Italien, Vivalla och sossarna i Örebro

Den välkände forskaren Robert Putnam har i flera texter beskrivit skillnaden mellan södra Italiens fattigdom och norra Italiens rikedom. Mycket ligger i hur den civila sektorn fungerar. Förenklat kan man säga att det beror på hur människorna i samhället är sammankopplade.

I norra Italien handlar det om horisontella relationer. Oavsett vilken annan status människorna har i samhället så finns det kopplingar mellan dem. En direktör och en lagerarbetare kan sjunga tillsammans i samma kör, som exempel. Alla dessa horisontella relationer skapar förutsättningar för både ett stabilt samhälle och för tillväxt. Om du har en bra idé som du behöver pengar för att utveckla, kanske din kollega i din stämma i kören kan hjälpa dig. Om du har problem med något företag, kan någon annan hjälpa dig, och om du har problem med kommunen kan du ta upp det med kommundirektören, som ju också sjunger i kör. Detta skapar stabilitet och bygger förtroendekapital mellan människor som trots allt är varandras jämlikar. Man inser sitt ömsesidiga beroende.

I södra Italien är det precis tvärsom. Där handlar det om de vertikala relationerna. Om en man, eller en styrelse, som gör andra människor beroende av de högas gunst. Man bygger inte relationer mellan människor från olika bakgrunder, och därmed saknas såväl förutsättningar för stabilitet som för tillväxt. För om du har en idé att utveckla, finns ingen du kan fråga. Det är bara att gå med mössan i handen till chefen. Och om du har problem med ett företag, är det sannolikt den chef du själv är beroende av eller en av hans närmaste som äger det. Alla dessa vertikala strukturer skapar också konflikter, eftersom det inte byggs några relationer mellan några människor oavsett nivåer. Det finns ett fint ordpar för detta också: De som styr - patronerna. De som tar emot - klienterna.

När vi i Folkpartiet styrde försökte vi hitta vägar att stärka de horisontella strukturerna. Skälet var enkelt. Den civila sektorn kommer alltid att finnas, men frågan är vilken form av civil sektor som finns. Och alla aktörer inom den civila sektorn är inte goda. Både Frälsningsarmén, Röda Korset och motorcykelklubbar och brottssyndikat är delar av denna sektor. Då gäller det att hitta vägar att stärka sådana som Frälsningsarmén och Röda Korset. De är också motkrafter till de sämre delarna av civisamhället.

Vi jobbade alltså strukturerat och strategiskt med frågorna kring civilsamhället. Det handlade lite om det stora, och mycket om det lilla. Mest handlade det om att skapa en förtroendefull samverkan mellan oss som företrädare för den offentliga sektorn, och så många som möjligt av de traditionellt organiserade inom den civila sektorn. Vår överenskommelse med den civila sektorn, och vårt arbete med den, låg till och med före regeringens arbete.

En av de frågor vi jobbade med handlade om Vivalla. Tillsammans med stiftelsen Cesam startade vi ett arbete i Vivalla för att hitta vägar att stötta de horisontella strukturerna, projektet Dynamo. Vår tanke var att det på sikt skulle stärka Vivallabornas egna möjligheter att skapa sin egen framtid. Vi trodde helt enkelt att Putnam hade rätt. Ett samhälles styrka byggs inte uppifrån och ner, utan mellan människor med kontakter hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner och ner och upp.

När socialdemokraterna tog över, var ett av de första besluten de fattade att avsluta Dynamo. Och deras syn på det civila samhället visades med all tydlighet. Istället för civilsamhälle, kommunaliserade de hela projektet. Det offentliga tog över. Sedan har det bara fortsatt.

I valrörelserna 2010 och 2011 var Lena Baastad och hennes kompisar ute i Vivalla och lovade runt om allt vad politikerna skulle göra för Vivallaborna. De lovade en föreningsgård åt alla föreningar. De lovade tryggt boende och låga hyror hos ÖBO som aldrig skulle sälja något. Och de lovade jobb åt Vivallaborna.

Och nu ska de leverera. Men det blir så fel. Ingen föreningsgård, utan en elithall. Ingen trygghet med låga hyror hos ÖBO, utan kraftiga hyreshöjningar efter de omfattande upprustningar som sker. Och jobben kommer inte. Kanske det blir några projektjobb.

Det är allvarligt. Men det allvarligaste är att de sjösätter en struktur som långsiktigt kommer att försvaga både Vivalla och hela samhället. Det handlar om att skapa fler vertikala strukturer, istället för fler horisontella. Vivallaborna görs beroende av socialdemokraternas godhet. Det är de socialdemokratiska ledarna som levererar och Vivallaborna som tar emot. Lena lovar att hon fixar jobb. Vivallaborna tar emot. Björn lovar att han fixar en hall som ska integrera Vivalla. Vivallaborna tar emot. Lena Baastad och Björn Sundin blir patroner, Vivallaborna blir klienter.

Därför är det otroligt positivt att några Vivallabor nu tar ett eget initiativ och funderar på att starta ett eget parti. De har förhoppningsvis insett att deras egen framtid ligger i deras egna händer och inte i händerna på någon politiker i Rådhuset.

Media: NA, SVT