"Festen är slut – dags att dra"

Varför valdes egentligen Håkan Juholt till ordförande för socialdemokraterna? Och varför fick han gå?

Just nu intensifieras rosornas krig inom socialdemokratin. I går, när Malmö arbetarkommun sammanträdde, fattades beslut om att skicka en motion till kongressen om vinstförbud hos bolag som driver välfärdsverksamheter. Det var nära att mötet gick ännu längre. Med röstsiffrorna 46 mot och 36 för avvisade mötet ett förslag att förbjuda alla privata företag inom kommunala servicetjänster. Men 44 % av de närvarande ombuden ville alltså ha ett förbud för alla privata utförare av kommunala servicetjänster. Det skulle innebära en enorm förändring av det svenska samhället.

Nu sprids på otaliga socialdemokratiska bloggar Malmöbeslutet som om det vore en framgång för socialdemokratin. Nu är det dags att sätta ner foten. Nu ska de ge kapitalet på näsan. Nu stundar en framgångstid för socialdemokraterna.

Eller?

Det doftar valet av Håkan Juholt lång väg. En socialdemokrati som söker fotfäste i en tid man inte känner igen sig i. En socialdemokrati som blivit konservativ, som väljer gårdagens lösningar på framtidens utmaningar.

Håkan Juholt var sannolikt den politiker socialdemokraterna ville ha. Man ville ha en demagog, en som kunde elda massorna, en som kunde peka på skillnaderna mellan de onda kapitalisterna och de goda socialisterna. Men när demagogin krockade med verkligheten, var det verkligheten som gick segrande ur striden.

Och så kom Stefan Löfven.

Under ett drygt halvår har Löfven försökt hitta en väg framåt för det parti han leder. Vägen har hetat tystnad och ickepolitik. Det har handlat om att passa i de frågor som partiet någon gång måste ta i. Löfven har förstått sprängkraften i det han måste göra. Och han tvekar, och tvekar, och tvekar...

På ett halvt år har Stefan Löfvens tystnad lyft socialdemokratiska opinionssiffror med mer än 10 %. Men när politiken behöver bli mer än tystnad, börjar återigen fallet. Och frågan är vad som händer i framtiden.

När drevet mot Juholt pågick som bäst, skrev jag en blogg om framtiden för socialdemokratin. Om att det inte i huvudsak var Juholt som var problemet, utan partiet och politiken. Om de dryga 15 % som i vått och torrt säger sig vara socialdemokrater och som utgör den nuvarande bottnen för partiets opinionssiffror och de problem denna konservativa grupp innebär för förnyelsen av partiet. Jag har inga skäl att idag omvärdera det som då skrevs.

Stefan Löfven är inte ledare för ett parti. Han försöker leda flera. Men den outtalade frågan är vad som kommer att hända när Löfven en gång tvingas göra valet. Valet mellan de konservativa och förnyarna. Valet mellan tillbakablickande socialism och framåtblickande pragmatism. Valet mellan minnet av Erlander och Palme, och arvet efter Sahlin.

Väljer Löfven de konservativa, blir partiet nöjt, men väljarna färre. Väljer han de pragmatiska, riskerar han partisplittring. Och frågan är om de konservativa går till vänsterpartiet, eller bildar eget. Oavsett vilket, innebär det val som Löfven nu gör, en förändringspunkt inte bara för socialdemokraterna, utan för svensk politik.

Media: Sydsvenskan, AB, DN, SVD, Dagens Arena, SVT
Bloggar: S-bloggar