Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!

Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.

Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.

Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrations­friheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:

Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...

Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".

Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”

Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:

TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.

Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

Så långt är allt enkelt.

Men sedan blir det mer komplicerat.

När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.

På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:

Arboga kommun

Bl

M ,C, L, KD, MP, V, OPA

Majoritet

Bl

S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga

Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.

Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.

Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:

Karlskoga kommun

Bl

S, V, FP

Majoritet

V

S,V

Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?

Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.

Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.

Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?

Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.

Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.

Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:

För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.

Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.

För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?

Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?

Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?

Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?

Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.