Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2012-09-22

Rätten att häda

Jag är kristen. Det är inget jag kan välja av och till. Min tro följer med mig som en oavtagbar ryggsäck, ibland tung att bära, ibland full av allt som behövs för det goda livet. Tron är vare sig något söndagsnöje eller någon snuttefilt. Den är en del av mig, en del av det jag är.

Tron är en och odelbar. Men med tron följer en syn på såväl Gud som människan, på världen och på livet efter. De flesta av alla dessa dogmer, normer och etiska rättesnören är sannolikt förändringsbara. Men förändringarna går långsamt, och det är bra. Tanke och eftertanke ska förankras i såväl trons historia som de tolkningar av trons alla skrifter som andra gjort under årtusenden.

Denna långsamma förändringstakt är inte alltid politisk korrekt. Vi lever i ett samhälle som förändras så snabbt att knappast någon hänger med. Tekniken och vetenskapen skapar helt nya framtider. Vår kunskap växer ständigt. Snabbare, fortare, högre.

Men även normsystemen förändras. Ibland går denna förändring lika snabbt som de tekniska landvinningarna. Ibland är de till och med drivna av tekniken och forskningen. När vetenskapen förändrar människans sätt att se på sig själv (till exempel att en man och en kvinna behövs för att göra ett barn som sedan kvinnan föder) förändras samhällets normer nästan lika snabbt. Men kyrkan släpar efter.

Och det är bra. Normsystem är inte heller något man kan välja och välja bort. De normsystem vi väljer påverkar inte bara oss själva utan hela samhället. Synen på man och kvinna, på vuxnas rätt till barn oavsett livsval, på familjen, på människans värde är alla frågor som är för stora att bestämmas av vetenskapens tekniska landvinningar. Etik, moral och normer är något annat än teknik och vetenskap. Att ändra snabbt är inte alltid rätt. Att släpa efter kan vara det radikala.

Dessa tankar far igenom mitt huvud när jag sitter på traktorn och putsar fårens beteshagar. Vilka normer ska gälla, och varför? Och frågan blir brännande i dessa dagar av Muhammedförolämpningar och tryckfrihetstal. Vilka normer ska gälla? Religionens eller demokratins? Eller är den ena en förutsättning för den andra?

När fotografen Elisabeth Ohlson Wallin visade sina fotografier av en naken Jesus var det många som ogillade det. Det var protester och krav på att de inte skulle visas.

Inte heller jag gillade bilderna. För mig handlade de inte om att Jesus genom bilderna tog parti för en svag grupp i samhället. Istället handlade bilderna om att sexualisera såväl Jesus som Guds kärlek. I ett samhälle där sex på många sätt tagit över all syn på kärlek, blir detta ett sätt att förminska och förvärdsliga Gud och den kärlek som är ofattbar. Men jag valde att inte protestera. Mer om detta till sist.

Nu protesterar muslimer runt om i världen mot filmer och bilder som visar profeten Muhammed i ofördelaktig dager. Och i västvärlden talar ledare såväl om rätten till tryckfrihet som behovet av respekt för de som tar illa vid sig.

Även i ett demokratiskt samhälle måste det finnas ett antal normer som är bestående, eller i vart fall förändras mycket långsamt. Synen på tryckfrihet är en sådan norm. Men vi ser även här konvulsionerna när det tryckta ordet inte längre är tryckt. Min blogg är ett typexempel på den nya tidens utmaningar kring tryckfrihet. Den existerar bara på nätet, och hur ska den då hanteras?

Ska vi då luckra upp tryckfriheten, bara för att fler människor kan ge sina tankar till känna, provocera, rentav häda, eller ska den värnas? Min egen uppfattning är klar: Tryckfriheten ska värnas så långt det bara går. Ett samhälles styrka mäts bland annat av hur den normsättande majoriteten klarar av att hantera de avvikande.

Här har delar av den muslimska världen fortfarande en väg att vandra. Det finns alldeles för mycket förtryck av oliktänkande, oavsett om det handlar om religion eller politik. Och det finns alldeles för lite frihet.

Hur ska då västvärlden agera? Stå upp för tryckfriheten? Kräva att tecknare, konstnärer, provokatörer visar respekt?

Tryckfriheten - självklart.

Respekt - det beror på.

I ett liberalt samhälle, där rätten att vara den individ du själv väljer är central, måste också respekten för den andre vara grundläggande. Den liberala individualismen gränsar till såväl egoism som egocentrism. Därför måste vår politik vara betydligt tydligare kring normer, moral och etik än månne andra partiers. Och här får religionen, märkligt nog, en central roll. Som bärare av mångtusenåriga normer, kan religionen bli en positiv kraft även i en sekulär världsuppfattning. Varför? Därför att de normer religionen bär på visat sig vara tillräckligt lagom (eller lagom lite) förändringsbara för att skapa förutsättningar för ett samhälle där varje människas unika värde ständigt är i centrum och som därför utvecklats till det samhälle vi idag lever i.

Men om kraven på respekt kan uppfattas som om stater och ledare kräver självcensur eller om det kan uppfattas som att vi har tryckfrihet, men... är detta kontraproduktivt. Vare sig frihet eller tryckfrihet är något värd om den omgärdas av ett samhälle där normen är censur.

Vi som tror, oavsett om det är på den Gud jag själv bekänner mig till, eller någon annan, måste acceptera att människor tror annorlunda, eller är helt indifferenta till religion. Vi måste till och med acceptera att det finns människor som vill förminska, förnedra, häda det vi tycker är heligt.

Och handen på hjärtat, nog är det så att den Gud som är allsmäktig, oändlig, ofattbar, klarar av att en människa bekänner sig till en annan religion än den rätta, helt struntar i religion och tro, eller till och med hädar. Det finns ju en tid efter tiden för Gud att hantera det. Då är det nog svårare för oss människor att orka strunta i att försvara den Gud som är allsmäktig, oändig, ofattbar.

Media: DN

Inga kommentarer: