav i juni kommundirektören Staffan Isling i uppdrag att spara 50 miljoner kronor hösten 2013 inför budget 2014. Ytterligare 60 miljoner skulle sparas hösten 2014 för budget 2015. Skälet till besparingarna var helt enkelt att budgeten annars inte skulle gå ihop. Sossarna har slösat bort pengar på massor av onödiga projekt och ofinansierade löften. Och nån gång ska pengarna betalas.

Till detta officiella sparbeting kommer ett inofficiellt. På dragning efter dragning har ekonomikontoret berättat att dessa besparingar inte räcker för de löften sossarna ställt ut för 2014. Elithallen för fotboll i Vivalla är inte finansierad. Inte heller vinter SM i Ånnaboda. Förluster i vindkraften är inte finansierade. Inte heller ombyggnationen av konserthuset. Den ovillkorliga rätten till heltid är inte finansierad. Inte heller ökade IT-kostnader för elevdatorer.

Miljon läggs på miljon. Utgifterna stiger och stiger. Men var finns pengarna?

Dessa hemliga besparingar summerar till tiotals miljoner. Så var ska de tas?

Ett av de enklare sätten är att kommunen gör sig av med folk. Man sparkar helt enkelt ut ett antal medarbetare och hävdar arbetsbrist. Det kan man göra. Men är det rätt?

Knappast.

Det finns tre bättre alternativ:

Medarbetare kan kompetensutvecklas till andra tjänster i kommunen. Gymnasielärare kan bredda och fördjupa sina kunskaper.
Medarbetare kan kompetensutvecklas för att bättre klara sitt arbete när utvecklingen vänder. Om ett par år blir antalet gymnasielever större igen. Då kommer kompetenta lärare att behövas.
Medarbetare kan ges möjlighet att frivilligt avsluta sina anställningar, genom olika utgångsalternativ med full finansiering. Ofta handlar det om en tidigare pensionsavgång, rätt till tjänstledighet eller helt enkelt att kommunen erbjuder ett antal månadslöner för den som frivilligt slutar.

Alla dessa alternativ har tidigare använts.

Men inte idag. Och det beror på att Baastad behöver pengarna snabbt. Och det blir, som vanligt, just lärarna som får sitta emellan.

Socialdemokraterna i Örebro har av tradition en orimlig inställning till lärare. År efter år har deras löner hållits tillbaka. År efter år har klåfingriga politiker i princip styrt dem i deras arbeten ända in i klassrummet genom de lokala planerna och programmen. År efter år har skolorna styrts av politiker istället för av kompetenta rektorer.

Och nu är det lärarna som åter drabbas när Lena Baastads Örebro måste spara för att rädda hennes elitfotbollshall i Vivalla.

Det är orimligt. Och ännu mer orimligt blir det när man inser att Jan Björlund just sett till så att Örebro fått ett tillskott på nästan 20 miljoner specialdestinerade till gymnasieskolan.

Det finns de som säger att skillnaderna i skolpolitik mellan Folkpartiet och socialdemokraterna håller på att raderas ut. När man lyssnar på Stefan Löfvens högtidstal kan det till och med verka så. Men i den krassa verkligheten, när sossarna verkligen styr skolan, blir skillnaderna övertydlig.

Folkpartiet vill utveckla lärarna.
Socialdemokraterna vill avveckla dem.

Media: SR Örebro 1, 2

Dubbla be(s)ked i skolpolitiken.

Den 14 maj skrev ett antal socialdemokratiska kommunalråd på SVD Brännpunkt om behovet av högre lärarlöner. Deras kommuner skulle satsa mer på karriärvägar för lärare. Det var sannolikt ett välkommet besked. Flera av kommunerna är lågt rankade, och har låga lärarlöner. Frågan är om en artikel på Brännpunkt kan anses vara ett löfte, eller bara en målsättning. Lärarfacken lär i vart följa upp om teori och verklighet stämmer överens...

Vare sig Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson fanns med bland undertecknarna. Det är inte så märkligt. Den lokala skolpolitiken karaktäriseras inte av satsningar, snarare tvärsom. Samtidigt som kommunen gör ett resultat på hundratals miljoner, skär socialdemokraterna ner på resurserna till skolan. Inköpsstopp och anställningsstopp är socialdemokratisk skolpolitik i Örebro.

Och blir det några högre löner? Örebro höjde lärarlönerna precis så mycket som krävdes efter de centrala förhandlingarna. När jag i kommunfullmäktige frågade kommunstyrelseordföranden om lönesatsningar var tonen defensiv: "Många faktorer tyder på att lärarna kommer att vara den yrkesgrupp som kommer få bland de största löneökningarna." var så långt hon kunde sträcka sig. Men vad det betyder är oklart. Betyder det att andra ska få mer? Kommunal till exempel som socialdemokraterna alltid prioriterat? Eller betyder det att man ska betala mer, bara för att det är svårt att rekrytera utbildade lärare?

Nu är det upp till bevis. Men när lönediskussionerna för revidering 2013 sätter igång, så visar det sig att Baastad och Esbjörnsson hittills inte ändrat inställning. Lärarna är ingen prioriterad grupp. Så här twittrar en av lärarfacken: Överläggning om löneöversyn 2013 i #örebro idag. Någon satsning på lärarna? -Största möjliga tyyyyyyyyyystnad från arbetsgivaren.
 



Det är i och för sig ingen överraskning. Under Lena Baastads "ledning" har just tystnaden lägrat sig över allt mer av politiken. Ingen vet vem som bestämmer. Ingen vet var besluten fattas. Ingen vet och ingen får veta. Gissningarna är däremot desto fler. Är det Björn Sundin som är den verkliga ledaren? Är Staffan Isling inte bara kommundirektör, utan även en de facto kommunstyrelseordförande? Sitter makten hos Roger Rådström och Torgny Larsson?

Kommunledningens syn på skolan är bekymmersam. När de största skolfrågorna handlar om hur man ska bevara svåranvändbara skollokaler och lägga ner väl fungerande skolor, är problemen stora. På område efter område saknas riktlinjer för skolan.

Istället för att fokusera på elevernas situation, på lärarnas behov och på skolornas utveckling, läggs tid på skolflyttar. Det senaste skvallret handlar om långtgågna planer på att lägga ner hela Risbergska skolan och flytta eleverna till främst Rudbecksskolan. (Som behöver investeringar för tiotals miljoner kronor för att bli funktionell. Men ett vallöfte får uppenbarligen kosta vad som helst. För eleverna och för skattebetalarna...)

Hur de lokala socialdemokraterna agerar verkar inte komma deras partiledning till känna. Istället försöker Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på konststycket att gång efter gång presentera skolpolitik på riksplanet som går tvärs emot den Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson genomför. Problemet för Löfven och Baylan är ju bara att de inte kan lova 4000 nya lärare. Det är nämligen Baastad och Esbjörnsson som bestämmer om lärarna. Och de drar ju ner...

På samma sätt är det med satsning efter satsning i socialdemokraternas skolpolitik. På riksplanet lovar de runt om fler lärare, bättre villkor, mindre klasser. Men lokalt genomför de en precis motsatt politik; färre lärare, låga löner, större klasser. (På en skola jag känner kommer från och med nästa läsår 2,25 pedagoger att ha hand om 57 elever i klasserna 1-3 om sossarnas besparingar får slå igenom... Rimligt???)

Mot denna politik som inte hänger ihop, som är mer av innehållslösa flo(s)kler på riksplanet och rejäla nedskärningar i verkligheten, står Folkpartiets skolpolitik. Tydlig och sammanhållen från riksplan till lokalplan.

Vi lovar och genomför höjda lärarlöner.
Vi lovar och genomför förbättrad lärarutbidning.
Vi lovar och genomför lärarlegitimation.
Vi lovar och genomför minskad administration.
Vi lovar och genomför förnyade skollagar.
Vi lovar och genomför karriärvägar för lärare.
Vi lovar och tillför skolan nya resurser.

Folkpartiet tycker att skolan borde förstatligas. Kommunaliseringen var ett misslyckande. Än så länge står vi ensamma i den kampen. Socialdemokraterna håller emot. Men deras bristande sammanhållning i politiken borde leda dem till ett annat resultat. Om Löfven och Baylan vill ha genomslag för sin skolpolitik måste de ta makten från Baastad och Esbjörnsson. Frågan är om de vare sig vill eller vågar...

Media: DN, DN2, EX1, EX2, SVD

Religion och politik

Få som följt händelserna efter att Omar Mustafa blev vald till, och sedan avgick från, socialdemokraternas partistyrelse kan tycka att det som skett är bra. Socialdemokraternas hantering av sitt val, och partiledningens hantering av krisen efter, visar på en ledning som famlar. Stefan Löfvens frånvaro är bekymmersam, både för partiet men också för demokratin. En ledare är en ledare, oavsett om det blåser med- eller motvind.

Men krisen inom socialdemokratin är inte förvånansvärd. Det finns underliggande aspekter som inte berörts och som handlar om ett parti som tappat sin kompass. Ett parti som slåss för makten men inte vet vad den ska användas till. Och ett parti där det mediala genomslaget ersatt ideologin. Förkortningen (S) som tidigare stod för (S)ocialdemokratin kan i dagsläget lika gärna stå för (S)pindoktorpartiet.

Vi ser det nationellt, där partiets spindoktorer hela tiden försöker få ut Löfven i de goda sammanhangen, och där man drar sig undan de som kan orsaka "fel" medial bild. Och vi ser det lokalt, där kommunstyrelsens ordförande är osynlig när det gäller allt som handlar om ansvar, men gärna frontar när partiets utspel ska presenteras.

Det som nu händer med politiken är bekymmersamt. Politik och demokrati övergår allt mer från ledarskap och ideologi, till populism och medialitet. Långsiktigheten, viljan att driva viktiga men kanske kortsiktigt impopulära frågor, ersätts av kortsiktiga strider för ökat mediautrymme. Och då gäller det att partiet ska företrädas av "rätt" personer.

Jag tror att det finns ett stort mått av sanning i citaten kring varför socialdemokraterna valde Omar Mustafa. De hade ingen muslim i partistyrelsen. Muslimerna är en viktig väljargrupp. I ett parti utan politik blir det enkelt att söka "rätt" företrädare ur ett vinstmaximeringsperspektiv, än ur ett ideologiskt perspektiv.

Det finns de som är rädda för att vi som tror på en eller annan gud, som är religiösa, ska ta med oss våra religiösa uppfattningar i politiken. De finns inom socialdemokratin, men de finns inom alla partier. Ändå var det människor med en ofta stark kristen tro som drev fram svensk demokrati, som var drivande i rösträttsrörelsen, i arbetarrörelsen, i nykterhetsrörelsen - i alla de rörelser som formade grunden för det svenska demokratiska samhället. Och det är människor, ofta med en stark tro, som idag rider spärr mot främlingsfientlighet, för internationell solidaritet, för pacifism och för ansvar för natur och miljö.

En del som säger sig inte tro, menar att vi troende ska lämna religionen hemma när vi agerar politiskt. Men det är lika okunnigt som att säga att man ska stänga av en del av hjärnan, amputera en del av kroppen, för att få vara politiker. Min gudstro är en lika odelbar enhet med mig som mitt jag. Jag är kristen, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Jag bär med mig denna tro, och de uppfattningar om människa och samhälle som format mig som kristen människa, rakt in i politiken.

Utifrån min tro har jag olika uppfattning kring olika liberala frågor, jämfört med andra liberaler. Och därför måste jag hela tiden fundera över om var gränserna går. Kan min trosuppfattning kombineras med en liberal samhällssyn? Hittills har svaret på den frågan varit ja. Men just själva ifrågasättandet är en av de viktigaste delarna för min politiska gärning. Att pröva inte bara andra partiers politik, utan även det egna partiets och sina egna politiska uppfattningar, skapar en grund för förändring och en medvetenhet om vad som är okompromissbart.

Jag har svårt att förstå hur en islamistisk syn på samhällsbyggandet kan gå ihop med socialdemokraterna. Jag har lika svårt att se hur en konservativt bokstavstroende kristen syn kan gå ihop med liberalismen. Men jag bejakar båda gruppernas närvaro i politiken. Om merparten av en befolkning i demokratiska val röstar för en konservativare kristen eller muslimsk politik är det något vi måste acceptera, även vi som tycker annorlunda. Men som liberal skulle jag aldrig acceptera eller kräva att deras synpunkter skulle förbli dolda, utanför partierna eller det demokratiska samtalet.

Det finns idag en dubbel rädsla kring politik och religion. Alldeles för många religiösa är så måna om att anpassa sin tro till en politisk mainstreamfåra att religionen blir en meningslös förlängning av politiken.

Men det finns också en rädsla från många politiker kring religionens roll i politiken. De vill helst ha en politik där religiösa värderingar lämnas utanför, något som innebär en politik utan religiösa medlemmar och utan förtroendevalda tillhöriga församlingar eller samfund. Frågan är vart detta skulle leda.

Politik borde handla om värderingar, om vilket samhälle vi vill bygga, om hur vi ser på människan. En politik där religionen lämnas utanför, och där "areligiösa" politiker ska bestämma grunderna för dessa värderingar skapar enorma risker. Religion handlar om långsiktighet och långsamma förändringar. För exempelvis synen på människan och hennes värde och värdighet är denna långsamhet grunden.

Den moderna politiken, i de socialdemokratiska spindoktorernas tappning, handlar mycket mer om tillfälliga opinionslägen, om medialt rätta utspel, om kortsiktighet. Att tro att värderingar kan skapas och behållas i en sådan miljö är inte särskilt trovärdigt, snarare - religiöst...

Liberalismen enligt svensk tappning har alltid haft en positiv syn på mötet mellan religion och politik. Religionen har uppfattats vara en källa till inspiration och en grund för meningsutbyte. Denna syn finns i grunden kvar. Det är bra. Ingen kan bortse från religionens roll i samhället, historiskt, i nutid och i framtid. De värderingar som styr oss själva och vår syn på våra medmänniskor och vårt samhälle kommer att fortsätta att formas i och av religioner, oavsett om de är teistiska eller ateistiska.

Och religiösa människor kommer att fortsätta att engagera sig i politiken. Det är också bra. Men det gäller att välja rätt parti utifrån sina egna, tros-grundade, värderingar.

Media: DN, SVD, SR1, EX

Att ta ansvar

Vem leder ett landsting? Vem bestämmer hur resurserna ska fördelas? Vem tar ansvar?

Frågan måste åter ställas efter det att Radio Örebro redovisat Sveriges Kommuners och Landstings redovisning av överbeläggningarna på landets sjukhus. Diagrammen hittar du på SKLs hemsida, här.

Det visar sig snabbt att Örebro läns landsting inte alls är i topp när det gäller överbeläggningar. Snarare placerar sig landstinget på den bättre halvan. Men varje patient som inte får en ordinarie plats är ett misslyckande.

En intressant detalj i analysen är hur det skiljer sig mellan olika landsting. Medan Dalarna och Gotland nästan inte har några överbeläggningar, har Gävleborg stora problem. Västmanland, Västerbotten och Västra Götaland likaså. Varför?

Roger Mörk s-landstingsråd i Örebro ser inte att han eller Marie-Louise Forssberg-Fransson, s-landstingsstyrelseordförande, kan göra något mer. Allt är regeringens fel.

Det är så trist att ständigt lyssna till dessa bortförklaringar. När det går bra drar landstingsråden gärna på sig rampljuset. Men när det går dåligt är det alltid någon annans, och helst regeringens fel...

På samma sätt är det i Örebro kommun. När kommunen gör ett gigantiskt resultat på 504 miljoner kronor, är det den socialdemokratiska kommunledningens förtjänst. (Fast om man tittar på de rensade siffrorna beror det mesta på att regeringen klarat av sysselsättningen och förändrat sjukskrivningstalen...) Men när det går dåligt, som inom skolan, så är det regeringens fel...

Är det någon som verkligen tror på det?

I dagarna håller socialdemokraterna kongress. Den ska peka ut någon väg för partiet mot någon framtid. Högtidstalen avlöser varandra om allt det stora som partiet ska göra.

Men någon gång kunde man se vad partiet verkligen gör när man har makten. Man kunde börja i Örebro.

Samtidigt som kommunen gör en vinst på 504 miljoner kronor (mer än vartenda bolag som driver vård i Sverige idag) så:

• Sparar man på förskolan: Vikariestopp. Anställningsstopp. Inköpsstopp.
• Sparar man på skolan: Vikariestopp. Anställningsstopp. Inköpsstopp. Nedlagda skolor. Uppsagda lärare.
• Sparar man på äldreomsorgen:Ingen fullständig kompensation för pris- och lönehöjningar. Inga pengar till ökad kvalitet. Flyttat ansvar för vikariehantering från kommunstyrelsen till vård- och omsorgsnämnderna, utan att några pengar följde med.

Och så vidare. Och så vidare.

I den lokala socialdemokratiska verkligheten syns inte mycket av högtidstalen på kongressen. Där är det istället en annan politik som gäller. Mindre resurser till välfärden. Mer till gator, bolag och hus.

Och medan överbeläggningarna på landstinget fortsätter, så satsar samma landstingsledning på lokaltrafik som få kommer att använda, till framtida skyhöga kostnader.

Det finns bara en sak som håller samman den lokala socialdemokratiska politiken med den nationella. Att den inte går ihop ekonomiskt. Stefan Löfven lovar allt åt alla. Men hur han ska finansiera det är oklart. Skattehöjningar på minst 30 miljarder kommer sannolikt inte att räcka. Löftet idag om att unga ska ha jobb eller utbildning inom 90 dagar kostar ytterligare ofinansierade miljarder. Statens kassa kommer att sina. Lånen skjuta i höjden.

Och i Örebro riskerar såväl landsting som kommun att behöva höja skatterna kommande år. Vidlyftiga löften om allt ifrån elitidrottshallar till heltider, från regionaltåg till vindkraftparker ska finansieras. Men pengarna saknas. Så vad händer? Just nu skjuter lånen i höjden. Och nästa år höjs skatten?

Vare sig Sverige, Örebro län eller Örebro kommun skulle må speciellt bra av höjda skatter. Det skulle innebära sämre förutsättningar för företagande och tillväxt. Det skulle innebära ökade risker för högre arbetslöshet. Den vägen har socialdemokraterna prövat förut. Och även då var det ett misslyckande.

Det Örebro och Sverige behöver är mer av en liberal politik för kunskap, företagande och utveckling. En politik som hänger ihop, från det nationella, över det regionala till det lokala. Den politiken finns redan idag. Och om ett drygt år sätter vi fart och förändrar Örebro kommun och Örebro läns landsting.

För välfärdens och jobbens skull.

Media: SR Örebro

Socialdemokratiskt skruvstäd

Har Stefan Löfven satt Folkpartiet i det socialdemokratiska skruvstädet? Man måste ställa frågan efter den senaste tidens händelser och framförallt efter gårdagens framträdanden.

Folkpartiet har ett högt och grundmurat förtroende för utbildningspolitiken. Under Jan Björklunds ledning har mycket hänt. Förslag på förslag läggs för att ge fler barn och unga tillgång till bildning och kunskap. Björklunds agenda är tydlig. De som kan och vill gå före ska få göra det. De som har större utmaningar ska få stöd för att utveckla sina färdigheter. Alla har möjligheter. Alla kan. Och alla mår bra av individuella krav.

Men sedan några månader har det socialdemokratiska skruvstädet börjat dras åt kring Folkpartiet. Det är självklart att det stora partiets strateger insett att skolfrågorna är en av de som väljarna definierar som de viktigaste. Och det är lika självklart att den nuvarande partiledaren insett att den politik de tidigare förde inom utbildningsområdet var en återvändsgränd.

Sannolikt är det också lika självklart att det stora partiet inser ytterligare två saker: Det ena är att deras skruvstäd har lättare att verka mot ett mindre parti än ett större. Det andra är att Folkpartiet har en central funktion i en fortsatt Alliansregim.

Så vad är det nu som händer? Den som följer politiken mer noggrant kan se det socialdemokratiska upplägget. Nationellt, regionalt och lokalt berättar nu deras partiföreträdare om den misslyckade skolpolitiken som regeringen (läs Björklund och Folkpartiet) för. Först framförs kritiken rätt milt. Men igår berättade Löfven om regeringens nedvärdering av skolan, att man vill "sänka landets utbildnngsambitioner".

Är det rätt eller fel? Spelar ingen roll. Socialdemokraterna är mästare på negativ campaigning och med det stora partiets makt och enorma resurser klarar man ofta av att sätta en bild av verkligheten, oavsett om den stämmer eller inte. Genom den enormt hierarkiska rörelse som socialdemokratin är, går rörelsens alla twittrare, bloggare, facebookare, artikelförfattare, kommunalråd och nämndledamöter ut i den gemensamma ordning som partikansliet på Sveavägen bestämt.

Hittills har strategin varit lyckosam. Skolområdet har blivit ett konfliktområde. Och Folkpartiet och Björklund har fått klä skott även för de misslyckanden som har sin bakgrund i tidigare socialdemokratisk skolpolitik.

Men vad händer nu?

Än har socialdemokraterna sluppit presentera några egna konkreta alternativ. I deras alternativbudget nationellt lyser skolan mest med sin frånvaro, och de extra pengar de satsar är bara låtsaspengar. Sedan de själva kommunaliserade skolan kan inte staten föreskriva vad kommunerna ska göra med de pengar de får. Deras budget riskerar att leda till det som exempelvis just nu händer i Örebro. Där tar socialdemokratiska kommunalråd pengar från skolan och lägger på kommunala bolag, investeringar i elitfotbollshallar och ovillkorlig rätt till heltider för Kommunals medlemmar. Men det saknas pengar till lärarlöner, till skolutveckling, till läromedel och till vikarier. Och det som sker i det socialdemokratiskt styrda Örebro är inte unikt. Socialdemokraternas bildningsideal är på lokal nivå snarare ett förakt för kunskap, högre utbildning och bildning. De lokala socialdemokraterna är brukssamhällets försvarare.

Men före valet 2014 måste Löfven och Baylan komma med något nytt. Annars blir också deras skolpolitik som en av de många tomma testballonger som nu släpps ifrån partiledingens verkställande utskott.

Trots sannolikheten att den socialdemokratiska skolpolitiken till slut havererar, måste ändå vi liberaler förhålla oss till den. Vi har tidigare fått veta vad det innebär att bli krossad i det socialdemokratiska skruvstädet. Det räcker med att gå till Bengt Westerberg.

Vad ska vi då göra? Det är självklart att Jan Björklund måste hålla förändringstrycket uppe. Det är lika självklart att vi liberaler på lokal nivå måste prioritera skolans utmaningar före allt annat. Men det krävs sannolikt mer.

En sak jag själv saknat i Folkpartiets skolpolitik handlar mindre om vad man gör (vilket för det mesta är mycket bra) och mer om varför man gör det. Folkpartiets skolpolitik handlar om ett "varför".

När de tidiga 1800-talsliberalerna slogs för en allmän folkskola var deras "varför" glasklart. Skälet för att ge också pigor och drängar rätt till skolgång var att ingen kunde veta vilka stora ting de var ämnade för. Varje människa hade unika möjligheter att bli något stort. Varje människa kan ges möjligheter att ta tillvara sina egna förutsättningar och skapa sin egen framtid, bättre än den nuvarande.

Men vad är dagens "varför" för oss liberaler och för Jan Björklund? Jag ska återkomma till den frågan i en kommande blogg. Men det parti som hittar rätt i det svaret, ligger vägen till en valframgång 2014 asfalterad.

Media: DN, EX, AB

Affärsplaner och kommunala bolag

Ibland är det enkla det svåra. Det är ju så enkelt att ta ett uttryck från näringslivet, politisera det och använda det för att triangulera in sig på motståndarnas betesmarker. Och det kan bli så fel.

Stefan Löfvens & Co artikel i går på DN-debatt har skapat minst tre underdebatter: Om själva innehållet - vad sade den egentligen, vad betyder egentligen bristen på besked? Om positioneringen - är socialdemokraterna ett mittenparti eller, och vad händer med vänsterfalangen i så fall. Om ordvalen - affärsplan, näringsliv och så vidare som metaforer för politisk handlingskraft.

Låt mig fundera lite över det sistnämnda.

Stefan Löfven menar att han, med sin näringslivsbakgrund, kan använda näringslivets termer för att kraftfullt peka på den väg Sverige ska gå. Därav ordvalet "affärsplan". Men är det rimligt? Jag menar att det av flera skäl borde undvikas.

Expressen är något på spåren när de i sin ledare raljerar över ordvalet. Men mellan raderna finns sannolikt samma funderingar som mina egna.

Näringslivet och politiken behöver varandra. Politiken kan skapa bättre eller sämre förutsättningar för ett växande näringsliv. Och näringslivet skapar de resurser som politiken kan fördela. Men där borde det vara stopp.

Alldeles för ofta ser vi politiker som leker företagare. Just nu, i Örebro (och Kumla), pågår en omfattande bolagisering av verksamheter som tidigare varit öppna och demokratiskt styrda. De befintliga kommunala bolagen får i uppdrag att bedriva arbetsmarknadspolitik. Nya kommunala bolag får ytterligare arbetsmarknadspolitiska uppgifter. Andra bolag ska "utveckla" näringslivet i de två kommunerna genom Vindkraftbolag, Bredbandsbolag och sannolikt fler bolag inom den tekniska sektorn.

Beslut som tidigare fattats i öppenhet med en tydlig politisk ansvarshierarki, göms nu i slutna styrelserum. Demokrati och öppenhet får stryka på foten då lokala politiker (och tjänstemän) sätter effektiviteten först. Styrelserna blir rum för de särskilt invalda, insynen för lokala politiker och partier begränsas. (Det är märkligt att det i Örebro främst är socialdemokraterna och Kristdemokraterna som driver kraven på begränsad insyn och små styrelser. Även här går de lokala kristdemokraterna emot sitt moderparti.)

Det sannolika är att det kommer att vara enskilda kommunalråd, kommunstyrelseordföranden eller vem det nu är som styr, och de ledande tjänstemännen som gör upp kring bolagens utveckling. Därefter fattas beslut i de slutna styrelserummen. Medborgarnas rättigheter, exempelvis att kunna överklaga beslut, inskränks. Men det blir ju effektivare...

Nu tar Stefan Löfvens socialdemokrater detta ett steg vidare. Nu blir politiken en spegelbild av ett bolag. Men det är orimligt.

Demokrati och bolagsstyrning är i mångt väsensskilda. Demokrati är samtal, långsamhet, förankring, öppenhet. Bolagsstyrning är ensartade ägardirektiv, effektivitet, snabbhet, slutenhet. Där demokratin är medbestämmande, är bolagsstyrningen marknadsanpassning. Där demokratin är långsiktighet, är bolagsstyrning vinstmaximering. Där demokratin handlar om svårmätbara effekter av komplexa beslut (tänk bara på vad utbildningen gör med våra barn under 10 - 15 år och hur man ska kunna mäta vad som påverkat vad) är bolagsstyrningen betydligt mer av att snabbt kunna mäta av marknaden för att omedelbart kunna förändra produktion eller tjänsteutbudet.

Där ett bolags syfte nästan alltid handlar om att ta mer marknadsandelar, utvidga marknaden, öka bolagets storlek och styrka, kan (borde) demokratin minst lika ofta handla om att genom att skapa större egenmakt hos medborgarna, minska sin andel i samhället vad gäller såväl tjänsteproduktion som normgivningrätt.

Men framförallt handlar demokrati om att varje medborgare har en röst. Inte mer och inte mindre. Den rikaste svensken är inte mer värd vid valurnan än den fattigaste. Ingen kan göra anspråk på att äga mer av en kommun, mer av ett landsting eller mer av staten bara för att man har pengar.

I ett bolag är det annorlunda. Där handlar allt om att mest pengar styr. Det är aldrig en röst per person. Inflytandet går alltid att mäta.

När Stefan Löfven väljer att använda ord anpassade till bolagsstyrning som exempel på hur socialdemokraterna vill förändra såväl sitt partis politik som Sverige är han ute på farliga vägar. Men det är en del av samma väg som hans partikamrat Lena Baastad beträtt i Örebro.

Demokrati må vara ett uselt sätt att styra ett land eller en kommun, men alla andra sätt är sämre. (Fritt efter Winston Churchill)

Media: DN1, DN2, DN3, EX,

"Festen är slut – dags att dra"

Varför valdes egentligen Håkan Juholt till ordförande för socialdemokraterna? Och varför fick han gå?

Just nu intensifieras rosornas krig inom socialdemokratin. I går, när Malmö arbetarkommun sammanträdde, fattades beslut om att skicka en motion till kongressen om vinstförbud hos bolag som driver välfärdsverksamheter. Det var nära att mötet gick ännu längre. Med röstsiffrorna 46 mot och 36 för avvisade mötet ett förslag att förbjuda alla privata företag inom kommunala servicetjänster. Men 44 % av de närvarande ombuden ville alltså ha ett förbud för alla privata utförare av kommunala servicetjänster. Det skulle innebära en enorm förändring av det svenska samhället.

Nu sprids på otaliga socialdemokratiska bloggar Malmöbeslutet som om det vore en framgång för socialdemokratin. Nu är det dags att sätta ner foten. Nu ska de ge kapitalet på näsan. Nu stundar en framgångstid för socialdemokraterna.

Eller?

Det doftar valet av Håkan Juholt lång väg. En socialdemokrati som söker fotfäste i en tid man inte känner igen sig i. En socialdemokrati som blivit konservativ, som väljer gårdagens lösningar på framtidens utmaningar.

Håkan Juholt var sannolikt den politiker socialdemokraterna ville ha. Man ville ha en demagog, en som kunde elda massorna, en som kunde peka på skillnaderna mellan de onda kapitalisterna och de goda socialisterna. Men när demagogin krockade med verkligheten, var det verkligheten som gick segrande ur striden.

Och så kom Stefan Löfven.

Under ett drygt halvår har Löfven försökt hitta en väg framåt för det parti han leder. Vägen har hetat tystnad och ickepolitik. Det har handlat om att passa i de frågor som partiet någon gång måste ta i. Löfven har förstått sprängkraften i det han måste göra. Och han tvekar, och tvekar, och tvekar...

På ett halvt år har Stefan Löfvens tystnad lyft socialdemokratiska opinionssiffror med mer än 10 %. Men när politiken behöver bli mer än tystnad, börjar återigen fallet. Och frågan är vad som händer i framtiden.

När drevet mot Juholt pågick som bäst, skrev jag en blogg om framtiden för socialdemokratin. Om att det inte i huvudsak var Juholt som var problemet, utan partiet och politiken. Om de dryga 15 % som i vått och torrt säger sig vara socialdemokrater och som utgör den nuvarande bottnen för partiets opinionssiffror och de problem denna konservativa grupp innebär för förnyelsen av partiet. Jag har inga skäl att idag omvärdera det som då skrevs.

Stefan Löfven är inte ledare för ett parti. Han försöker leda flera. Men den outtalade frågan är vad som kommer att hända när Löfven en gång tvingas göra valet. Valet mellan de konservativa och förnyarna. Valet mellan tillbakablickande socialism och framåtblickande pragmatism. Valet mellan minnet av Erlander och Palme, och arvet efter Sahlin.

Väljer Löfven de konservativa, blir partiet nöjt, men väljarna färre. Väljer han de pragmatiska, riskerar han partisplittring. Och frågan är om de konservativa går till vänsterpartiet, eller bildar eget. Oavsett vilket, innebär det val som Löfven nu gör, en förändringspunkt inte bara för socialdemokraterna, utan för svensk politik.

Media: Sydsvenskan, AB, DN, SVD, Dagens Arena, SVT
Bloggar: S-bloggar

Liberalism, Allians och Löfven

Nästan två månader utan blogg. Det är inte bra. I vart fall inte för bloggen. Eller i vart fall inte för läsarsiffrorna. En normaldag pendlar mina läsarsiffror från runt 150 till uppåt 400 när det är något mer spännande. Men det har tagit tid att få upp siffrorna. Och varje avbrott gör att man om inte startar på noll i alla fall startar på ruta två.

Så det är väl lika bra att börja.

Tidig måndagmorgon. 06.56 på väg till Stockholm och Folkpartiets partistyrelse. Idag kommer sannolikt det mesta att kretsa kring budgeten och utfallet av de förhandlingar som ägt rum. Det är intressant. Regeringen befinner sig i ett ganska trevligt läge. Sverige går bättre än väntat. Regeringen kan välja att satsa utifrån hur man vill hantera den internationella konjunkturens påverkan på svensk arbetsmarknad. Det finns utrymme.

Den senaste tiden har det varit diskussioner om Alliansens samarbete. Finns det, som Fredrik Reinfeldt vill mena, ett gemensamt alliansprojekt som sträcker sig utanför behovet av att någon annan än socialdemokraterna ska styra Sverige? Eller är just det uppdraget fortfarande giltigt?

Alliansen var en nödvändighet när den tog makten 2006. De nya moderaterna gjorde detta projekt, som egentligen Lars Leijonborg (fp) flaggat för redan efter valet 2002, möjligt. Men deras förändring från ett ideologiskt styrt högerparti, till ett pragmatiskt maktparti, skapade det nödvändiga förändringsmomentumet.

I Alliansen finns dock rätt skilda åsikter. De mest egoliberala inom Folkpartiet går inte speciellt bra ihop med de mest värdekonservativa inom KD. Och Centerpartiets landsbygdsfalang polar inte alltid med de liberala, vare sig i det egna partiet eller i FP. Moderaterna själv har en spännvidd mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism.

Det är självklart att det i ett sådant perspektiv inte finns något gemensamt Alliansprojekt som sträcker sig utanför det behov Sverige hade att regeras av någon annan än (S), och de behov av grundläggande förändringar i skola, skattesystem, valfrihetssystem med mera som alliansen nu genomfört. Visst finns det fortfarande rätt mycket att skruva i, i både stort och smått. Men det Alliansen gjort de senaste sex åren är att ha förändrat svensk politik i grunden.

Så är det nog? Finns det behov av en gemensam projektidé fram till valet 2014, ett Alliansen 2.0 som Annie Lööf sagt? Eller är framtiden åter en period av tydligare partiprofilering på Alliansens bekostnad? Eller finns det en tredje väg?

Jag är frisinnad, liberal med djupa rötter i den värderingstradition som kommer från min kristna tro och det arv denna tro bär med sig. Min hemvist har hittills varit Folkpartiet. Det finns fortfarande en plats för frisinnet i detta parti, även om jag oroas över den brist på funderingar kring vilka värden, vilka normer och vilka etiska och moraliska fundamenta vår tids liberalism ska vila på. (Mer om detta i kommande bloggar)

Jag är övertygad om att det finns ett behov och ett utrymme för en starkare liberalism i Sverige. En liberalism som ser till den enskilda individen, före alla kollektiv, men också en liberalism som inser att ingen människa är en ensam båt på en öde ocean. En liberalism som vågar stå för en solidaritet som går utanför både synen på att solidaritet alltid är en kollektiv rörelse (styrd från de i toppen som vet bäst…) och från de som tror att solidaritet är att ”jag alltid har rätt att göra det jag vill och jag och mina kompisar tycker är rätt”. En liberalism som vågar stå upp för ett människovärde, unikt och odelbart, som är lika för alla oavsett varifrån man kommer eller vem man är.

Men också en liberalism som vågar prata ekonomisk liberalism i ena andetaget och socialt ansvarstagande i det andra. En liberalism som vågar värna den natur och den miljö som vi ärvt av våra föräldrar och ska lämna till våra barn, och samtidigt jobba för den tillväxt som är en del av att vara mänsklig. En liberalism som vågar stå upp för människans unika värde och behovet av trygghet och omsorg ända fram till den sista livsdagen, och samtidigt vara den tydligaste förespråkaren för den frihet och den valfrihet vi söker hela livet.

Det är inte säkert, eller ens troligt, att en sådan politik när den brutits ner i konkreta detaljer, omfattas av alla de andra Allianspartierna. För att ta två exempel: Jag menar att vi måste se över skattesystemet så att det lönar sig bättre att utbilda sig och att vara en bra entreprenör. Höga skatter på höga inkomster är sannolikt inte det bästa för ett land som vill växa in i framtiden. Och det är självklart att ett värdeförankrat liberalt parti ska värna de omistliga värden som fortfarande finns i svensk natur. Höga skatter på miljöstörande konstgödsel och ackumulerande gifter, typ.

Båda dessa frågor, och en massa andra, har ingen gemensam Alliansplattform.

Så ska då Alliansen upplösas? Mitt svar på den frågan är ett självklart NEJ. Det finns både ett kort- och ett långsiktigt projekt med Alliansen.

Det kortsiktiga är att fortsätta att hålla socialdemokraterna borta från makten och att fortsätta att skruva på de befintliga parametrarna för att göra systemet bättre. Vi lever fortfarande i ett samhälle som är byggt på och av socialdemokratiska politiker. Det finns fortfarande alldeles för många korporativistiska drag i Sverige, med socialdemokraterna som spindeln i nätet, för att en liberal ens ska våga vilja diskutera andra lösningar kring makten. Först när dessa är borta, där det osunda bandet till LO är det viktigaste, och socialdemokraterna blivit ett vanligt parti med samma begränsningar som andra demokratiska partier, har denna Alliansuppgift lösts ut.

Det långsiktiga handlar om makt. Alliansen har visat att man kan klara av att regera. Nu gäller det att visa att man klarar av att göra Alliansen både starkare och mer flexibel. Alliansen måste tillåta de enskilda partierna att ta ut svängarna betydligt mer än idag. Man måste tillåta interna strider kring enskilda sakfrågor. Det krävs att man vågar bryta både värderingar och ideologiska ståndpunkter för att man sakpolitiskt ska gå framåt. Och demokratin förutsätter att detta sker i offentlighet.

Men denna flexibilitet måste också innebära att partierna ger varandra ett långsiktigt löfte om ett fortsatt Allianssamarbete. Allians för Sverige avslutas inte 2014, eller ens 2018. Men när valet 2018 är vunnet, bör de partier som ingår i Allians för Sverige sätta sig ner för att på ett vänligt sätt diskutera Alliansens fortsättning, eller planera för tack- och avskedsföreställningen.

Politik är makt. Och demokrati förutsätter att makten utövas av den som har flertalet av de röstande bakom sig. Den som tror att det skulle vara enklare med ETT Alliansparti med EN åsikt, kan hitta facit i exempelvis Stefan Löfvens agerande i gårdagens Agenda. Ett stort parti innebär alltid flera åsikter, oförenliga med varandra. Ett sådant parti måste antingen ledas av en ordförande som tar makten i egna händer och styr dit han vill, eller av en ledare som blir så otydlig att alla, och därmed ingen, känner igen sig.

(Det blev en rätt lång blogg. Men så är det ju den första sen Almedalsveckan också…)

Media: DN1, DN2, SVD1, EX, AB1, AB2, SR, SVT

Schlingmann - En annan allians formas

Per Schlingmann lämnar regeringskansliet och återgår till Moderaternas partikansli. Där ska han, tillsammans med Kent Persson, forma de nya moderaterna för nya valframgångar. Det behövs sannolikt. Fortfarande surfar Stefan Löfven på vågen som startade när han valdes. Fortfarande behöver han inte prata politik eller föreslå något konkret. Fortfarande räcker det med att inte vara Håkan Juholt. Men det är lång tid kvar till valet. Och Stefan Löfven måste hålla ihop ett parti som spretar rejält internt. Det är från socialdemokraterna SD fått många av sina väljare. Och det är till Vänsterpartiet som de missnöjda sossarna gick under Juholt.

Socialdemokraterna spretar alltså rejält som parti. Själva partiet påminner om en allians av olika politiska krafter. Det är nog ett av skälen att sossarna aldrig kommer att kunna bli ett bra koalitionsparti. Man kan inte först kompromissa för att komma överens internt, för att sedan kompromissa kompromissen för att komma överens i en koalition.

Men nu händer också saker inom Alliansen. Just nu har vi två problem. De tre små är för små. Och moderaterna minskar utan att det spiller över på oss andra.

Det första problemet har diskuterats under en tid. Och det har funnits en tydlig inriktning på hur man ska söka lösningar. Det finns ett friutrymme för alla partier i Alliansen. Vi tre mindre partier måste få prioritera vår egen profilering i olika sakfrågor, även när vi inte är överens inom Alliansen.

För oss i Folkpartiet innebär det att vi måste skapa en tydligare liberal profil. Vi måste klara av att bli mer liberala i ekonomiska frågor, i närinvslivsfrågor, i arbetsrätt, i integritetsfrågor, i trygghetsfrågor och i valfrihetsfrågor. Vi måste bli tydligare i vår socialliberala profil, med värnandet av en generell välfärd (inte alltid utförd av det offentliga), av skyddet av omistliga värden (etik, demokrati, jämställdhet, natur, kultur) som bär det liberala uppdraget. Vi är på väg. Men det måste ske mer. Vårt partiprogramarbete är oerhört viktigt.

Det som nu sker är också att moderaterna, genom övergången av Schlingmann, visar att huvudintresset nu inte ligger på Alliansen, utan på de nya Moderaterna. Alliansen håller på att bli en lösligare variant av sig själv. Fokus flyttas. Schlingmanns uppdrag innebär att den tyngsta mediala kraften lägger sitt arbete på det moderaterna ska göra och hur moderaterna ska uppfattas, inte vad regeringen ska göra eller hur regeringen ska uppfattas.

Det är i huvudsak bra. Alliansen har skapat något nytt i svensk politik. Men i sin iver att bli den starka regeringskraften har behovet av samordning och likhet blivit norm. Det är en av grunderna för de mindre partiernas kräftgång. Men det är också en av grunderna för den brist på framtidsstrategier som regeringen kan anklagas för. Om man inte vågar bryta olika åsikter, internt och offentligt, så kommer inte det framtidsinriktade arbetet att lyfta. Även vi svenskar måste våga inse att konflikt är en del av utveckling.

Per Schlingmann kommer förhoppningsvis att lyfta de nya Moderaterna tillsammans med Kent Persson. Förhoppningen är att de tar sina nya väljare från de gamla socialdemokraterna. För oss liberaler återstår då ett spännande men mödosamt arbete att förtydliga svensk liberalism. Ibland i samförstånd med våra alliansvänner. Ibland som en egen tydlig liberal kraft för förändring, förbättring och framtid.

Media: SVD, SR, SvD, DN, AB, Expr, DN2, TV4,

Blogg: Kent

Den farliga socialdemokratin

Fredrik Reinfeldt pratade i går om arbetslöshet. Och blev citerad: "Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet."

Omedelbart gick den socialdemokratiska twittermaskinen igång. Det är fascinerande att se dess effektivitet. Allt ifrån sådana som den lokala riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson till prästen Helle Klein går igång på samma tema. Det är verkligen fascinerande. Och det är effektivt. Man fick spinn. Journalister nappade. Det blev en nyhet.

Jag har svårt att förstå denna kollektivism. Alla går på samma boll. Alla har samma budskap. Storebror Löfvens mediakansli talar och partilandet följer. Bättre att låta någon annan tänka än att tänka själv, typ. Det skulle aldrig fungera i Folkpartiet. Här ställs väl frågan oftare om det verkligen är så att Björklund har rätt, de slaviskt följande partigängarna är få. Så är också den socialdemokratiska kampanjmaskinen bättre än den liberala, men frågan är hur det är med politiken.

I går fick statsministern på pälsen. Men vad sade han egentligen? Att arbetslösheten hos etniska svenskar är låg. Och? Är det någon som har någon annan åsikt?

Hans socialdemokratiske motkombattant, Stefan Löfven, hävdade att det var fel att dela in Sverige i vi och dom. Men gjorde statsministern det? Knappast. Han pekade på att arbetslösheten hos oss som funnits i Sverige länge och är mitt i livet är låg. Hos andra grupper är den högre. Hos ungdomar. Hos utrikes födda. Hos äldre.

Och vad ska man göra åt det? Självklart handlar det om att skapa en politik för de utmaningar som finns, inte för de som inte finns. Om man ska arbeta för att minska arbetslösheten, gäller det att hitta åtgärder som fungerar i det sammanhang de är satta att fungera. Som lägre kostnader för yngre på arbetsmarknaden. Eller bättre utbildning, och utbildning som är anpassad till dem som har det svårast att gå igenom skolan. Eller sänkt restaurangmoms. Eller nystartsjobb.

Det Löfven sa, och som han borde kritiseras för betydligt hårdare än statsministern, är att vi inte ska ha en arbetsmarknadspolitik som är inriktad på dem som behöver den mest. Det är bara generella åtgärder som gäller i så fall i sossarnas politik. Men så är det inte. I deras innehållslösa vårbudgetmotion är en av de få åtgärder som presenteras en som är direkt inriktad på en av de grupper som statsministern talade om: de unga. De vill i princip ha en obligatorisk gymnasieskola för alla. Varför? För att de menar att det är där problemet sitter.

Det är illa när ledaren för det största oppositionspartiet inte klarar av att hålla sig från populistisk slagordspolitik utan innehåll. Men det är ännu värre att han spelar ut SD-kortet. För den underliggande frågan, som alla dessa socialdemokrater i twittermobben trycker på, är om statsministern får säga "etniska svenskar". Får man överhuvudtaget använda de orden? Får det finnas etniska svenskar eller är vi inte bara en stor familj?

Genom sitt agerande gör Stefan Löfven demokratin två otjänster. För det första vill han dölja ett problem som finns. Arbetslösheten bland svenskar som ännu inte har sin svenskhet som etnicitet, exempelvis utrikes födda,  är ibland skrämmande hög. Det måste få sägas. Man kan inte sopa ett sådant problem under mattan. I så fall kommer det bara att göda dels de främlingsfientliga krafter som vill hävda att vi politiker blundar för verkligheten. Stefan Löfven och socialdemokratin (och en tyvärr alldeles för stor del av Mediasverige) spelar de främlingsfientliga krafterna i händerna.

För det andra innebär hans och hans partis hårda ställningstagande kring orden "etnisk svensk" att de vill begränsa det svenska språket. Och de gör det på de främlingsfientliga krafternas marknad. Läs den här bloggen exempelvis, från Andreas Johansson Heinö, som fördjupar frågan rätt rejält. Vi, som försvarar demokratin och därmed försvarar rätten att använda det språk som är demokratins enda redskap, vi, som försvarar rätten att demokratiskt arbeta för en politik och ett land där öppenhet och frihet är norm, vi måste ta striden mot de krafter som vill begränsa språket och som hävdar att vissa uttryck är farliga.

Stefan Löfven och hans socialdemokrati har själva insett riskerna med den politiska strategi de genomför. Den negativa politik som i huvudsak har som grund att smutskasta motståndaren utan att komma med egna förslag. Den politiken leder till rädsla och tystnad. Precis den tystnad som Löfven själv är det tydligaste exemplet på. Om man inte säger något kommer man inte att bli kritiserad för något man sagt. Och om man inte gör något så kommer man inte att bli kritiserad för något man gjort.

Men Sverige behöver politiker som vågar säga och som vågar göra. Tystnadens och rädslans politik är en återvändsgränd för demokratin. Men det är just denna väg som socialdemokraterna allt tydligare slår in på.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, NA, SVT1, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5

Vi är för allt bra!

I går kunde vi läsa om restaurangbranschens beräkningar kring vad den sänkta restaurangmomsen inneburit. Det handlar dels om att tusentals jobb skapats och/eller värnats. Dels handlar det om att det faktiskt inneburit sänkta priser, även om sänkningarna ännu inte är särskilt stora.

När regeringen beslutade om att sänka restaurangmomsen var skälet huvudsakligen att stärka en av de sektorer som skapar instegsjobb. Många unga jobbar inom restaurangbranschen. Många med invandrarbakgrund likaså. Trösklarna skulle sänkas.

Kritiken var rätt hård. Oppositionen talade om stöd till McDonalds, om räkmackor och om åtgärder som inte gav effekt. När Magdalena Andersson tillträtt som ekonomiskpolitisk talesperson för socialdemokraterna fortsatte hon, fast med andra ord, kritiken. Idag, när socialdemokraterna presenterar sin alternativ-vårbudget, är sannolikt ett avskaffande av den sänkta restaurangmomsen med som en del.

Men frågan är vad som händer i framtiden.

Socialdemokraternas politik har de senaste åren varit en spegel av Alliansregeringens politik. Först ett kraftigt avståndstagande, en enorm politisk retorik mot den högervridning som nu sker. Sedan en långsam anpassning under betydligt mindre buller och bång. Slutligen ett accepterande av den politik som bara något år sedan varit höjden av högervridning.

Det gäller jobbskatteavdragen. Men det gäller också frågor inom så skilda områden som skola, socialförsäkringar och äldreomsorg. Sannolikt kommer Jan Björklunds skolpolitik nu att bli än mer accepterad av socialdemokraterna. När ansökningarna till lärarutbildningarna ökar ges Björklund rätt, så vad gör kritikerna?

Under Stefan Löfven har detta blivit övertydligt. Stefan Löfvens socialdemokrater har en enda politisk agenda: "Vi är för allt bra! Och mot allt dåligt!"

Följdfrågorna måste då bli: Vad är bra? och Vad är dåligt?

Och hittills har socialdemokraternas svar varit ungefär så här: Vi vet ju inte förrän vi vet. Vi vågar knappt lägga egna förslag eftersom vi inte vet om de fungerar bra eller dåligt. Och eftersom förslagen inte genomförs, kan vi ju inte vara säkra på om vi är för allt bra och mot allt dåligt. Därför blir det mest fina ord och innehållslösa tal.

Just nu är socialdemokraterna emot såväl restaurangmoms som lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men dagen före deras alternativa vårbudget presenteras kommer nya siffror som visar något annat än vad de tidigare byggt sin argumentation kring. Frågan är nu om de kommer att ändra politik. Först genom att sluta prata om restaurangmomsen. Sedan att anpassa sig till den. Till slut anamma den. Kommer avskaffandet att vara kvar i Löfvens och Anderssons höstbudget? Eller försvinner den först nästa år?

För Folkpartiet och Alliansen innebär detta ett bekymmer och en möjlighet. Att slåss mot en geleklump är rätt jobbigt. Hur man än slår så tas slaget upp utan att klumpen påverkas. Stefan Löfven låter hittills som om han är för att bra som Alliansen står för, men mot allt dåligt. Och han har hittills haft möjligheten att avvakta och se vad som fungerar bra och mindre bra.

Men Löfven är lika bunden som företrädaren Juholt i det parti som inte vet vart det ska, som inte har någon egen politik, som vill vara vänster men som inser att det borde vara höger. Så fort han lägger skarpa förslag kommer hans parti att reagera. Antingen höger eller vänsterkanten. Så fort de skarpa förslagen kommer stelnar geleklumpen och blir möjlig att bemöta.

Så Folkpartiet och Alliansen måste fortsätta att lägga tydliga förslag som bygger en bild av det positiva Sverige, Sverige för arbete och välstånd, Sverige för framtid och förnyelse. Huvudansvaret ligger på Fredrik Reinfeldt som måste bli mer visionär. Men för Jan Björklund och oss liberaler ligger vägen mot framgång både i opinion, val och politik öppen. För till syvende och sidst kommer denna bild att visa sig starkare än det parti som likt en ogreppbar geleklump är för allt bra och mot allt dåligt utan att veta vad vare sig det ena eller det andra är.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3, SR1, SVT1, TV4-1, TV4-2

Vårproposition

Så presenterades alltså vårpropositionen. Och den innehöll - därom tvista de lärde.

Regeringe, med finansminster Borg i spetsen tryckte på det osäkra ekonomiska läget som världen befinner sig i. Fortfarande är Greklands krisande ekonomi ett spöke. Och det finns fler Sydeuropeiska länder som inte är säkra. Kina talar om risk för minskad tillväxt och i USA knackar det betänkligt, även om de senaste siffrorna kanske inger visst hopp. Regeringen kör den försiktiga linjen och avvaktar säkrare mark.

Från delar av oppositionen kommer direkt kritik. Vänstern och Miljöpartiet vill satsa mer på allt möjligt. Deras ekonomiska politik går på ett helt annat spår än regeringens. Här handlar det om att satsa sig ur krisen, oavsett om pengarna finns eller inte.

LO, som sannolikt får agera socialdemokratisk konservativ hund idag, vill också ha mer statliga pengar till allt möjligt, men framförallt att staten ger mer pengar till kommuner och landsting.

Flera andra ekonomer pekar på att det skulle kunna vara läge för en något mer expansiv finanspolitik, medan andra har stor förståelse för regeringens försiktighet.

Och socialdemokraterna då, vad vill de? Efter debatten i Aktuellt i kväll är jag minst lika osäker som tidigare på vad socialdemokraterna under Löfven egentligen vill. Magdalena Andersson svarade utan att svara på de frågor Aktuelltreportern ställde. Det är enkelt att säga att regeringen inte gör något åt arbetslösheten, men det enda Andersson kunde säga var att hon inte skulle göra som regeringen. Men vad detta andra var, blev hängade i luften.

Vilken politik vill egentligen socialdemokraterna föra? Vad vill Stefan Löfven? Ingen vet. Men så länge opinionssiffrorna går uppåt spelar det mindre roll för partitoppen. Men förr eller senare kommer "payback time". Det är då Löfven och Andersson måste svara på vilka reformer de vill göra, varifrån pengarna ska tas och med vilka partier de ska driva denna politik.

Just nu mörkar Stefan Löfven och Magdalena Andersson allt. Det finns ingen socialdemokratisk politik. Och det är det bästa som hänt partiet på flera år...

Annars funderar jag på varför vi i Sverige kräver att staten hela tiden ska lägga ut mer pengar på nya reformer. Är det nödvändigt? Skulle det inte kunna vara det omvända, att en vår- eller höstproposition någon gång kunde beskriva en stat som lägger över mer makt och befogenheter på de enskilda individerna, på företagen, på den civila sektorn? Nej - inte i Sverige. Här är vi fortfarande fast i den socialdemokratiska tankehegemonin: Politisk kraft visas genom att staten gör mer.

Inte för att USA är något av mina drömländer. Men det är rätt intressant att följa den amerikanska presidentvalskampanjen parallellt med svensk politik. Det är ju inte så att denna debatt helt domineras av presidentkandidater som säger att staten ska göra mer, att staten ska spendera mer, att staten har ansvar för allt. Men i Sverige är det nästan ett axiom. Det parti vinner som lovar att staten ska göra mer på bäst sätt...

Sannolikt kommer det att behövas ytterligare ökningar av offentliga utgifter de kommande åren. Den demografiska utvecklingen kommer inte minst att ställa oss inför stora prövningar. Klimatet kommer också att ställa krav både på förebyggande åtgärder och på att göra samhället så stabilt att det klarar det förändrade klimatet.

Arbete, innanförskap och integration är också stora frågor som kräver politiskt engagemang. Men här är det inte alls säkert att det alltid är mer offentligt utförande som är svaret. Kanske är det ibland tvärsom. Ett växande näringsliv mår bättre av mindre statlig styrning, av färre kommunala bolag, av mindre illojal konkurrens. Innanförskapet kanske klaras bättre av medborgare som ges makt över sina egna liv, i samverkan i det civila samhället, istället för att de låses in i projekt som påhittiga politiker ständigt poppar ut. Och integrationen kanske mest löses av en skola som gör det den verkligen ska - ge alla elever den kunskap de behöver för att klara av ett liv i ett mångkulturellt samhälle med en gemensam värdekärna. Inget mer. Inget mindre.

Media: DN och DN2 och DN3 och SVD och SVD2 och AB och SVT och EX1 och EX2

Bloggar: Kent och Mathias

Hjälp - Löfven testar politik i Örebro?

Socialdemokraterna under Stefan Löfven är än så länge ett parti helt utan politik. I två månader har den nya partiledaren klarat av att undvika alla politiska frågor. Det säger dels en del om hur skickliga socialdemokraterna är att spinna media, dels hur stora problem socialdemokraterna har med politik i praktiken. Istället för att media ställer den nya sosseledaren mot väggen, spinner de socialdemokratiska mediadoktorerna journalisterna att tycka att regeringen saknar framtidspolitik. Det märkliga är ju att socialdemokraterna saknar politik både för dagen och för framtiden...

Men nu börjar det kanske hända något. Idag har Stefan Löfven berättat att han vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och därmed minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Jag har lite svårt att få ihop det där. En höjning av arbetsgivaravgifterna lär sannolikt innebära att trösklarna höjs. Men med socialdemokratisk politik har det ofta varit skillnad på karta och verklighet, på högtidstalen och på genomförandet. Här följer Löfven i spåren på Juholt.

Annars är det gammal skåpmat han kommer med, förslag som ibland är rent kontraproduktiva. En kort genomgång:

(S) Investera i ett kunskapslyft för 20 000 utan gymnasie och grundskoleutbildning, där även folkhögskolan är en väg.

Kommentar:Ska detta bli tvingande? Ska sossarna tvinga i dem som sannolikt redan tidigare varit trötta på skolan att nu gå igenom den? Och: Är det inte möjligt för den som vill redan idag, utan tvång? Står det köer av människor utanför Komvux och folkhögskolor som inte kommer in? 

(S) 6 500 platser på yrkeshögskolan för ungdomar med gymnasieutbildning, och 8 000 ytterligare platser på högskolan, som anpassas bättre till arbetsmarknaden.

Kommentar: Just nu går de största barnkullarna på länge på högskolor och universitet. Mellan 1990 och 1999 minskade antalet barn med mer än 25%. Det är de barnen som nu blivit unga vuxna. Många är snart klara med sina studier. Då kommer elevantalet på universiteten och högskolorna att minska. Men sossarna väljer att inte se verkligheten. Mer är alltid bra, även om platserna kommer att stå tomma...

(S) Socialdemokraterna är öppna för förslag från aktörer, inom fack, akademin och näringslivet. och Näringslivet är en samarbetspartner, inte ett särintresse.

Kommentar: Om någon anklagar regeringen för visionslöshet, är väl detta sättet att slå det. Eller grundkursen i politiskt vackra och korrekta ord, utan innehåll och färdriktning...

Men så till bloggrubrikens innehåll, en hänvisning till den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitik som nu förs i Örebro. Dessa förslag lyfts av Löfven:

(S) Utbildningsvikariat inom offentliga sektorn, Traineeplatser inom offentliga sektorn för unga under 25 år, Stöd från dag ett på arbetsförmedlingen och individuella planer, Sommarjobb till alla från årskurs nio till trean på gymnasiet.

eller som Expressen skriver:  Satsa på samarbete mellan kommuner och näringsliv för att unga ska få sommarjobb.

Man kan ifrågasätta flera av förslagen ur ren faktasynvinkel. Hur kommer den offentliga sektorn att klara fler utbildningsvikariat och traineeplatser? Det verkar som Löfven tror att det bara är att sätta in en arbetslös ungdom i jobb. Men tranieeplatser (och utbildningsvikariat) är tuffa för handledarna. Om det ska få genomslag innebär det stora krav på nyanställningar, av förskollärare (finns dom överhuvudtaget?), av lärare (kanske de finns?) och av sköterskor och undersköterskor (som ju ofta går på knäna redan i socialdemokratiskt styrda landsting).

Vad stöd från dag ett på arbetsförmedlingen egentligen innebär är väl oklart. Antingen är det självklart, eller så är det en glidning mot att alla unga ska få jobbgaranti från dag ett av arbetslösheten. En sådan åtgärd är sannolikt kontraproduktiv och riskerar att öka kostnaderna utan att ge något i utbyte.

Och vilka sommarjobb ska Löfven fixa fram? Är det sysselsättning för sysselsättningens skull? Spelar det ingen roll vilket innehåll sysselsättningen har? Är den bild socialdemokraternas vill ge de unga en bild av arbete utan innehåll, arbete bara för att det måste finnas?

Men det som oroar mest är Expressencitatet:  Satsa på samarbete mellan kommuner och näringsliv för att unga ska få sommarjobb. Visst låter det bra. Inte bara bra - jättebra! Men...

Vi ser hur det nu håller på att gå till i Örebro. Sossarna bildar kommunala bolag som ska ordna jobb åt arbetslösa. Men man ska samarbeta med privata företag. Hur det samarbetet ska ske är oklart. Men om man skapar ekonomiska incitament, innebär inte det antingen illojal konkurrens eller otillbörligt gynnande av enskild näringsidkare? Eller ska det bli med mer eller mindre milt tvång?

Det mer eller mindre milda tvånget ser vi nu i full gång hos ÖBO, Örebros allmännytta och ett av Sveriges absolut största bostadsbolag. När man nu ska renovera sina fastigheter för 600 miljoner kronor är det bara de företag som kan ställa upp med arbetsmarknadsåtgärder som kommer att komma i fråga. Det är ett nytt intressant sätt att beskatta näringslivet. Och samtidigt slår man ut mängder med små, lokala företagare som inte har resurser att ställa upp med de arbetsmarknadsågärder det kommunalägda bolaget ska kräva...

Hur kommer det att gå? Socialdemokraterna i Örebro gick till val på att ge fler jobb och minska arbetslösheten. Efter ett år ökar arbetslösheten. Och skillnaden mellan Örebro och riket (som under koalition Örebros ledning krympte ner mot noll) ökar...

Media: DN1, DN2, EX1, Dagens opinion

Blogg: Anybodys place (har jag aldrig läst förr men detta inlägg var stringent)