När förlust låter som vinst

I går kom beskedet många politiker runt om i landet (men knappt några andra) väntat på. Mats Sjöstrands utredning lade sitt förslag om ny organisation för länsstyrelserna. Och Örebro drog vinstlotten. Vi blir regionhuvudstad i den nya regionen Värmland-Örebro.

Men stopp nu. Vinstlott? Var inte detta Värmlandssamarbete det som bara för några år sedan var skräckscenariot för de flesta?

Jag har för mig att socialdemokraterna i bland annat landsting och på Regionförbundet var beredda att sälja ut det allra mesta för att bilda en region med Västmanland och Uppsala, bara för att slippa Värmland. Eller för att bilda en region med Västmanland och Södermanland och där Värmland fick vara med bara på nåder (kanske för att Örebro skulle hamna i mitten på kartan...).

Allt fokus i diskussionerna om de nya regionbildningarna har varit att söka kontakten med Stockholm. Det är i Stockholm tillväxten sker. Det är Stockholmsregionen som är framtiden. Det är Mälardalen som ska knytas samman.

Och nu blir det Värmland. Och alla som tidigare klagat låter som om det är en vinstlott...

Som kommunstyrelseordförande hade jag en del påverkan på regionbildandet. Jag försökte öppna dörrarna mot Värmland redan då. Skälen var inte så high-tech. Det handlade om att värna korridoren Stockholm - Oslo som en tillväxtregion hela vägen, med bättre möjligheter till framförallt tågpendling i framtiden. Det handlade om att USÖ och Örebro Universitet var den självklara knytpunkten i en större region där även Värmland fanns med. Det handlade om att Örebro har en stark tradition av offentlig administration som överglänser såväl Karlstad som Västerås.

Och det handlade om att en ännu större Västra Götaland-region knappast skulle bli bättre med Värmland i ryggsäcken.

Men detta arbete togs emot ganska kylslaget från övriga partier. Och det var inte heller så att regionfrågan var den högst prioriterade. Regionbildning verkar mer handla om politikernas marknad än om väljarnas vilja. Visst är regioner viktiga, visst måste vi samordna mer av sjukvård, högre utbildning, arbetsmarknader och infrastruktursatsningar. Men regionbildning är knappast LÖSNINGEN...

Det finns två intressanta följder av Sjöstrands presentation. Den första handlar om statens regionala strukturer. Kommer statens myndigheter nu att agera utifrån förslaget och börja organisera sig utifrån de föreslagna 11 regionerna/nylänen? Man kan tveka. Nylänen är sannolikt i de allra flesta fallen för små.

Den andra handlar om ifall det kommer att bli något av detta. Svaret är: Knappast. Moderaterna har redan redovisat sin ståndpunkt. De inser att en sammanslagning riskerar att bli en lokal förlorarfråga i alla de län som tappar sin länshuvudstadsfunktion. Sannolikt gör socialdemokraterna samma analys. Och då blir förslaget bara ett kraftfullt slag - i luften.

Staten har ett huvudansvar för hur landet administreras politiskt och vad gäller offentlig administration. Ett sådant ansvar kan knappast bli funktionellt om lokala politiker ska slåss om var makten egentligen ska ligga. Det finns ingen som vill tappa makt, även om de flesta kan inse att en annan organisation där makten tydliggörs och även begränsas, är rätt ur såväl demokratisk som effektivitetssynpunkt.

Men så länge vi har regeringar som är beroende av svaga majoriteter kommer sannolikt ingenting att ske.

Media: NA, SR, SVT

Örebroregionen?

Sitter på ett möte som kallas "Regiondialog". Det är landstinget som inbjudit. De vill att flera av samhällets aktörer ska tycka till om vilka regioner som är möjliga för Örebro.

Under rätt lång tid har jag försökt diskutera regionfrågan ur ett Örebroperspektiv. Man kan inte påstå att intresset varit så stort. Men nu ställs vi snart inför fait accompli. Regionerna sätts, med eller utan vår medverkan. Örebro riskerar att bli en del av en region vi inte vill tillhöra.

Det går att rikta skarp kritik mot många i denna regionala fråga.

Regeringen borde ha satt ner fötterna först. Bildandet av regioner är inte en lokal fråga. Staten borde tagit ansvaret och pekat med hela handen. Det statliga myndighetssystemet skulle samordnats med landstingen och sedan hade det bara varit att köra. Vi lokalpolitiker skulle fått acceptera detta. Så gjorde man med kommunsammanslagningen i Danmark. Det blev gny först, men bara kortvarigt.

Tyvärr har moderaterna bromsat i regeringen. Och det är samma sak lokalt. Moderaterna i Örebro har inte ens velat diskutera. Det har lagt en död hand över hela regionfrågan. Det har gjort det omöjligt att driva frågan i Koalitionen, framförallt som även Miljöpartiet varit emot regionerna. Nu har de lokala moderaterna ändrat sig. Det är bra. Men det är sent...

Men även socialdemokraterna är värda kritik. Landstinget har inte klarat sin långsiktiga uppgift. De har vänt blickarna enbart mot den sjukvårdsregion som har sitt centrum i Uppsala. De har hållit på att sälja bort Örebros stora strategiska värde, som demografiskt centrum i Sverige. De har inte klarat av att diskutera öppet och förutsättningslöst med partners runt om oss.

Det finns plats för självkritik också. Folkpartiet har inte heller varit så pådrivande. Vi har säkert kunnat göra mer. Men det har varit svårt i ett läge där de två större partierna har så divergerande agendor.

Nu handlar det om att snabbare än någon annan skapa förutsättningarna för den framtida Örebroregionen och bilda nödvändiga allianser.

Jag ser egentligen bara två alternativ för Örebro.

Det första, och bästa, är en trestadsregion. Karlstad - Örebro - Västerås. Det är självklart att även Södermanland kan vara en del av detta. Men Södermanlands framtid är osäkrare än de andras. Det finns stora möjligheter att länet delas.

För Örebro kommun, och för landstinget, handlar det om att orka och vilja diskutera lösningar som skapar fördelar för alla tre landstingen, länen och länshuvudstäderna. Örebro har här många trumf på hand. Vi har det bästa universitetet. Vi har läkarutbildning. Vi har Universitetssjukhus. Vi har läget.

Men i en regiondialog kan man inte gå in och säga att Örebro ska vinna på allt. Knäckfrågan är hur vi delar på gracerna. Vilka starka områden ska Karlstad få utveckla? Och på vilket sätt ska Västerås växa? Hur skapar vi en stark region med tre regionala centrum som samverkar kring hela regionens utveckling?

Jag har funderingar kring detta. Regionerna handlar om utbildning, arbetsmarknader, tillväxt, infrastruktur, administration. Det handlar om att våga bestämma var centrum för vart och ett av dessa områden ska ligga. Västerås, med sin starka näringslivsprofil, får hantera arbetsmarknad och tekniktillväxtfrågor. Karlstad, med sin förankring i svensk basindustri, hanterarregional utveckling och industriella frågor. Örebro, med universitet och läge, hanterar utbildning och administration.

Detta är inte någon självklar fördelning. Och framförallt är den inte komplett. Den måste diskuteras. Men någon måste sätta ner foten och våga börja diskussionen.

Det andra alternativet är inte någon stor Svealand/Södranorrlandsregion. En sådan region vore förödande för Örebro. Istället handlar det då om att göra Örebro län så starkt att vi klarar oss själva. Länet kan säkerligen utvidgas så att såväl östra Värmland som västra Västmanland och Södermanland anknyter. Men det krävs i så fall mer.

En liten Örebroregion förutsätter öppenhet och förändringsvilja. Det kommer att påverka alla regionala aktörer. Landstinget måste sluta med sin socialistiska aversion mot att sälja vård och istället bli den bästa vårdförsäljaren. Universitetet måste säkra sin framtid genom internationella koalitioner. Näringslivet måste stötta infrastrukturarbetet på ett helt annat sätt än idag. Örebro kommun måste säkra möjligheter för en stark regional administration med såväl nationella som internationella kontakter.

Detta är en möjlighet. Den är inte optimal. Men den är bättre än att förtvina i en region styrd av Uppsala och Västerås.