Minns du Galenskaparna?
Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta. Fiiint å leva,
annars kan det kvetta.
Så är det.
Ibland är det dårarna som talar sanning. Ibland kommer sanningen
från barnens munnar. Ibland kommer de från dem som gjort sig till barn, eller
till dårar.
Det ska va gött å leva.
Hela vårt samhälle är uppbyggt kring detta. Det ska vara gött
att leva. Enkelt, inte komplicerat. Fint, inte fult. Det bästa är att vara ung,
snygg, rik, frisk och eftertraktad på alla de sätt en människa kan vara
eftertraktad på. Och är vi det inte så försöker vi bli det. Kan vi inte ens bli
det så kan vi alltid låtsas, inte minst när vi slipper möta människor öga mot
öga och istället kan skapa oss den rätta bilden av oss själva på nätet.
Men vad är det att ha ett gött liv. Är det, som i Galenskaparnas
sång, att sitta och meta med en mugg kaffe i handen? Knappast. Bilden av lycka
och framgång är ofta den helt motsatta.
Hur många gånger har du varit på semester i år? Thailand? Jaså
inte, bara Kanarieöarna… Okej – så du tog en långhelg i London. Bra shopping nu
när pundet är lågt.
Jaha, så du har byggt om. Igen. Nytt kök. Marbodal, det är väl
bra… – Själv satte jag ju in Poggenpohl.
Oj, har du lyft dig? Snyggt! Själv gaddade jag mig igen i förra
veckan. Kolla axeln. Ett kors och en ros – lite religiöst kanske, men snyggt.
Så du åkte Öppet spår förra helgen. Sju och tio. Det är väl bra.
Jag drog runt Vasan på fem och fyrtio. Men New York marathon – det var en pärs.
Kom knappt under tre och fyrtio…
På område efter område målar vi upp det perfekta livet. Resor,
boende, utseende, konsumtion, hälsa. Allt handlar om att skapa det goda livet.
Och det goda livet möter oss. Det finns ingen generation före oss som har haft
det så bra som vi. Inte ens de som var rikast och mäktigast förr, hade ens
tillstymmelsen till det liv som vi medelsvenssons lever idag.
Mitt i detta fantastiska liv står – jag. Det är jag som är
alltings centrum. Det är mina behov som ska bli tillgodosedda, oavsett vad det
handlar om. Vårt samhälles mål har blivit att uppfylla mina, jagets, alla krav
så långt det bara är möjligt.
Vi kallar det frihet.
Vi har aldrig varit friare.
Vi kan konsumera mer än vi någonsin gjort.
Vi kan resa över jorden, bort till de mest avlägsna platser.
Vi kan välja; jobb, boende, utseende, partners, kön, religion,
kultur, land, normer…
Vi kallar det frihet.
Och här står jag och pratar om prövningarnas stund.
Och ni lyssnar…
Varför ska jag acceptera ett liv där jag tvingas att bli utsatt
för prövningar? Jag har väl minst lika stor rätt som någon annan att få det där
perfekta livet, som avslutas med att jag lycklig får somna in när jag själv
bestämt att mitt liv ska avslutas! Prövningar är så förlegat, så 1900-tal…
Men ändå är det något som skaver.
Visst är det fascinerande. Vi har aldrig varit så framgångsrika.
Vi har aldrig varit så rika, så friska, så välmående som idag. Och ändå ökar de
psykiska sjukdomarna som aldrig förr. Långt över hälften av alla
sjukskrivningar idag bygger på någon form av psykiatrisk diagnos.
Vi är fria.
Vi är lyckliga.
Vi är sjuka.
Det är uppenbarligen något som fattas.
Förr var jag politiker. Jag följer fortfarande med i politiken
dagligdags. Det är svårt att lämna ett engagemang som tagit merparten av det
vuxna livet. Och jag kan, som alla er andra, se de förändringar som sker. Inte
minst i västvärlden.
Det liberala samhället ställs inför nya utmaningar. Människor
söker sig till helt andra rörelser än vad vi trodde var möjligt bara för något
år sedan. För drygt tjugo år sedan sade en filosof att vi nu såg slutet på
historien. Människan hade tagit det sista steget i utvecklingen. Alla andra
ideologier och all annan politik än den liberala skulle dö.
Som så ofta hade människan fel om framtiden. Just nu oroas många
över att det är det liberala samhället som är på väg att dö och de ideologier
som skulle försvinna, håller istället på att ta över.
Människan är vilsen. Och i vilsenheten söker man sig till det
säkra. Nationen. Gruppen. Det etniska sammanhanget. Religionen.
Men söker man sig till kristendomen? Söker man sig till Kristus?
Dagens tema är Prövningarnas stund. Söndagens text är en del av de
texter som speglar fastetidens väg mot korset på Golgata, mot prövningarna och
lidandet. Den är en del av Jesu vandring mot döden, med allt vad det innebär.
Och sällan har någon text varit så malplacerad i ett sammanhang
som denna text är i dagens samhälle. För den talar om något helt annat än vad
vi är vana vid, vad vi vill höra.
Istället för att söka sitt eget bästa, leva ett gött liv, säger
Jesus: Ske din vilja och inte min.
Istället för att leva ett gött liv, kräva sin rätt, väljer Jesus
att vandra sitt livs Golgatavandring, mot döden. Inte för att han själv vill
det, utan för att han är utsänd för det av någon som är större än honom.
Kan vi ens fatta det, i denna individcentrerade, egoistiska tid?
Kan vi förstå att någon av fri vilja lägger ifrån sig kraven på det goda livet
och istället tar på sig bördorna av allt elände som världen någonsin skådat och
någonsin kommer att skåda? Går det ens att tänka, greppa, idag när allt handlar
om min egen frihet, mitt eget självförverkligande, mina drömmar och mitt liv?
Vi vill ju inte prövas. Inte ens vi kristna. Är det en
tillfällighet, eller en tanke, att det till och med i den bön vi tillsammans
ber, istället för en bön om att inte utsättas för frestelse, istället har
blivit en bön om att slippa prövning?
Ibland när jag tittar på nyheterna på TV och ser något som är
för skrämmande, så stänger jag av eller byter kanal. Blir det för mycket svält,
för många döende barn, för grymma scener, så väljer jag att titta bort. Det
känns bättre då. Det känns mindre. Inte ens när prövningen drabbar någon annan,
orkar jag se.
Så hur ska jag då kunna se på Jesus och hans liv på jorden, ett
liv som var en enda lång förberedelse för den död han led och de prövningar
denna död orsakade. Jesus kunde inte vända bort sin blick, inte stänga av eller
byta kanal. Genom sin död såg han varenda död som någonsin inträffat eller
kommer att inträffa. I sig tog han varenda grymhet som denna jord kunnat
uppbringa. Vartenda slag, varenda sjukdom. Vartenda ont ord, varenda
misshandel. Varenda mörk natt, varenda orolig tanke. Vartän något ont
inträffar, så har Jesus burit också denna ondska inom sig. Prövats. Lidit.
Med oss. Med människan.
Men i en värld där vi låtsas att prövningen är valbar, blir Jesu
lidande meningslöst. Varför ska han prövas, för vem? Jag tänker då inte lida!
Vad spelar det för roll? Jag är centrum i mitt liv och mitt liv är gött.
Någonstans inom oss finns en annan röst som talar. Livet är inte
enkelt. Pengar, makt, ungdom, upplevelser, är inte lycka. Frihet är inte frihet
från andra, från ansvar, från normer, från Gud. Den lycka vi tror oss äga, den frihet vi gör till
egoism lämnar efter sig ett tomrum som inget kan fylla.
Och
så mår vi inte bra, trots att vi aldrig mått bättre.
Där
utanför kyrkans väggar finns det människor idag som söker. Rätt ofta handlar
det nog om att försöka hitta något som passar in i det vanliga konceptet. Jag
ska må bra. Jag har rätt att må bra. Jag är världens centrum. Om det finns en
gud så är han välkommen om jag får fortsätta att vara i centrum och han fixar
resten.
Då
har kyrkan två val. Antingen stryker man medhårs, gör Gud till just den
trivselfarbror, eller den medicin, som passar in i det individualistiska lyckosamhällets
pussel, en menlös kärlekskraft som svarar ja på alla önskningar jag har och som
jag tror kommer att göra mig ”ännu lyckligare”.
Eller
så tar man Bibeln på orden. Gör Gud till Gud. Något större. Någon större. Någon
som har sett mig sådan jag är; bakom alla prylar, bortom alla frihetens valbara
identiteter. Någon som säger: Ja – jag vet att också du prövas. Du behöver inte
skämmas för det. Jag har också varit där. Ditt liv kommer inte alltid att vara
enkelt. Kanske ska du inte ens alltid söka den enklaste vägen. Försök istället
att lyssna till vad jag säger till dig, vad jag önskar av dig, så ska jag också
vara med dig i de prövningarnas stunder som kommer till dig.
Jag
har varit där. Jag har prövats, lidit och dött.
Men
jag har segrat.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar