Iran, SD och synen på demokrati

Det är fascinerande att följa den moderata implosionen. Jag förstår inte vad partiets ledning tänker. Antingen är man maktspelare, och då spelar man för att ta makten, oavsett vem som stöttar. Det var väl ungefär så socialdemokraterna länge tänkte då de tog stöd av det kommunistiska VPK, ett parti med en ideologi som spelar i samma division som den rasistiska nationalism som SDs rötter står i, om det nu går att gradera demoniska ideologier.

Om man inte är maktspelare, kan man vara ideolog. Då gäller det att ha tydliga gränser mellan vad som är tillåtet och inte tillåtet, vilka andra partier och ideologier man kan tänkas samarbeta med. Kan man som liberal säga "Nej - vi samarbetar inte med SD eller V i någon fråga" så är det en klart ideologisk hållning. Visst kan man säga att man inte ska samarbeta med SD, men hålla dörren mot V lite på glänt, men det är rätt oideologiskt.

Så kan man hamna på en glidande skala däremellan. Precis som de flesta partierna gör. Som det ser ut idag är V rätt snälla, trots sin historia. För Liberalerna går det exempelvis utmärkt att samarbeta med V när det gäller föräldraförsäkringen, och man motionerar till och med ihop om en avskaffad monarki.

Men SD är dumma, i vart fall när det gäller att samtala direkt med dem. Indirekt måste man förhålla sig till dem och det gör alla partier ständigt. Regeringen väljer att stoppa förslag som de vet kommer att falla i riksdagen när Alliansen (om den nu finns) och SD gör gemensam sak. Precis som Alliansregeringen valde att stoppa propositioner när S,V och MP valde att göra gemensam sak med SD.

Politiken blir en gråskala. Ingen fattar hur man ska förhålla sig till ett parti. Osäkerheten är nog lika stor inom politiken som hos väljarna.

Det finns ytterligare ett förhållningssätt, som idag är omöjligt att ens antyda. Jan Björklund har försökt. Men oj vad han fick backa. Ändå var hans inlägg sannolikt det som haft mest demokratisk förankring av alla.

För att försöka förstå problematiken kan man göra en jämförelse med statsministerns Iranbesök. Iran är ett land från vilket människor flyr till Sverige. 2016 låg det på sjätte plats vad gäller antalet asylansökningar. Iran är en teokratisk diktatur som förtrycker oliktänkande, kvinnor och homosexuella. Religionsfrihet finns inte. Iran toppar antalet genomförda dödsstraff utanför Kina. Och så vidare.

Ska Sveriges statsminister åka till ett sådant land? Ska de kvinnliga ministrarna böja rygg och skyla sig för männen, bara för att deras ideologi säger så?

Det normala diplomatiska protokollet säger ja på dessa frågor och fler därtill. Diplomatin och möten mellan länder bygger på andra måttstockar än demokrati och uppfyllande av mänskliga rättigheter.

När man lyssnar till varför den svenske statsministern ska åka till denna brutala diktatur, blir svaren ofta i form av att det är bra för Sverige. Som Birgitta Forsberg så träffande skrev i DN: "Att politiker högstämt talar om mänskliga rättigheter men sedan stöttar svenska företag i diktaturer är tröttsamt. Sluta hyckla, säg som det är. Sverige först."

En annan reaktion på den kritik som ändå framförs kommer från den minister som valde att böja sig under mullornas islamistiska krav på att täcka huvudet. Hon säger: "Linde säger att hon tack vare att hon reste till Teheran hade möten med åtta iranska ministrar och att tunga kontrakt för svenska företag blev helt eller delvis klara under besöket. Samtidigt kunde den svenska delegationen vid sina möten framföra åsikter om bland annat mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och kvinnors rättigheter."

Man kan alltså åka till ett land, från vilket människor flyr för att söka asyl i Sverige, därför att man därigenom får möjlighet att samtala om vikten av mänskliga rättigheter med mera. Det är diplomati. Men det är också grunden för demokrati.

På det internationella planet brukar vi ofta hävda att det är genom fler kontakter mellan människor och länder som demokratin sprids. Vi har en ganska hög svansföring vad gäller vår tro på att vårt system och vår samhällsanalys kommer att segra.

Men när vi kommer hem gäller inte det längre. Då är det som om det demokratiska samtalet går i baklås. Och det är i detta moras nu Moderaterna hamnat. Problemet är att de andra partierna traskar runt där också. Mer eller mindre medvetna om att de gör det.

För så här är det: Om Sverigedemokraterna skulle styra i vilket annat land som helst, skulle statsministern med följe åka dit, samtala och förhandla för att göra det bästa för Sverige. Precis som Birgitta Forsberg skriver. Men i riksdagen är det omöjligt att ens samtala med Sverigedemokraterna, ens om de av någon anledning skulle kommit på hur världens bästa lösning för den bästa äldreomsorgen skulle se ut. Det funkar inte. De är paria.

Varför har det blivit så? Är det enbart på grund av Sverigedemokraternas ganska nyligen avklippta(?) band till fascistiska/nasistiska krafter? Kommer de då, så småningom, att likt Vänsterpartiet komma in i den politiska värmen, bara det gått några år(tionden) till? (Här kan vän av ordning peka på att Socialdemokraterna inte hade några problem att ta stöd av det kommunistiska VPK samtidigt som kommunistiska diktaturer höll halva Europa under bilan och lät folk lida och dö över stora delar av världen...)

Eller beror det på något annat?

Jag ser två förklaringsmodeller, där den ena delvis motsäger sig själv.

Den första:
Det verkar som om vi i förhållande till exempelvis Iran eller Saudiarabien är så övertygade om att vi har rätt, att vårt sätt att forma samhället kommer att segra, att vi tar risken att "legitimera regimen i Iran", som Jan Björklund här påpekar i sitt försvar varför han inte ville se svenska ministrar med slöja. Vi tror att vårt samhällsskick är överlägset de andra ländernas, och därför kan vi mötas, samtala och förhandla.

Men i Sverige, med Sverigedemokraterna, är det annorlunda. Där är varje samtal, varje förhandling, varje parti som möter dem, ett sätt att legitimera deras parti och deras politik. Varför är det så? Är det för att det bakomliggande finns en oro för att det samhällssystem som de andra partierna företräder faktiskt inte är så starkt att det skulle tåla mötet med SD? Är det för att det finns en oro för att människor faktiskt skulle välja SD, trots deras politik? Saknas de bärande argumenten i diskussionen mot SD, de argument som uppenbarligen finns när man pratar med Iran?

Varför är samtal och handel viktigt i arbetet med att öppna Iran för vettiga idéer, men inte när det gäller SD? Handlar det bara om rädslan för populismen? Men är tystnad och utestängande verkligen ett vapen mot den?

Den andra:
Vilken demokratisyn har vi egentligen? Den djupaste frågan blir: Hur mycket är demokratin värd? Är den värd så mycket att vi är villiga att riskera att den avskaffar sig själv? Om inte - vilka odemokratiska metoder vill vi använda för att värna den del av det demokratiska systemet som vi menar är värt dessa inskränkningar av demokratin?

Den del av demokratin som handlar om de politiska partierna, deras företrädare och deras spelplan i kommunfullmäktige och nämnderna, i landstingen och dess nämnder, i riksdagen och dess utskott, borde väl i så stor utsträckning som möjligt handla om just dessa samtal. Om man vill utestänga någon från ett samtal, måste man också vara medveten om att just dessa redskap kan komma att användas mot det egna partiet, i en annan politisk situation. Är den risken värd att ta?

Det var just detta Jan Björklund försiktigt påpekade i september i fjol, och som han sedan tvingades backa från. Frågan är om inte Björklund i sitt första ställningstagande var djupare demokratisk än hans motståndare.

Vart leder då detta? Ska vi bojkotta Iran och andra diktaturer? Knappast. Det finns ett internationellt diplomatiskt protokoll som tjänat världen väl under mycket lång tid. Förhoppningsvis är det så att vi tror rätt, när vi menar att det öppna, demokratiska samhället av västerländsk modell faktiskt är överlägset det islamskt teokratiska. Förhoppningsvis kommer handel även i fortsättningen också att bryta ner murar mellan människor.

Ska då SD behandlas som alla andra? Jag vet inte. Och jag vet inte om världen blir sämre eller bättre om man pratar med dem på ett annat sätt än idag. Men det jag vet är att dagens situation är ohållbar. Kanske är det så att det som krävs är någon form av diplomatiskt protokoll även för den nationella politiken, om hur man förhåller sig till varandra och till andra partier, oavsett på vilken nivå politiken förs. De gråzoner av undanhållande, utestängande och mer eller mindre godtyckligt agerande mellan kommuner, landsting och i staten som nu sker kommer på sikt att försvaga den demokrati som agerandet är menat att stärka.

Demokrati är många saker. En del av demokrati handlar om tydlighet och förutsebarhet. Det som nu sker nationellt är motsatsen. Otydlighet och oförutsebarhet. Moderaterna lyfte medvetet eller omedvetet på en av de stenar som försökt dölja denna otydlighet. De blir de nu bestraffade för. Frågan är vilka konsekvenser för demokratin de andra partiernas agerande kommer att få.