Föreningslivets förestående död

Jag sitter på min altan och skriver. Den sommarsol som lyste med sin frånvaro hela juli tar igen det med råge i augusti. Det är bra. Men inte som det borde. Tornseglarna svirrar fortfarande i luften. Men hos oss blev det ingen häckning i år. Ladusvalorna har just börjat på sin andra kull. I fjol var de redan inne på sin tredje så här dags. Det är bra. Men inte som det borde.

Jag kommer att tänka på det när jag läser DNs intressanta reportage om föreningslivets kris. Om det civilsamhälle som en gång var med och byggde Sverige som nu rämnar. Vilka orsaker det kan ha. Och vilka följder det kan få.

Temat är inte nytt. De traditionella föreningarna har haft det jobbigt under en längre tid. Ser man till Sveriges största rörelse - idrottsrörelsen - så minskar de flesta förbunden. Till och med det absolut största, fotbollen, har haft vikande siffror bland aktiva. Än värre är det på förtroendevaldasidan. Vem vill vara sekreterare, kassör eller medlemsansvarig idag?

Denna trend är inte ny. Men den har accentuerats. Professor Erik Amnå har studerat frågan. Likaså professor Lars Trägårdh, bland annat här i Forskning och Framsteg. Och så långt jag kan begripa så är denna trend en långsiktig förändring av hur vi svenskar förhåller oss såväl till oss själva och våra behov och önskningar som till andra människor och till samhället i stort.

Borta är intresset för det långsiktiga engagemanget. Borta är den solidaritet med andras väl och ve som en gång fick människor från en samhällsklass, en gruppering, att engagera sig i andras utveckling. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen - det moderna Sveriges fyra pelare - alla var de bärare av ett ideal, en vision om ett bättre samhälle för alla.

Du blev inte nykterist för att må bättre själv, du blev det för att hjälpa din granne att sluta supa.
Du engagerade dig inte i arbetarrörelsen för att få upp din egen lön, du gjorde det för att alla arbetare skulle få det bättre.
Du slet inte i rösträttsrörelsen för att värna din egen rösträtt, du gjorde det för att även andra skulle få den förmån du redan hade.
Ditt engagemang i frikyrkan stannade inte vid din personliga frälsning, du blev en del av en rörelse som satte socialt arbete - hemma och runt om i världen - i fokus.

Till dessa fyra pelare kan fogas en annan, med en speciell status: Bildningsrörelsen. Bildningen är central också för det civila samhället. Men bildningen är också en del av statens ansvar. Det finns både en civil sida av bildningen; från de gamla klostrens och kyrkans arbete till dagens folkhögskolor, liksom en statlig, byggd på grundskolans utlärningsmonopol.

Det var det civila samhället som en gång lyfte Sverige från att vara ett fattigt land med en enorm utvandring, till ett av världens rikaste länder. Det arbete Robert Putnam gjorde i Italien hade lika gärna kunnat vara en tidsstudie i Sverige. Från 1800-talets vertikala samhälle, till 1900-talets horizontella.

Men nu ifrågasätts detta. Och följderna kan bli enorma.

Jag har jobbat ideellt i tre av de fyra folkrörelsegiganterna. Frikyrkan, idrottsrörelsen och politiken. Och jag tänkte åter kort lyfta politikens speciella utmaningar och problem.

Redan i början av 2000-talet gick det att dra fram utvecklingskurvor för partiernas medlemsutveckling. För Folkpartiets del skulle det innebära att partiets sista medlem lämnade det sista medlemsmötet någon gång på 2020-talet. Och de andra partierna följde efter. Men långt innan dess skulle medlemstappet få allvarliga konsekvenser.

I mina analyser hade jag ett tydligt fel. Jag hävdade att valet 2014 skulle vara det sista valet för den demokrati vi idag känner. Helt enkelt för att det därefter inte skulle finnas tillräckligt många intresserade för de uppdrag som behövde besättas. De många pensionärerna skulle ha blivit för gamla. Men det har inte skett. Demokratin kämpar på. Ytterligare något val, kanske. Men risken för att min profetia var sann, men lite för pessimistisk, är uppenbar.

Runt om i Sverige tunnas demokratin ut. Allt färre vill bli medlemmar, förtroendevalda, politiker. Och partiernas interna liv, med styrelser, kommittéer, arbetsgrupper - lever ett än tuffare liv. Och medan det i den svenska demokratins barndom var samhällets tydliga företrädare som befolkade partierna, blir de idag allt sällsyntare.

Hela denna utveckling får konsekvenser. Partierna blir allt mindre representativa. De som finns i partierna riskerar att bli allt mindre kompetenta i styrning och ledning. Det ideologiska arbetet förtunnas. Och till slut kommer det inte heller i de större kommunerna att finnas människor som är villiga att ta ett politiskt uppdrag. Den utveckling vi ser i småkommunerna idag, där allt fler styrelser, nämnder och andra förtroendeorgan läggs ner, kommer att komma också till storkommunerna.

(Att detta kan vara positivt är en annan fråga. Det handlar mest om att vara proaktiv - att vilja förändra den politiska organisationen för att man har en vision om ett annat, bättre demokratiskt styrsystem. Det handlar inte om att vara reaktiv - att lägga ner en nämnd för att man inser att man inte har någon kompetent ordförandekandidat eller ens tillräckligt många människor för att befolka nämnden...)

Politik är inte enbart, eller ens i huvudsak, något man kan gå in och ut i. Politik är inte en kopia av "Missing People". Demokrati förutsätter långsiktigt engagemang, kompetens, kunnande, och en vilja av att vara en del av något som är större än dig själv.

(En annan parentes... Partiernas utveckling till att i huvudsak vara kampanjorganisationer är ytterligare ett svaghetstecken som riskerar denna utveckling. Men det är en annan fråga som vi kan återkomma till.)

När inte längre partierna förmår att vara representanter för några andra än sig själva, när de förtroendevalda upplevs som obsoleta/inkompetenta/meningslösa, kommer det demokratiska systemet att krackelera.

Och frågan är vad som kommer istället.

Bortom partiledardebatten

Måste politiken alltid göra mer?
Är mer alltid bättre?

Som vanligt är frågorna fler än svaren efter en partiledardebatt. Jag ska omedelbart erkänna att jag inte tittade på hela. Jag började i stor stil, var en av dem som hickade till av Åsa Romsons beklämmande jämförelse, insåg som vanligt att det finns vissa; Björklund, Sjöstedt, Lööf, som är bra debattörer och som kan hantera formatet, men tappade snart intresset.

Och då är jag ändå proffs på politik. Jag undrar hur många medelsvenssons som tog sig igenom 2 timmar debatt?

Formatet är ett uppenbart problem. Åtta partier, massor av ämnen, inga vettiga replikskiften och programledare som avbryter skapar ingen bra grund för vare sig förståelse för demokrati, politik eller det politiska hantverket. Åsa Romsons jämförelse visar mer på hur tunn och ytlig politiken blivit. Det gäller att hitta de ord som går igenom mediebruset. Ibland fungerar det, som när Björklund humoristiskt jämför s-samhällets syn på avundsjuka och sexualdrift. Och ibland går det som för Romson käpprätt åt skogen.

(Romsons uttalande tycker jag handlar dels om politikens förytligande, men lika mycket om den brist på bildning och bildningsideal som är en av Sveriges stora utmaningar. Romson må vara disputerad, men kunskap och bildning är inte ens två sidor av samma mynt. Det handlar mer om att kunskapen må vara myntet, men bildningen är vad man använder det till. Och en bildad människa skulle aldrig ens komma så långt så att man tog jämförelsen mellan flyktingkatastrofen på Medelhavet och det koncentrationsläger som fått bli den viktigaste symbolen för det systematiska utrotandet av judar, i sin mun...)

Men som vanligt saknas det som för mig skulle få mig att lägga barnen lite tidigare, gå ut med hunden lite senare och inte brygga en kanna te till mitt i sändningen. Men då krävs också ett helt annat produktionsformat.

För den stora frågan är: Vilket samhälle vill de olika partierna bygga? Och på det ges inga svar. Istället blir det som alltid i svensk politik detaljerna som skymmer. Den som är bäst på att svara snärtigt på en detaljfråga vinner poäng. Den som har ett konkret förslag på hur politiken ska lösa ytterligare en fråga, vinner poäng.

Men är det så självklart? Speglar egentligen inte synen på att politiken alltid ska göra mer, den bild av det socialdemokratiska folkhem som vi alla fortfarande är en del av? Den kollektivistiska individualism som Lars Trägårdh beskriver, där staten ska ta hand om allt så att jag själv bara behöver göra det jag själv verkligen vill?

Ju äldre jag blir, desto mer har jag börjat ifrågasätta denna samhällssyn. Och det av två orsaker.

För det första tror jag inte att ett samhälle kan hålla ihop om de två ytterligheterna, jagets egocentrering och statens maktmonopol, blir de enda två kvarvarande aktörerna i samhället. Det som nu sker i Sverige är, enligt min mening, ytterligare ett steg på den väg som vandrats i över hundra år där civilsamhället blivit beskuret på både mening, innehåll och verksamhet och där staten och det offentliga tagit över allt mer, från framtagandet av offentliga generella värdegrunder (en helt orimlig hållning som jag kommer att blogga om någon gång under rubriken "När partierna blir kyrkor") till ren verksamhet (som idrottsaktiviteter eller härbärgen för EU-migranter).

Det finns två risker med detta. Dels är frågan om ett samhälle kan hålla ihop om det inte finns kopplingar mellan människor utanför den offentliga sektorns sfär. Det är de informella banden, som ibland knyts bara för att man tvingas göra det man egentligen skulle vilja välja bort, som skapar ett långsiktigt hållbart samhälle. Tron på att staten genom att professionalisera det ideella skulle kunna ta över denna roll, är sannolikt mer religiös än pragmatisk.

Det andra handlar om statens maktposition. Att överlåta allt mer, även av det som tidigare var ideellt, till det offentliga är väl bra så länge staten är god. Men vad händer med den minoriteter som inte tycker staten är god? Och vad händer om staten någon gång visar sig vara ondare än vad vi trodde? Vilka motkrafter finns mot det offentligas övermakt?

Det går inte att jämföra Sverige och Ryssland på något sätt. Men ett av Rysslands historiska problem är avsaknaden av detta ideella engagemang, den medelklass på vilket även vårt folkhemsbygge vilat. Robert Putnam jämförde i sina studier av civilsamhället och det övriga samhällets utveckling norra och södra Italien. I norra Italien fanns banden över klassgränser och mellan människor av olika ursprung. I södra Italien var det bara band uppifrån och ner. Från maffians patroner till hantlangarnas klientställning.

De senaste hundratalet år har Sverige varit något av en idealbild av det norditalienska civilsamhällsbygget. Ryssland har å andra sidan varit nidbilden av det syditalienska patron/klientförhållandet. Men det är ingen självklarhet att norra och södra Italien ska ha utvecklats olika. Liksom Sverige och Ryssland. Det beror helt enkelt på vilka vägval människorna tar, i sina roller i staten, föreningarna, familjerna, kyrkorna, företagen...

Sverige är inte vaccinerat mot en utveckling mot ett annat samhällsbygge. Tilltron i samhället över alla klassgränser och bakgrundsskillnader måste vinnas åter varje dag, precis som demokratin. Även om vi har en månghundraårig tradition att vara självständiga ner på individnivå, är inte den lyckliga vägen in i framtiden utstakad.

Ofta önskar jag att partiledardebatterna skulle innehålla någon debattör som på frågan: "Vad tänker ni göra för att lösa det problemet?" svarade: "Det är inte politikens uppgift. Vi tycker inte att den politiska sfären ska göra mer. Vi tror att samhället skulle bli bättre om medborgarna fick lite mer att säga till om och ibland faktiskt tvingas göra mer själva istället för att bara peka på staten och säga att det där är ert ansvar. Vi tror på en stark stat där det behövs. Men staten kan och ska inte ta över mer än nödvändigt. Och där har Sverige idag gått för långt. Samhället byggs faktiskt av människorna, enskilda, organiserade, i företag och föreningar. Där finns växtkraften. Där finns framtiden!"

Men det är väl en nåd att enbart stilla bedja om.

Var går gränsen för det offentligas ansvar?

När Folkpartiet ska söka liberalismens framtida utmaningar är en breddning av partiets politik inom de områden som både är intressantast för medborgarna och har störst politiskt tyngd av högsta prioritet. Folkpartiet har under lång tid av olika skäl ställts vid sidan om många ekonomiska och välfärdspolitiska frågor.

De arbetsgrupper som nu ska jobba kommer att hantera väl kända frågor. Med ett tydligt undantag.

Jag är utsedd som ordförande i den grupp som har ett uppdrag att formulera en politik under den något svårtydda rubriken ”Välfärdssamhället och välfärdsstaten”. Rubriken rymmer i vid mening gränssnittet mellan det civila samhället å den ena sidan, och den offentliga sektorn å den andra.

Bristen på kunskap om det civila samhället är stor, framförallt i den offentliga sektorn. Trots, eller möjligtvis tack vare, att Sverige är ett av de länder där civilsamhällets grundläggande strukturer såväl skapat som skapar grunden för den välfärdsstat vi idag tar för självklar, lyser bristen på insikt och kunskap om civilsamhället igenom när dagens politik formuleras.

Det starka välfärdssamhället har under 1900-talet omformats till en välfärdsstat. Även om folkhemmet lyckligtvis aldrig blev något mer än en socialdemokratisk dröm, omfattas idag många av idéerna av såväl medborgare som partier. Den offentliga sektorn har tagit över och lagt under sig funktioner civilsamhället tidigare ansvarade för. Till största delen har utvecklingen varit av godo. Men frågan är hur denna välfärdsstat klarar framtidens utmaningar.

Det finns en betydande risk att den offentliga sektorn i det läge den befinner sig i idag, med ökande behov, tydligare krav från medborgarna och fler möjligheter till högre välfärdskvalitet kombinerat med en betydande resursbrist, ser civilsamhället som en ersättning för den välfärdsproduktion man själva inte längre klarar. Civilsamhällets alla ideellt engagerade blir de som ska lösa problemen när de professionella inte längre klarar det. Civilsamhället blir en ersättningsproducent för politiskt fattade, inte fullt finansierade, beslut.

Denna syn på civilsamhället finns på alla samhällsnivåer. Lokala beslutsfattare ser frivilligkrafter som ersättning för det omsorgsarbete äldreomsorgen inte längre klarar. Regionala politiker villkorar bidrag med att föreningar följer samma direktiv som förvaltningarna. Och när regeringen på DN-debatt berättar om sin integrationspolitik blir synen på civilsamhället instrumentell. De ideella krafterna ska ” bidra till ett värdigt flyktingmottagande” oavsett om det är fadderfamiljer eller idrottsverksamhet.

Men civilsamhället är inte sprunget ur politiken. Det är inte heller en utförare av politiska uppdrag.

Civilsamhället är däremot grunden för hela samhället. De politiska partierna är inte utväxter ur den offentliga sektorn. Istället är de själva representanter för en del av civilsamhället. Och lika lite som den offentliga sektorn kan eller ska bestämma över de politiska partiernas syfte, ideologier eller verksamhet, lika lite bör övrig ideell sektor belastas av offentliga direktiv.

När Fredrik Reinfeldt som nytillträdd statsminister nämnde civilsamhället i sin första regeringsdeklaration var det en händelse av enorm betydelse. När samma regering skapade Överenskommelsen med det civila samhället inom den sociala sektorn, byggdes grunden för något nytt. Tyvärr fortsatte inte Alliansregeringen det bygget, Överenskommelsen fick aldrig det genomslag den förtjänade, framförallt inte lokalt och regionalt. Efter regeringsskiftet ökar riskerna för bakslag än mer.

Skillnaden i syn på civilsamhället mellan liberalernas positiva syn på civilsamhällets frihet och självständighet, och den politiska vänsterns vilja till styrning och detaljreglering skapar ökade risker för en större politisk styrning av civilsamhället, och därmed en försvagning av det långsiktiga, ideella engagemanget.

Vår utmaning står därför i att finna långsiktigt hållbara spelregler i gränssnittet mellan civilsamhället och den offentliga sektorn. Det handlar om traditionella bidragssystem. Men det handlar också om hur civilsamhället kan bli en självständig aktör och leverantör av välfärdstjänster. Det måste finnas nationella, stabila regler kring såväl sociala företag, Ideellt-Offentligt-Partnerskap som andra ännu oprövade lösningar, och det måste finnas en lokal förståelse för civilsamhällets värde och självständighet.

Men: Civilsamhällets viktigaste uppdrag är att möta de utmaningar våra värderingar står för. Demokrati, jämställdhet, öppenhet och människovärde grundläggs vare sig av eller i kommunala förvaltningar eller privata bolag. De har istället sin bas i de gemenskaper där människor möts, samtalar och bryter åsikter. Det må gälla migration, integration, klimatmedvetenhet, internationell solidaritet eller jämlikhet. Det är i civilsamhället värderingar skapas och växer.

1900-talet karaktäriserades av ett långtgående förstatligande av civilsamhällets roll. Vi har sannolikt nått vägs ände i den utvecklingen. För att värna en långsiktig stabil välfärdsstat, krävs ett starkare civilsamhälle, där värderingar föds och stärks, och där människor möts och växer.

Det finns tydliga politiska skillnader i hur vi ser på civilsamhällets roll och uppgifter. Sveriges liberala parti har under hela 1900-talet varit en tydlig representant för de ideella krafterna i svensk politik, i konflikt mot både vänster- och höger-krafter. Det är dags att Folkpartiet återtar den rollen.

Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.

Från WE till ME till ...

Idag höll jag föredrag på Rotary. Tillsammans med min vän och medarbetare Jerker. Vi pratade om det civila samhället, de medlemslösa föreningarna med tonvikt på partierna, och om det är en fara för demokratin.

De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.

Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.

I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.

Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.

Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.

Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.

Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?

Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.

Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.

Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.

Men det finns också ett Ja i detta.

Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?

Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.

En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:

Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:

Men jag tror inte på det. Istället handlar det om att skapa en ny framtid, att lösa morgondagens utmaningar med morgondagens lösningar. Vi ska inte gå från WE till ME och tillbaka till WE igen. Min egen bild av den förändring vi behöver göra ser istället ut så här:

Och för mig som socialliberal, frisinnad, med fötterna i den liberala svenska frikyrkoliberalismen, är en sådan förändring av funderingar och tankesätt nödvändig.

Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.

Utan ledning

Jag läser i lokalmedia om problemen med elithallen i Hjärstaskogen. Nu ska man ut och kolla av marknaden med privata aktörer för att se om den går att bygga. Kritiken mot placeringen i den skyddsvärda skogen mellan Nya Hjärsta och Vivalla är hård. Och svaren på de problem som elithallen kommer att orsaka är få. Parkeringar, trafik, natur, boendemiljö... - det finns inga svar och de som ges är ibland märkliga.

Som den om träden som ska huggas i skogen. Där lovar socialdemokraterna att de ska ersättas. Det är rätt (o)roligt egentligen hur politiker tror sig kunna lura människor. För hur ska man kunna ersätta en skog som man huggit ner och byggt? Var ska träden planteras? På gatorna? På taket på elithallen? Nån annan stans runt staden??? Och vad har löftet om nya träd (som bl.a. Lena Baastad och Björn Sundin lovat Nya Hjärstaborna i ett flygblad) då för betydelse? Ingenting! Det är ett meningslöst löfte som har till enda syfte att vilseföra.

Problemen med elithallen visar med all önskvärd tydlighet på problemen för den nuvarande kommunledningen. Den är fantastisk på att styra media och skapa mediala utspel. Men den saknar total kompetens att leda en kommun. Och det är nog inte ens det den vill. Det viktiga är att ha makten, inte att använda den. Det viktiga är att se till så man kommer rätt ut i de utspel man gör, inte vart kommunen är på väg.

Låt mig ta tre konkreta aktuella exempel på hur denna kommun saknar ledning:

1)
Idag fick vi information om budgetförutsättningarna för de kommande åren. Det ser inte så bra ut. Resultatet i år beräknas bli 80 miljoner fast det behövs 130 miljoner för att klara av investeringarna. Kommunkoncernen lånar 2,5 miljarder, varav 1,4 miljarder är för kommunal verksamhet. Det är en ökning från nära noll (0) kronor när Lena Baastad tog över 2010, till nästan 2 miljarder när hon får sluta som kommunstyrelseordförande efter valförlusten 2014. Lena Baastad har under sin tid satt varje örebroare i skuld till bankirerna med 15.000:- kronor. Du, och du och du och du och du har en skuld på 15.000:- kronor som du inte beslutat över. Dina barn och barnbarn har det. Dina föräldrar och farföräldrar likaså.

De kommande åren riskerar kommunen mångmiljonunderskott. Vidlyftiga löften ställs ut, men resurserna saknas. Besparingsbehovet för 2014 kan mellan tummen och pekfingret beräknas till minst 150 miljoner kronor, men då har inte löften om exempelvis heltider kunnat uppfyllas. Inte heller investeringar i elithallar, vindkraft, järnvägar eller andra s-löften...

Lena Baastad och hennes kommunalrådskollegor har inte koll på ekonomin. Kommunen saknar ledning, vet inte vart den ska. Men de styr ju, och kommer rätt ut medialt med sina satsningar på än det ena, än det andra...

2)
Idag besökte jag IUC (Ideellt Utvecklings Center) för att lyssna till ett antal föreningar inom det sociala området. Bilden de gav stämmer väl överens med de flesta andra föreningar jag träffar.

När Folkpartiet styrde hade vi en klar bild av vart vi ville med samverkan med det civila samhället. Vi skapade dialogmöten, vi sökte kontaktvägar, vi var närvarande och tillgängliga och vi respekterade det civila samhällets egenart.

Nu får vi höra om en kommunledning som inte finns, som inte tar kontakt, som inte för dialog utan som envägsinformerar, som förnekar det civila samhället dess egenart och som på ett överhetssätt vet bäst om allt.

Det är Lennart Bondeson som är ansvarig för civilsamhället. Men inte heller han eller hans kommunlarådskollegor har någon koll på vart han vill med jobbet. Istället handlar det om att komma rätt ut medialt. Det är bilden av politiken, inte den förda politiken i sig, som är viktig...

3)
Jag lyssnade med intresse till en jämställdhetsdebatt på kommunfullmäktige i mars. Om hur kommunledningen nu hanterar, eller ickehanterar, jämställdhetsfrågorna. Det verkar som om den enda jämställdhetssatsningen idag handlar om ovillkorlig rätt till heltid (ofinansierad...). Allt annat har glömts. När radio Örebro vill att Björn Sundin ska debattera frågan i radion är han plötsligt inte intresserad av media. Och skälet är självklart - han skulle ju inte komma rätt ut medialt.

Men jämställdhet är mer än heltider. Jämställdhet för kommunen borde i första hand handla om det som kallas jämställdhetsintegrering, eller hur kommunen möter sina medborgare med en service som är oberoende av könet på den som behöver servicen. Men där verkar det idag inte ens finnas en politiker i kommunledningen som vet hur ordet uttalas...

Och även när det gäller jämställdheten i den egna organisationen, där arbetstider är ett exempel, men inte det enda, finns idag ingen ledning. Vad vill Örebro kommun med sitt jämställdhetsarbete? Ingen vet idag, eftersom det inte finns någon som leder arbetet, ingen som pekar ut vägen, ingen som tar ansvar.

Jag kunde fortsätta i oändlighet. Vad vill sossarna med skolan? Vad vill de med äldreomsorgen? Vad vill de med förskolan? Vad vill de med valfriheten? Vad vill de överhuvudtaget?

Det är skillnad på att leda och att styra en kommun. Det är ännu större skillnad på att leda en kommun och att sitta i en kommunledning. Dagens majoritet sitter i en kommunledning. Men de vare sig styr eller leder. Det finns inga strategier. Det finns ingen struktur. Det finns ingen som visar vart man vill. Det finns ingen som tar något ansvar.

Men det spelar ju inte så stor roll. Bara man kommer rätt ut i media....

Media: NA, SR

Italien, Vivalla och sossarna i Örebro

Den välkände forskaren Robert Putnam har i flera texter beskrivit skillnaden mellan södra Italiens fattigdom och norra Italiens rikedom. Mycket ligger i hur den civila sektorn fungerar. Förenklat kan man säga att det beror på hur människorna i samhället är sammankopplade.

I norra Italien handlar det om horisontella relationer. Oavsett vilken annan status människorna har i samhället så finns det kopplingar mellan dem. En direktör och en lagerarbetare kan sjunga tillsammans i samma kör, som exempel. Alla dessa horisontella relationer skapar förutsättningar för både ett stabilt samhälle och för tillväxt. Om du har en bra idé som du behöver pengar för att utveckla, kanske din kollega i din stämma i kören kan hjälpa dig. Om du har problem med något företag, kan någon annan hjälpa dig, och om du har problem med kommunen kan du ta upp det med kommundirektören, som ju också sjunger i kör. Detta skapar stabilitet och bygger förtroendekapital mellan människor som trots allt är varandras jämlikar. Man inser sitt ömsesidiga beroende.

I södra Italien är det precis tvärsom. Där handlar det om de vertikala relationerna. Om en man, eller en styrelse, som gör andra människor beroende av de högas gunst. Man bygger inte relationer mellan människor från olika bakgrunder, och därmed saknas såväl förutsättningar för stabilitet som för tillväxt. För om du har en idé att utveckla, finns ingen du kan fråga. Det är bara att gå med mössan i handen till chefen. Och om du har problem med ett företag, är det sannolikt den chef du själv är beroende av eller en av hans närmaste som äger det. Alla dessa vertikala strukturer skapar också konflikter, eftersom det inte byggs några relationer mellan några människor oavsett nivåer. Det finns ett fint ordpar för detta också: De som styr - patronerna. De som tar emot - klienterna.

När vi i Folkpartiet styrde försökte vi hitta vägar att stärka de horisontella strukturerna. Skälet var enkelt. Den civila sektorn kommer alltid att finnas, men frågan är vilken form av civil sektor som finns. Och alla aktörer inom den civila sektorn är inte goda. Både Frälsningsarmén, Röda Korset och motorcykelklubbar och brottssyndikat är delar av denna sektor. Då gäller det att hitta vägar att stärka sådana som Frälsningsarmén och Röda Korset. De är också motkrafter till de sämre delarna av civisamhället.

Vi jobbade alltså strukturerat och strategiskt med frågorna kring civilsamhället. Det handlade lite om det stora, och mycket om det lilla. Mest handlade det om att skapa en förtroendefull samverkan mellan oss som företrädare för den offentliga sektorn, och så många som möjligt av de traditionellt organiserade inom den civila sektorn. Vår överenskommelse med den civila sektorn, och vårt arbete med den, låg till och med före regeringens arbete.

En av de frågor vi jobbade med handlade om Vivalla. Tillsammans med stiftelsen Cesam startade vi ett arbete i Vivalla för att hitta vägar att stötta de horisontella strukturerna, projektet Dynamo. Vår tanke var att det på sikt skulle stärka Vivallabornas egna möjligheter att skapa sin egen framtid. Vi trodde helt enkelt att Putnam hade rätt. Ett samhälles styrka byggs inte uppifrån och ner, utan mellan människor med kontakter hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner och ner och upp.

När socialdemokraterna tog över, var ett av de första besluten de fattade att avsluta Dynamo. Och deras syn på det civila samhället visades med all tydlighet. Istället för civilsamhälle, kommunaliserade de hela projektet. Det offentliga tog över. Sedan har det bara fortsatt.

I valrörelserna 2010 och 2011 var Lena Baastad och hennes kompisar ute i Vivalla och lovade runt om allt vad politikerna skulle göra för Vivallaborna. De lovade en föreningsgård åt alla föreningar. De lovade tryggt boende och låga hyror hos ÖBO som aldrig skulle sälja något. Och de lovade jobb åt Vivallaborna.

Och nu ska de leverera. Men det blir så fel. Ingen föreningsgård, utan en elithall. Ingen trygghet med låga hyror hos ÖBO, utan kraftiga hyreshöjningar efter de omfattande upprustningar som sker. Och jobben kommer inte. Kanske det blir några projektjobb.

Det är allvarligt. Men det allvarligaste är att de sjösätter en struktur som långsiktigt kommer att försvaga både Vivalla och hela samhället. Det handlar om att skapa fler vertikala strukturer, istället för fler horisontella. Vivallaborna görs beroende av socialdemokraternas godhet. Det är de socialdemokratiska ledarna som levererar och Vivallaborna som tar emot. Lena lovar att hon fixar jobb. Vivallaborna tar emot. Björn lovar att han fixar en hall som ska integrera Vivalla. Vivallaborna tar emot. Lena Baastad och Björn Sundin blir patroner, Vivallaborna blir klienter.

Därför är det otroligt positivt att några Vivallabor nu tar ett eget initiativ och funderar på att starta ett eget parti. De har förhoppningsvis insett att deras egen framtid ligger i deras egna händer och inte i händerna på någon politiker i Rådhuset.

Media: NA, SVT

Civilsamhället i fara

Folkpartiet i Örebro har länge drivit frågan om att samverka med civilsamhället.

Och redan där ropar de flesta HJÄLP. Vad är civilsamhället? Och vad är "samverka med"? Nu ägnar han sig åt sånt där politikersnack igen.

Så är det. Civilsamhälle och "samverka med" är politikerspråk. För oss som är inne i det hela är det enkelt att förstå. Men för många är det mindre självklart.

Civilsamhälle är egentligen allt det som inte är privata företag eller offentig sektor (stat, kommun, landsting). Det är föreningar, nätverk, familjer, - alla möjliga och omöjliga kombinationer av människor. Det är kyrkor och idrottsföreningar. Det är miljörörelsen och teaterföreningar. Det är politiska partier och skatearna. Det är familjer och feminister.

Samverkan med betyder något annat än samarbete. Men varför behöver man tydliggöra det? Skälet är enkelt. Under de senaste dryga hundra åren har det offentliga tagit över uppgift efter uppgift från det civila samhället. Hela vår välfärdsstat är byggd på en offentlig sektor som tagit över civilsamhällets uppgifter, professionaliserat dem och gjort dem bättre. Fattigvård blev socialtjänst. Kyrkornas skolor blev folkskolor. Stiftelsen Mjölkkannan (?) blev BVC.

Men sedan 20 år har något hänt. På 1990-talet insåg de flesta att den offentliga sektorn slagit i taket. Man kunde helt enkelt inte ta in mer pengar i skatt för att fortsätta ökningen av den offentliga sektorns uppdrag. Sedan vände utvecklingen. Allt fler kommuner och landsting började försöka föra över sådant som tidigare varit kommunalt till föreningar och andra. Skälet handlade mest om att spara pengar. Föreningarna skulle göra samma jobb som kommunen, men till ett lägre pris. Det offentliga satte sig helt enkelt på civilsamhället. Och så har det fortsatt.

Den utvecklingen ville vi bryta. Därför började vi samverka med den civila sektorn. Som två jämbördiga parter. Med dialog som grund och med respekt för varandras olikheter. Med Folkpartiet i spetsen jobbade vi fram en överenskommelse med den civila sektorn. Vi lovad bland annat att jobba för långsiktighet i våra relationer. Vi skulle jobba med respekt för civilsamhällets egenbestämmande. Och så vidare. Och vi jobbade med alla partier. Vänsterpartiet fick vara med. Socialdemokraterna likaså. Den breda förankringen var viktig för långsiktigheten, menade vi och civilsamhället.

Vårt arbete gav internationellt genomslag. Örebro kommun blev en föregångskommun. Men nu har något hänt.

Den nya majoriteten har plötsligt glömt det mesta som står i överenskommelsen. Långsiktigheten är borta. Alldeles för få vet vilka bidrag de får, när de får dem, vilka regler som gäller och hur spelreglerna ser ut. Bidrag minskas eller tas bort. Det är illa.

Än värre är det med respekten för olikheten. Föreningarna är inte kopior av kommunen och ska så inte vara. Men det verkar som den nuvarande majoriteten tycker att man ska kunna ställa samma krav på en ideell organisation som på en professionell kommuntjänsteman. Det är illa.

Men det värsta är sannolikt att dialogen helt upphört. Det finns inte längre någon politiker som driver frågorna om samverkan med det civila samhället. Frågan glöms och stoppas undan. Ingen prioriterar längre. Beslut som tidigare förankrades brett, landar plötsligt på kommunstyrelsens bord.

Som i morgon då KS ska fatta beslut om att stötta Ideellt Utvecklingscentrum ett år till. Fast kommunen prutar på ansökan och struntar i långsiktigheten. Ett år. Vad kommer efter? Vem vet? Var finns dialogen? Var finns den politiska bredden? Ingen vet.

Örebro är inte längre någon förebild för jobbet med den civila sektorn. Det arbete som är gjort håller på att falla i glömska eller återskapas till det som var förut, då politikerna körde över föreningslivet. Det är illa.

För det är en stark civil sektor som skapar grunden för det stabila samhället. Det är alla de oprofessionella kontakterna mellan människor med olika bakgrund: i föreningar, i nätverk, i grupper, i familjer, överallt, som bygger samhället starkt, som skapar värderingsgrunden för allt det vi sedan gör i kommunen och den offentliga sektorn. Det är när den arbetslösa mannen möter den kvinnliga direktören i kyrkokören som samhällsväven stärks.

Det glömmer socialdemokraterna. De är ju samhällsbyggare. De vet ju alltid bäst. De har ju kontrollen.

Eller...

Samhällets ansvar

Hanne Kjöller har i ett par krönikor tagit upp var gränsen för det offentliga går. Först var det nattis. Idag är det vem och för vad man ska ha rätt till viss kommunal assistans. Båda frågorna rör både konkreta och mer filosofiska frågor.

Frågan om nattis är självklart ekonomisk. Både för samhället och för den enskilde. Är det rimligt att samhället alltid ska ställa upp med barnomsorg? Till vilken kostnad som helst? Om alla kommuner blir tvungna att ha nattis, kan en persons nattarbete sysselsätta både personal på natten och kommande dag.

Men den har också en mer filosofisk sida. Vilket ansvar har vi för vårt eget liv och för våra barns liv? Är det självklart att en småbarnsförälder ska jobba kvällar och nätter? Och vad händer om inga andra jobb finns? Vilka nya krav ställer vi på oss som föräldrar om 24-timmarssamhället än mer genomförs? Vilken plats finns för barn och familj?

Det är enkelt att tänka sig en skiftarbetande ensamstående mamma som jobbar tre nätter i sträck. Innebär det att hennes barn ska tas om hand om det offentliga dessa tre nätter och efterföljande dagar? Är det rimligt att ett barn inte får se sina föräldrar på halva veckor?

Vilket ansvar har båda föräldrarna, och det nätverk som kan finnas runt? Vilket ansvar har arbetsgivaren att anpassa arbetet efter familjesituationen? Vilket ansvar har det offentliga?

Ser man bara till ekonomin är det kanske enklare. Men om man försöker belysa frågan ur ett helhetsperspektiv blir det svårare.

På samma sätt är det med ledsagandet, assistansen från kommunen. Med den information som ges i krönikan måste man fråga sig vilket samhälle vi är på väg in i. Hur kompensatoriskt ska samhället vara? Får det räcka med förskola, skola och försörjningsstöd, eller går gränsen någon annan stans?

Men den mer filosofiska delen, som Kjöller också berör, är vad som bygger ett samhälle. Alldeles för ofta i Sverige idag verkar det som om vi tror att det är den offentliga sektorn som bygger samhället starkt. Jag vill med eftertryck hävda något annat.

Styrkan i den offentliga sektorn bygger på styrkan i det civila samhället. Grunden för att den offentliga sektorn ska kunna jobba ligger i de värderingar, de normer, de etiska överväganden, som finns i det civila samhället. Det offentliga samhället står sig slätt om det utifrån sitt överifrånperspektiv ska försöka genomföra allt det goda som välutbildade tjänstemän och politiker övervägt.

Inte minst visar detta sig i de problem det offentliga finner i sitt arbete mot utanförskap och segregation. Det hjälper inte hur många socialsekreterare eller arbetsförmedlare som anställs. Förändringen måste komma inifrån. Det starka samhället, den goda välfärden, byggs genom de broar som människor själva bygger mellan varandra. Det offentliga kan bara vara ett stöd till, eller ett stopp för, sådana broar.

I nästan varje blogg försöker jag göra en lokal återkoppling till blogginnehållet. Så även här. Under den förra mandatperioden, under liberal ledning, sökte Örebro kommun att hitta vägar till denna svåra samverkan med det civila samhället. Den tiden är nu över. Det finns inte längre någon i kommunledningen som försvarar det synsätt vi försökte genomföra. Nu är det kommunen som gäller, oavsett om det handlar om arbetsåtgärder i Vivalla, byggandet av idrottshallar i samma områden (som ingen kommer att ha råd att använda), eller långsiktigheten i föreningsbidrag. Det offentliga perspektivet har tagit över.

På kort sikt kan det verka som samhället skulle bli bättre, ju mer det offentliga tar över. Kommunala politiker och tjänstemän kan ju vältaligt beskriva de beslut de tar och bevekelsegrunderna för dem. Men långsiktigt leder det till ett svagare samhälle. När det offentliga övergår från att vara en stöttande organisation, till det som ansvarar för det mesta i samhället, vittrar de band som knyter oss människor samman. Vi går från att vara medskapande, medansvariga, till att bli oansvariga klienter i den mäktiga patronens hand.

Media: DN

Liberal utmaning

Gårdagens kommunfullmäktige i Örebro bjöd inte på några större överraskningar. Det fanns i princip inga beslutsärenden. Och lagret av interpellationer och frågor blev bara marginellt mindre.

Ändå visade sig åter den tydliga skiljelinjen som nu finns inom Örebropolitiken. Linjen går mellan de partier som på olika sätt vill att kommunen ska göra mer, att det offentliga ska ta över, och de partier som menar att kommunen ska fokusera på sina kärnuppdrag (vård, skola, omsorg - typ).

Men skiljelinjen följer inte de traditionella partigränserna. Jag har skrivit om det förut. Idag finns det egentligen bara ett alternativ i Örebropolitiken för de som vill ha en politik som inte baseras på kommunsocialistiskt tänkesätt.

I går beslutade socialdemokraterna med sina stödpartier att kommunen ska gå vidare med sin bolagssatsning. Denna dag handlade det om att starta ett gemensamt vindkraftbolag med Kumla kommun. Det var tydligt att inget av partierna i fullmäktige hade något emot vindkraft. Skiljelinjen gick mellan oss som tycker att kommunen inte ska satsa på bolag, och de som menar att kommunala bolag är bra.

Bolagsförespråkarna, dit framförallt KD men även C nu räknas, hävdar att man ska använda kommunala bolag för att driva på utvecklingen i stora och viktiga frågor. Klimatfrågan är en sådan och eftersom man menar att Eon och de andra privata energibolagen inte sköter sig så ska man konkurrera med dem. På något sätt ska Örebro kommuns bolagsbildande tvinga Eon att bygga ännu fler vindkraftverk. Och så ska man få jobb, tillväxt och mer pengar till välfärden också.

Man behöver inte ha så många poäng i nationalekonomi för att i vart fall kunna ifrågasätta ett sådant resonemang. Tillväxt, jobb och resurser till välfärd har hittills visat sig klara sig bäst när det offentliga sätter regler och ramar för det privata näringslivet men sedan låter de privata aktörerna göra det som de är bäst på - driva företag. Om det offentliga överger sin roll som ledare för välfärdssektorn och blir en konkurrerande aktör på den privata marknaden, minskar tillväxten, skapas färre jobb och välfärden får mindre pengar.

Men vare sig KD eller C i Örebro ställer numera upp på den modellen. Istället är kommunala bolag bra. Närheten till de dogmatiska socialdemokraterna har smittat väl.

Om detta vore ett enskilt fall, en gång, så vore det bara illa. Men utvecklingen i Örebro går åt fel håll på så många sätt.

Ett annat av ärendena i går handlade om den kommunala fotbollförening som nu startas i Vivalla. Socialdemokraterna och deras stödpartier menar att det alls inte är någon kommunal fotbollförening. Men de har inga svar på vad det då är. Och än krångligare blir det när de inte kan svara på varför de tillsatt en interrimsstyrelse - om det nu inte är en förening. Eller varför de inte pratar med de befintliga föreningarna före, utan efter bildandet.

Eva Eriksson (s) 1;e vice ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, visade tydligt vad det egentligen handlar om. I hennes inlägg var den politiska styrningen klar. "Vi vill" var två återkommande ord. Vi vill att föreningen ska satsa si och så, göra det och det. (Fast eftersom det inte är någon förening så är frågan om vad det egentligen är...) Hon fick stöd i sina inlägg av KD och även C.

Erikssons m fl inlägg visar på hur grund insikten i den nuvarande majoriteten är även kring det civila samhällets grundfunktioner. Förra mandatperioden skrev vi en överenskommelse med civilsamhället (föreningar, ideella organisationer, nätverk, stiftelser) som mycket handlade om frihet, respekt och långsiktighet. Nu eroderar den grunden. Kommunen går in och tar över. Kommunen litar inte på Vivallaföreningarna utan vill ha en egen, bättre... Eftersom de befintliga föreningarna inte löser de problem kommunen ser, så ska kommunen bilda en egen.

Diskussionen från vindkraftbolaget speglas i diskussionen kring civilsamhället. Här finns ett antal partier som tycker att kommunen vet, kan och gör bäst. Ju mer desto bättre. Det är för dem OK om kommunen driver bolag eller startar föreningar. Kommunen ska inte bara sätta ramar, kommunen ska verka som aktör (bolag eller förening) och styra i detalj.

Mot detta står vi folkpartister. Den liberala rörelsen ser samhället på ett helt annat sätt. Istället för en kommun som ska göra mer av allt, vill vi att kommunen ska göra bättre av det man ska göra. Mer kunskaper till fler i skolan. En trygg och värdig äldreomsorg. En pedagogisk och trygg förskola. Här behövs inga kommunala bolag. Här behövs ingen kommun som startar föreningar.

Vi liberaler menar att det privata näringslivet klarar sig bäst själv. Vi politiker ska sätta ramar och regler. Men vi ska inte driva företag. Vi ska inte riskera skattebetalarnas pengar. Och vi ska se till så att näringslivet växer sig starkt och därmed kan ge resurser till välfärden. Det gör vi genom att låta näringslivet vara fritt och obundet.

Vi liberaler tror på människan. Vi tror att det är den enskilda människan som kan förändra världen. Själv, genom föreningar, organisationer eller nätverk. Vi tror att samhällets styrka byggs av dessa enskilda människor som tillsammans skapar det kitt som håller ihop samhället. Det civila samhället byggs alltid underifrån. Om politiker ska in och styra och bestämma, kommer det civila samhället att erodera bort. När politiker startar föreningar riskerar man samhällets sammanhållning.

Det finns ett tydligt liberalt uppdrag i Örebro. För människans frihet. För ett obundet föreningsliv. För det fria näringslivet. Motståndet är starkt. Men vi fortsätter kämpa!

Media: NA

Varför är mer pengar svaret på allt?

Idag skriver regeringen på SVD Brännpunkt om ytterligare en satsning i den kommande budgetpropositionen. Det handlar dels om investeringar i järnvägar och vägar, dels om förenklade regler och sänkta skatter för företagare. Det är bra.

För det mesta handlar annars satsningar i Sverige om mer pengar. I Örebro är det regeln utan undantag. En ny budget ska alltid handla om hur många nya miljoner politikerna ska satsa.

Jag är och har varit en del av detta spel. År efter år har min politiska gärning varit att öka kommunens kostnader med en miljon här och en miljon där. Jag har tillsammans med de andra politikerna gnölat över att det nästan varje år bara är 30 miljoner nya kronor att fördela.

Men de senaste tio åren (lång tid men kort tid i politiken) har jag börjat omforma min syn på såväl ekonomi som kommunalt uppdrag.

Ekonomin, dels beroende på att nästan alla långtidsutredningar säger att det inte kommer att fungera. De kommande åren kommer antalet äldre att bli mycket större, fler blir gamla, fler blir glada gamla men en del blir sjuka gamla. Det kommer att kosta. Hur kan vi då tro att vi hela tiden kan öka det kommunala uppdraget.

Dels beror det på att jag ser hur illa kommunal verksamhet sköts, och hur mycket pengar som går upp i rök. Det finns så många heliga kor som ingen politiker törs röra. Det finns så mycket ineffektivitet inom offentlig sektor som ingen ens orkar börja se. Rätt mycket av denna ineffektivitet beror på en bristande politisk styrning, där beslut inte fattas, beslut fattas på olika nivåer - ibland med helt motsatta effekter, där "beslutskompetenta" politiker fattar än det ena, än det andra beslutet utan att kolla upp hur långsiktigt det är och så vidare.

Min övertygelse är att vi skulle kunna få minst lika bra kvalitet på verksamheterna i kommunen om vi hade en bättre politisk men även administrativ styrning.

Men min tveksamhet har också grundlagts för att jag börjat ifrågasätta det samhälle där den offentliga sektorn allt mer blir allt. När vi tog över makten i Örebro 2006 så var en av de frågor vi började arbeta med hur vi som kommun skulle förhålla oss till det civila samhället. Det finns en föreställning hos såväl politiker som tjänstemän inom offentlig sektor att den är grunden för allt. Jag menar att det är en vanföreställning. Den offentliga sektorn har sin grund i det civila samhället. Det är det civila samhället, individer, nätverk, familjer, föreningar, organisationer, som historiskt och även idag bygger den värdekärna som den offentliga sektorn vilar på. Ett av de grundläggande politiska uppdragen borde därför vara att stärka de positiva krafterna inom den civila sektorn.

Istället lägger nu kommunledningen i Örebro förslag efter förslag på hur kommunen ska göra mer på alla områden. Stort och smått. Läxläsning. Tegelbruk. Jumbotroner. Heltider. Friskolor.

Det går säkert bra på kort sikt. Men frågan är vilket samhälle det formar. Det är en spegelbild av den ekonomiska utvecklingen de senaste tiotalet år. Varje beslut att värna en positiv ekonomisk utveckling var sannolikt rätt i det korta perspektivet. Men den långsiktiga följden blev en värld i total ekonomisk obalans. Och då - när kollapsen någon gång kommer - är det svårt att hitta de skyldiga.

Problemet med förändringarna inom de tre sektorerna, den civila, den privata och den offentliga, är bara att man då sannolikt får se utvecklingen i hundraårs, snarare än tioårsperspektiv.


Media: SVD, NA, DN

(S)lösarledning

Jag läser ännu en gång den märkliga artikel de tre partierna i den nuvarande kommunledningen levererade i NA i går. (Synd att inte NA lägger upp sina debattartiklar på nätet så man kan länka till dem och pinga dem. Det vore bra för den lokala debatten! Men kanske någon NA journalist läser detta och agerar?)

Märklig - därför att den verkar påstå att det är oppositionens fel att majoriteten inte ens kan prestera ett fullständigt beslutsunderlag till kommunfullmäktige.

Märklig - därför att det är tre partier som skrivit under, men hela artikeln verkar skriven av den gamla Sundin-trojkan (Dahlgren och Johansson) - vars sätt att debattera Persson (c) och Bondeson (kd) tidigare avskydde.

Men mest märklig därför att den är en total återgång till det som var före 2007. Det verkar som om koalitionens regeringstid varit en dröm för (c) och (kd). Hela tanken med vårt sätt att styra har på mindre än en kort svensk sommar kastats överbord. Tydligheten, den ekonomiska kompetensen och kraven på en ansvarsfull ekonomisk hantering, styrning mot uppföljning, utvärdering och återkoppling - allt är borta.

Kvar står den gamla sossevarianten av styrning: Mer pengar till allt. Mer pengar löser allt. Mer pengar är bättre. Och vi låtsas som om det är vi politiker som äger pengarna!

Om jag summerar rätt så petar man iväg 116 nya miljoner i den tilläggsbudget vi ännu inte fått se i sin helhet. Till detta kommer de kostnader de fortsätter att mörka, exempelvis kring Rudbecksskolan. Merparten av pengarna är kostnader som kommer att öka och föröka sig de kommande åren. Kommunledningen verkar lägga sina förhoppningar till att konjunkturerna aldrig kommer att vända ner igen. Men idag rasade börsen för nionde dagen i följd...

Sannolikheten för att vi redan i budgetprognos 2 får se antingen en politiskt friserad handling som räddar kommunledningen, eller en prognos som talar om en ekonomi som är svagare än på länge är överhängande. Vad händer då? Vilka löften kommer de att svika? Vilka skattehöjningar är att vänta? Vilka får gå först?

En av de trista sakerna i svensk politik i allmänhet och i Örebropolitiken i synnerhet är synen på att mer pengar alltid är bättre. Örebro är och förblir en kommunsocialistisk högborg. Den nya kommunstyrelseordföranden är tydlig med att hon är socialist. Hon är en god förvaltare av en lång vänstersocialdemokratisk tradition i Örebro.

Detta påverkar oss alla. Våra partier ligger ofta mer till vänster i Örebro än i andra delar av Sverige. Jag kallar mig själv för den som slickar vänsterkanten i Folkpartiet.

Det påverkar media. Jag är ofta mycket kritisk mot den hållning journalisterna i Örebro har. De ser tyvärr verkligheten alldeles för ofta genom ett vänsterperspektiv, oförmögna att bli så neutrala och objektiva som de borde. Jag tror att de flesta av dem inte gör det medvetet, men trots det så blir effekten densamma. Och eftersom media styr så mycket av politiken så blir effekterna stora.

Det påverkar också näringslivet. Alldeles för många företag och företagare tror sig vara beroende av den starka kommunen. Det finns alldeles för många oheliga allianser mellan näringslivsföreträdare och starka sossegubbar.

Det har påverkat den ideella sektorn, och framförallt idrotten. Det är inte för inte Örebro Läns Idrottsförbunds styrelse varit (och delvis är) befolkad av aktiva socialdemokrater. I vilken annan kommun hade annars föreningarna varit så tysta när de misshandlats så mycket som i Örebro? Men här ser vi glädjande nog en förändring som är på väg.

Det Örebro behöver är ett starkare liberalt anslag, ett starkare liberalt parti, starka liberala företrädare inom näringsliv, civilsamhälle, politik och offentlig sektor. Personer som kan säga att det vi behöver är inte mer pengar, utan bättre använda pengar. Det vi behöver är inte mer politik utan rätt politik. Det vi behöver är inte en större kommun utan en smalare men bättre kommun.

Den resan hade vi i Folkpartiet i Örebro påbörjat mellan 2002 och 2006. Vi fick delvis göra uppehåll under kompromissandets majoritetsår även om vår syn på rätt använda pengar ändå låg som grund för vårt starka koalitionsbygge. Nu fortsätter vi arbetet för ett starkare liberalt parti i Örebro.

OK, det är elakt. Men det finns inte så många alternativ till etiketter på dagens kommunledning. (S)lösarledningen är tyvärr en god beskrivning av de tre. Det bådar inte gott för framtiden...

(S)kattehöjningspolitik

Läser idag det nya styrande triumviratets artikel i NA. Det är en märklig läsning. Kortfattat kan man säga att innehållet är: Alla ska få mer!

Idrottsföreningar ska få mer.
Civilsamhället ska få mer.
Sociala företag ska få mer.
KFUM och Sensus ska få mycket mer.
och så vidare...

Det är inte svårt att se den gamla koalitionens skugga över de förslag som nu läggs. Vi drev idrottsfrågorna efter en lång tid av socialdemokratisk ickepolitik och ofta med stort motstånd från de sossar som nu svänger. Det innebar att vi blev Sveriges Idrottsstad.

Vi drev frågorna om civilsamhället så framgångsrikt att vi var före staten i detta arbete och togs som nationell föregångare. Visst fanns sossarna med i arbetet, men deras medverkan var utan engagemang eller förståelse för utvecklingen.

Vi drev frågan om att utveckla väster tillsammans med föreningarna, istället som de gamla misslyckade kommunala sosseprojekten. Även här har det inte funnits något engagemang från de sossar som nu kramar det allt dyrare och allt mer kommunala Tegelbruksprojektet.

Men när man läser artikeln är det något annat som är det slående. Det är att såväl kristdemokrater och centerpartister nu verkar ha slutit upp bakom den gamla sossepolitiken som ledde Örebro in i fördärvet. Den politik som stavas: "Mer pengar är alltid bättre."

Och redan här går det fel. Därför att det är inte mer pengar som är lösningen, inte vad gäller kontakterna med föreningar, organisationer och företag inom den civila sektorn. Inte inom de flesta andra områdena heller.

Istället handlar det om synsätt. Det civila samhällets viktigaste fråga i kontakterna med regeringen handlade inte om pengar. Den handlade om respekt. En respekt som skapade rätt bemötande, långsiktighet, förståelse. Den respekten garanterar att inte Kommunals ombudsmän påverkar politiken. Den respekten garanterar att inte politiker tar över och bestämmer.

Den grunden saknas i det styrande triumviratets politik. Därför kommer de inte att lyckas. Som i alla andra frågor där de inte är överens plåstrar de om skillnaderna med mer pengar. Men det är en högoddspolitik.

Just nu går svensk ekonomi som tåget. Men finansminstern med flera varnar för att tro att utvecklingen kommer att fortsätta. Det finns stora risker i framtiden. Det räcker med att fundera över hur USAs budgetproblem kommer att påverka den internationella konjunkturen.

I detta läge väljer triumviratet slösandets väg. De blåser upp sin budget med minst 55 miljoner kronor (egentligen är det mer, men de mörkar en massa kostnader - till exempel kring Rudbecksskolan) och tror att det ska hålla.

Rätt många kommuner gjorde det också 2006 och 2007. De fick stora problem 2008 och framåt. En del räddades av staten, men andra fick höja skatter och spara kraftigt. I den utvecklingen gick Örebro starkt.

Jag kan nu erkänna att denna ekonomiska utveckling ofta gjordes med motstånd från framförallt centerpartiets Rasmus Persson. Han menade alltid att det skulle komma mer pengar från staten. Och ofta hade han rätt. Problemet är bara att när det vänder, och han får fel, när staten inte petar in mer pengar till kommunerna eller då USAs ekonomi åter backar, så blir det örebroarna som får betala.

Triumviratets politik riskerar att leda till samma ekonomiska moras som Mats Sjöströms sosseregim ledde Örebro in i. Lena Baastad har tidigare visat att hon inte har någon ekonomisk kontroll. Rasmus Persson tror att allt alltid blir bättre. Och Lennart Bondeson har inte tagit del i styrningen av kommunens ekonomi.

Så frågan nu är: När kommer skattehöjningen?

Integration

När, förhoppningsvis, koalitionen tar över taktpinne igen efter omvalet den 15 maj så kommer integrationsfrågorna hamna i min portfölj. Det blir intressant.

Integrationen i Örebro behöver bli bättre. Milt sagt. Under många år med socialdemokratiskt styre blev Örebro en stad i utanförskap. Under de senare åren av 1990-talet och de första på 2000-talet förstärktes denna trend ordentligt. Det var då Örebro blev den stad, utanför storstadsområdena, som hade störst problem med utanförskap.

Men vi i koalitionen måste också vara självkritiska. Under våra första fyra år vid makten har vi inte klarat av att bryta denna trend. Visst kan vi visa att det finns orsaker vi inte kan påverka. När en internationell lågkonjunktur slår till, så slår det hårdast mot de som redan är utanför. Men det spelar mindre roll. Utanförskapet måste brytas.

Nu gäller det att visa på konkreta åtgärder och en åtgärdsplan. Jag ser fem prioriterade frågeområden:

För det första: Jobb! Inte bidrag. Vi måste tydliggöra arbetslinjen än mer. Det handlar såväl om de svenskar som funnits i landet länge, som nya svenskar och invandrare. Alla som kan jobba ska också jobba. Det ska inte finnas bidrag som utbetalas av slentrian. Under den kommande perioden ska vi bli tydligare i att ingen som kan jobba ska kunna leva av bidrag. Jobb, eller utbildning, från första dagen gäller. Kommunen ska planera för att erbjuda alla sysselsättning omedelbart. Vår förflyttning av försörjningsstödet till Vuxenutbildning och Arbetsmarknad ger förutsättningar för detta (s och v var emot detta).

För det andra: Skola! Vi har ett uppdrag att skapa de allra bästa skolorna i de mest utsatta områdena. Utbildningen är grunden för att kunna skapa sig sin egen framtid. Idag är kunskapsmålet fortfarande för otydligt. Alla barn kan lära, det är synen på elevernas möjligheter som skapar en lärande situation. Vi ska investera i skolmiljöer. Vi ska investera i lärarna, i deras kompetens och ge dem som jobbar i dessa skolor bättre förutsättningar. Vi ska investera i rektorer och skolledningar, och kräva större ansvar för att de ska skapa lärande miljöer.

För det tredje: Trygghet! Alla örebroare ska kunna gå trygga på gator och torg när som helst på dygnet. Det gäller centrum såväl som miljonprogramsområden. Vi ska bygga om och bygga nytt för trygghet. Ljus och öppenhet. Miljöer där människor rör sig. En stad för människan, inte för trafiken, för planerarna, för ekonomismen. EN stad, inte en stad där olika områden behandlas olika. Vi ska samarbeta än mer med polisen, inom kommunen, med civilsamhället.

För det fjärde: Deltagande! Vårt arbete kring samverkan med det civila samhället ska fortsätta. Ett tecken på utanförskap är att få har de många och goda kontakterna som föreningsliv, organisationer och nätverk ger. Det handlar om att skapa horisontella kontakter, inte vertikala. Kontakter på samma plan mellan människor av olika bakgrund. Samtidigt ska vi inte skapa fler kommunala projekt. De flesta bostadsområden med utanförskapsproblem är överlusade av kommunala projekt. Istället handlar det om att skapa grundläggande förutsättningar för fler att engagera sig. Det finns många goda exempel från andra europeiska länder.

För det femte: Demokrati! Det finns en syn främst hos socialdemokraterna att utanförskapsområdena är deras. Det är deras väljare. Det är deras hemområden. Det gick så långt i höstas att deras fusk blev övertydligt. Men bakom detta finns en gråzon med mängder av vittnesuppgifter om hur socialdemokraterna arbetar med kollektiva röstningsförfaranden, med missvisande information (det finns bara ett demokratiskt parti, det ser man ju på namnet (kanske därför att de har sådana problem med SD som nu kopierar halva namnet), eller: det finns två rasistiska partier i Örebro - Sverigedemokraterna och Folkpartiet) eller genom att helt enkelt gå hem till folk, plocka med dem till röstningslokalen, förse dem med "rätt" valsedlar och valkuvert och leda dem förbi andra partiers valarbetare ända in i vallokalen. Det verkar vara en del av samma omhändertagande attityd som karaktäriserat socialdemokratisk integrationpolitik i decennier.

Demokrati förutsätter medborgare som kan göra fria, individuella val. Just denna rätt och dessa möjligheter är en del av att skapa fria individer, kvinnor och män, som kan vara med och bygga den gemensamma staden. Demokrati är inte omhändertagande. Demokrati är egenmakt!

Under de kommande månaderna kommer vi att kunna presentera och genomföra flera konkreta förslag och åtgärder för att öka integrationen och minska utanförskapet. Det är en av de viktigaste frågorna för det framtida Örebro!

Integration

Idag besökte folkpartiets integrationsminister Erik Ullenhag Örebro. Tillsammans träffade vi bland annat IUC, Ideellt Utvecklingscentrum, och styrelse och imamer på Örebro moské. När Erik berättade att han denna dag skulle vara i Örebro föreslog vi möten med ett tema: Vägar till integration. Och vi valde besök utifrån de utmaningar och möjligheter vi ser i Örebro.

Ideellt utvecklingscentrum (IUC) är en framgångssaga för Folkpartiet och koalitionen. Det är vi i Folkpartiet som haft ansvaret för samverkan med det civila samhället de senaste fyra åren. Men vi har haft ett starkt stöd från alla i koalitionen. De senaste fyra åren har det skett mer på detta område än vad det gjorde på hela tiden mellan 1994 och 2006. Den tiden kan på många sätt betecknas som mörk vad gäller civilsamhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister har ett kluvet förhållningssätt till civilsamhället. I hyllningstalen är det bara fina ord. Men när det kommer till realiteten blir ofta fackets röst styrande. Civilsamhället hotar jobben, oavsett om de finns eller överhuvudtaget kan finnas i någon annan sektor än den civila.

I vårt samtal på IUC berättades både om socialt företagande och ideella krafter som sökt kontakt med kommunen. Det viktiga för oss var att samtala om hur vi kan använda socialt företagande för integration. Oavsett bakgrund borde sociala företag kunna bli en väg in på arbetsmarknaden. I Storbritannien omsätter sociala företag mer än hela jordbrukssektorn. I Örebro finns det fröer för denna expanderande sektor. Men vi måste kunna göra mer. Kommunen måste ha fler redskap och större förståelse för vad socialt företagande innebär och står för. Man kan ofta inte använda samma redskap för sociala företag som privata företag. Jag tror integrationsministern fick med sig lite funderingar kring detta.

Det andra besöket var på Örebro Moské. Du kan lyssna på Erik på Radio Örebro. Det var ett mycket trevligt besök. Vi blev som vanligt väl mottagna och hade ett långt och intressant samtal kring integration, kring främlingsfientlighet och kring öppenhet. Det var kanske signifikativt att mötet ägde rum samma dag som riksdagen debatterade terrorismhotet.

Till skillnad från Sverigedemokraterna i riksdagen har Folkpartiet alltid stått för två saker som spelar enormt stor roll för såväl integration som öppenhet. Det handlar om individualismen, att man aldrig kan kollektivisera människor, aldrig dra alla över en kam, vägra skuldbelägga bara för att man tillhör en klass, religion, nation, ett kön. Ingen blir terrorist bara för att man är muslim, inte heller för att man är kristen, eller ateist.

Det handlar också om det öppna samhället. För oss liberaler har alltid människan varit det viktiga. Visst kan gränser mellan länder vara nödvändiga, men de får aldrig vara mer låsta än just det nödvändiga. Det finns alldeles för många tecken på en slutnare värld. Det gäller för oss liberaler att stå upp för det öppna samhället, mot hoten både från höger och vänster.

Erik Ullenhag redogjorde för sina och regeringens åtgärder för integration. Det handlar bland annat om att fortsätta bryta den passivisering som socialdemokratisk bidragspolitik under tiotals år låst in alldeles för många invandrare i. Nu gäller jobb eller studier från första dagen. Det handlar också om att se individerna, inte kollektiven. Ersättningarna som kommer till dig när du anländer till Sverige gäller dig som person, inte som en del i en familj. Det handlar om att se till så att både kvinnor och män kommer ut på arbetsmarknaden, eftersom arbete är den viktigaste förutsättningen för integration. Individuella planer görs upp för dig för att dina kunskaper, erfarenheter och möjligheter ska tas tillvara och underlätta för ingången på arbetsmarknaden. Det handlar om många andra beslut också. Erik Ullenhag har gjort en rivstart som integrationsminister. Integrationen är en av de viktigaste frågorna för Sverige de kommande åren.

Jag gladde mig åt reaktionerna från vännerna från Örebro moské. De såg åtgärderna som mycket välkomna. Deras medskick handlade mycket om att de söker att vara en aktiv del i dagens samhälle. Islam är en del av dagens samhälle. Såväl religiösa som sekulära muslimer är och kommer att ta plats, i skolor, i arbetslivet, i politiken, i civilsamhället. Det är bra. Mångfaldens samhälle är det växande samhället. Mänskliga kontakter skapar förutsättningar för dialog och minskar riskerna för rädsla och fientlighet. Mångfald visar sig också historiskt vara en av de viktigaste förutsättningar för såväl ekonomisk som välfärdstillväxt.

Samtidigt måste man vara tydlig med att mångfaldens samhälle ställer större krav på oss alla att vara medvetna om vilka grundvärden alla måste omfatta. Demokrati, jämställdhet, jämlikhet, synen på mänskligt värde och så vidare måste omfatta oss alla. De värdena kan vi förmedla i dialog, aldrig i konfrontation.

Tydliga skillnader i kommunfullmäktige

På dagens kommunfullmäktige visade det sig att skillnaderna mellan majoriteten och oppositionen inom vissa områden är enorma. Frågan det handlade om är synen på alternativ inom det sociala området.

Vi i kommunledningen har arbetat med att öppna kommunen ut mot det omgivande samhället. Det har handlat om att skapa bättre möjligheter för privata aktörer att arbeta som utförare av kommunala tjänster. Vi har jobbat inom den tekniska sektorn, vi är positiva till friskolor, vi jobbar med alternativ inom äldreomsorgen för att värna den åldrande människans rätt att fortsätta vara en individ med rätt och vilja att välja sitt liv och sin framtid.

Det har också handlat om att skapa bättre möjligheter för det civila samhället att samverka med kommunen. Från ett överhetsperspektiv, där civilsamhället mest uppfattats som ett avlägset komplement till kommunen, vill vi jämställa kommunen, det offentliga, och alla föreningar, organisationer, nätverk o.s.v., det civila. Detta har gjorts i stor politisk enighet.

Men när det kommer till praktik splittras enigheten. Vi vill skapa bättre möjligheter för det civila samhället att samverka med kommunen, bland annat genom att ge dem en utmaningsrätt inom det sociala området. Här säger oppositionen blankt nej. Det framskymtar en rädsla att öppna det kommunala uppdraget till andra. Den grundläggande ståndpunkt de redovisar är att kommunen gör saker bäst, låt det vara som det är.

Örebro har en historik av att vara en socialdemokratisk högborg, ett hem för den kommunsocialistiska ideologin. Socialdemokraterna har sagt nej till alla alternativ. Nej till friskolor. Nej till alternativ i äldreomsorgen. Nej till lag om valfrihet. Nej, nej, NEJ!

Det har funnits förhoppningar att denna socialistiska nejsägarideologi har varit på reträtt. Men genom det nära samarbetet med vänsterpartiet blir det tyvärr än mer tydligt. Oppositionen i Örebro går till val på socialism i dess mest låsta form. Mer makt åt politikerna. Mindre makt åt örebroarna.

För Folkpartiet är det självklart att arbeta åt motsatt håll: Mer makt åt örebroarna. Mindre makt åt politikerna. Det ger fler egenmakt och bättre välfärd.

CSR och Örebro

För 40 år sedan flyttade jag och min familj till Närke från Sandviken och Gästrikland. Vi kom till Garphyttan och jag började trivas direkt. Garphyttan är en slumrande pärla vid randen av ett av de mest fantastiska naturområden som Sverige har. Kilsbergens natur är unik, alla årstider. Just nu kan man glida fram på stenhårda spår i meterdjup snö på myrar, mossar och sjöar som får tankarna att vandra till lågfjäll.

Tio år senare gick flyttlasset till Örebro. Sedan dess har Örebro varit platsen i mitt hjärta.

Från början hade jag överhuvudtaget inte några planer på ett politiskt engagemang. Men det har varit intressant att få vara med och förändra och förbättra Örebro än mer. De senaste åren har Örebro inlett en ny resa. Det handlar om att skapa ett bättre Örebro för fler. Örebro växer så det knakar. Örebro visar framfötterna i såväl klimatarbete som arbete med det civila samhället. Örebro förnyar centrum så det blir ännu vackrare. Fler får jobb i Örebro. Örebro håller på att bli en plats på kartan.

Det har vi inte varit tidigare. Den bild av Örebro som vi fick redovisat i tisdags, visade med all önskvärd tydlighet att Örebro inte sticker ut på något sätt. Alldeles för många har en bild av Örebro som är ingenting.....

Men de som har besökt oss är nöjda. 98,7 % närmare bestämt.

Den mediala bilden domineras av utbildningsfrågor. Universitetet gör ett bra jobb. Men även kommunen jobbar på. Det som vi nu måste finna ut är hur vi ska styra mediabilden, vilken bild vi vill sätta och hur vi ska nå dit. Här finns massor att göra.

Ytterligare ett stort problem är att det lokala näringslivet knappast finns i media. Jag har i tidigare bloggar berört ämnet. Örebro saknar starka, samlande näringslivsföreträdare. Visst finns flera goda företrädare, känner själv många. Men den samlande bilden är heterogen.

Från näringslivets håll får vi ofta höra att vi politiker ska komma överens över partigränserna om hur vi vill utveckla Örebro ur ett näringslivsperspektiv. Man efterlyser en gemensam vision. Det är ofta rätt (även om näringsliv också är politik - se bara på ÖBO eller valfrihet). Men på samma sätt måste örebroarna kunna ställa krav på näringslivet. Vilken vision om Örebro har det lokala näringslivet? Kan man samsas eller blir det interna strider eller inget visionärt arbete alls?

Allt fler företag jobbar idag med CSR. Enligt Wikipedia är det "CSR, Corporate Social Responsibility, på svenska företagens samhällsansvar eller företagens medborgaransvar, kallas idén om att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, både ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv." Många ser det som en grundläggande förutsättning för att ett företag ska växa och för att man ska finna god lönsamhet på både kort och längre sikt.

I dagsläget saknar jag en samlande tanke kring lokalt CSR i Örebro. Hur vill företagen ta sitt ansvar för att göra Örebro starkare, vackrare, mer integrerat, positivare, vänligare? Visst finns det företag som gör mycket. Var nyss hos McDonalds och hörde lite om deras sponsringsarbete. Men jag saknar ett samlande grepp.

Jag tror att vi tillsammans, politiker och företagare, måste finna vägar för att jobba både med politiskt ansvar, det lokala näringslivets CSR och med det civila samhällets breda engagemang. Örebro har fantastiska möjligheter att bli en pärla, en bättre stad för fler. Jag är villig att fortsätta ta mitt politiska ansvar, är villig att försöka förbättra Örebro kommun som medspelare. Jag hoppas och tror att fler är villiga att anta utmaningen; att göra Örebro bättre för fler!