I går kom beskedet många politiker runt om i landet (men knappt några andra) väntat på. Mats Sjöstrands utredning lade sitt förslag om ny organisation för länsstyrelserna. Och Örebro drog vinstlotten. Vi blir regionhuvudstad i den nya regionen Värmland-Örebro.
Men stopp nu. Vinstlott? Var inte detta Värmlandssamarbete det som bara för några år sedan var skräckscenariot för de flesta?
Jag har för mig att socialdemokraterna i bland annat landsting och på Regionförbundet var beredda att sälja ut det allra mesta för att bilda en region med Västmanland och Uppsala, bara för att slippa Värmland. Eller för att bilda en region med Västmanland och Södermanland och där Värmland fick vara med bara på nåder (kanske för att Örebro skulle hamna i mitten på kartan...).
Allt fokus i diskussionerna om de nya regionbildningarna har varit att söka kontakten med Stockholm. Det är i Stockholm tillväxten sker. Det är Stockholmsregionen som är framtiden. Det är Mälardalen som ska knytas samman.
Och nu blir det Värmland. Och alla som tidigare klagat låter som om det är en vinstlott...
Som kommunstyrelseordförande hade jag en del påverkan på regionbildandet. Jag försökte öppna dörrarna mot Värmland redan då. Skälen var inte så high-tech. Det handlade om att värna korridoren Stockholm - Oslo som en tillväxtregion hela vägen, med bättre möjligheter till framförallt tågpendling i framtiden. Det handlade om att USÖ och Örebro Universitet var den självklara knytpunkten i en större region där även Värmland fanns med. Det handlade om att Örebro har en stark tradition av offentlig administration som överglänser såväl Karlstad som Västerås.
Och det handlade om att en ännu större Västra Götaland-region knappast skulle bli bättre med Värmland i ryggsäcken.
Men detta arbete togs emot ganska kylslaget från övriga partier. Och det var inte heller så att regionfrågan var den högst prioriterade. Regionbildning verkar mer handla om politikernas marknad än om väljarnas vilja. Visst är regioner viktiga, visst måste vi samordna mer av sjukvård, högre utbildning, arbetsmarknader och infrastruktursatsningar. Men regionbildning är knappast LÖSNINGEN...
Det finns två intressanta följder av Sjöstrands presentation. Den första handlar om statens regionala strukturer. Kommer statens myndigheter nu att agera utifrån förslaget och börja organisera sig utifrån de föreslagna 11 regionerna/nylänen? Man kan tveka. Nylänen är sannolikt i de allra flesta fallen för små.
Den andra handlar om ifall det kommer att bli något av detta. Svaret är: Knappast. Moderaterna har redan redovisat sin ståndpunkt. De inser att en sammanslagning riskerar att bli en lokal förlorarfråga i alla de län som tappar sin länshuvudstadsfunktion. Sannolikt gör socialdemokraterna samma analys. Och då blir förslaget bara ett kraftfullt slag - i luften.
Staten har ett huvudansvar för hur landet administreras politiskt och vad gäller offentlig administration. Ett sådant ansvar kan knappast bli funktionellt om lokala politiker ska slåss om var makten egentligen ska ligga. Det finns ingen som vill tappa makt, även om de flesta kan inse att en annan organisation där makten tydliggörs och även begränsas, är rätt ur såväl demokratisk som effektivitetssynpunkt.
Men så länge vi har regeringar som är beroende av svaga majoriteter kommer sannolikt ingenting att ske.
Media: NA, SR, SVT
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Mälardalen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mälardalen. Visa alla inlägg
2012-12-18
2012-01-31
Pengarna rullar när (s)amhällsbyggarna styr
I går kunde vi läsa att landstingsrådet (s) Jonas Karlsson ville investera 9 miljarder i nya tåg till Stockholm. Kostnaden per år skulle bli 400 miljoner kronor för de landsting som kanske skulle dela på denna kostnad. Och skälet? Att SJ bara kör lönsamma tåg och att landstinget därför måste ta ansvar för de olönsamma resorna.
Grunden för Karlssons resonemang är principiellt riktigt. Men han hamnar helt fel.
Sverige behöver mer kollektivtrafik för att fortsätta en långsiktigt hållbar utveckling och tillväxt. De riktigt stora städerna klarar inte av mer biltrafik. Framtiden där heter kollektivtrafik av olika slag, under överskådlig tid traditionellt spårbunden trafik, men i en framtid förhoppningsvis med nya, mer flexibla lösningar.
Om Örebro ska fortsätta med en bra utveckling för att ta plats bland tillväxtcentra i Sverige behövs enklare resor, framförallt till och från Stockholm. Vi ser att arbetsmarknaderna blir allt mer gemensamma mellan Mälardalens (inklusive Örebro) olika regioncentra. Vi ser också behoven av bättre kommunikationer för universitetets och spetsföretagens behov av hög kompetens.
En av de möjligheter som står till buds är därför att öka tågtrafiken. Men frågan är vem som har ansvaret? Och vem som ska betala.
Jonas Karlsson, som den socialistiske samhällsbyggare han är, tar det som självklart att han kan det bättre än staten. Därför ska landstinget ta över både ansvar och utgifter.
Om Jonas Karlsson ledde ett landsting med god ekonomi hade det väl varit enkelt att stötta honom. Men Jonas Karlsson är tillsammans med Marie-Louise Forsberg-Fransson huvudansvarig för att Örebro Läns Landsting idag går med 130 miljoner kronor i förlust. Det är hans ansvar att vårdpersonal, sjuksköterskor och undersköterskor, går på knäna. Det är hans ansvar att vårdcentraler står utan läkare och att läkare som har den kompetens USÖ behöver inte finns i tillräcklig omfattning.
Om Jonas Karlsson fick bestämma, skulle landstinget låna upp ytterligare några miljarder, och satsa hundratals miljoner per år på kollektivtrafik. Det låter bra. Men vem betalar? Det finns bara två alternativ. Antingen så tvingar han sjuksköterskor och vårdpersonal att jobba med ännu större press, eftersom deras kollegor fått gå från jobbet. Eller så höjer han skatten. När Karlsson berättar om sina stora planer, vore det också klädsamt om han berättade varifrån pengarna kom.
Jonas Karlsson har en kompis i Örebro. Björn Sundin och Jonas Karlsson har länge varit parhästar i socialdemokratin i Örebro. Nu basar de över samma områden, i kommun och landsting.
Björn Sundin är också en samhällsbyggare. Lika socialistiskt inriktad. Och även i Örebro rullar skattebetalarnas pengar. Det investeringprogram som nu ligger, designat av Björn Sundin, riskerar att föra Örebro in i en ny socialdemokratisk lånespiral. De pengar Folkpartiet sparade ihop under fyra år har socialdemokraterna satt sprätt på under två... Den kommunledning där Björn Sundin sannolikt är den som i verkligheten styr, har inte heller koll på ekonomin. Sparbetingen duggar tätt.
Men Björn Sundin nöjer sig inte med detta. Han vill också bygga tåg. I hans fall handlar det om att lägga tågtrafiken genom Örebro antingen i en tunnel eller ovanpå en bro. Kostnaderna är enorma. Minst fyra miljarder (4.000.000.000:-) kronor beräknade tjänstemännen det till för några år sedan. De årliga kostnaderna bara för räntor och amorteringar för Örebro kommun skulle bli ett par hundra miljoner om året (200.000.000:-) vid ett ränteläge på 4 % och en avskrivningstakt på 1 %. Det är lika mycket som en skattehöjning på knappt en krona. Eller lika mycket som 400 lärare eller 550 undersköterskor.
Men det berättar inte Björn Sundin. Lika lite som att Jonas Karlsson berättar om vad hans samhällsbyggnadsprojekt skulle kosta. Det är ju inte intressant. Det är ju inte medialt. Nej - det är de högtflygande (eller nedgrävande) planerna som är det intressanta. Det är ju enklare att visa en spännande bild på ett nytt tågset, eller en ny stadsdel ovanpå en nedgrävd järnväg, än att visa på en välfärd satt på undantag.
Jonas Karlsson och Björn Sundin agerar mot staten, SJ och Banverket, istället för att agera tillsammans med dem. Det naturliga är självklart att samarbeta med SJ för bättre tågförbindelser mellan Örebro och Stockholm. Det självklara är naturligtvis att samarbeta med Banverket för att om möjligt skapa en ny prioritering för investeringar i eller kring Örebro. Men för en socialistisk samhällsbyggare är det viktigare att bygga egna monument än att lära av och samarbeta med andra.
För oss i Folkpartiet är utveckling central. För Örebros möjligheter att växa och bli det regionala centrum vi borde bli, är bättre, miljövänligare och långsiktigt hållbara kommunikationer avgörande. Men de får inte byggas på ruinerna av den välfärd som kommunen och landstinget har huvudansvaret för.
Vi visade att det gick att värna välfärd och bygga för framtid när vi styrde. Och vi gjorde det med ansvar för ekonomi och långsiktighet. Vi kommer, när vi åter styr i Örebro, att fortsätta att ta ansvar för välfärd och ekonomi. Och vi kommer på en stark ekonomisk grund att tillsammans med staten bygga den infrastruktur som behövs för ett växande Örebro.
Media: Radio Örebro, Tvärsnytt, Radio Örebro2
Grunden för Karlssons resonemang är principiellt riktigt. Men han hamnar helt fel.
Sverige behöver mer kollektivtrafik för att fortsätta en långsiktigt hållbar utveckling och tillväxt. De riktigt stora städerna klarar inte av mer biltrafik. Framtiden där heter kollektivtrafik av olika slag, under överskådlig tid traditionellt spårbunden trafik, men i en framtid förhoppningsvis med nya, mer flexibla lösningar.
Om Örebro ska fortsätta med en bra utveckling för att ta plats bland tillväxtcentra i Sverige behövs enklare resor, framförallt till och från Stockholm. Vi ser att arbetsmarknaderna blir allt mer gemensamma mellan Mälardalens (inklusive Örebro) olika regioncentra. Vi ser också behoven av bättre kommunikationer för universitetets och spetsföretagens behov av hög kompetens.
En av de möjligheter som står till buds är därför att öka tågtrafiken. Men frågan är vem som har ansvaret? Och vem som ska betala.
Jonas Karlsson, som den socialistiske samhällsbyggare han är, tar det som självklart att han kan det bättre än staten. Därför ska landstinget ta över både ansvar och utgifter.
Om Jonas Karlsson ledde ett landsting med god ekonomi hade det väl varit enkelt att stötta honom. Men Jonas Karlsson är tillsammans med Marie-Louise Forsberg-Fransson huvudansvarig för att Örebro Läns Landsting idag går med 130 miljoner kronor i förlust. Det är hans ansvar att vårdpersonal, sjuksköterskor och undersköterskor, går på knäna. Det är hans ansvar att vårdcentraler står utan läkare och att läkare som har den kompetens USÖ behöver inte finns i tillräcklig omfattning.
Om Jonas Karlsson fick bestämma, skulle landstinget låna upp ytterligare några miljarder, och satsa hundratals miljoner per år på kollektivtrafik. Det låter bra. Men vem betalar? Det finns bara två alternativ. Antingen så tvingar han sjuksköterskor och vårdpersonal att jobba med ännu större press, eftersom deras kollegor fått gå från jobbet. Eller så höjer han skatten. När Karlsson berättar om sina stora planer, vore det också klädsamt om han berättade varifrån pengarna kom.
Jonas Karlsson har en kompis i Örebro. Björn Sundin och Jonas Karlsson har länge varit parhästar i socialdemokratin i Örebro. Nu basar de över samma områden, i kommun och landsting.
Björn Sundin är också en samhällsbyggare. Lika socialistiskt inriktad. Och även i Örebro rullar skattebetalarnas pengar. Det investeringprogram som nu ligger, designat av Björn Sundin, riskerar att föra Örebro in i en ny socialdemokratisk lånespiral. De pengar Folkpartiet sparade ihop under fyra år har socialdemokraterna satt sprätt på under två... Den kommunledning där Björn Sundin sannolikt är den som i verkligheten styr, har inte heller koll på ekonomin. Sparbetingen duggar tätt.
Men Björn Sundin nöjer sig inte med detta. Han vill också bygga tåg. I hans fall handlar det om att lägga tågtrafiken genom Örebro antingen i en tunnel eller ovanpå en bro. Kostnaderna är enorma. Minst fyra miljarder (4.000.000.000:-) kronor beräknade tjänstemännen det till för några år sedan. De årliga kostnaderna bara för räntor och amorteringar för Örebro kommun skulle bli ett par hundra miljoner om året (200.000.000:-) vid ett ränteläge på 4 % och en avskrivningstakt på 1 %. Det är lika mycket som en skattehöjning på knappt en krona. Eller lika mycket som 400 lärare eller 550 undersköterskor.
Men det berättar inte Björn Sundin. Lika lite som att Jonas Karlsson berättar om vad hans samhällsbyggnadsprojekt skulle kosta. Det är ju inte intressant. Det är ju inte medialt. Nej - det är de högtflygande (eller nedgrävande) planerna som är det intressanta. Det är ju enklare att visa en spännande bild på ett nytt tågset, eller en ny stadsdel ovanpå en nedgrävd järnväg, än att visa på en välfärd satt på undantag.
Jonas Karlsson och Björn Sundin agerar mot staten, SJ och Banverket, istället för att agera tillsammans med dem. Det naturliga är självklart att samarbeta med SJ för bättre tågförbindelser mellan Örebro och Stockholm. Det självklara är naturligtvis att samarbeta med Banverket för att om möjligt skapa en ny prioritering för investeringar i eller kring Örebro. Men för en socialistisk samhällsbyggare är det viktigare att bygga egna monument än att lära av och samarbeta med andra.
För oss i Folkpartiet är utveckling central. För Örebros möjligheter att växa och bli det regionala centrum vi borde bli, är bättre, miljövänligare och långsiktigt hållbara kommunikationer avgörande. Men de får inte byggas på ruinerna av den välfärd som kommunen och landstinget har huvudansvaret för.
Vi visade att det gick att värna välfärd och bygga för framtid när vi styrde. Och vi gjorde det med ansvar för ekonomi och långsiktighet. Vi kommer, när vi åter styr i Örebro, att fortsätta att ta ansvar för välfärd och ekonomi. Och vi kommer på en stark ekonomisk grund att tillsammans med staten bygga den infrastruktur som behövs för ett växande Örebro.
Media: Radio Örebro, Tvärsnytt, Radio Örebro2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)