Meningslösa skolreformer

Så har det då varit sommartalssäsong. Och sist (?) ut var trion Björklund (L), Löfven (S) och Sjöstedt (V). Och alla hade olika skolförslag på gång. Statsministern delade ut nålpengar - jag undrar när någon kommer att vägra att skriva om någon miljon som satsning - som inte kommer att göra någon glad. Sedan Fridolin fick ansvaret för skolan och de hundra dagarna gått Sjöstedt försökte lite han med. Men vänsterns skolpolitik är obegriplig.

Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.

Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.

I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?

Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?

Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.

Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?

Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...

Typ.

Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.

Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.

Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.

Dags att förstå Sanders och Trump

Har händelserna i och kring primärvalen i USA något att lära Sverige och svenska politiker? Är Donald Trump och Bernie Sanders bara amerikanska produkter? Eller säger de något om vår samtid?

"Det här hade ingen kunnat ana för sex månader sedan!"

Ungefär så låter det på många redaktioner och hos många experter på det amerikanska primärvalssystemet just nu. Hur kan det komma sig att Donald Trump och Bernie Sanders gjort rent hus med den politiska nomeklaturan i New Hampshire?

Jag har alldeles för dålig koll på just de amerikanska förutsättningarna. Jag vet, liksom de flesta andra, inte mer än vad jag läser i media. Kanske läser jag lite mer media, från fler länder, men mina kunskaper är rudimentära.

Ändå ska jag våga mig på att göra en analys av vad som håller på att hända, och göra den utifrån ett svenskt perspektiv. För jag hävdar att det vi idag ser i USA bara är ytterligare en pusselbit i ett betydligt större pussel. Trump och Sanders går om inte i samma, så i vart fall i parallella spår med såväl Alexis Tsipras i grekiska Syriza, med Jeremy Corbyn i engelska Labour, med Marine le Pen i franska Front National och med många fler.

Det finns olika skäl till varför dessa och andra politiker är framgångsrika. De nationella kontexterna är i sig tillräckliga för grundlig forskning. Men som politiker kan man inte vänta på forskningsresultat innan man agerar. Då har sannolikt motståndaren redan vunnit. Det måste finnas tid och utrymme för mindre grundliga, men ändå trovärdiga, analyser och därefter en politisk aktion eller reaktion.

Nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Nu blir det pang på rödbetan. Jag hävdar med bestämdhet att Trump och Sanders, och deras likar, surfar på en våg tack vare följande tre omständigheter:

• Den saknade berättelsen.
• Det är känslorna som styr.
• Ute och inne, makt och maktlösa.

Låt oss börja från början:

Den första punkten är en av mina käpphästar. Den tydliggör hela den moderna demokratins problem. Det är egentligen en enkel fråga: Vilken värld vill vi bygga? Eller: Vilket samhälle vill vi bygga? Frågan implicerar något mer: Vad är det goda samhället?

Det finns inget svar på den frågan. Jag ser inget traditionellt parti i Sverige som ens försöker svara. Regeringen famlar. Och oppositionen famlar likaså, efter det att arbetslinjen gått i pension. De enskilda partierna skickar upp testballong efter testballong. Men inget funkar.

Till slut samlas man kring en fråga där det ändå känns rätt. I vårt samhälle handlar det självklart om individen, eller kanske man ska säga egot. En artikel i Expressen kan tydliggöra detta. När regeringen samlar sig, när fem ministrar ska peka ut vägen framåt, blir svaret: HBTQ... Just frågor om kön och den allt politiskpopulärare termen könsidentitet, har blivit den politiska kastens nya religion. Där kan man samlas, där kan man enas, där finns framtiden.

Eller...

Är detta verkligen framtidens berättelse? Känns det inte lite tomt? Är könsidentiteten det som ska lyfta oss in i framtiden? Jag tvivlar.

OK - jag snöar in på HBTQ, könsidentiteter och normbrytning. Jag menar att de mer är tecken på politikens och samhällets bekymmer med sig själv än något annat. Men det är uppenbart att det är fler än jag som inte hittar svaret på frågorna om framtiden i de nuvarande politikernas svar.

Så kommer då en Donald Trump och säger: Jag ska göra USA stort igen! Jag ska ta upp kampen med Kina, och vinna den!

Eller en Bernie Sanders som säger: Jag ska göra dig självständig igen. Jag ska krossa Wall Streets makt över landet, politiken och dig.

Enkla ord. Men ord som visar på en annan värld, en annan väg och en annan berättelse. Frågan är när vi har den första Trumpen eller Sandersen i Sverige. En som får det att kännas bra.

För det är känslorna som styr. Vem bryr sig om fakta i dagens politik? Vem bryr sig om politiker som roddar i befintliga system för att göra dem lite bättre? Administrera befintliga välfärdssystem är något för någon grå tjänsteman. Men politiken ska få mig att känna att jag gör rätt, att jag betyder något.

Jag vet inte varför det har blivit så här. Men jag kan ju gissa. Vi lever i en värld där informationen är gränslös. Den sköljer över oss hela tiden. Den blir allt bättre på att trycka på de osynliga knappar som får oss att agera som kommunikatörerna vill. Samtidigt är risken att vi filtrerar så mycket vi bara kan. Och för att klara av att tränga igenom denna kommunikationsridå så måste man antingen hitta ett budskap som känns, eller skrika så högt att allt annat låter som viskningar, eller göra både- och.

Trump och Sanders kampanjer bygger betydlig mer på känslor än, låt oss säga Clintons och Bush. Som DNs Sanna Torén Björling skriver: "Till och med Bernie Sanders, som nästan uteslutande talar om politik – i termer av orättvisor och ojämlikhet - och som har satt en ära i att undvika personangrepp, riktar sig till väljarnas känslor, med ett relativt enkelt formulerat budskap."

Jämför med den andra framgångsrika politikerna och partierna just nu. Grekland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland (AfD) och många andra väljer känslomässiga argument. Oavsett om vi tycker att känslorna är bra eller dåliga, om de speglar ett gott eller uselt samhälle, så fungerar de.

Men svensk politik är totalt känslolös. Fredrik Reinfeldt var en bra statsminister. Men han var också urtypen för den svenska, byråkratiska politikern. Reformera systemen, inte revolutionera dem. Och vid hans sida fanns och finns ett antal mer eller mindre grå politiker. Stefan Löfven kan inte anklagas för att spela på väljarnas känslor. Och vem av de andra får dig att utbrista: O Captain! My captain!"?

Det finns ytterligare en oroande tendens. Och det är den bristande insikten om att människor faktiskt upplever världen som orättvis. Inte bara mellan de allra rikaste och de fattigaste. Utan mellan oss och dem, mellan oss som sliter och de som får. Rätt eller fel spelar mindre roll. Åter är det känslan som är politikens centrum.

En liberal one-liner brukar vara att säga att det inte är rikedom som är problemet, utan fattigdom. Den tesen implicerar att vi alla, i vart fall i Sverige och i stora delar av västvärlden (och rätt stora delar av resten av världen också) egentligen ska vara rätt nöjda. För vi är rikare än vi någonsin varit. Vår levnadsstandard är högre än någonsin tidigare. Vi har det bra.

Men det är en statisk syn på såväl samhälle som människa. För det verkar som om allt fler upplever sig vara brickor i ett spel som andra styr. Visst har vi det bra, men det är orimligt att andra har det så enormt mycket bättre. Visst är jag självständig, men jag har inte en chans att egentligen styra mitt liv, än mindre utvecklingen i kommunen, landet, världen...

Det verkar finnas en allt djupare klyfta mellan oss och dom, mellan makthavarna och de maktlösa. Och alldeles för ofta hamnar politikerna enbart på makthavarnas sida. Ingen företräder de maktlösa. Jo - de riktigt maktlösa företräds. Det finns rätt många som med emfas just nu hävdar såväl tiggares som asylsökandes rättigheter. Men på något sätt verkar detta företrädarskap ha en viss bestämd volym.

I går funktionshindrade. Idag asylsökande. I går äldre på usla vårdhem. Idag fattiga tiggare. Företrädarskapet räcker liksom inte till för ens alla de grupper som har det allra sämst.

Och det räcker absolut inte till för den strävande medelklassen. Ni vet den där klass vi nästan alla tillhör. Den som har råd med både villa, semester, pizza och rödvin till helgen. Men som också inser att denna ekonomiska frihet mest är en bubbla, byggd på lån och krediter. Vem fruktar inte nästa års kraftiga räntehöjningar? Vem oroas inte över att inflationen verkligen ska ta fart? Vem bekymrar sig inte över att behoven av låglönejobb också kommer att påverka den egna löneutvecklingen?

Jag tror att det finns rätt många människor, med ett rätt hyfsat liv, som ändå inte känner sig företrädda. Som blir uppretade när utrikesminister Margot Wallström fixar en lägenhet. Som blir arga när Swedbanks sparkade VD Michael Wolf får en fallskärm på 20 miljoner, trots att han inte funkar enligt styrelsen. Som blir bekymrade när de läser att de 62 rikaste människorna äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Som ser klyftor mellan dem som lånar ut och dem som är belånade...

(Just bankerna är ett kapitel för sig. Läs Sverker Olofson i News55 så får du ytterligare en bild av den delade världen, om hur även den rätt välmående medelklassen kan känna sig utanför. Få områden är så tydliga som de banker som en gång var smörjmedel för ekonomin, men som nu är som stater i staten...)

Men också människor som är oroliga för vad som kommer att hända med välfärden när flyktingnotan ska betalas. Som oroas över teknikutvecklingens påverkan på jobben. Som ser sina egna jobb flytta utomlands. Som inte hänger med i, eller ser vitsen med, det globala kunskapssamhället.

Det är uppenbart att detta är en av de bärande delarna i framgångarna för såväl Sanders som Trump. Men att de möter dem från diametralt motsatta håll. Medan Sanders attackerar storfinansen och Wall Street och de som attackerar USA inifrån, tar Trump striden mot mexikaner, kineser och de andra som vill attackera USA utifrån.

En gång trodde vi kanske att vi i Sverige var vaccinerade mot främlingsfientlighet. Att partier som stod för stängda gränser och höga murar mellan såväl länder som människor inte skulle få plats hos oss. Den villfarelsen har tagits ur oss.

Den som tror att det som nu sker i USA inte kommer att kunna inträffa i Sverige, bör fundera över varför. Sannolikheten att vi inför valet 2018 kan stå med en laguppställning som inte alls ser ut som den gör idag, är inte försumbar. Och inför valet 2022 är det än mer sannolikt.