När förlust låter som vinst

I går kom beskedet många politiker runt om i landet (men knappt några andra) väntat på. Mats Sjöstrands utredning lade sitt förslag om ny organisation för länsstyrelserna. Och Örebro drog vinstlotten. Vi blir regionhuvudstad i den nya regionen Värmland-Örebro.

Men stopp nu. Vinstlott? Var inte detta Värmlandssamarbete det som bara för några år sedan var skräckscenariot för de flesta?

Jag har för mig att socialdemokraterna i bland annat landsting och på Regionförbundet var beredda att sälja ut det allra mesta för att bilda en region med Västmanland och Uppsala, bara för att slippa Värmland. Eller för att bilda en region med Västmanland och Södermanland och där Värmland fick vara med bara på nåder (kanske för att Örebro skulle hamna i mitten på kartan...).

Allt fokus i diskussionerna om de nya regionbildningarna har varit att söka kontakten med Stockholm. Det är i Stockholm tillväxten sker. Det är Stockholmsregionen som är framtiden. Det är Mälardalen som ska knytas samman.

Och nu blir det Värmland. Och alla som tidigare klagat låter som om det är en vinstlott...

Som kommunstyrelseordförande hade jag en del påverkan på regionbildandet. Jag försökte öppna dörrarna mot Värmland redan då. Skälen var inte så high-tech. Det handlade om att värna korridoren Stockholm - Oslo som en tillväxtregion hela vägen, med bättre möjligheter till framförallt tågpendling i framtiden. Det handlade om att USÖ och Örebro Universitet var den självklara knytpunkten i en större region där även Värmland fanns med. Det handlade om att Örebro har en stark tradition av offentlig administration som överglänser såväl Karlstad som Västerås.

Och det handlade om att en ännu större Västra Götaland-region knappast skulle bli bättre med Värmland i ryggsäcken.

Men detta arbete togs emot ganska kylslaget från övriga partier. Och det var inte heller så att regionfrågan var den högst prioriterade. Regionbildning verkar mer handla om politikernas marknad än om väljarnas vilja. Visst är regioner viktiga, visst måste vi samordna mer av sjukvård, högre utbildning, arbetsmarknader och infrastruktursatsningar. Men regionbildning är knappast LÖSNINGEN...

Det finns två intressanta följder av Sjöstrands presentation. Den första handlar om statens regionala strukturer. Kommer statens myndigheter nu att agera utifrån förslaget och börja organisera sig utifrån de föreslagna 11 regionerna/nylänen? Man kan tveka. Nylänen är sannolikt i de allra flesta fallen för små.

Den andra handlar om ifall det kommer att bli något av detta. Svaret är: Knappast. Moderaterna har redan redovisat sin ståndpunkt. De inser att en sammanslagning riskerar att bli en lokal förlorarfråga i alla de län som tappar sin länshuvudstadsfunktion. Sannolikt gör socialdemokraterna samma analys. Och då blir förslaget bara ett kraftfullt slag - i luften.

Staten har ett huvudansvar för hur landet administreras politiskt och vad gäller offentlig administration. Ett sådant ansvar kan knappast bli funktionellt om lokala politiker ska slåss om var makten egentligen ska ligga. Det finns ingen som vill tappa makt, även om de flesta kan inse att en annan organisation där makten tydliggörs och även begränsas, är rätt ur såväl demokratisk som effektivitetssynpunkt.

Men så länge vi har regeringar som är beroende av svaga majoriteter kommer sannolikt ingenting att ske.

Media: NA, SR, SVT