Lööf, Björklund och den externaliserade ondskan

Två händelser på två olika platser i världen. Den ena världsledande, den andra perifer. Men båda är delar av samma mönster.

I USA pågår analyserna av mellanårsvalet. Vann Demokraterna? Eller vann Trump? Vilka slutsatser kan man dra? Varför röstade nästan 60 % av kvinnorna mot Trump? Eller var det för Demokraterna?

I Sverige handlar det mesta om regeringsbildningen. Valet gick som alla förväntade men få önskade. Frågan är inte om, utan vilka löften som ska svikas.

Tydligast i sina ställningstaganden har de två partier som nu betecknar sig som liberala varit. Såväl Centerpartiet som Liberalerna har kategoriskt tagit avstånd från Sverigedemokraterna som parti. Inget kan få dem att ta stöd av partiet, oavsett vad detta stöd skulle innebära. Allt annat är bättre. De andra partierna finns med på samma del av skalan. Men C och L är de tydligaste.

Kommentarerna om spelet om regeringsmakten handlar självklart om politiken, om brottningen mellan ideologi och sakpolitik, om pragmatism kontra idealism. Men den kamp vi nu ser, i Sverige såväl som i USA, har fler bottnar än så. Frågan är inte bara om den grund som demokratin vilat på nu eroderar i så snabb takt att demokratin i sig är hotad.  Den fråga vi borde ställa är: Varför?

Det är enkelt att beskriva den förändrade inställningen till demokratin som olika spel om resurser. Självklart handlar förändringen också om det. Men en underliggande fråga är av mer existentiell art och har koppling såväl till religionens (läs; kyrkans och kristendomens) förändrade ställning i samhället, som dess plats i politiken.

När Annie Lööf eller Jan Björklund med emfas försvarar sin hållning mot Sverigedemokraterna, använder de en av de mest traditionella och mest effektiva politiska figurerna. Inget svetsar ihop en grupp, ett parti, ett land så väl som ett motsatsförhållande till en gemensam, yttre, fiende. En nödvändig ingrediens i detta är att denna fiende ska stå för den absoluta ondskan, för att man själv ska vara god.

Vi ser samma politiska figur hos Trump i USA. Migranterna som ska välla in och förstöra USA är de absolut onda. Det spelar ingen roll om de bara är några tusen, att många av dem är barn och kvinnor. De är ändå onda, våldsmän, brottslingar.

Retoriken går igen på olika plan med olika avsändare och med varierande allvar. I Ungern är det den liberala staten som är det onda. Nyss stod EU som det onda för britterna. I Sverige målar Sverigedemokraterna upp islam som det stora hotet.

Sanningshalten i utsagorna kan variera. Det är inte det som är det viktiga. Det är frågan om ett ”vi” mot ett ”dom”. Bilden är viktigare än verkligheten. Berättelsen viktigare än faktabasen.

Detta är inget nytt. Det är snarare en djupt mänsklig känsla. Vi mot dom. Vi – de goda. Dom – de onda. Genom årtusenden har ledare kapitaliserat på detta, lett härar i krig för mer eller mindre goda saker, och skapat såväl framgång som elände.

Men i och med demokratins intåg trodde vi oss funnit en lösning på detta. Varför kriga när man kan – samtala? Även om demokratins resultat – freden – är själva sinnebilden för varför detta samhällssystem är överlägset de andra, är det vägen dit – samtalet – som är det banbrytande.

Den svenska traditionen av politiskt samtal är lång och har tjänat oss väl. Ofta har den pågått mellan partier och politiker med mycket olika syn på världen. Även om Vänsterpartiet Kommunisterna inte tilläts vara med och forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var de ändå en del av regeringsunderlag och en självklar spelare i inrikespolitiken.

Men nu är det nya tider. Nu handlar det inte längre om samtal, utan om avståndstagande. Skälet stavas självklart SD och deras människosyn. Denna människosyn är uppenbarligen så avskyvärd att den diskvalificerar dem från all beröring av partier och politiker från de andra partierna. Uppdelningen i onda och goda blir övertydlig.

Frågan om skillnad i människosyn är dock inte helt klar. Den manifesteras i huvudsak av synen på migrationen och dess konsekvenser, om integration och assimilation. Den grumlas av synen på nation, medborgarskap och nationalitet. Den försvinner i dimman när välfärdsstatens uppdrag och ansvar ska definieras.

Försöker man tolka de olika ståndpunkterna är det inte helt enkelt att se de stora skillnaderna. Alla vill ha en reglerad invandring. Alla vill värna välfärdsstaten. Alla inser att alla inte kan bli medborgare direkt, och att det i medborgarskapet ska finnas ett värde. Alla inser, mellan skål och vägg, att medborgarskap i allt inte ersätter identifikationen med den grupp som ett parti med oklar ideologi beskriver som nation, ett begrepp som enligt dem inte kan likställas med statstillhörighet eller medborgarskap.

Nej – skillnaderna mellan partierna är inte sakpolitiska. Skillnaderna är känslomässiga. Subjektiva. Sverigedemokraterna är onda per definition. De vill mänskligheten ont, oavsett hur de klär sina förslag. Därför ska de hållas utanför. Sverigedemokraterna är onda per definition. Rätt många av oss har inte insett det, men det är deras ideologi som påverkat vårt språk så att vi nu delar in människor i närande och tärande, i volymer och begränsningar. Sverigedemokraterna är onda per definition. Och tar vi ett enda steg emot dem, kommer världen som vi känner den att gå under och ondskan att segra.

Vi mot dom. Onda mot goda. Sanning mot lögn.

Vi håller ihop.

En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.

Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen. Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi inte vill, istället för det goda vi vill.

Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv som är större än mig själv.

Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären, framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.

Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats. Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för. Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet kärlek. Det kan vara lite vad som helst.

Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.

I kyrkans evangelisation har ondskan och synden externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska bry sig om de fattiga.

Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.

Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.

Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken. Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.

Låt mig ta Jan Björklund som exempel. Han har lovat sina barn att aldrig släppa in SD till makten. Det låter bra. Men vad innebär det i praktiken? Vad är det detta ickeinsläppande ska manifestera? Vilka konsekvenser får det?

Det uppenbara är att Björklund inte vill ha ett Sverige som behärskas av rasism. Det är förståeligt. Men är denna eventuella rasism överordnad allt annat? Låt mig ta några exempel:

Klimathotet är sannolikt det som kommer att påverka Björklunds barn mest. Det riskerar att göra dem fattigare. Det riskerar att göra världen farligare, inte minst för de fattigaste. Det riskerar att skapa enorma flyktingströmmar. Och så vidare.

Vad har Björklund lovat sina barn om detta? Sannolikt inget. Skälet är dubbelt. Dels är klimathotet svårhanterbart. Det är samman kopplat med andra frågor som Björklund driver. Ekonomi. Välfärd. Försvar. Globalisering.

Dels är det svårt att externalisera den ondska som skapar klimathotet. Björklund är en del av det. Och istället för att ta ansvar för sin egen del, väljer han att marginalisera och bortse från det.

På samma sätt kan man tänka kring en massa andra frågor. Välfärden. Miljön. Den biologiska mångfalden. Den psykiska ohälsan. Tryggheten. Behovet av normer. På område efter område existerar behov av att lova sina barn en trygg värld. Men på område efter område existerar också tydliga konfliktpunkter, och svårigheter med att externalisera den ondska, den oacceptabla livsstil, som driver problemen framåt.

Jag valde Jan Björklund i detta eftersom han tagit ett löfte till sina barn som intäkt för att han agerar på ett visst sätt. Men detta löfte är både orimligt och ihåligt. Även om en förändrad och kraftigt begränsad migrationspolitik är ett viktigt område, är det inte ens det viktigaste här hemma. Människor lider och dör av betydligt allvarligare politiska försummelser. Men migrationspolitiken har skapat en möjlighet att externalisera ondskan, att hävda att den andre är den onde och att man själv därmed är den gode, att skapa ett vi och ett dom.

Det som nu sker i politiken i västvärlden är en allt tydligare uppdelning i grupper, sekter, klaner. Och dessa klaner slåss mot varandra, med en tydlig agenda att man själv är den självklart goda och motståndaren den absolut onde. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för politik och demokrati.

Vari ligger då lösningen? Sannolikt utanför politiken. Ingen av de gamla ideologierna klarar av att hantera frågan om människans plats på jorden. Den hyfsat mainstreamade liberalismen som numera omfattar de flesta partier, gör det inte.

Kanske ligger lösningen i en kyrka som återfinner sin viktigaste roll. Att låta människor söka efter sin egen omvändelse. Att låta människor inse att det finns en absolut himmelsk makt som här på jorden ger oss normer, etik och moraliska förhållningsregler för att världen ska fungera. Att vårt uppdrag först och främst gäller att själva söka rättfärdighet, innan vi kräver den av andra.

Och sedan kan detta synsätt åter sippra in i partier som verkligen är öppna för framtiden.

Gud och familjen, domstolarna och krigen

Är det möjligt att dra ut konsekvenserna av olika enskilda handlingar, att försöka se en större helhet bakom detaljerna? Blir det bara spekulativt eller meningslöst, kanske till och med larvigt?

Det tydligaste exemplet på motsättningen mellan helhet och detaljer är väl klimatepolitiken. Klimatförändringsförnekarna ser detaljer som pekar åt olika håll. Klimatvetenskaparna försöker hitta sambanden. Och aldrig mötas de två. Varje liten väderhändelse kan tolkas, varje fenomen subjektiviseras.

Ändå är klimatet enkelt att hantera. Det går att mäta, väga, "statistikisera" både på höjden och tvären.

Men hur ska man hantera människans utveckling, samhällsutvecklingen vi alla är en del av? Går det att påstå att det finns en mänskligt inducerad klimatförändring inom det sociologiska området? Eller händer det som sker oberoende av vad vi tycker, tänker och gör, en predestinerad utveckling från en position till en annan?

Ett par inlägg den senaste veckan visar på svårigheten i den frågan. Men samtidigt som frågan är svår, är den omöjlig att bortse från.

I söndags sändes Idévärlden på SVT. Programmet berörde i korthet kristendomens betydelse för samhället. Ni som har läst min blogg har kunnat se att detta är ett av mina favoritområden. Liksom teologen Bengt Kristensson Uggla i programmet hävdar jag att kristendomen, de kristna normerna och dogmerna, är det som byggt vårt samhälle. Det går inte att bortse från betydelsen av kristendomen när vi funderar över varför samhället ser ut som det gör, varför vi beter oss som vi gör, varför vi tycker, tänker och känner som vi gör.

Till skillnad från Kristensson Uggla menar jag dock att vi är på väg in i en ny tid. Det är som såväl Joel Halldorf i Expressen och den text han refererar till i The Guardian menar - vi är på väg in i en postliberal tidsålder. Som Martin Kettle skriver: But it is not just the economic liberalism of the 80s that has hit rough water. So too has the socio-cultural liberalism of the 60s, with its belief in universal rights and the meaninglessness of difference. 

Men inte bara det. Vi är också på väg in i en postkristendomsålder. För den liberalism som format 1900-talets västvärld har haft sin grund i de traditionellt kristna dogmerna, traderade mellan generationer i århundraden.

Nu ser vi detta liberala samhälle lösas upp. Men vi ser också det kristna samhället lösas upp, eller kanske mer det kristet-kulturella samhället. Utmaningarna kommer inte bara från de andra religionerna och filosofierna som konkurrerar om utrymmet. Islam är det tydligaste exemplet just nu. Men det ateistiska konceptet, eller det vetenskapscentristiska, är kanske mer dominerande. Med liberalismen som handgången vän, har det inneburit ett upplösande av normer och dogmer. Frigörelsen från allt har lett till att inget längre är gemensamt.

Kan man säga att det är så? Är detta en sanning? Eller är det, som författaren Johan Norberg så ofta skriver om och hävdar, senast i SR i söndags, att allt bara blir bättre?

Det för mig över till det andra av veckans inlägg. En liten notis i ett EKO-program. Om att föräldrar allt oftare strider om sina barn när de separerar. Det är trist. Men det är inte allt. Lite längre ner säger domaren, rådmannen, vid Malmö tingsrätt följande:

– Men vi ser också en ökad konfliktbenägenhet i samhället. Vi har tittat på hur mycket övriga tvister har ökat, tvister där man processar om pengar och egendom, och de har under samma period ökat med 29 procent. Så vi kan ju se att man är mer konfliktbenägen.

Samtidigt som världen blir allt bättre, blir vi allt mer konfliktbenägna. Det gäller både barn och pengar. Frågan är varför.

Min personliga uppfattning är att det är en konsekvens av just den politik som velat frigöra människan från andra människor. Idag kallas den normkritik, men det är ett steg på en längre väg. Och en början är den liberala synen på familjen som något i huvudsak ont, något som enbart stänger in individerna och förminskar dem.

Man kan fråga sig varför familjen är så betydelsefull i många religioner, inte minst de två stora som konkurrerar idag. Såväl kristendom som islam är ofta byggda på och runt bilder av familjen, med både ansvar och befogenheter, krav och möjligheter. Bilderna är olika, tolkningen av dem leder också åt diametralt motsatta håll. Men ändå finns de där. Kanske beror det på att familjens roll i det lilla också spelar roll i det stora.

Det finns skäl till varför det i Bibeln handlar om man och kvinna, om föräldrarna och deras barn. Det finns skäl till varför vi lovar varandra livslång trohet. Det finns skäl för varför vi ska hedra våra föräldrar och inte ha åtrå till vår nästas hustru. Inte spelar det någon roll för Gud hur vi är, vilka vi ligger med, vilka äktenskapsformer vi tror på, om ett barn kommit till på det ena eller det andra sättet. Men kanske är det så att de normer vi grundlägger i familjen också spelar roll för hur vi sedan agerar i samhället.

Ett samhälle där man menar att familjen i huvudsak är något ont kommer att lida brist på anknytningar.
Ett samhälle där inte tvåsamhetens livslånga löften är normerande, kommer att skapa ökad risk för konflikter. I det lilla och det stora.
Ett samhälle där ingen bryr sig om att hedra sina föräldrar kommer att leda till ökad allienation också mellan generationerna.
Ett samhälle där jaget och jagets frihet är allt är inte längre något samhälle, utan ett posthumanistiskt experiment.

Och så vidare.

Kanske behöver människan något större att tro på, än att det nog blir lite materiellt bättre i morgon än vad det var idag. Kanske finns det i oss nedlagt en önskan om att om inte finna, så ändå söka en mening som är större än oss själva och det vi kan åstadkomma i livet. Kanske finns det i oss en längtan, både till den personliga friheten och till den personliga gemenskapen, med andra som söker detsamma som jag.

För mig som liberal har dessa tankar varit omöjliga att ens säga i det parti där jag var verksam. Inte för att de inte fick sägas, utan därför att det inte existerade någon som helst förståelse ens för den kontext i vilka de hade sin grund. I det gamla Folkpartiet, det nuvarande Liberalerna, var det normkritiken, individualiseringen och den personliga friheten som var vägen, sanningen och livet. Normativ, dogmer och religion var något obsolet. Det tror jag är det största hindret för de svenska liberalerna att finna en plats på den politiska kartan idag. Man kan hitta massor av bra förslag på enskilda områden. Men det finns ingen som berättar vart man är på väg, vilket samhälle vi vill ha och varför just normkritiken, dogmlösheten och den oändliga personliga friheten leder till en större lycka för fler. I det perspektivet blir den organiserade liberalismen lika vilsen som sina medlemmar, som i individualismens sanna anda mer tror på att ett parti mest är en plattform för de egna idéerna, än för en gemensam politik för fler. Det kan fungera momentant, men grunden saknas och därmed långsiktigheten.

Vad blir då konsekvenserna?

Alla människor är inte de starka, fria, egocentrerade individualisterna som är målet för dagens liberalism. En del av oss är snarare svaga, söker mening och gemenskap med andra som också söker i en värld där vilsenheten ökar.

Så kommer då en dag en man, eller kvinna, som säger: Följ mig. Jag vet vart vi är på väg. Jag ser fienden, ondskan, den fiende vi ska besegra. Följ mig så får du mening med ditt liv. Så följer vi, en del oreflekterat andra för att det inte finns något alternativ. Och den vägen - den leder nästan alltid till fördärvet.

Ett fyrverkeri av normlöshet

Gott nytt år förresten. Kanske det blir några fler bloggar i år. Kanske inte. Arbetet med Frisinnad Tidskrift är intressant och ger möjligheter som bloggen tidigare var ensam om.

Du är väl prenumerant? 150:- kronor för de sex nummer som kommer ut varje år. 32 sidor i varje nummer. Det blir inte ens en krona sidan... Snart kommer dessutom den nya hemsidan upp. Då ska jag länka dit för att göra dig än mer intresserad.

Nåväl. Vem vill inte blogga om fyrverkerier detta år. Filmerna från Malmö var rätt skrämmande. Jag behöver inte länka. De finns överallt.

Men varför blir det som det blivit? Det finns en massa olika förklaringsmodeller.

De invandringsfientliga skyller förstås på invandrarna. För visst var det mest svarthåriga män som sprang runt? Eller...

De trygghetstörstande skyller på polisen. Hur kunde de bara stå där? In och rensa upp bland slöddret. Eller...

Vänstern skyller säkert på klyftorna. Högern på staten. Eller...

Jag tror inte det finns en förklaring. Det finns många. Men i Expressen idag läste jag något intressant. Ann-Charlotte Marteus skriver om normlöshet. Inga poliser i världen rår på normlösheten. Det civilserade samhället bygger faktiskt på en kultur som uppmuntrar just civiliserat uppträdande.

Detta har varit min käpphäst i rätt många år nu. Vad är det som grundlägger det civiliserade uppträdandet? Hur kan det komma sig att så många väljer en annan väg?

Försöker man måla med breda penslar så kan man se mänsklig utveckling som en strävan bort från det djuriska, mot något högre. Människan har varit skild från djuren. Hon är något mer, unik. Det är människovärdet som är det som skiljer oss från djuren, det är den själsliga människan och de osjälsliga djuren. I religion och filosofi, och länge också i politiken, har denna strävan varit tydlig.

Som kristen skulle jag vilja peka på det avgörande i kristendomens syn på människa, djur och skapelse. Människan är skapelsens herre, satt att vårda och bruka skapelsen. Samtidigt är också jorden, växterna och djuren, skapade av samme Gud, något uppenbart gott. Vi lever i en symbios, beroende av varandra. Men människan är alltid högst.

Under de senare årtiondena har denna bild utmanats från många håll. Vi är inte längre människor, skilda från djuren, utan bara ett mer utvecklat djur. Vi är inte längre skapelsens herrar utan bara ett kugghjul i ett stort maskineri. Människan har inget unikt värde, djuren är lika mycket värda. Och så vidare.

Trots dessa utmaningar har själva grunden för det människocentrerade samhället kunnat upprätthållas. Även om vetenskapen berättat för oss att vi är djur, har vi kunnat se oss som de mest utvecklade djuren, de enda som har mänskligt egenskaper och därför mänskligt värde. Även om allt kommit till av en slump, har den slumpen satt oss i förarsätet för den skapelse som slumpats fram, med såväl makt som ansvar att förvalta den. Även om vi inte tycker att djuren har samma värde som en människa, är det mänskligt att också se till så att djur som ska leva och slaktas får leva bra.

Men de senaste åren har ytterligare en dimension kommit till. Ni förstår vart jag vill. Normkritik, ständigt denna normkritik. I sig ett gott syfte - vem vill inte rucka på förlegade normer - men med oanade konsekvenser. För var går gränsen mellan normkritik och normlöshet, mellan berättigad kritik av normer och en nihilism där gemensamma normer är något ont per definition?

I ett homogent samhälle fungerar det säkert bättre. Där kan man ifrågasätta allt från könsroller till könsidentitet utan att det blir några större problem. Så länge dogmer, normer och traditioner är fast förankrade i en majoritetskultur så är möjligheterna för frifräsare stora. En snabbt spinnande periferi hålls fast av ett väl förankrat nav.

Men vad händer då detta nav inte längre är förankrat? (Jag har skrivit om det ett otal gånger och ska inte ta upp utrymme med att reprisera mig mer än nödvändigt. Men för mig är normer och dogmer något ovillkorligt för ett civiliserat samhälles bestånd.) Vad händer då normkritik blir normlöshet, och går det att undvika att normkritik blir normlöshet? Eller är det en oundviklig följd av varandra?

Åter fastnar vi i navet. Normkritik är sannolikt både självklar och nödvändig för människan. Men den förutsätter ett starkt nav av svårföränderliga, eller långsamföränderliga, normer och dogmer. Normer och dogmer som baseras på något som är större än människan, oavsett om det är Gud, en gud eller något annat. Men när västvärlden rationaliserat bort både Gud och gud har detta övermänskliga försvunnit. Kvar blir reminiscenser, skuggor av värderingar som vi en gång hade och byggde våra liv på. Men de blir allt otydligare.

Kvar står ett samhälle utan grund, politiker som inte vet vilket samhälle de strävar efter och människor som famlar efter stabilitet. För oss starka spelar det ingen roll. Vi fixar våra liv. Men för de som av olika skäl är svagare, svagare förankrade i traditioner, samhälle, positiva gemenskaper, arbetsliv ... är risken större att det normlösa samhället också blir det ociviliserade samhället. Ett samhälle där den starke tar sig rätten.

Marteus är inne på dessa tankar. Det spelar ingen roll hur många poliser vi skickar ut, om inte samhället accepterar ett system där polisen är en nödvändig del av det civiliserade samhället, utan bara en del av ett normativ som man skiter i.

Min övertygelse är att vi måste finna de normer och dogmer som ska bära morgondagens samhälle, de gemensamma värderingar som tar över min egoism och egocentrism. Det är den enda möjligheten att motverka en samhällsutveckling mot ett samhälle där de starka tar sig den makt de menar sig ha rätt till och de svaga tvingas acceptera den.

Frågan är hur vi når dit. Förr var kyrkan det självklara svaret. Men kyrkan är inte längre statsbärande, inte heller teologiskt grundad. Normlösheten har tagit sig långt in i kyrkans innersta väsen. Så var finns den gemensamma kraft som ska återskapa det goda normativa samhället?

Hittar vi inte den, återstår sannolikt bara vägen mot ett samhälle med en massa Trumpar av större eller mindre kaliber, mer eller mindre demokratiskt utsedda, som väljer att använda sin styrka för sin egen vinning. Allt medan samhället eroderar.

Ännu en analys

Det går väl tretton analyser på dussinet efter Trumps seger i presidentvalet. Det vore förmätet att påstå att jag har någon unik kunskap som gör min analys viktig. Men jag tänkte tillföra en dimension som andra möjligtvis snuddat vid, men som inte varit central. Och som så ofta handlar det om det som jag tycker är förbisett i dagens politik.

Vi snöar in på olika områden. En del vill analysera skeendena utifrån rasism-antirasism, vänster-höger, vit-färgad, över-underklass, nationalism-globalisering o.s.v. Men den som följt mig vet att jag har snöat in på skalan normativitet-normkritik-normlöshet. Och just detta är grunden för denna analys.

Vill man läsa ett par artiklar som hjälp innan bloggen kan exempelvis Ivar Arpi och Alice Teodorescu vara intressanta.

---

• Det liberala samhället bär inom sig fröet till sin undergång. Sant eller falskt?
• Demokratins baksida är att den starka demokratin innehåller en rätt för en majoritet att avskaffa densamma. Rätt eller fel?
• Ett individualistiskt samhälle kan inte fungera som en demokrati. Sant eller falskt?

Det finns ett antal funderingar kring samhällsutvecklingen som varje politiker borde fundera över. Samtidigt är det väldigt få som gör det. Låt oss bena lite i de ovanstående påståendena.

Kanske är det så att alla samhällen inom sig bär fröerna till sina egna undergångar. En diktaturs repressiva behov, internt och externt, skapar motkrafter som i sinom tid kommer att välta diktatorn över ända. Men det liberala samhället, med en önskan om att individen själv ska ha så stort utrymme för sina egna utvecklingsbehov som möjligt, är en späd planta. Den sammanhållning mellan individerna som krävs för att kollektivt styra ett samhälle måste bygga på underförstådda dogmer som omfattar en betydande majoritet av befolkningen. Saknas det skakar samhällets grundvalar.

Sannolikt är det möjligt att avskaffa demokratin, som vi känner den, genom majoritetsbeslut i parlamentet. Men det behöver inte gå så långt. Ett parlament kan outsourca sin beslutanderätt till såväl politiker som tjänstemän på ett sätt som gör demokratin allt ihåligare. Det sker kontinuerligt och på alla plan i samhället, även i Sverige och idag. Beslut flyttas till bolag, till myndigheter, till tjänstemän på mer eller mindre medvetna grunder. Följderna för demokratin är svåra att överblicka. Ytterligare ett sätt att försvaga demokratin är att avståndet mellan väljare och valda blir för stort.Den förklaringsmodellen har varit flitigt förekommande när det gäller Trump. Men det finns läge för nationell självkritik också här. Den politiska subkulturen är uppenbar för den som funnits i dess räjonger. De mediala-politiska kopplingarna i den lilla krets som styr den mediala bilden av politiken, dess innehåll och dess budbärare, är uppenbara. Det är inte för inte som Södermalm definierar den svenska politiska bilden.

Och så det individualistiska samhället. Kan det fungera? Vilken nivå av kollektivism krävs för att demokratin ska vara livsduglig? Det kan tyckas vara en akademisk fråga, men jag hävdar att just denna fråga är den som är en av de viktigaste grundstenarna i den utveckling av den västerländska demokratin vi idag ser, i USA, i Europa och i Sverige.

Individualismen har under 1900-talets senare år och framförallt under 2000-talet gått från att vara en del av en frigörelse från kollektiva förtryckarideologier, till att vara huvudpunkten i nästan all politik. Det är du, och ingen annan, som ska avgöra vad som är rätt för dig. Det spelar ingen roll om det är identitetspolitik, HBTQ-politik, ekonomisk politik eller vad som helst - det är du som är centrum. Denna trend förstärks i såväl kultur som media.

Tillsammans med den normkritik som allt mer kantrar över till normlöshet, blir detta en häxbrygd av egocentrism. De normer som bland annat styrde liberalismen (min frihet sträcker sig bara så långt att den inte gör någon annan mer ofri) håller på att förvandlas. Mina krav på frihet är absoluta. Andra har att rätta sig efter dem.

Men är exempelvis inte identitetspolitiken kollektivistisk? Handlar det inte om grupptillhörighet baserad på hudfärg, kön, biologiska egenskaper? Knappast. De som vill kritisera utifrån identitet väljer att göra det till sin egen rätt, baserad på biologiska egenskaper, men kanaliserad enbart utifrån de egna preferenserna. I sak blir man rätt lika en Donald Trump eller en Nigel Farage. Man talar utifrån sin definition av företrädare för "folket" - utan att ha någon annan grund för det än att man har samma biologiska egenskaper.

När jag skriver om detta, är det just ett exempel på hur en elit (som jag tillhör), diskuterar frågor som knappast någon utanför eliten bryr sig om. Jag har rätt många exempel från mitt eget parti där frågor om just kön, genus, identitet, o.s.v. varit de mest brännande. Gång på gång. År efter år. Men aldrig att jag mött människor utanför partiet eller politiken som egentligen brytt sig. Det är helt andra frågor som berör.

Men är det inte så att det ändå rör sig i folkdjupen? Läs Ivar Arpi, skulle jag då vilja säga. Människor kan acceptera rätt mycket, så länge det inte påverkar deras kärna. Vi kan alla bli veganer, eftersom det egentligen inte spelar så stor roll. Vi kan acceptera att eliterna pratar identitet och queerkultur, så länge jag slipper bry mig.

Men någon gång läggs pusselbit till pusselbit och det blir en tydligare bild. När vi måste vara globaliserade, könlösa, genusbefriade, queerideologiskt anpassade identitetstillhöriga - blir det kanske för mycket. När de normer man trott styrt samhället uppenbarligen blivit obsoleta, i vart fall för eliterna, så händer sannolikt något.

Och kanske kan man landa i en Donald Trump. För en del av Trumps framgångar bygger på att han företräder de normer som tidigare gällde. När amerikaner själva byggde sitt land stort. När en man var en riktig man och en kvinna en kvinna. När mest pengar när man dog vann. När vi var vi och dom var dom. När det fanns en gud som var bra och en annan som var ond. Och så vidare.

Det spelar ingen roll om han själv sedan håller sig till dessa normer eller inte, bara erkännandet av dem är tillräckligt. För det bevisar också att han är som oss andra, vi som också inser normernas värde - även när vi bryter mot dem för hundrade gången.

Bristen på hyfsat allmängiltiga och allmänna normer blir allt tydligare i ett samhälle där det saknas en sammanhållande länk. Länge var statskyrkan det i Sverige. Kristendomens roll som normbärare i västvärlden får inte underskattas. Länge har USA varit impregnerat av denna kristendom. Men så är det inte längre. Och vad håller då ihop samhället?

Det finns en uppenbar risk att det, i normupplösningens spår, följer ledare som säger ungefär som Donald Trump: Lita på mig så blir allt bra. När inte de generella normerna är det fundament man har att stå på, eller den ledstjärna man har att följa, är risken uppenbar att den starke ledaren både blir fundament och ledstjärna.

Det som idag sker i USA håller med god fart på att hända i Europa. På ont och på gott. Det är inte bara Orban, le Pen eller Johnson som är ute och fiskar i vattnen. På den andra sidan finns en Merkel, en Obama och varför inte en Franciskus. Det är de starka ledarnas tidevarv. De man vill följa. Dit de går.

Länge trodde vi att vi i Sverige var vaccinerade mot denna utveckling. Men först har vi fått se Sverigedemokraterna inta scenen. En del av deras framgångar baseras just på striden kring normerna. De står för de gamla normerna, i motstånd mot de normlösa. En annan del handlar om ledarskapet. Men där är de inte ensamma. De gamla partierna har, tillsammans med sina vänner i media, trampat upp stigarna där ledaren för partiet är frälsaren, medan parti och ideologi försvinner i bakgrunden.

Det finns en risk att denna utveckling fortgår. De eliter som inte behöver normerna, fortsätter sin strid för det normkritiska, a-normativa samhället, högt påhejade av en medialt verbal, gärna ungdomligt entusiastisk och förändringsbenägen kader. Men ju högre dessa påhejare ropar, desto svårare får de att urskilja vad som rör sig utanför parlamentens och innemedias väggar. Och inte törs de lyssna på de alternativa kanaler som finns, rädda för att bli förknippade med de åsikter som där luftas.

Det kan gå bra, eliterna kan fortsätta att styra och medborgarna att följa, så länge det inte dyker upp någon folktalare, någon som man kan identifiera sig med, någon som säger rätt saker på rätt sätt, någon som inte är med eliten, någon som får massorna med sig.

Idag Donald Trump. I morgon ???

Om jag vore partist idag, skulle jag fundera över vilka normer som borde styra mig som individ, mig som samhällsmedborgare, och i längden mig som ett del av det nödvändiga kollektiv som är basen för demokratin.

Islam i Svenska kyrkan

Jag läser Erik Helmerson i DN. Varför är det så tyst om folkmordet på de kristna?

Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?

Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.

Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.

Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:

– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv. 

Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.

Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.

Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...

Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:

– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.

Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.

– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.

Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?

Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."

En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.

Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.

Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.

Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...

Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.

Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.

Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:

Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

Följa eller följas?

Det är svårt med politik. Speciellt i dessa dagar.

Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.

För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.

Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.

Som:

Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.

Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.

Och:

Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.

Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?

Samt:

Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?

När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.

Men är det så enkelt?

Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.

En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.

Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.

När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.

Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?

Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.

Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?

Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.

Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:

"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."

I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.

Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.

Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.

Om döden, LUF och den starkes rätt

Vad är en människa?

En samling celler, styrda av en kemisk soppa, på väg från ett intet till ett intet. Och däremellan med den huvudsakliga uppgiften att så långt möjligt tillfredsställa sina egna önskningar?

Eller...

Varför ska vi bekymra oss om döda kroppar? Om vi bara är en samling celler, styrda av en kemisk soppa, är vi ju inte speciellt värdefulla, framförallt inte som döda. Varför ska man överhuvudtaget ha något som griftefrid?

Eller...

Om såväl livet som döden är en individuell händelse, av betydelse bara för dig själv, spelar det väl ingen roll vad som händer med kroppen efter din död. Du kan välja att låta den bli använd för såväl sex som djurmat, låta den kastas i en grop tillsammans med andra eller hängas i ett träd i skogen. Det rör väl ingen annan än dig.

Eller...

Det finns ett skäl till att behandla människan efter döden med respekt. Och det handlar om respekt för livet och den levande människan.

Ett samhälle kan bedömas utifrån hur man hanterar de allra sårbaraste, de som inte kan föra sin egen talan. Det ofödda barnet, den funktionshindrade unge, den vuxne med missbruksproblem, den dementa gamla. Vi känner dem alla. Katalogen är inte fullständig. Och det finns inte en skarp gräns mellan den sårbara och den starke. Vi kan ikläda oss olika roller genom livet, beroende på omständigheter vi inte förfogar över.

Socialliberalismen och frisinnet har alltid försökt se världen ur dessa sårbarastes ögon. Inte alltid har man lyckats. Men själva perspektivet är viktigt. För hur skulle du vilja att människor såg på dig om du själv var en av de sårbaraste? Socialliberalismen har landat i att människan så långt möjligt ska utnyttja de möjligheter och färdigheter hon har begåvats med. Samhällets uppgift är att stötta henne då hon behöver, men aldrig ta över mer än vad som behövs.

Denna politik har kombinerats med frisinnets normativa komplex, kring människans värde och värdighet. Detta normativ har varit en grund för den liberalism som förmått förändra såväl Sverige som världen. För mig är det självklart att den tagit sin energi från den kristna kulturella traditionen. Normer, värderingar och etik uppstår inte ur tomma intet.

Kristendomens, och andra religioners, syn på människan efter döden har legat till grund också för hur vi behandlar våra döda. Det är inte självklart att det ska finnas begravningsplatser, där hög blandas med låg, där direktören och pigan ligger sida vid sida. Men religionens betydelse för respekten för döden och den döda, tar sin kraft inte bara ur hoppet om ett liv efter denna död, utan också av respekt för de efterlevande.

Frisinnets största betydelse för svensk liberalism handlar sannolikt om detta. Om att se människan som en del av en helhet större än dig själv, inte som en ensam individ med ansvar bara för sig själv - sökande efter den egna självbekräftelsen så långt det går (så länge man inte kränker någon annans frihet (fast detta är en anomali - själva livet innebär ju att du påverkar andras livschanser)). Och för att klara av att vara denna del av denna större helhet krävs ett normativ som också är större än dig själv.

Som alla normativ innebär detta att du begränsar dig själv, för att värna andra.

Den tydligaste motståndaren mot detta har länge varit libertianismen. Den som hävdar att staten i huvudsak är av ondo, att i princip all skatt är stöld och att den enda gemensamma uppgiften som bör överordnas individen är en grundtrygghet i form av rättsskipning för att värna äganderätten. Denna - den starkes ideologi - bygger på en extrem form av individualism, en egoism grundad på en frånvaro av de flesta normer som byggt vårt samhälle. Äganderätten blir både mål och medel. Den starkes rättigheter och möjligheter tar över hans skyldigheter till den sårbares behov.

Det finns oroande tecken på att något håller på att ske med liberalismen, inte bara i Sverige och inte bara i LUF. LUF är bara det tydligaste tecknet. Man skulle förenklat kunna säga att strömningarna går:

• Från en individualism inom en helhet, till en individualism för egot.
• Från ett normativ till en normlöshet.
• Från ett välfärdssamhälle till en minimal stat.
• Från människans oändliga värde och värdighet till människan som mätbar produkt.

Det är inte en helt ny utveckling. Synen på människan, på normativ, på etik och moral, på värde och värdighet, är en ständig kamp mellan olika system. Men det nya för svensk del är att delar av det parti det ungdomsförbund som tidigare stod upp för värde och värdighet, för normativa system och för välfärdssamhälle, nu svajar.

I flera andra bloggar har jag skrivit om riskerna för oönskade konsekvenser när normkritiken blir den enda norm man har att förhålla sig till. LUFs förslag om såväl djursex som nekrofili och incest måste ses i det perspektivet. Men när normförskjutningen fortsätter, ökar riskerna också för att hela det system och de tankesätt som burit upp skapandet av välfärdssamhället eroderar. Där är vi ännu inte. Men vägen dit är skrämmande kort.

Kanske är det så att respekten för människan också kan definieras av hur vi ser på henne efter döden. Fortfarande med värde och värdighet. Eller som en värdelös kropp att hantera efter eget gottfinnande. Som en del av en större helhet, en människa ingen kan äga vare sig före eller efter döden. Eller som en samling celler som individen kan sälja till den uppgift hon själv tycker.

Konsekvenserna av dessa olika synsätt är väsensskilda. Och de kommer att vara avgörande för hur frisinnet och den sociala liberalismen ska vara organiserade i framtiden.

Parallella processer

Formar människan samhället, eller formar samhället människan?

Frågan är intressantare än på länge dessa dagar då en diskussion om kulturens påverkan på människors handlande svirrar runt i olika forum. Formar människan samhället, eller formas hon av det?

Sannolikt är det parallella processer. Människan formar samhället. Men samhället formar också människan. De mångas värden och värderingar skapar en yta för individen att agera på. Men individens val, ensamt eller tillsammans med andra, påverkar också förändringen av denna yta.

Jag har rätt många gånger, i bloggen och andra forum, funderat kring detta. Varför agerar vi som vi gör, och vilka konsekvenser får det? De senaste månadernas samhällsutveckling ställer den frågan i än mer brännande ljus.

Varför skakar det samhälleliga normativet just nu? Är det bara på grund av trycket från en alltför stor invandring som människor i Sverige bestämmer sig för att maskera sig och dra ut på stan för att misshandla ensamkommande flyktingungdomar? Hur kan det komma sig att nätet exploderar av människor som tycker sig ha rätt att attackera andra på alla nivåer som tänkas kan? Går det ens att analysera om vad som orsakar det och vilken verkan det får?

När Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i DN skriver om hur nazisterna i Tyskland kunde ta över ett väl fungerande land, med stabila institutioner, går det att bli bekymrad. För Wolodarskis analys pekar mot att det stabila demokratiska samhälle vi tror oss leva i inte alls är den garant mot ens det värsta förtryck som vi kanske trott. Wolodarski avslutar:

Folkmord har genomförts gång på gång efter 1945, just därför att kapaciteten till bottenlös ondska finns latent i  alla samhällen. Lärdomen är att aldrig underskatta hatideologier.

Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och därmed också farligare än på länge. I USA hetsar presidentkandidaten Donald Trump mot muslimer, mexikaner och kvinnor. Den amerikanska offentligheten har på kort tid brutaliserats på ett sätt som få trodde var möjligt. I Europa skördar högernationalister framgångar i flera länder. I  Ryssland ger Putins regim prov på en skrämmande aggressionspolitik.

Står demokratin säkert? Är våra liberala konstitutioner huggna i sten?

Svaret på frågorna är i vart fall inte ett rungande ja. Snarare handlar det idag om en tveksamhet, och ibland en stor osäkerhet, kring utvecklingen. Internationellt likväl som nationellt.

Ett av de bekymmer jag upplever är att det sedan länge såväl saknas en gemensam vision, en gemensam normativ bas och ett gemensamt språk i den del av världen vi lever i.

Vad vill vi med samhället? Vart ska vi?

Förstår vi varandra, ens när vi talar samma dialekt?
Vilka ramar ska begränsa oss som människor?

Bristen på visioner i politiken blir allt mer uppenbar. Allt mer handlar om att administrera ett mer eller mindre väl fungerande system. De socialdemokratiska våndorna om varför det går så illa, kan tjäna som exempel. Men de andra partierna är inte mycket bättre.

Och språket, inte det talade, utan det som gör att vi förstår också det som sägs mellan raderna, kontexten, sammanhanget, relaterandet, blir allt fattigare (En utvikning - fantastisk artikel - om det religiösa språkets centrala betydelse och minskande vikt finns här). Och om vi inte talar samma språk, och inte ens finns på samma (mediala)arenor - de korrekta i vanligmedia, de inkorrekta i nätets irrgångar - hur ska vi då kunna forma en gemensam berättelse, en vision som människor vill följa?

Och om det personliga projektet blir allt, att jag som individ betyder allt mer och de omkring mig allt mindre (så länge de inte tycker som jag), hur ska vi då kunna hitta det gemensamma språket och den gemensamma visionen?

Jag är liberal, därför att jag tror på individens förmågor, möjligheter och färdigheter. Men jag är frisinnad, därför att jag tror att denna individualism måste ha begränsningar. Den liberala grundtanken kring individualism; "min frihet begränsas bara av om den minskar någon annans frihet" är fin, men ack så tom. Den tolkas idag som om vi kan leva i lufttomma rum, där allt mer av det jag gör enbart är för mig själv och där bara jag själv har rätt att tolka om det sätt jag väljer att leva på är förenligt med den liberala grundtesen.

Individualism ersätts allt mer av egocentrism. Det gemensamma ersätts av det egna. Livet med andra ersätts av mitt livet som mitt eget projekt. Det räcker med att bläddra i media för att se signalerna. Allt mer, från jobb och fritid, över religion och politik till sex och familj, handlar om dig själv och ditt självförverkligande.

Inte ens könstillhörighet är numera något man ska nöja sig med. Det basalt biologiska, i princip alla av oss är födda som kvinna eller man, är något du ska nöja dig med. Frågan är hur du istället identifierar dig. Som CIS-man kanske? Eller som en kvinna i en manskropp eller tvärsom? Eller kanske utan kön eller med alla samtidigt? Eller kanske du inte alls identifierar dig som människa, utan som katt...

Det ego-centrerade uttrycket blir sällan så övertydligt som just detta. Jag definierar mig själv, och är jag inte nöjd med det så är det bara för mig att definiera om mig. Samhällets uppgift är att ställa upp på denna identifikation - inte bara med acceptans för mig själv utan också med systemförändringar och krav på offentliga resurser.

Så det är alltså detta som är orsaken till våldsutbrotten och rasismen? Knappast. Men alldeles för ofta söker vi idag de enkla lösningarna och de snabba svaren.

Egocentrism och den normkritik den är sprungen ur, är inte en isolerad händelse, som enbart kan stanna vid könsidentifikation eller något annat i den nuvarande liberala mainstreampolitiken. Den normikritk som tror sig ha till uppgift att befria människor från vissa normer, kommer med all sannolikhet att leda till en förändrad syn på även helt andra normativa komplex. Och då står vi inte längre med en normkritisk jämställdhetspolitik, utan med en politik för normlöshet och normupplösning.

Och det är då det blir verkligt oroande.

Det som händer i svensk och europeisk politik idag är att allt fler landar i två parallella diken. Det ena - där normkritiken är norm - och det andra - där nynormativismen blir allt mer förtryckande. Utvecklingen i Polen, Ungern, Frankrike - ja även i Norden - går att tolka som en reaktion på den normlöshet som de ledarna tycker sig se. Att deras reaktioner är betydligt mer skrämmande än den normlöshet de vill bekämpa är tyvärr bara ett typiskt uttryck för människans dualism. Det är ytterligheterna i oss som alldeles för ofta styr.

Men det krävs ett liberalt uppvaknande kring frågan hur vi ser på det normativa komplex som inte bara ska styra staten, utan också oss som individer. Sätter man ihop den text som jag refererar till i fredagens blogg, med Wolodarskis söndagskrönika, så borde det finnas alla liberala skäl i världen att göra ett omtag kring synen på normernas betydelse för samhället, och än mer för individen.

Går det att bygga ett stabilt samhälle på individer som bara ser livet som sitt egocentrerade projekt för självförverkligande? Vilka konsekvenser får det för den helhet vi ändå är delar av? Påverkar vi som individer samhället? Eller är vi bara passivt påverkade av det samhälle vi lever i?

För mig som frisinnad är det nödvändigt att liberalismen återuppväcker den diskussion om normativa processer som helt avstannat. Det måste gå att skapa en öppen normativitet, där du som individ kan känna dig accepterad - även om du skulle identifiera dig som katt - men där samhället är mycket tydligt i vad vi förväntar oss av dig som människa och medmänniska, och lika tydlig i vad du kan förvänta dig av, och vad du inte kan kräva, av det samhälle du lever i och av.

Nationalism och normer

Ibland läser man något mer intressant än annars. Macej Zarembas text i DN är en sådan. Bara den är värd den lilla månadskostnaden för DN på nätet. Skrämmande och uppfordrande. Med rötterna i historien och pekande framåt.

Zaremba går i huvudsak igenom en bok av Timothy Snyder, ”Black earth. The Holocaust as history and warning” utgiven på The Bodley Head. Som jag ser det landar Zarembas läsning i att ett samhälle utan ett normativ är ett samhälle utan vare sig människovärde, etik eller moral. I det samhället finns ingen ram inom vilka medborgarna ska hålla sig. Fältet är öppet att manipulera oss till vad som helst.

Det är enkelt att göra en direkt överföring till staten, nationalstaten, och dess konsekvenser. Alldeles för ofta i svensk debatt idag, inte minst bland mina liberala vänner, verkar nationalstaten mest vara ett hinder. Det är globaliseringen som gäller. Det är öppna gränser och en världsvid gemenskap.

Den bilden är fin. Men den är mer naivt religiös än konkret politisk. Zarembas analys av Snyder landar snarare i ett behov av en stark stat, en stat med ett normativ inom vilka medborgarna i nationen ska hålla sig. Faller nationen, faller medborgarskapet, riskerar vi också de normer som upprätthåller människans värde och värdighet. Så länge det inte finns ett globalt normativ, inom vilket vi inser att vi måste hålla oss, riskerar vi kaos.

Zarembas analys går egentligen så långt att han menar att det inte är nödvändigt att detta normativ är byggt på demokratisk grund. Även i nazismens diktatoriska Tyskland fanns ett nationellt normativ som var starkare än de normlösa staterna som först hamnat i kommunismens förtryck, för att sedan tas över av nazisterna. Exemplet som används är att judeutrotningen var mer genomgående i östra Europa än till och med i Tysklands kärna. Även i Hitlers närhet fanns en i viss mån fungerande statsapparat. Det är skrämmande att inse att denna statsapparat, med sitt uppdrag att utrota vissa människor, gjorde det enligt ett normativt system. Där detta normativa system inte fanns, blev mördandet snabbare och omfattade fler grupper.

Jag kan inte låta bli att återvända till professor Lars Trägårdh och hans diskussion om samhällskontraktet. Det kontrakt mellan individen och staten som gjort det möjligt att bygga det samhälle vi idag lever i. Ett ömsesidigt beroende, och ett ömsesidigt ansvarstagande. Jag jobbar och betalar skatt. Staten levererar trygghet och välfärd. Men vad händer nu? Låt oss återvända till den krönika i GP jag tidigare hänvisat till. Trägårdh avslutar med att skriva:

Svaret måste vara att bejaka den medborgarpatriotism som varit Sveriges styrka. Som medförde att nazisterna på 30-talet förlorade. Och att folkhemmet blev ett demokratiskt medborgarhem, inte en rasistisk Volksgemeinschaft. Vi får se 2050.

Den avgörande frågan för hur svensk flyktingpolitik kommer att klara sig, är sannolikt i första hand INTE en fråga om ekonomiska resurser. Istället handlar det om ifall samhällskontraktet kommer att hålla. Kommer vi svenskar, oavsett om vi bott här i generationer eller i något år, att känna att grundvalarna för detta kontrakt fortfarande gäller? Jag jobbar och betalar in skatt. Staten levererar trygghet och välfärd.

Just nu känns det som om det kontraktet börjar vibrera. Det går knappt en dag utan att frågan om hur polisen klarar sitt trygghetsuppdrag är på tapeten. Men det är lika fel att säga: "Titta hur illa det går. Nu är det kört!" efter ett antal händelser i ett upphausat medialäge, som att hävda att klimatet redan skenat för att det är 6 grader varmt i januari. Det kan vara ett annat läge vad gäller den nationella tryggheten, liksom det kan vara klimatet som just nu skenar. Men det krävs mer analyser, liksom en långsiktig hållning till långsiktiga utmaningar.

Trägårdhs analys handlar om medborgarskap kontra mänskliga rättigheter. Han hävdar att de två till fullo inte går att kombinera. Medborgarskapet bygger samhällskontraktet genom jobb, skatter, trygghet och välfärd. Mänskliga rättigheter går långt utöver detta. Trägårdh menar att det skapar risker för det nationella demokratiska systemets legitimitet. Och det finns idag inget alternativ.

Jag delar den åsikten.

Det finns idag inget tydligt exempel på hur ett internationellt, globalt normativ, ett globalt samhällskontrakt, skulle kunna utformas och fungera. Vem ska betala? Vem ska stå för tryggheten? Vem ska sätta normerna? Vem ska leverera välfärden? Så länge det inte finns ett svar på de frågorna, kommer medborgarskap och globala mänskliga rättigheter (MR) att delvis vara inkompatibla. Så länge MR-frågorna handlar om uppgifter som klaras utan vare sig resurser eller gemensamma politiska åtgärder är det inga problem. Det är det som jag tolkar att Trägårdh kallar den moraliska sidan av MR.

Men så fort det kostar pengar eller andra resurser, måste även MR-frågorna någonstans landa i en nationell avvägning. Har vi råd med 5.000, 50.000 eller 500.000 asylsökande människor per år? Vad blir konsekvenserna för det statliga uppdraget totalt sett? Och vem ska bestämma över detta? Är det nationella självbestämmandet över de resurser staten förfogar över, över- eller underordnade de internationella konventionerna?

Det finns en risk med att försvaga staten och det nationella normativet. Ingen vet om det är en process som går att stoppa för att snabbt återgå till utgångsläget, eller om det är en process som bara långsamt går att vrida. En avgörande fråga för politikerna att hantera är hur man bedömer detta. Vågar man försvaga staten, men också medborgarskapet, i hopp om att man snabbt kan vända en utveckling som går fel? Eller vågar man inte, för att man inte tror på att staten klarar dessa snabba kast?

Zarembas text om Snyders bok ställer denna fråga i en än klarare belysning. Vad är alternativet till en stark stat, ett normativt samhälle, en demokratisk nationalism? Och vilka risker är vi beredda att hantera i våra avvägningar mellan medborgarskapets betydelse och de globala rättighetssystemen?

/

I nästa blogg ska jag dra funderingarna om dessa normativ vidare. Från staten till individen. Och de risker jag ser när jag betraktar ett samhälle där individen själv sätter sina egna, eventuella, normer.

Kristofobin förblindar

Hade demokratin som vi känner den kunnat uppstå i ett system som inte hade de kristna grundvärderingarna ingjutna i sig? Frågan är retorisk - vi kommer aldrig att få veta. Det moderna demokratiska systemet uppstod i det kristna Europa, även om rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. Ingen ska underskatta grekernas betydelse.

Hade liberalismen kunnat uppstå utan det system som byggt sina grundvalar på den kristna etiken, moralen och normerna? Hade Adam Smiths idéer kunnat förverkligas om det inte funnits ett ramverk utanför, ett normativt sett att se på såväl människa som samhälle, som burit den politiska tankevärld han byggde? Var Anders Chydenius föregångsgärning, som präst och liberal, ett exempel på att de två inte är motsatser, utan kanske till och med förutsättningar för varandra?

De senare tankarna skriver Thomas Idergaard om i SvD under julhelgen. Hans nedskrivna tankar är likartade de jag själv burit sedan jag en gång blev medlem i Folkpartiet. Men insikten om detta är idag ofta obefintlig inom såväl partier som kyrka. Och det påverkar också samhället.

Är det rätt att inte bara kritisera islamism, utan även islam? Finns det skäl att också våga kritisera andra religioner och samhällssystem, byggda på religion och filosofi med grunden i buddhism, hinduism och andra religioner? Eller innebär en sådan inställning, att det västerländska samhällssystemet är bättre, att det är grundat på en kristen normativ tradition, per definition att man är fobisk? Islamofob, hindufob, buddhafob?

Visst finns det fobiska tankar inom en del av islamkritiken. Men frågan är om det inte är tydligare med det omvända. Att de kristofoba tankarna är både mer uppenbara och tydliga och påverkar samhället mer.

Egentligen skulle jag inte vilja använda ordet "fobi" för de yttringar som sker. En fobi är ett sjukdomstillstånd, som ska behandlas genom kognitiv beteendeterapi. Men de flesta "kristofober" jag mött har inget behov av detta. Men deras ogillande inställning till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet skapar ändå motsättningar. På samma sätt gissar jag att det ofta är med den "islamofobi" som ofta slarvigt klistras på människor som ogillar islam.

I en månad har det pågått en diskussion om det är könet eller kulturen som ligger bakom sexualbrotten. Efter Köln har frågan om mannens roll som passiv könsvarelse eller aktiv kulturvarelse blivit central. Bara ett par exempel från den sista veckan: Per Wirtén i Expressen drar in även de manliga poliserna som medskyldiga män, lika ansvariga som de som begår brotten. Ann Heberlein i Sydsvenskan som problematiserar kring kulturen och mansnormerna.

Den diskussionen lär nog fortsätta ett tag till. Men det finns en metadiskussion som också borde upp på bordet. Den som handlar om det mångkulturella samhällets gemensamma bas. Om den finns. Om den ska finnas. Hur den ska definieras.

För många liberaler är denna syn idag problematisk. Inte för att man upplever den så. Man äger ju svaret på den fråga ingen ställer. Det är normkritiken som är centrum i samhällsbygget. Men inte vilken normkritik som helst. Det är bara viss normkritik som är viktig. I huvudsak handlar det om genus och etnicitet, som professor Sara Kristoffersson skriver om på DN- Kultur. Men det innebär också att själva normkritiken har blivit den enda godtagbara normen. Men denna normativa bas är tom. Kristoffersson avslutar sin artikel:

Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.

Så är det också i realiteten. När man skrapar på ytan, som jag ett antal gånger gjort i mitt parti, så visar det sig att även de normkritiska äger ett stort antal normer som inte får kritiseras. Det kan handla om synen på jämställdhet, genustillhörighet, mångkultur, demokrati. Det senaste året har normerna kring vad som är öppenhet, rasism, godhet, medmänsklighet med mera skapat skiljelinjer i samhället på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om.

Men detta senaste år har också visat hur svårt det är att hantera ett normativt komplex med dagsaktuella känslor som grund. Det som var rasistisk ondska för ett år sedan, är idag mainstreamad godhet. Den öppenhet som för ett år sedan var den enda sanna godhetens väg, är idag höjden av meningslös politisk naivitet. Den som för ett år sedan hade förespråkat ett Sverige med ökade skillnader mellan olika människor, ett återinförande av det tydliga klassamhället, hade fått vidkännas ord som är betydligt grövre än rasism-ordet. Idag låter statsministern oss veta att vi måste undersöka alla vägar, även denna, för att kunna lösa situationen.

Tydligare kan knappast det samhälle som valt normkritiken som enda norm definieras. När verkligheten förändras är det svårt att hitta vägen framåt. När grunden för de egna tankarna enbart blir mig själv, mina egna önskningar och min egen förståelse av såväl medmänniskor som samhälle, slits det kitt som hållit såväl samhälle som människor samman sönder.

Vilken rätt har jag att hävda att mitt sätt att se på samhället är riktigare än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min etik, min moral, min kultur, är bättre än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min religion är en bättre modell för samhällsbyggandet än din?

För Sverige skapar detta kanske större problem än för något annat land i världen. Det är inte för inte vi är världens mest sekulariserade, och samtidigt mest individualiserade/egocentrerade, samhälle. Det får konsekvenser. (Kolla igen på World Values Surveys undersökningar som du finner här...)

Vilken väg ska vi gå? Vilket samhälle är det vi eftersträvar? Vilka grunder ska vi bygga detta samhälle på?

Medvetet eller omedvetet har de kristna värderingarna format vårt samhälle i århundraden. De är och har aldrig varit oföränderliga, allmänt omfattade eller okritiskt accepterade. Men det har funnits ett ramverk, ett normativt förhållningssätt, till både större och mindre företeelser i samhället.

Att påstå det är ett självmordsprojekt inom politiken idag. Kristendomen har absolut inget företräde framför andra religioner. De kristna normerna är obsoleta. Att hävda kristendomens företräde och betydelse är som att göra sig själv omöjlig. Men på frågan vad vi bygger vårt samhälle på för grunder, och vilket samhälle vi eftersträvar, blir svaren luddiga. Det blir lite kärlek (odefinierbart) och respekt (lika odefinierbart) på normkritikens grund. Och vilket samhälle vi vill ha blir som bäst mer av allt (materiell konsumtion i huvudsak) till alla.

När allt rullar på som vanligt, har det fungerat. Frågan är vad som händer den dag de verkliga kriserna är här. Vilken bas, vilken grund kommer vi då att landa på? Vilka normer, dogmer, etiska och moraliska överväganden kommer att styra oss, politiken och samhället?

Godhetens bristande normativ, del 2

Visst är det en märklig rubrik... Vad betyder den egentligen? Det är det jag ska försöka bena i lite idag.

Är vi bara individer, egon med både centrum och periferi i och kring oss själva? Ensamma skepp på öde oceaner, ansvariga bara för oss själva, opåverkbara av omvärld och andra?

Det hänger inte ihop. Synen på inte bara männen, utan på människan.

Å ena sidan hävdar rätt många att det är själva kromosomuppsättningen som spelar roll. Det är XY-kombinationen som gör oss män om inte kollektivt skyldiga så i vart fall kollektivt ansvariga för de brott män begår. Artiklarna om att händelserna i Köln, Kalmar, Stockholm med flera städer beror på manligheten och inte på kulturella, etniska, religiösa eller moraliska skillnader är legio. Män över hela världen delar samma syn på andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Grupptillhörigheten är allt.

Men å andra sidan - det är fel att diskutera grupptillhörighet, eftersom ansvaret är individuellt. Man ska inte peka ut förövarna. Tillhörighet till arabiska grupperingar, muslimska värderingar eller andra sammanslutningar är en felaktig modell att bedöma brottslingarna. Det är individerna som är skyldiga. Deras grupptillhörighet är i bästa/sämsta fall en oacceptabel förklaringsmodell alternativt en rasistiskt grundad åsikt.

Debatten kring det individuella ansvaret kontra grupptillhörighetens förklaringsmodeller är inte ny. Jag ramlade över en några år gammal artikel från Peter Santesson som visar detta. Santesson gör som så ofta en intressant genomgång av problemen med att måla världen i svart eller vitt. Hans analys är att kultur spelar en roll, men frågan är hur stor den är.

De första artiklarna efter dåden i Köln och Kalmar verkade mest peka på det manliga ansvaret, oavsett kulturell bakgrund. Efter det har bilden nyanserats. Idag skriver Adam Cwejman i GP en intressant ledare som pekar på detta. Kulturell tillhörighet spelar roll. Jag delar den åsikten.

Men det räcker inte. Vare sig man hävdar att själva mannen är problemet, eller att det är den kulturella manliga identiteten, så måste man också fundera över vilka lösningar som finns, och vilka problem att finna rimliga lösningar som existerar. Och där riskerar Sverige att få problem.

Sverige är inte centrum i världen. Inte geografiskt och absolut inte värderingsmässigt. Jag har i en tidigare blogg visat på hur World Values Survey loggar in svenskar som de mest sekulära och mest självförverkligande människorna på jorden. Så här ser grafen ut:

Sverige befinner sig längst upp till höger. I den tidigare bloggen resonerade jag lite om vårt sätt att se på grafer kan skapa problem. Ett läge högt upp och långt till höger är normalt en bättre position än övriga. Man skulle kunna tro att rörelsen hela tiden går från origo och uppåt - utåt. Men ser alla människor samma graf?

Det kan finnas ett problem med att vara längst ut / längst bort / längst fram i utvecklingen. Speciellt om man inte har den självbilden. Sätter man sig själv som centrum, om man själv har de rätta lösningarna, om man tror att alla andra egentligen strävar efter att bli som en själv, får det konsekvenser både hur man ser på andra människor och vilka åtgärder man kan föreslå för att lösa specifika problem.

Tror vi att alla människor egentligen vill vara svenskar, att vår syn på självförverkligande och sekularitet är en självklar utvecklingsfas, att vi är de högst stående av alla världens människor så spelar det roll för hur vi ser på dem som inte har samma värderingar. Men det får också konsekvenser för oss själva och hela samhället.

Vilka normer är det som gäller i Sverige? I flera bloggar har jag beskrivit min syn på den bristande normativitet som finns i landet. Det är normkritiken i sig som är den enda normen. Jag brukar hävda att den normkritik som i sig kan vara tänkt att vara god - ingen ska begränsas av gällande normativ - i sig bär fröet till en normupplösning eller en normlöshet som riskerar även det goda själva normkritiken kan stå för.

Det blir än tydligare i den nuvarande diskussionen.

Tänk om båda de sidor som jag pekade på i inledningen har rätt. Tänk om det är ett problem med manligheten - att vi män (och människor) är mer fasta i de biologiska låsningarna våra kön ger oss än vad vi kanske önskar. Att män faktiskt mer är djur (som vi beskrevs som för några år sedan i en liknande debatt) utifrån ett negativt synsätt.

Om det är så - vilka lösningar har det svenska samhället på en sådan syn? Normkritik? Spelar det någon roll? Eller ökar det risken än mer att män faktiskt väljer fel? Borde vi istället bejaka de biologiska skillnaderna, och skapa ett positivt normativ kring manligheten som faktiskt bygger på att män just är män med de positiva och negativa konsekvenser det kan få?

Och tänk om det inte i huvudsak är de kulturella skillnaderna som är avgörande. Att gruppen i sig inte spelar roll. Att ansvaret alltid är individuellt. Vad har vi för lösningar då? Normkritik? Måste inte normkritiken lyftas till gruppnivå för att bli relevant? Även om den fokuserar på individen använder den gruppen som bas. Det är frigörelsen från det manliga respektive det kvinnliga normativet, som spelar roll. Men vad ersätts det med? Alldeles för ofta landar de normkritiska förespråkarna i en  pseudoreligiös filosofisk diskussion med den skillnaden att gud ersatts av upplevd könstillhörighet. Frigör dig från könet och bli sann...

Kanske är det vägen även om jag är mer än tveksam. Men jag är övertygad om att det inte är en kortsiktigt effektiv lösning. Tron att en diskussion om ett normkritiskt förhållningssätt ens är att tala med samma språk som de man önskar omvända är orimligt.

Det finns ett behov av ett tydligare normativ kring vad vi menar vara ett gott samhälle. Det handlar inte om att en gång för alla definiera godheten. Men det handlar om att skapa stabila spelregler för hur man bör förhålla sig till andra, till samhället och till makt och ansvar. Om vi inte längre ska agera som Bonus Pater Familias för att man inte längre får definiera manlighet på det sättet, hur ska vi då agera?

Frihetens pris

Hur stora friheter tål ett samhälle?

Jag läser Johannes Forssberg i Expressen. En intressant ledare om religionsfrihetens gränser. Jag har bloggat om just detta för några månader sedan, och har lovat ett par av mina läsare att komma tillbaka till diskussionen om de utmaningar vår syn på aborter idag står för. Kanske i morgon om inte migrationsfrågorna åter måste upp på bordet.

I en diskussion på twitter med Andreas Ericsson, VD och skribent på magasinet NEO, ifrågasätter jag hans omedelbara slutsats; att religionsfriheten ska omförhandlas eller inskränkas. Vi är sannolikt inte eniga kring vad detta skulle få för konsekvenser. Men oavsett detta är hans frågeställning berättigad. Och den måste kunna besvaras.

Man kan se religionsfriheten, liksom statens a-religiösa hållning, från (minst) två håll. Dels handlar det om rätten att tro på vad man vill, och kräva av staten att den accepterar konsekvenserna av min tro. Motsatsvis handlar det om rätten att vara fri från religiös påverkan, både från staten och från andra religiösa yttringar.

Det har funnits två olika liberala strömningar som betonat endera av dessa två varianter. Den nordeuropeiska/anglosaxiska som betonat religionen som en viktig kraft även i politiken. Och den syd/mellaneuropeiska som mer betonat att religionen är en privatsak som inte får påverka politiken. Sveriges liberala strömning, där Folkpartiet med sitt frisinne länge var en tydlig del, betonade den förstnämnda. Och även sedan frisinnet mer eller mindre försvunnit, antingen genom väljarflykt eller genom att allt färre omfattas av den synen på samhälle och politik, så har synen på religionen som en viktig frihet kommit att prägla det svenska liberala partiet.

Under modern tid har detta inte varit något större problem. En överväldigande merpart av den svenska befolkningen har mer eller mindre helhjärtat omfattats av en samhällssyn som haft sin grund i den "judisk-kristna-idétraditionen" för att tala med kristdemokratisk Alliansprosa. Religionsfrihetens båda sidor har hanterats. Ibland tack vare att den svenska kyrkligheten blivit allt mindre knuten till de religiösa dogmerna. Ibland tack vare att staten och de kyrkliga dogmerna vandrat hand i hand, utan att ifrågasättas.

Men något har hänt, och detta något kommer än mer att hända. Och det handlar om mångkulturens gränser.

Religionsfrihet är rätt obekymmersamt så länge alla omfattas av ungefär samma värderingsnormativ, oavsett religiös eller a-religös hemvist. Men vad händer när normativen krockar? Vem har tolkningsföreträde? När politiken som omfattas av merparten av medborgarna blivit för modernistisk för en del med en mer konservativ livshållning (som barnmorskan)? Eller då helt nya normativ kommer in med andra grunder för sin normativa hållning (där islam är det idag tydligaste exemplet med en helt annan syn på såväl samhälle som människa än den vi hittills delat)? Eller då det normativa komplexet ifrågasätts av subkulturer, oavsett vilka, och det saknas en gemensam sammanhållande grund för det fortsatta samhällsbygget?

Hur ska samhället hantera dessa utmaningar? Innebär det att statens normativa funktion blir viktigare inom de flesta samhällsområden? Eller klarar ett samhälle att fortsätta utvecklas med en minimal gemensam normativ kärna? Hur långt ska samhällets normativa funktion sträcka sig? Hur långt inne i den privata sfären kan man acceptera antingen en total frihet, eller krav på en statlig normering? (Jämställdheten är ett av de tydligaste exemplen, men absolut inte det enda. Där skillnaden är mindre mellan även de konservativa kristna och staten, men betydligt större mellan mainstreamislam och staten. Ska religionsfriheten omfatta islams uttryck om de gudagivna skillnaderna mellan den styrande mannen och den behagande kvinnan? Kan staten acceptera gudstjänstlokaler, som moskéer där kvinnor inte får vistas i mannens och gudens rum utan förvisas till en plats utanför? Innebär det en otillbörlig påverkan på såväl vuxna som medföljande barn? Eller är det en del av religionsfriheten?)

Barnmorskans kamp för att få vara barnmorska, men slippa aborter, är en tydlig skiljelinje inom vårt tidigare allomfattande normativ. Därför är det enkelt att göra intressant. Vi ser medvetet eller omedvetet gränsen mellan det vi är vana vid och det ovanliga.

Men de stora frågorna, och de stora utmaningarna, ligger inte där. De ligger mer i synen på vad ett mångkulturellt samhälle är, vilka friheter som är (guda)givna och vilka krav samhället rättmätigt ska ställa på alla sina innevånare, medborgare eller ej, oavsett religion, kulturell tillhörighet, eller annan grupptillhörighet.

Tänk om religionsfrihet enbart är möjligt i ett samhällle där nästan alla ändå omfattas av den dominerande religionens etiska och moraliska imperativ. Får den frågan ens ställas?

Vågar vi ens lyfta den diskussionen?

Ett tal som aldrig kommer att hållas...

Förra veckan sökte drygt 3000 människor asyl i Sverige enligt Migrationsverkets statistik. Siffrorna för 2015 börjar närma sig siffrorna för 2014, men ökningstakten den senaste tiden är brantare än 2015. Sannolikheten att vi går mot ett år med ett rekordmottagande är stor. Skulle den senaste veckans siffror stå sig, innebär det att ungefär 150.000 människor på årsbasis skulle söka sig till Sverige.

Just nu ser vi en enorm uppslutning kring flyktingsituationen i Europa. Människor välkomnar de som lyckats fly krigets fasor i främst Syrien. Viljan att hjälpa har plötsligt blivit enorm. Appeller om att inte bara öppna sina hjärtan, utan också sina hem, sina plånböcker och skänka av sitt överflöd strömmar. Människor ser nöden. Medmänniskor vill göra skillnad.

Den viljan måste tas på allvar. Men den räcker inte. Det räcker inte med att just nu öppna våra hjärtan. De flyktingströmmar vi idag ser kommer att kräva enorma samhällsförändringar. Men hittills har dessa förändringar lyst med sin frånvaro. Det finns en stor vilja från politiker att ställa upp för att manifestera solidaritet med dessa de mest utsatta. Men hur långt sträcker sig denna solidaritet? Och finns något parti och någon politiker som kan ta ledartröjan i den förändring som måste till.

För något måste göras. Och vi som är inne i politiken vet egentligen vad som borde göras. Men vem kan, vill och vågar ta i detta förändringsarbete? Därför har jag skrivit ett tal till den politiker som inte bara vill tala de fina orden, utan lägga en grund för en verklig förändring. Och det är fritt för vem som helst att använda det, utan några krav på vare sig ersättning eller erkännande.

Så låt oss börja:

Vänner. Den värld vi kände finns inte mer. För en del av oss verkar det ha varit ett ganska brutalt uppvaknande. Fast egentligen har vi både anat och vetat. Länge. Den arabiska våren blev aldrig någon riktig vår. Bakslag följde på bakslag. Iskalla vindar från totalitära system frös den demokrati som spirade. Och krig följde på krig.

Vi såg det redan då. Människor som började fly, söka sig en fristad från våldet och kriget, söka sig en framtid som kanske innebar att räddas från en säker död, från förtryck och från vardagens misär. När städer bombas sönder och samman, när till och med sjukhus och skolor blir legitima mål för dessa satans mördare, måste vi i de demokratiska staterna ta det ansvar vi lagt på oss själva: Vi måste stå upp för öppenhet. Vi måste stå upp för medmänsklighet. Vi måste stå upp för solidaritet med människor på flykt.

Och det har vi gjort. Jag ser med stolthet tillbaka på ett Sverige som varit öppnare, medmänskligare och mer solidariskt med flyende människor än något annat i Europa. Vi har låtit människor söka trygghet hos oss, vi har delat med oss av vårt välstånd och vi har låtit solidariteten väga tyngre än egenintresset.

Ni, mina vänner, har gjort enormt mycket. Ni har burit bördor. Ni är värda både respekt och tacksamhet. Ändå vill jag idag säga: Trots allt det ni gjort, räcker det inte. Vi lever i en ny värld. Och det kräver än mer av oss.

Därför vill jag idag be er ge mig mandat för att med de andra partierna samtala om den väg Sverige behöver välja för att fortsätta vara ett tryggt, öppet och solidariskt samhälle. Den vägen är inte enkel. Den vägen kommer att kosta på för varenda en av oss. Och jag kommer att öppet att redovisa vad jag menar att vi måste göra i denna internationella och nationella situation av nöd och utmaningar:

För det första: Hundratusentals nya svenskar behöver någonstans att bo de kommande åren. Vi måste starta ett nytt miljonprogramsprojekt. Vi måste börja bygga hus nu, och fortsätta i en ökande takt ända fram till dess behoven är fyllda.

Därför kommer jag att kräva att hela bostadspolitiken läggs om. Byggreglerna måste förenklas så att fler, enkla och billiga bostäder kan byggas snabbt. Ett snabbspår för nya byggplaner måste utformas. Marknadskrafterna måste få större inflytande över bostadssektorn.

I klartext betyder det att vi måste bygga fler enkla, billiga bostäder med lägre kvalitet. Vi kommer inte att kunna överklaga byggplaner på samma sätt som förut. Samhället kommer att förändras.  Risken finns att de nya bostadsområdena utvecklas till utanförskap och förslumning. Men idag handlar det om tak över huvudet, väggar till skydd och ett golv att ställa säng och stolar på.

Min förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan förbättra dessa områden. Men om vi idag slår in på den banan skapar vi enorma risker för att det välfärdens land vi en gång byggt, blir något annat. Utanförskapet riskerar att cementeras och bli norm. Social sammanhållning riskerar att bli skilda världar. Men finns någon annan väg?

För det andra: Arbete är grunden till välfärd, för oss som är födda här likaväl för de som kommit hit senare. Men med den arbetsmarknad vi idag har, saknas jobben för alldeles för många av de flyktingar som kommer hit. Trösklarna är för höga. De enkla låglönejobben för få. Om man inte ens kan få det första, enkla låglönejobbet är vägen oftare stängd för karriärer till de bättre jobben.

Riksdagens partier tillsammans med arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar att förändra detta. Vi måste förändra lagstiftningen kring arbetsrätten. Den trygghet som vi idag har när det gäller att riskera sitt arbete kommer att bli lägre när vi förändrar LAS. Vi måste förändra skatterna så att fler kan överleva trots att lönerna är lägre. Vi måste se över hur introduktionsbidrag och försörjningsstöd och andra bidrag måste anpassas till en ny situation. Vi måste tillsammans se över hur arbetsmarknaden ska fungera för att öppna för fler människor, ibland utan eller med kort utbildning och bristande språkkunskaper. Jobbet är nyckeln för välfärd, men en lika stor nyckel till integration.

Det samhälle vi nu bygger är annorlunda. Klyftorna kommer att öka. Sänker vi lönerna för att fler invandrare ska komma i jobb, kommer det att påverka oss alla, unga och gamla, men mest de som redan idag har minst. Förändrar vi introduktionsbidrag och försörjningsstöd för att klara av de ökande flyktingströmmarna, kommer det också att påverka alla andra som är i behov av samhällets stöd. Fler kommer att bli vad vi idag kallar fattiga. Levnadsstandarden kommer att bli lägre för fler.

Den väg vi därigenom vandrar är riskfylld. Jag upprepar: Vi riskerar att skapa en grund för utanförskap. Utanförskap kan leda till social oro. Social oro kan rubba samhällets grundvalar. Men vad är vårt alternativ? Att stänga våra gränser för människor på flykt? Att blunda och hålla för öronen för att slippa se och höra lidandet?

Var och en av er är en del av det sociala kitt som håller ihop ett samhälle. Det är genom era insatser, i föreningar och organisationer, i era familjer och nätverk, som kraften finns för att bryta en sådan utveckling. Jag kan inte göra mer än att vädja om att var och en av er blir en del av det nya samhällskontrakt som vi behöver skapa.

För det tredje: Vår välfärd sätts på prov. Resurserna till förskolan och skolan, till äldreomsorgen och sjukvården, till social omsorg och sådant som vi idag tar för självklart kommer att behöva ifrågasättas. Jag kräver att kommunerna och landstingen inte ska lida brist på ekonomiska resurser. Statsbidragen måste öka. Men kommuner och landsting måste prioritera. Det är slut med bidrag till lyxarenor och jippon. Det är dags för ansvarstagande för dem som behöver det mest.

Men inte ens det räcker.

Vi kommer att behöva prioritera mer. Det kommer inte att finnas resurser till allt. Vi har helt enkelt inte så många lärare och förskollärare, sjuksköterskor och läkare, undersköterskor och socialsekreterare som behövs. Jag kommer att kräva en storsatsning på utbildning av de grupper som är viktigast för välfärden. Men det tar tid. Och det är tid som saknas.

Därför måste du acceptera att den välfärd du tagit för given inte längre är det på samma sätt. Det kommer kanske inte att finnas stödpersoner till din son i skolan. Alla undersköterskor som vårdar din mamma med demenssjukdom kommer inte att ha den bästa utbildningen. Inte heller flyktingarna kommer att kunna tas emot som förr. Mottagandet måste både bli snabbare och enklare och inte ha den kvalitet vi skulle önska.

En av de debatter som nu förs är frågan om permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd. Mitt besked är: Det är en ickefråga. Från och med idag kommer alla uppehållstillstånd att vara tillfälliga. Det beror helt enkelt på att vi inte kommer att ha resurser till att göra så långtgående prövningar som vi vill. Integrationen kommer att bli lidande. Men det finns inga alternativ. Förhoppningen är att vi snart ska klara av att bestämma om uppehållstillstånd ska permanentas. Men vi är inte där idag.

Vänner, jag har pekat på några av de förändringar som måste göras. Det är inte allt. Men tre saker är tydliga:

Vårt land kommer att förändras.

Varenda en av oss kommer att bli påverkad.

Inte ens detta räcker.

En av de största utmaningarna är inte enbart politisk. Den handlar om värderingar, kultur och normer. Vi politiker kan göra en del. Men inte allt.

Vi måste skapa ett normativt system som är så starkt att det klarar av de utmaningar den nya invandringssituationen ställer på oss. Kravet på att den som kan arbeta, också ska arbeta ska bli ännu tydligare. Inget bidrag ska ges utan motprestation. Den som inte omfattar det svenska samhällets syn på demokrati, jämställdhet och människovärde har ingen rätt att gömma sig under den trygghet dessa värden ger. På samma sätt är det med de värden som byggde vårt land: Religionsfriheten är absolut. Tryckfriheten och tankens frihet likaså.

När människor flyr från andra samhällssystem, från andra normativa system, från andra kulturella system, kommer man att bära med sig dem även i det nya landet. Ingen av oss förändras över en natt. En del kommer inte ens att förändras över en livstid.

Därför är det viktigare än någonsin att vi står fast vi de ideal som en gång byggde vårt land starkt, och som burit det genom både freds- och krigsperioder i världen. Vår lagstiftning måste bli än tydligare i vad vi förväntar oss av de människor som söker vår trygghet, och vad som blir följden om man inte accepterar de värden som bygger vårt land.

Men det mesta av de normer, värderingar och den kultur som formar ett land byggs av människor och kontakter mellan människor. Inget politiskt parti, ingen politisk församling, inga beslutade lagar kan tvinga människor att mötas. Därför blir min vädjan här en vädjan om att ni ska söka upp den andre, möta henne i hennes vardag, visa honom vad det innebär att vara en del i det svenska samhället. Den uppgiften lägger jag på era axlar. Det är ert ansvar.

Och vi måste lyckas. Tillsammans. För alternativet är oacceptabelt. Vi kan inte släppa de värderingar som gjort vårt land öppet, demokratiskt, humanistiskt, fritt. Vi kan inte acceptera värderingar som gör skillnad på kvinnor och män, på deras rättigheter och skyldigheter, som kräver lydnad och underkastelse, som sätter olika värde på olika människor. Det spelar ingen roll om värderingarna är politiska, filosofiska eller religiösa. De hör inte hemma i vårt land.

Vänner, den värld vi kände finns inte mer. Morgondagen är för alltid förändrad. Vi står inför svåra vägval. Inget av dem är enkelt. Men för att ni ska kunna välja väg tillsammans med oss måste vi vara öppna om vad vi vill göra och vad vi förväntar oss av er. Bara då skapas grunden för den förändring som kan leda oss in i den framtid vi nyss inte trodde var sann.

---

 OK, jag inser att det är lite pekoralistiskt. Kanske är jag också för pessimistisk, både vad gäller resurser, risker och normativa system. Men jag blir rätt trött på tomheten bakom de många fina orden. Och bristen på konkretion om vad alternativen innebär.

Så istället för att se detta som ett tal som aldrig kommer att hållas, kan man också se det som en vädjan till partierna och deras ledare att berätta om vilka konkreta förändringar som krävs för att vi ska värna vår öppenhet, vår humanism och vår välfärd. Att fylla sina fina ord med konkret innehåll.

För det är väl det vi alla vill?