Lööf, Björklund och den externaliserade ondskan

Två händelser på två olika platser i världen. Den ena världsledande, den andra perifer. Men båda är delar av samma mönster.

I USA pågår analyserna av mellanårsvalet. Vann Demokraterna? Eller vann Trump? Vilka slutsatser kan man dra? Varför röstade nästan 60 % av kvinnorna mot Trump? Eller var det för Demokraterna?

I Sverige handlar det mesta om regeringsbildningen. Valet gick som alla förväntade men få önskade. Frågan är inte om, utan vilka löften som ska svikas.

Tydligast i sina ställningstaganden har de två partier som nu betecknar sig som liberala varit. Såväl Centerpartiet som Liberalerna har kategoriskt tagit avstånd från Sverigedemokraterna som parti. Inget kan få dem att ta stöd av partiet, oavsett vad detta stöd skulle innebära. Allt annat är bättre. De andra partierna finns med på samma del av skalan. Men C och L är de tydligaste.

Kommentarerna om spelet om regeringsmakten handlar självklart om politiken, om brottningen mellan ideologi och sakpolitik, om pragmatism kontra idealism. Men den kamp vi nu ser, i Sverige såväl som i USA, har fler bottnar än så. Frågan är inte bara om den grund som demokratin vilat på nu eroderar i så snabb takt att demokratin i sig är hotad.  Den fråga vi borde ställa är: Varför?

Det är enkelt att beskriva den förändrade inställningen till demokratin som olika spel om resurser. Självklart handlar förändringen också om det. Men en underliggande fråga är av mer existentiell art och har koppling såväl till religionens (läs; kyrkans och kristendomens) förändrade ställning i samhället, som dess plats i politiken.

När Annie Lööf eller Jan Björklund med emfas försvarar sin hållning mot Sverigedemokraterna, använder de en av de mest traditionella och mest effektiva politiska figurerna. Inget svetsar ihop en grupp, ett parti, ett land så väl som ett motsatsförhållande till en gemensam, yttre, fiende. En nödvändig ingrediens i detta är att denna fiende ska stå för den absoluta ondskan, för att man själv ska vara god.

Vi ser samma politiska figur hos Trump i USA. Migranterna som ska välla in och förstöra USA är de absolut onda. Det spelar ingen roll om de bara är några tusen, att många av dem är barn och kvinnor. De är ändå onda, våldsmän, brottslingar.

Retoriken går igen på olika plan med olika avsändare och med varierande allvar. I Ungern är det den liberala staten som är det onda. Nyss stod EU som det onda för britterna. I Sverige målar Sverigedemokraterna upp islam som det stora hotet.

Sanningshalten i utsagorna kan variera. Det är inte det som är det viktiga. Det är frågan om ett ”vi” mot ett ”dom”. Bilden är viktigare än verkligheten. Berättelsen viktigare än faktabasen.

Detta är inget nytt. Det är snarare en djupt mänsklig känsla. Vi mot dom. Vi – de goda. Dom – de onda. Genom årtusenden har ledare kapitaliserat på detta, lett härar i krig för mer eller mindre goda saker, och skapat såväl framgång som elände.

Men i och med demokratins intåg trodde vi oss funnit en lösning på detta. Varför kriga när man kan – samtala? Även om demokratins resultat – freden – är själva sinnebilden för varför detta samhällssystem är överlägset de andra, är det vägen dit – samtalet – som är det banbrytande.

Den svenska traditionen av politiskt samtal är lång och har tjänat oss väl. Ofta har den pågått mellan partier och politiker med mycket olika syn på världen. Även om Vänsterpartiet Kommunisterna inte tilläts vara med och forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var de ändå en del av regeringsunderlag och en självklar spelare i inrikespolitiken.

Men nu är det nya tider. Nu handlar det inte längre om samtal, utan om avståndstagande. Skälet stavas självklart SD och deras människosyn. Denna människosyn är uppenbarligen så avskyvärd att den diskvalificerar dem från all beröring av partier och politiker från de andra partierna. Uppdelningen i onda och goda blir övertydlig.

Frågan om skillnad i människosyn är dock inte helt klar. Den manifesteras i huvudsak av synen på migrationen och dess konsekvenser, om integration och assimilation. Den grumlas av synen på nation, medborgarskap och nationalitet. Den försvinner i dimman när välfärdsstatens uppdrag och ansvar ska definieras.

Försöker man tolka de olika ståndpunkterna är det inte helt enkelt att se de stora skillnaderna. Alla vill ha en reglerad invandring. Alla vill värna välfärdsstaten. Alla inser att alla inte kan bli medborgare direkt, och att det i medborgarskapet ska finnas ett värde. Alla inser, mellan skål och vägg, att medborgarskap i allt inte ersätter identifikationen med den grupp som ett parti med oklar ideologi beskriver som nation, ett begrepp som enligt dem inte kan likställas med statstillhörighet eller medborgarskap.

Nej – skillnaderna mellan partierna är inte sakpolitiska. Skillnaderna är känslomässiga. Subjektiva. Sverigedemokraterna är onda per definition. De vill mänskligheten ont, oavsett hur de klär sina förslag. Därför ska de hållas utanför. Sverigedemokraterna är onda per definition. Rätt många av oss har inte insett det, men det är deras ideologi som påverkat vårt språk så att vi nu delar in människor i närande och tärande, i volymer och begränsningar. Sverigedemokraterna är onda per definition. Och tar vi ett enda steg emot dem, kommer världen som vi känner den att gå under och ondskan att segra.

Vi mot dom. Onda mot goda. Sanning mot lögn.

Vi håller ihop.

En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.

Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen. Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi inte vill, istället för det goda vi vill.

Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv som är större än mig själv.

Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären, framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.

Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats. Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för. Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet kärlek. Det kan vara lite vad som helst.

Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.

I kyrkans evangelisation har ondskan och synden externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska bry sig om de fattiga.

Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.

Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.

Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken. Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.

Låt mig ta Jan Björklund som exempel. Han har lovat sina barn att aldrig släppa in SD till makten. Det låter bra. Men vad innebär det i praktiken? Vad är det detta ickeinsläppande ska manifestera? Vilka konsekvenser får det?

Det uppenbara är att Björklund inte vill ha ett Sverige som behärskas av rasism. Det är förståeligt. Men är denna eventuella rasism överordnad allt annat? Låt mig ta några exempel:

Klimathotet är sannolikt det som kommer att påverka Björklunds barn mest. Det riskerar att göra dem fattigare. Det riskerar att göra världen farligare, inte minst för de fattigaste. Det riskerar att skapa enorma flyktingströmmar. Och så vidare.

Vad har Björklund lovat sina barn om detta? Sannolikt inget. Skälet är dubbelt. Dels är klimathotet svårhanterbart. Det är samman kopplat med andra frågor som Björklund driver. Ekonomi. Välfärd. Försvar. Globalisering.

Dels är det svårt att externalisera den ondska som skapar klimathotet. Björklund är en del av det. Och istället för att ta ansvar för sin egen del, väljer han att marginalisera och bortse från det.

På samma sätt kan man tänka kring en massa andra frågor. Välfärden. Miljön. Den biologiska mångfalden. Den psykiska ohälsan. Tryggheten. Behovet av normer. På område efter område existerar behov av att lova sina barn en trygg värld. Men på område efter område existerar också tydliga konfliktpunkter, och svårigheter med att externalisera den ondska, den oacceptabla livsstil, som driver problemen framåt.

Jag valde Jan Björklund i detta eftersom han tagit ett löfte till sina barn som intäkt för att han agerar på ett visst sätt. Men detta löfte är både orimligt och ihåligt. Även om en förändrad och kraftigt begränsad migrationspolitik är ett viktigt område, är det inte ens det viktigaste här hemma. Människor lider och dör av betydligt allvarligare politiska försummelser. Men migrationspolitiken har skapat en möjlighet att externalisera ondskan, att hävda att den andre är den onde och att man själv därmed är den gode, att skapa ett vi och ett dom.

Det som nu sker i politiken i västvärlden är en allt tydligare uppdelning i grupper, sekter, klaner. Och dessa klaner slåss mot varandra, med en tydlig agenda att man själv är den självklart goda och motståndaren den absolut onde. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för politik och demokrati.

Vari ligger då lösningen? Sannolikt utanför politiken. Ingen av de gamla ideologierna klarar av att hantera frågan om människans plats på jorden. Den hyfsat mainstreamade liberalismen som numera omfattar de flesta partier, gör det inte.

Kanske ligger lösningen i en kyrka som återfinner sin viktigaste roll. Att låta människor söka efter sin egen omvändelse. Att låta människor inse att det finns en absolut himmelsk makt som här på jorden ger oss normer, etik och moraliska förhållningsregler för att världen ska fungera. Att vårt uppdrag först och främst gäller att själva söka rättfärdighet, innan vi kräver den av andra.

Och sedan kan detta synsätt åter sippra in i partier som verkligen är öppna för framtiden.

Vuxet samtal eller rop från läktaren

Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar, skapades allt mer av konflikter.

Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.

Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.

Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.

SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka på partiets påstådda rasism varit framträdande.

Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP. Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.

Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.

Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen, en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier, liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna över bord.

Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.

Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.

Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier. Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.

Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och än värre smittas av samma rasistiska plåga.

För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?

Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig, att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de tillsammans kämpar FÖR.

Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna, äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot kristendom. För eller emot. Inget däremellan.

Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?

Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om vi inte försökte.

Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så mycket socialliberalism som möjligt.

Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan. De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.

Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken och där mer motsättning alltid är bättre.

Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…

Ohlsson versus Liberalerna

När Birgitta Ohlssons kampanjorganisation någon gång i mitten av maj tryckte på knappen, var allt förberett. Avsikten var att tre länsförbundsstyrelser, plus ett antal lokalavdelningar, skulle nominera Ohlsson till ordförandeposten i Liberalerna. Kontakter var sedan länge tagna. Ett informellt nätverk utsett. I tysthet hade man agerat för att skapa största möjliga efffekt.

Besluten skulle så långt möjligt vara enhälliga, därför kallades styrelserna in med kort varsel och med ofullständiga dagordningar. Uppsala läns styrelse skulle tala om ekonomiska frågor. Örebro läns styrelse hade enbart valplanering på agendan. I Uppsala kom nomineringsfrågan upp som extra punkt kvällen innan mötet. I Örebro kompletterades dagordningen med nominering till ordförande för partiet först efter det att en av Björklunds starkaste förespråkare lämnat styrelsemötet. I det tredje länsförbundet misslyckades Ohlssonkampanjen med sitt uppdrag.

När så två länsförbundsstyrelser, också det planerat i förväg, kunde gå ut och informera om att de i ”enighet” valt att nominera Ohlsson, följde ett antal kommunföreningar efter. Normalt väljer kommunföreningar att inte nominera någon till partiordförande. Men nu var kampanjen i gång. Syftet var uppenbart. Ohlssonkampanjen måste ha hoppats på en snöbollseffekt. Tagna på sängen skulle så stora delar av partiet som möjligt ”hänga på tåget” innan den nuvarande partiledningen hunnit reagera och börjat agera.

Steg tre var att Ohlsson själv, i direktsändning i SVT, berättade att hon ställde upp. Någon minut innan hade hon informerat partistyrelsen. Normalt svarar man på frågan först när nomineringstiden är ute, och då till valberedningens ordförande, innan man går ut i media. Men sannolikt var även detta förberett av kampanjen.

Därefter har Jan Björklund fått stöd från ett antal länsförbund. Den snöbollseffekt som Ohlssonkampanjen hoppats på har stannat av. Men steg fyra i kampanjen verkade vara att kräva medlemsomröstning. Genom att ge sken av att en sådan omröstning är den yttersta konsekvensen av medlemsdemokrati, försökte kampanjen tvinga valberedningen att genomföra en sådan. Men just detta krav, och motiveringen att det är Ohlsson som står för medlemsdemokrati och Björklund för det motsatta, måste belysas tydligare.

När Birgitta Ohlsson i september 2016 åter fronderade mot den partiledning hon sedan länge sitter i, var det ett slag mot Liberalerna som politisk rörelse. Precis som en regering är kollektivt ansvarig för besluten man fattar, är en partilednings uppdrag liknande. Om man som minister, eller partiledningsledamot, menar att de egna åsikterna inte stämmer överens med majoritetens, finns bara ett vägval att göra. Antingen svälja de egna åsikterna och stå bakom de fattade besluten, eller avgå. Ohlsson valde ingendera.

Genom sitt agerande försvagade Ohlsson Liberalernas politik inom alla områden, inte bara den migrationspolitik som då var på dagordningen. Om inte ens en partiledningsledamot kan ställa upp på kollektiva beslut, varför ska då riksdagsledamöter, kommunalråd eller nämndledamöter göra det? Istället för ett parti med en gemensam politisk syn, öppnade Ohlsson för ett parti med hundratals olika varianter på subjektiva liberala tolkningar även inom centrala politikområden.

För en partiledning är detta en mardröm. Ett parti måste kunna presentera en någorlunda sammanhängande politik från den mest perifera nämnd till det centralaste av organ. Men när de egna åsikterna blir de viktigaste, rämnar politiken. Partiledningens mandat blir så begränsat att politikutvecklingen avstannar. Frågan om en företrädare för partiet företräder någon annan än sig själv blir uppenbar. Partiet tappar i trovärdighet, både som företrädare för politiska idéer och som samarbetspartner. För partiledaren blir det en ökenvandring. Vem ska han företräda? Hur ska han tassa för att inte få fler partiledningsledamöter att välja sina egna åsikter framför partiets? Hur ska han kunna företräda en partigemensam politik?

Om det tidigare agerandet var ett slag mot partiet som politisk rörelse, är den nuvarande kampanjen ett slag mot Liberalerna som ideell organisation. För att en ideell organisation ska fungera krävs att det finns en struktur som medlemmarna kan relatera till oavsett omkringliggande omständigheter. Det finns ett årsmöte som fattar de stora besluten. Det finns svårföränderliga stadgar. Det finns en styrelse som agerar på medlemmarnas mandat. Det finns en valberedning som fattar de beslut om nomineringar som är bäst för partiet.

Alla som varit med i ett parti vet hur svårt det ibland är. Ju närmare valet man kommer, desto mer upplöses partiet som organisation och egenintressen tar över. Det gäller att komma högt upp på valsedeln för att få så bra uppdrag som möjligt. Valberedningen har ett grannlaga arbete. Enbart genom att luta sig på de fasta strukturer som stadgarna ger, skapas en trygghet i beslutsfattandet. Valberedningen är medveten om att många kommer att bli missnöjda. Men missnöjet kan bäras genom att även de missnöjda vet att allt gått enligt stadgarna.

Det verkar uppenbart att Ohlssonkampanjen agerat utanför detta regelverk. I en ovald, parallell organisation har kampanjen styrt såväl enskilda styrelsemedlemmar som hela styrelsebeslut på sätt som inte motsvarar det stadgarna kräver. Denna parallella organisation har varit viktigare än den formella, helt enkelt för att man velat vara säker på att de resultat man vill ha också ska gå igenom. Medlemsdemokratin har satts på undantag.

Överallt i världen ser vi tendenser där mer eller mindre auktoritära ledare omformar de regelsystem som är satta att begränsa just sådana tendenser. Inte sällan sker omformandet genom en grupp hängivna supportrars målmedvetna arbete. Ifrågasättandet av metoderna blir detsamma som en oacceptabel kritik av ledaren.

Hade Liberalernas valberedning hörsammat Ohlsson-kampanjens krav på att just nu genomföra en medlemsomröstning, skulle också Sveriges liberala parti tagit ett steg på denna väg. Men fortfarande arbetar Ohlsson-kampanjen på att det ska anordnas lokala medlemsomröstningar – helt utan vare sig strategier för hur de ska genomföras eller hur resultatet ska tolkas. När det första steget i valkampanjen inte blev så lyckat som man sannolikt hoppats, väljer man nästa strid, även denna gång i utkanten av vad partiets organisation kan och ska göra. De stadgar som är grunden för partiets långsiktiga interndemokratiska arbete, blir enbart ett omformbart medel för en individs krav.

Ett sådant agerande riskerar allvarliga konsekvenser för Liberalerna som organisation. Om inte ens en ordförandekandidat följer de formella beslutsvägarna, om det egna intresset står över stadgarnas ord och ande, skapas ett prejudikat som riskerar såväl partiets sammanhållning som hela dess existens. Istället för ett parti formas ett löst nätverk av egoister, som sätter sina egna intressen och åsikter före både stadgar och partiprogram.

Detta väcker ytterligare frågor. Hur kan ett parti existera med en partiledare som väljer att företräda sig själv och sig själv enbart, när det gäller såväl politik som organisation? Vem ska vara hennes medarbetare? Hur ska hon forma en organisation som är lojal mot något mer än henne själv? Vilken roll får de formella organen i ett parti som leds av någon som åsidosatt dem för att få den position hon då har?

I dagens politik är det ofta bilden av verkligheten som är viktigare än verkligheten själv. Ohlssons kampanj försöker sätta en bild av en politiker som står för de ”sanna liberala åsikterna” och den ”rätta medlemsdemokratin”. I verkligheten är risken att Ohlssons kampanj slår sönder såväl politik som organisation för det som varit det svenska socialliberala partiet.

Det är möjligt att tiden för ett socialliberalt parti i svensk politik är ute. Ett sådant parti förutsätter en balans mellan individ och kollektiv, den sociala delen handlar helt enkelt om kollektiva lösningar även när det gäller individuella utmaningar och problem, oavsett om det är externa, samhällsinriktade, problem eller interna, partiorganisatoriska, utmaningar. Kanske är morgondagens politik en politik där individen är allt och där politiken formas efter individens krav och kompetenser. Macron, som verkar vara en av Ohlssons förebilder, kan tjäna som exempel på detta.

Ibland kan det säkert bli bra. Men den politik och den demokrati som hittills varit formad av den långsamhet som stabila ideologier och partier kräver, den eftertänksamhet som varit väljarnas utmaning, ersätts av än mer kortsiktiga lösningar baserade på en individ eller en mycket liten grupps idéer och tankar.

Det är detta som ligger i vågskålen när Ohlsson utmanar, inte bara Björklund utan hela Liberalernas organisation och beslutsfattande strukturer. En sådan förändring av ett parti skulle säkert passa bra för en rådgivande medlemsomröstning. Men då måste medlemmarna veta vad man röstar om.

Kan någon älska Jan Björklund?

Så var det partiledarstrid i Liberalerna igen. Det är inte första gången. Våra meningsmotståndare har brukat hävda att vi är osentimentala i vårt förhållningssätt till partiledaren. Duger han eller hon inte, åker hon eller han ut.

Nu är det inte längre så. Vi har sett liknande händelser i flera partier. Mp, Kd och S är de senaste. Frågan är vad som händer med M.

Men åter till Liberalerna.

Det sker något nytt i svensk politik. Striden om partiledarskapet handlar inte längre om politik. Det är inte höger mot vänster, socialliberalism mot marknadsliberalism, värdekonservatism mot radikal progressivitet. Visst finns skillnader. Ohlsson driver en betydligt mer vänstersocialistiskt inspirerad feminism, medan Björklund mer verkar tvingas acceptera att partiet tar ställning för mer kvotering. På samma sätt är det med flera av de progressiva frågorna. HBTQ/normer/genus-frågorna skiljer. Ohlsson går före. Björklund efter.

Den tydligaste politiska skiljelinjen har gått genom flyktingpolitiken. Björklund har stått för en betydligt mer tydlig linje vad gäller reglerad invandring. Ohlsson har varit mer aktivistisk, velat ha öppnare gränser utan att berätta om konsekvenserna. Men i går förändrades också det. Nu är Ohlsson en skarp ifrågasättare av islam och islamism, i och för sig talar hon fortfarande om militant islamism men det är en uppenbar förflyttning mot en tydligt repressiv och reglerad politik.

Så kan man gå igenom område efter område. Det skiljer inte mycket. Och Ohlsson säger det också själv. I sina artiklar i media efter att hon offentliggjort sin kandidatur fanns inte ett enda ord om någon politikomläggning. Allt handlade om yta. Udden var tydlig. "Vi kan inte vila på gamla lagrar" betyder i klarspråk att Björklund bär skulden för partiets resultat.

I sociala media blir bilden ännu tydligare. Ohlssons förespråkare målar upp en bild av sin LEDARE, den person som ska förändra BILDEN av partiet och själv dra partiet upp mot en ny och ljus framtid. Ohlsson spär i sina artiklar på den agendan. Hon tar de unga ledarna Macron och Trudeau som förebilder. Men inte heller där finns någon konkretion om vad det innebär, annat än just kommunikation och yta. Värdeorden är många. Men vad innebär det när de ska omsättas i vardagspolitik?

Det märkliga är att ingen ser de tendenser som nu är närmast hegemoniska i västerländsk politik. I land efter land följer de samma spår. Macron, Trudeau, Sanders, Farage, Melenchon, Trump, le Pen - alla är de moderna politiker, visserligen i olika åldrar, absolut med olika politisk agenda. Men de är stöpta i samma form. Och Ohlssons släktskap med dem är uppenbar.

Västerländsk politik idag handlar om person. Inte om parti. Inte om partiprogram. Inte om långsiktighet. Inte om berättelser med rötterna i historien och kronan i framtiden. Allt handlar om personen och vad hon eller han ska åstadkomma.

Beroende på perspektiv är alltid personens politiska budskap inte bara bra eller dåligt. Det är underbart eller förskräckligt. I och med detta blir också personen antingen god, eller ond. Det är en del av själva livsnerven i den moderna politiken. När politiken personifieras, blir också personen allt i politiken.

Som framgångsrik politiker har du alltid haft behov av att bygga nätverk. (Det var ett av mina många tillkortakommanden - jag är usel på det) Men nätverksbyggandet har övergått i något annat. Det verkade nästan finnas en kultstämning kring Bernie Sanders. Bernie var så god att Hillary blev ond. Så varför rösta på ett av två lika onda ting? Man kan se samma utveckling i Frankrike och hajpen kring Melenchon. Och det är uppenbart att samma utveckling sker kring Birgitta Ohlsson.

Ohlsson har medvetet och under lång tid odlat en bild av sig själv som partiets frälsare. Jag har vid flera tillfällen sett unga liberaler som med något drömmande i blicken suttit vid mästarinnans fötter, inte bara bildligt talat. Hela tiden har det handlat om att bygga bilden av sig själv som någon som står för sina ideal, även om det är emot partiet. Mina egna erfarenheter från det agerandet när jag satt i partistyrelsen är legio. Det var intressant att efter partistyrelsemöten där en kontroversiell fråga skulle avhandlas dagen efter få läsa Ohlssons åsikter i media, åsikter som sällan framfördes tydligt på själva styrelsemötet.

Ohlssons bildbyggande av sig själv kräver också att hennes motståndare, också inom partiet, verkligen blir motståndare. Det är uppenbart att för vissa har det gått så långt så att allt fokus legat på att få bort Jan Björklund och in Birgitta Ohlsson. Fokus på politik har kommit långt ner på prioriteringslistan. Det blir en Sanders - Clinton situation där man visserligen inte talar illa om Björklund (så länge någon hör) men i gärning ständigt ifrågasätter hans ledarskap.

En av de frågor som nu kommer att bli besvarad är om detta också kommer att leda till en mer djupgående partisplittring. Kommer Ohlsson-falangen att vara kvar i Liberalerna om Ohlsson förlorar? Eller gör man som många Sanders-supportrar? Och kommer Björklund-falangen att vara kvar om Ohlsson vinner? Har skyttegravarna grävts för djupa?

Men var står då Jan Björklund? Är han obefläckad?

Knappast.

Björklunds upphöjelse till partiordförande bär spår av det vi idag ser. Lars Leijonborg, lejonkungen från 2002, menades vara förbrukad. Det krävdes något nytt. Och Leijonborg tvingades bort från ordförandeskapet.

Även Björklund byggde sin position på nätverkande och kommunikation. I någon gammal artikel beskrevs han som borgarrådet med fingret på faxknappen (en gammal maskin som användes för att skicka papperskopior mellan olika skannrar/skrivare över telefonnätet - information om det till äventyrs är någon ung som läser detta...).

Men Björklunds politiska agerande var tydligt centrerat kring en politisk fråga. Jan Björklund är och förblir förknippad med svensk skola, med ordning och reda, med krav och betyg. Och medan Ohlsson byggt sin plattform på en kombination av vänskap och fiendskap - inte minst inom partiet - var Björklunds plattformsbyggande betydligt mer traditionellt. Det handlade liksom så ofta om att skapa en kärna av gamla FPU-vänner som stöttade honom.

Genom det agerandet kunde också Björklund ganska snabbt hitta en position som enare av partiet, något som också tidigare partiledare kunnat. Han har blivit en ordförande som söker sammanhållning, inte sällan emot sina egna övertygelser (gissar jag efter att ha följt honom på hyfsat nära håll). I det byggde han vidare på sin företrädare Leijonborg som så här med några år på nacken kan anses vara en föregångare för hur ett parti som vill finnas i regeringsställning måste agera. En sådan hållning är inte optimal för ett oppositionsparti, men nödvändig för ett regeringsparti.

Björklund tillträdde som ordförande under Alliansregeringens år. Han är därmed förknippad inte bara med Alliansregeringens politik och sitt eget ministerskap. Han är också förknippad med hur man ska agera för att styra ett parti som vill medverka i ett långsiktigt regeringsskap. Den egna ideologiska medvetenheten har tonats ned (även om våra Allianskollegor ändå tyckt att vi varit det bråkiga syskonet). Därmed har också bilden av det framtida liberala lyckoriket blivit otydligare. Istället för en långsiktig politik för Liberalerna, har man lagat efter läge. De mediala utspelen har gjorts när det funnits tillfälle, inte för att de alltid passar i någon form av större liberal berättelse.

På ett sätt är kampen mellan Björklund och Ohlsson också kampen om den demokratiska scenen. Är vi på väg in i en ny akt av politik, där inte längre skådespelarna spelar med utan ständigt mot varandra? Och vad innebär det i så fall för politiken, och för demokratin?

I Frisinnad Tidskrifts nummer 1/2017 gjorde jag en intervju med DNs Erik Helmerson om det politiska spelet efter Trump och hur han såg på framtidens liberala utmaningar. Det blev en ganska pragmatisk dröm, typ: Vi lever i ett välfärdssamhälle som gör att nästan alla hela tiden får det lite bättre. Framtidens politiker kommer förhoppningsvis att inse det och agera som ansvarsfulla arvtagare till ett väl fungerande system. Politikens roll kommer att bli mer begränsad, men minst lika viktig."

Om det som sker idag, efter Trump-vinsten beskrev han ungefär så här: "Ibland är vi som bortskämda barn. Vi har det bra, men blir uttråkade och vill att något ska hända. Då kan det till och med gå så långt att vi går ut och har sönder något - bara för att det är för trist med att bara ha det bra."

Kanske gör jag våld på Helmersons tankar när jag överför detta till partiledarstriden inom L. För visst har vi det ganska bra. Det är rätt mycket av den socialliberala politiken som genomförs idag, även av andra partier. De värsta hoten slipas av och ned långt innan de genomförs. Om de gamla socialliberalerna och frisinnade hade sett hur vi har det idag och jämfört med sin vardag, hade de nog häpnat.

Så varför ska vi klaga? Varför ska vi ut och slåss med varandra?

Jo - det socialliberala livet är ju ganska trist. Det är trist att ha vunnit kampen om välfärdssamhället. (En del av oss tycker säkert att det är trist att inte fler inser att det faktiskt är vi som ligger bakom det också...) Det är trist att inte ha några riktigt stora utmaningar kvar på hemmaplan. Det är trist att bara administrera ett hyfsat väl fungerande system.

Så då gäller det att hitta en ny utmaning. Och vad är bättre än att hitta en person, en LEDARE, som kan föra oss in i det framtida lyckoriket? Visst finns risken att vi slåss internt så att partiet ryker i nästa val. Men: DET HÄNDER I ALLA FALL NÅGOT!!!

Och där står vi. Med en kandidat som är älskad av sina egna för att hon ju vill ta strid för något, oavsett om det är genomförbart eller ej.

Och med en kandidat som knappast är älskad. För vem kan älska en partiledare som visat sig vara den som bara är bäst på att administrera det socialliberala system som vi en gång slogs för mot alla andra dumma partier.

Kan någon älska Jan Björklund? Kanske inte. Och kanske är det hans allra största tillgång. För det demokratin behöver idag är inte mer skyttegravsgrävande mellan de som älskar och de som hatar. Demokratin behöver inte fler utopier som är omöjliga att nå, men som kräver allt av sina engagerade lärjungar. Demokratin behöver inte fler "vi och dom".

Demokratin behöver faktiskt fler pragmatiker.

Jag älskar inte Jan Björklund. Och det är därför han är min kandidat till partiledarposten.


(Slutord. Kära kritiker. Jag vet att jag är rätt bra på att gräva skyttegravar själv. Jag uttrycker mig ofta drastiskt och svartvitt. Någon gång i mina memoarer ska jag berätta om varför det ofta blir så. Men ibland kan jag frigöra mig från det och tänka i andra banor. Så när ni läser detta hoppas jag att ni kan frigöra er från den bilden av mig och läsa det jag verkligen skriver.)

Björklund, Liberalerna och regeringsalternativen

Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.

I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).

Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?

Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???

Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.

Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.

Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.

Och vid sidan om står SD och myser.

Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.

Varför kan det vara så?

Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.

Ekonomin.

I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.

Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.

Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.

Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).

Vem vill vara vid makten då?

Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.

Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.

I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.

Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.

Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?

När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.

Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.

Och snart är det valår 2022.

När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.

Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.

Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.

Så vad ska man göra?

Ja - om jag det visste.

Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!

Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.

Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.

Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrations­friheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:

Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...

Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".

Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”

Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:

TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.

Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

Så långt är allt enkelt.

Men sedan blir det mer komplicerat.

När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.

På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:

Arboga kommun

Bl

M ,C, L, KD, MP, V, OPA

Majoritet

Bl

S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga

Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.

Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.

Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:

Karlskoga kommun

Bl

S, V, FP

Majoritet

V

S,V

Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?

Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.

Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.

Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?

Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.

Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.

Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:

För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.

Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.

För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?

Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?

Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?

Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?

Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.

Iran, SD och synen på demokrati

Det är fascinerande att följa den moderata implosionen. Jag förstår inte vad partiets ledning tänker. Antingen är man maktspelare, och då spelar man för att ta makten, oavsett vem som stöttar. Det var väl ungefär så socialdemokraterna länge tänkte då de tog stöd av det kommunistiska VPK, ett parti med en ideologi som spelar i samma division som den rasistiska nationalism som SDs rötter står i, om det nu går att gradera demoniska ideologier.

Om man inte är maktspelare, kan man vara ideolog. Då gäller det att ha tydliga gränser mellan vad som är tillåtet och inte tillåtet, vilka andra partier och ideologier man kan tänkas samarbeta med. Kan man som liberal säga "Nej - vi samarbetar inte med SD eller V i någon fråga" så är det en klart ideologisk hållning. Visst kan man säga att man inte ska samarbeta med SD, men hålla dörren mot V lite på glänt, men det är rätt oideologiskt.

Så kan man hamna på en glidande skala däremellan. Precis som de flesta partierna gör. Som det ser ut idag är V rätt snälla, trots sin historia. För Liberalerna går det exempelvis utmärkt att samarbeta med V när det gäller föräldraförsäkringen, och man motionerar till och med ihop om en avskaffad monarki.

Men SD är dumma, i vart fall när det gäller att samtala direkt med dem. Indirekt måste man förhålla sig till dem och det gör alla partier ständigt. Regeringen väljer att stoppa förslag som de vet kommer att falla i riksdagen när Alliansen (om den nu finns) och SD gör gemensam sak. Precis som Alliansregeringen valde att stoppa propositioner när S,V och MP valde att göra gemensam sak med SD.

Politiken blir en gråskala. Ingen fattar hur man ska förhålla sig till ett parti. Osäkerheten är nog lika stor inom politiken som hos väljarna.

Det finns ytterligare ett förhållningssätt, som idag är omöjligt att ens antyda. Jan Björklund har försökt. Men oj vad han fick backa. Ändå var hans inlägg sannolikt det som haft mest demokratisk förankring av alla.

För att försöka förstå problematiken kan man göra en jämförelse med statsministerns Iranbesök. Iran är ett land från vilket människor flyr till Sverige. 2016 låg det på sjätte plats vad gäller antalet asylansökningar. Iran är en teokratisk diktatur som förtrycker oliktänkande, kvinnor och homosexuella. Religionsfrihet finns inte. Iran toppar antalet genomförda dödsstraff utanför Kina. Och så vidare.

Ska Sveriges statsminister åka till ett sådant land? Ska de kvinnliga ministrarna böja rygg och skyla sig för männen, bara för att deras ideologi säger så?

Det normala diplomatiska protokollet säger ja på dessa frågor och fler därtill. Diplomatin och möten mellan länder bygger på andra måttstockar än demokrati och uppfyllande av mänskliga rättigheter.

När man lyssnar till varför den svenske statsministern ska åka till denna brutala diktatur, blir svaren ofta i form av att det är bra för Sverige. Som Birgitta Forsberg så träffande skrev i DN: "Att politiker högstämt talar om mänskliga rättigheter men sedan stöttar svenska företag i diktaturer är tröttsamt. Sluta hyckla, säg som det är. Sverige först."

En annan reaktion på den kritik som ändå framförs kommer från den minister som valde att böja sig under mullornas islamistiska krav på att täcka huvudet. Hon säger: "Linde säger att hon tack vare att hon reste till Teheran hade möten med åtta iranska ministrar och att tunga kontrakt för svenska företag blev helt eller delvis klara under besöket. Samtidigt kunde den svenska delegationen vid sina möten framföra åsikter om bland annat mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och kvinnors rättigheter."

Man kan alltså åka till ett land, från vilket människor flyr för att söka asyl i Sverige, därför att man därigenom får möjlighet att samtala om vikten av mänskliga rättigheter med mera. Det är diplomati. Men det är också grunden för demokrati.

På det internationella planet brukar vi ofta hävda att det är genom fler kontakter mellan människor och länder som demokratin sprids. Vi har en ganska hög svansföring vad gäller vår tro på att vårt system och vår samhällsanalys kommer att segra.

Men när vi kommer hem gäller inte det längre. Då är det som om det demokratiska samtalet går i baklås. Och det är i detta moras nu Moderaterna hamnat. Problemet är att de andra partierna traskar runt där också. Mer eller mindre medvetna om att de gör det.

För så här är det: Om Sverigedemokraterna skulle styra i vilket annat land som helst, skulle statsministern med följe åka dit, samtala och förhandla för att göra det bästa för Sverige. Precis som Birgitta Forsberg skriver. Men i riksdagen är det omöjligt att ens samtala med Sverigedemokraterna, ens om de av någon anledning skulle kommit på hur världens bästa lösning för den bästa äldreomsorgen skulle se ut. Det funkar inte. De är paria.

Varför har det blivit så? Är det enbart på grund av Sverigedemokraternas ganska nyligen avklippta(?) band till fascistiska/nasistiska krafter? Kommer de då, så småningom, att likt Vänsterpartiet komma in i den politiska värmen, bara det gått några år(tionden) till? (Här kan vän av ordning peka på att Socialdemokraterna inte hade några problem att ta stöd av det kommunistiska VPK samtidigt som kommunistiska diktaturer höll halva Europa under bilan och lät folk lida och dö över stora delar av världen...)

Eller beror det på något annat?

Jag ser två förklaringsmodeller, där den ena delvis motsäger sig själv.

Den första:
Det verkar som om vi i förhållande till exempelvis Iran eller Saudiarabien är så övertygade om att vi har rätt, att vårt sätt att forma samhället kommer att segra, att vi tar risken att "legitimera regimen i Iran", som Jan Björklund här påpekar i sitt försvar varför han inte ville se svenska ministrar med slöja. Vi tror att vårt samhällsskick är överlägset de andra ländernas, och därför kan vi mötas, samtala och förhandla.

Men i Sverige, med Sverigedemokraterna, är det annorlunda. Där är varje samtal, varje förhandling, varje parti som möter dem, ett sätt att legitimera deras parti och deras politik. Varför är det så? Är det för att det bakomliggande finns en oro för att det samhällssystem som de andra partierna företräder faktiskt inte är så starkt att det skulle tåla mötet med SD? Är det för att det finns en oro för att människor faktiskt skulle välja SD, trots deras politik? Saknas de bärande argumenten i diskussionen mot SD, de argument som uppenbarligen finns när man pratar med Iran?

Varför är samtal och handel viktigt i arbetet med att öppna Iran för vettiga idéer, men inte när det gäller SD? Handlar det bara om rädslan för populismen? Men är tystnad och utestängande verkligen ett vapen mot den?

Den andra:
Vilken demokratisyn har vi egentligen? Den djupaste frågan blir: Hur mycket är demokratin värd? Är den värd så mycket att vi är villiga att riskera att den avskaffar sig själv? Om inte - vilka odemokratiska metoder vill vi använda för att värna den del av det demokratiska systemet som vi menar är värt dessa inskränkningar av demokratin?

Den del av demokratin som handlar om de politiska partierna, deras företrädare och deras spelplan i kommunfullmäktige och nämnderna, i landstingen och dess nämnder, i riksdagen och dess utskott, borde väl i så stor utsträckning som möjligt handla om just dessa samtal. Om man vill utestänga någon från ett samtal, måste man också vara medveten om att just dessa redskap kan komma att användas mot det egna partiet, i en annan politisk situation. Är den risken värd att ta?

Det var just detta Jan Björklund försiktigt påpekade i september i fjol, och som han sedan tvingades backa från. Frågan är om inte Björklund i sitt första ställningstagande var djupare demokratisk än hans motståndare.

Vart leder då detta? Ska vi bojkotta Iran och andra diktaturer? Knappast. Det finns ett internationellt diplomatiskt protokoll som tjänat världen väl under mycket lång tid. Förhoppningsvis är det så att vi tror rätt, när vi menar att det öppna, demokratiska samhället av västerländsk modell faktiskt är överlägset det islamskt teokratiska. Förhoppningsvis kommer handel även i fortsättningen också att bryta ner murar mellan människor.

Ska då SD behandlas som alla andra? Jag vet inte. Och jag vet inte om världen blir sämre eller bättre om man pratar med dem på ett annat sätt än idag. Men det jag vet är att dagens situation är ohållbar. Kanske är det så att det som krävs är någon form av diplomatiskt protokoll även för den nationella politiken, om hur man förhåller sig till varandra och till andra partier, oavsett på vilken nivå politiken förs. De gråzoner av undanhållande, utestängande och mer eller mindre godtyckligt agerande mellan kommuner, landsting och i staten som nu sker kommer på sikt att försvaga den demokrati som agerandet är menat att stärka.

Demokrati är många saker. En del av demokrati handlar om tydlighet och förutsebarhet. Det som nu sker nationellt är motsatsen. Otydlighet och oförutsebarhet. Moderaterna lyfte medvetet eller omedvetet på en av de stenar som försökt dölja denna otydlighet. De blir de nu bestraffade för. Frågan är vilka konsekvenser för demokratin de andra partiernas agerande kommer att få.

Fritt fall för liberalismen, Lucia

Så kom den då igen. Luciadiskussionen. Denna gång orkestrerad av Åhléns.

Det var ett självklart och smart val av Åhléns. Att annonsen skulle skapa just de stämningar den senare gjorde, var sannolikt ett av skälen. Frågan är om Åhléns berättade för pojken att det som inträffade var sannolikt, eller om man bara cyniskt bortsåg från detta.

Reaktionerna från hatarna är, som vanligt, orimliga. Om någon vill klä ut sig till Lucia må han eller hon, svart eller vit, gammal eller ung, få göra det. Men att detta år efter år ställer till det för så många säger en del om vårt samhälle.

En del vill se det som kampen mellan de antirasistiska och de rasistiska. Och det finns nog de nyanserna där.

En del vill se det som en del i det liberalt radikala normkritiska samhällsprojektet, där motståndarna är de normativa, konservativa. Och visst finns de nyanserna med.

Men jag tänker i huvudsak på något annat. Bristen av det religiösa språket i samhället. Både hos de konservativa och de normkritiska. För en politiskt intresserad kan man också fundera över vilka parallella processer detta kan innebära. Men mer om detta senare.

För den första frågan man bör ställa sig är: Varför firar vi Lucia? Lars Ströman gör i Nerikes Allehanda en djupdykning i detta. Det är intressant. (Fast egentligen borde man bojkotta alla ledare som rubriksätts med inledningen "Men hallå"...) Men så landar han, självklart, i meningen att Lucia borde vara en medelhavsman, ett återskapande av en Jesus-gestalt. För lite normkritisk ska man ju alltid vara.

Men den som inte vill gå lika långt bakåt som Ströman borde fundera mer kring Lucia, varför det verkar bli allt svårare att rekrytera Lucior, och varför vi överhuvudtaget firar det. Då är det rätt lätt att stanna vid insikten om att Lucia firas för att minnas en kvinna som gav ett löfte till Gud, och som av människor straffades för detta tilltag.

Det finns en religiös grund för Lucia.

Men i dagens sekulära, antireligiösa samhälle blir detta en anomali. Det passar helt enkelt inte in i kontexten. Vare sig religion eller stabil könstillhörighet har bäring in i detta smått kristofobiska och normrelativistiska samhälle. Så istället för att bli en hågkomst av vad en kvinna lovade sin Gud, blir Lucia en fest som vilken som helst. Och barnen får sjunga om pepparkakor eller skidsemestrar istället för om Betlehems stjärna och det kommande Gudabarnet.

Det är inte konstigt att Lucia har det svårt. För om det inte finns någon djupare koppling till ett gemensamt kollektivt minne, blir Lucia inte något annat än en lördag, vilken som helst. Och när dessa kollektiva minnen försvinner, försvinner också behovet av, eller insikten av värdet av, att fira något gemensamt.

Detta pekar på något mycket intressant med svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. I en intressant bok av David Thurfjell: "Det gudlösa folket", som handlar om svenskarnas förhållande till religion i både dåtid och nutid, skriver han:

Religionssociologerna Jørgen Straarup och Mayvor Ekberg argumenterar i en studie om Norrlands sekularisering att den stabila nedgången av svenskarnas kyrksamhet under 1900-talet delvis måste förstås som ett ledarskapsproblem. Svenska Kyrkan, menar de, bemötte inte förändringar i samhället på sätt som skulle kunna bevara dess inflytande och betydelse för människors liv.

Speciellt lyfter de här fram förlusten av tillgång till och förståelse för ett kristet religiöst språk hos svenskarna. Kristendomsundervisningens gradvisa avkonfessionalisering och försvinnande från skolan innebar att svenskarna i mindre utsträckning uppfattade kyrkans verksamhet som relevant eller meningsfull

Svenskarna saknar tillgång till, och förståelse för, ett kristet religiöst språk. Ingen fattar vad offer är i ett kristet sammanhang, ingen begriper skillnaden mellan kärlek, definierad som åtrå eller sex å ena sidan och Guds kärlek å den andra. Och så vidare.

Så istället för att bli en manifestation för en kristen tradition, tappar Lucia sitt innehåll, och därmed sitt berättigande.

Det intressanta är att denna förlust sannolikt är lika stor hos de som värnar den traditionella Lucian, som hos dem som vill föra fram Lucia som ytterligare ett normkritiskt politiskt projekt. Språkförlusten, insikten om de djupare meningarna, är också den kollektiv.

Kristendomen har problem i Sverige. Det finns fortfarande en djupt rotad självbild hos många kristna, och minst lika många (procentuellt sett) kyrkoledare, att kyrkan och kristendomen fortfarande är en bärande del av samhällets utveckling. Men är det verkligen så? Eller lever vi nu bara med reminiscensen av, hågkomsten av, det på kristen moral, etik, dogmer och traditioner, byggda samhället?

Är det inte snarare så att kyrkan blivit en perifer del av ett samhälle som påverkas av helt andra faktorer? Styr Little Jinders, eller Sara Larssons åsikter mer än Antje Jackeléns? Och vad får det i så fall för konsekvenser?

Thurfjell skriver:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”kristen” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Svenska kyrkan, är alltså den av en kyrka som genoms in anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina sekulariserade medlemmars kristendomsförståelse.

Svenska kyrkans medlemmar fattar inte längre vad det är att vara kristen. Typ. Och vad får det för konsekvenser? Kanske att man tror att det är kristet att hata en mörkhyad pojke som Lucia? Eller att det är det normkritiska som är det enda sanna kristna?

Det finns betydande risker med en kyrka som inte har en ledning som klarar av att leda, och medlemmar som inte har en kollektiv förståelse för det sammanhang man är med i. Sannolikheten att denna lealöshet kan komma att resultera i framväxten av önskan om en stark ledare, är inte liten.

Och detta leder oss in på de politiska konsekvenserna.

Jag läser om Jan Björklund i dagens SvD. Om liberalismens utmaningar. Och tänker på Svenska kyrkan.

Dagens liberalism har blivit en tummelplats för den extrema individualismen. Det är egot som är i centrum. Kanske är det en naturlig utveckling av liberalismens betonande av individen. Men det får konsekvenser. En av dem är märkligt lik den som beskrivs ovan kring Svenska kyrkan.

Det kollektiva minnet av vad liberalism är raderas när allt blir ego. De gemensamma berättelserna försvinner när individen blir allt. Och när det gemensamma försvinner, försvinner också förståelsen för vad liberalism är. Politiken blir ett projekt för mig, och enbart för mig. Man skulle kunna ersätta "kristen" med "liberal" och "Svenska kyrkan" med "Liberalerna" ovan och få en ganska bra förståelse för utmaningen:

Den bild som framträder om vi studerar begreppsförskjutningen av ordet ”liberal” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande med fokus på Liberalerna, är alltså den av ett parti som genom sin anpassningsbarhet och antiauktoritära beslutsstruktur förlorat inflytandet över sina normkritiska individualistiska medlemmars förståelse av liberalismen.

Följderna? Liberalerna kanske, likt kyrkan, tror att man är en kraft för samhällspåverkan. Men det är helt andra krafter som styr. Och i avvaktan på den starke ledaren (brrrr) så slåss liberalerna internt om vem som är mest och minst liberal i allt mer sekteristiska former.