Samhällets ansvar

Hanne Kjöller har i ett par krönikor tagit upp var gränsen för det offentliga går. Först var det nattis. Idag är det vem och för vad man ska ha rätt till viss kommunal assistans. Båda frågorna rör både konkreta och mer filosofiska frågor.

Frågan om nattis är självklart ekonomisk. Både för samhället och för den enskilde. Är det rimligt att samhället alltid ska ställa upp med barnomsorg? Till vilken kostnad som helst? Om alla kommuner blir tvungna att ha nattis, kan en persons nattarbete sysselsätta både personal på natten och kommande dag.

Men den har också en mer filosofisk sida. Vilket ansvar har vi för vårt eget liv och för våra barns liv? Är det självklart att en småbarnsförälder ska jobba kvällar och nätter? Och vad händer om inga andra jobb finns? Vilka nya krav ställer vi på oss som föräldrar om 24-timmarssamhället än mer genomförs? Vilken plats finns för barn och familj?

Det är enkelt att tänka sig en skiftarbetande ensamstående mamma som jobbar tre nätter i sträck. Innebär det att hennes barn ska tas om hand om det offentliga dessa tre nätter och efterföljande dagar? Är det rimligt att ett barn inte får se sina föräldrar på halva veckor?

Vilket ansvar har båda föräldrarna, och det nätverk som kan finnas runt? Vilket ansvar har arbetsgivaren att anpassa arbetet efter familjesituationen? Vilket ansvar har det offentliga?

Ser man bara till ekonomin är det kanske enklare. Men om man försöker belysa frågan ur ett helhetsperspektiv blir det svårare.

På samma sätt är det med ledsagandet, assistansen från kommunen. Med den information som ges i krönikan måste man fråga sig vilket samhälle vi är på väg in i. Hur kompensatoriskt ska samhället vara? Får det räcka med förskola, skola och försörjningsstöd, eller går gränsen någon annan stans?

Men den mer filosofiska delen, som Kjöller också berör, är vad som bygger ett samhälle. Alldeles för ofta i Sverige idag verkar det som om vi tror att det är den offentliga sektorn som bygger samhället starkt. Jag vill med eftertryck hävda något annat.

Styrkan i den offentliga sektorn bygger på styrkan i det civila samhället. Grunden för att den offentliga sektorn ska kunna jobba ligger i de värderingar, de normer, de etiska överväganden, som finns i det civila samhället. Det offentliga samhället står sig slätt om det utifrån sitt överifrånperspektiv ska försöka genomföra allt det goda som välutbildade tjänstemän och politiker övervägt.

Inte minst visar detta sig i de problem det offentliga finner i sitt arbete mot utanförskap och segregation. Det hjälper inte hur många socialsekreterare eller arbetsförmedlare som anställs. Förändringen måste komma inifrån. Det starka samhället, den goda välfärden, byggs genom de broar som människor själva bygger mellan varandra. Det offentliga kan bara vara ett stöd till, eller ett stopp för, sådana broar.

I nästan varje blogg försöker jag göra en lokal återkoppling till blogginnehållet. Så även här. Under den förra mandatperioden, under liberal ledning, sökte Örebro kommun att hitta vägar till denna svåra samverkan med det civila samhället. Den tiden är nu över. Det finns inte längre någon i kommunledningen som försvarar det synsätt vi försökte genomföra. Nu är det kommunen som gäller, oavsett om det handlar om arbetsåtgärder i Vivalla, byggandet av idrottshallar i samma områden (som ingen kommer att ha råd att använda), eller långsiktigheten i föreningsbidrag. Det offentliga perspektivet har tagit över.

På kort sikt kan det verka som samhället skulle bli bättre, ju mer det offentliga tar över. Kommunala politiker och tjänstemän kan ju vältaligt beskriva de beslut de tar och bevekelsegrunderna för dem. Men långsiktigt leder det till ett svagare samhälle. När det offentliga övergår från att vara en stöttande organisation, till det som ansvarar för det mesta i samhället, vittrar de band som knyter oss människor samman. Vi går från att vara medskapande, medansvariga, till att bli oansvariga klienter i den mäktiga patronens hand.

Media: DN