Kulturchef eller ej?

I Nerikes Allehandas papperstidning förs en rätt långsam debatt om kulturpolitiken, eller kanske mer bristen på kulturpolitik, i Örebro. Just nu ligger fokus på om kommunen ska skaffa sig en kulturchef eller ej. Det är en rätt intressant diskussion. Men frågan är bredare än enbart en kulturchef.

Folkpartiet har länge drivit på för en bättre kulturpolitik i Örebro. Delvis beror det på att vi har många starka och kunniga kulturpolitiker i partiet. Jag kan bara nämna Börje Ström, Margareta Pehrson, Jerk Alton och Åsa Johansson, för att ta några av dem som just nu är aktiva i styrelser och nämnder. Men det finns fler.

Kultur är också en central del i det liberala politiska uppdraget. Kultur är bildning, bildning är utbildning och utbildning är den liberala grunden för samhällsbygget. Kultur handlar inte bara om bildkonst, musik, teater, dans... Kultur a la liberalism är ett förhållningssätt till samhället, till framtiden och till medmänniskan.

Därför har det varit självklart för oss att driva på i många olika kultursammanhang. Svenska Kammarorkestern hade inte funnits kvar om inte Folkpartiet tagit ansvaret för den, både i opposition och majoritet. Vi värnade danskompani Raande Vo. Vi var med och initierade Open Art, byggde det till den biennal det nu är. Vi stöttade Live at Heart. Vi värnade Flackrevyn. Vi säkrade O Helga Natt och Rådhusalmanackan. Vi tog ansvar för studieförbunden, för Kulturskolan, för bidragen till kulturföreningarna och så vidare.

Den politiken fortsätter vi att driva. Det finns flera skäl för det. De individuella skälen är ett. Men det finns också ett skäl som handlar om Örebros framtid. Vi vill att Örebro ska förändras, bli något mer och bättre än vad det är idag. Vi vill se Örebro som en universitetsstad, en stad där en mångfald av människor kan finna värde i vad staden har att erbjuda. Det innebär bland annat att vi vill att fler örebroare finns i arbeten där det krävs hög kompetens, forskarutbildning borde vara självklart för många fler. Vi vill öka medelinkomsten i Örebro, just nu har vi en skattekraft på knappt 94 % av den nationella medelskattekraften, vilket innebär att fler människor med höga inkomster ska vilja bo och leva i Örebro. Men det innebär också att vi vill att "medelklassen" ska stärkas.

När detta sker kommer kraven och behoven av ett brett och intressant kulturutbud att öka. Alternativet är att många intressanta människor väljer bort Örebro som bostadsort. Kanske kan man jobba här, vid universitetet exempelvis, men man bor där man upplever att man får mer ut av sitt boende.

Tyvärr har den nuvarande kommunledningen inget intresse av kulturfrågor. Kulturen inom den lokala socialdemokratin dog när Mats Sjöström slutade som ledande politiker. Dagens socialdemokratiska kulturpolitik handlar väl mest om att ett kommunalråd och en nämndordförande bara för några år sedan stod utanför konserthuset och protesterade mot Svenska Kammarorkestern. Denna brist på kulturellt intresse påverkar hela kommunen. Låt mig peka på några exempel:

Det pågår en strid om Örebro Konserthus. Folkpartiet drev igenom en ombyggnad och renovering av det nuvarande huset. Alla nödvändiga beslut är tagna. Det finns en kostnadskalkyl. Det finns ritningar. Men socialdemokraterna vill inte bygga. Det är uppenbart att det pågår en strid inom kommunledningen där framförallt Kristdemokraterna hela tiden får backa från de löften de givit. Men för socialdemokraterna går elithallar för fotboll och parkeringsplatser för lastbilar före.

Bidragen till kulturföreningar och studieförbund dras långsamt ner. Och långsiktigheten saknas. På samma sätt saknas någon tydlig strategi för vad kommunen vill med bidragen och föreningarna. Det verkar ibland som det är viktigare att känna rätt politiker, än att ha en bra verksamhet. Just nu har Sensus dragit vinstlotten, när kommunalrådet Rasmus Persson stöttar deras verksamhet med mångmiljonbelopp genom kommunala hyressubventioner av Tegelbruket. Andra studieförbund får se pengarna sina...

Men det största problemet är att det inte finns någon tanke om vad kommunen ska ha för strategiska tankar kring kulturpolitiken. När frågan ändå initieras, är det kommundirektören som tar initiativet. Det var uppenbart på kommunstyrelsen att ingen i majoriteten knappt hade läst ärendet, än mindre funderat kring vad det betydde. Bara genom Folkpartiets agerande, såväl i kommunstyrelsen som i Kultur och Medborgarnämnden, kom frågan upp på politikens bord. Men utan en förankring i den politiska ledningen, med en kommunledning helt utan kulturpolitiskt intresse, kommer varje handling att bli en effektiv hyllvärmare.

Det är i det perspektivet man ska se frågan om såväl en renodlad Kulturnämnd, som en renodlad Kulturchef. För oss i Folkpartiet är det en viktig men ändå mindre del i en tydlig och framsynt kulturpolitik för att förändra Örebro. För de flesta andra partierna i Örebro, och framförallt för den nuvarande kommunledningen, är den en icke-fråga.

Tyvärr kommer nog kulturpolitiken inte upp på bordet igen före 2014. Men efter valet lovar jag att vi i Folkpartiet ska driva på för att den nya majoriteten där vi ingår återtar initiativet och lyfter kulturen till den plats den förtjänar i en växande, framtidsinriktad universitetsstad.

Länkar: Kulturdelen