Årets stadskärna

Örebro är en av tre finalister i Årets stadskärna. Hur kul är inte det! Och hur roligt är det inte att se att ett långsiktigt arbete bär frukt.

När vi i Koalition Örebro startade vårt arbete med Örebro centrum, gjorde vi det i en situation där inget nytt hänt på femton år. När det tidigare kommunalrådet för Folkpartiet, Birgitta Lindahl, var ansvarig för stadsbyggnadsfrågor påbörjades en förändring av centrum. Det tydligaste exemplet är Drottninggatans förändring, från en trist genomfartsgata till en modernare centrumgata.

Men sedan, efter socialdemokraternas maktövertagande 1995, lades centrum i malpåse igen...

Örebro fick vänta ända till 2007 innan arbetet återupptogs. Då skapade Koalition Örebro ett unikt arbete med att uppvärdera Örebro Centrum. Det handlade först om att skapa en genomarbetad medborgardialog där tusentals örebroare fick möjlighet att tycka till om förändringarna. Och sedan handlade det om ett målmedvetet arbete med att genomföra dem.

Nu kan vi se en stadskärna som lyft. Titta på torgen; Våghustorget, Stortorget, Järntorget. Titta på gatorna; Kungsgatan, Köpmangatan. Se på parkerna, på träden, på planteringarna.

Vi fick rätt mycket skäll under den tiden. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister tog alla möjligheter att kritisera förändringarna. Men vi hade en genomtänkt strategi för varför vi gjorde det. Skälen var flera:

En stadskärna betyder mycket för en stads sociala sammanhang. Det räcker med att åka till Landskrona för att inse vilka sociala problem som kan komma om man inte underhåller centrum. Och vilka kostnader som landar i kommunens knä när man ska återställa årtionden av misslyckanden. Vi satsade en del pengar i detta (en av de av socialdemokraterna mest kritiserade byggnationerna kostade ungefär lika mycket som en parkeringsplats för lastbilar kostar på Truck Stop...) men kostnaderna för att inte göra något skulle varit betydligt större.

En stadskärna betyder mycket för handeln. Och handeln har flera viktiga funktioner. Den skapar liv i centrum och därmed ökad trygghet. Den skapar arbetstillfällen. Den minskar behoven av biltransporter och är därmed bättre för miljö och klimat. Vårt arbete har inte tagit bort risken för att externhandeln tar över helt men vi har i alla fall minskat risken. Med den nya IKEA-etableringen och kommunledningens satsning på Boglundsängen skapas större risker för ett utarmat centrum. Men det som är byggt i centrum ligger fast.

Vi byggde under en tid av snabbt ökande byggarbetslöshet. En kommun ska aldrig vara den som är motor i byggverksamheten lokalt. Det handlar istället om att de privata aktörerna ska leda. Men kortsiktigt kan kommunen agera för att utjämna konjunkturskillnader. Det gjorde vi - och vi gjorde det framgångsrikt.

Byggnationerna i centrum var bara en del av ett mer strategiskt arbete. Vi omformade avtalet med City Örebro för att få mer valuta och verkstad för pengarna. Vi skapade kulturella attraktioner; Open Art, Rådhuskalendern och stöttade andra. Vi skapade servicegarantier för att möta näringslivets, och framförallt restauranglivets, krav. Vi lade extra pengar på grönytor, parker och planteringar för att det skapar livskvalitet för fler. Och vi startade ett samarbete med polisen för att göra Örebro tryggare.

Vi hade ett mål att bli Årets stadskärna. Vi önskade att det skulle ske när arbetena var klara. Men sedan kom valet 2010 och vårt arbete fick läggas i malpåse en stund.

Nu händer åter inget i centrum. Det är många fina ord, men mycket lite verkstad. Mönstren från 1995 går igen. Förhoppningsvis behöver örebroarna inte vänta lika länge på att få tillbaka en handlingskraftig kommunledning som förra gången.

Jag hoppas verkligen att Örebro vinner priset som Årets stadskärna. Jag skulle glädja mig om de nuvarande kommunalråden får ta emot priset. Kanske kan det leda till en bredare och djupare diskussion kring hur vi tillsammans ska utforma Örebro centrum. För mycket återstår. Storgatan. Olaigatan. Södertorget. Krämaren. Rudbecksfastigheten. Och så vidare.

Och Drottninggatan behöver åter ett ansiktslyft. Paradgatan har uppenbara problem i dagens Örebro.

Finns det då något som jag inte tycker blev lyckat? Ja - två saker.

Järntorget har blivit ett bra vintertorg, med en rolig skridskobana. Men det är ett öde sommartorg. Här måste mer göras.

Och jag tycker att det hade varit fantastiskt med körsbärsträd på Stortorget (om det nu är en politisk fråga...)!

Men en sak är ändå klar: Örebro slår Västerås med hästlängder!!!

Media: NA, SR, SVT

Örebroregionen?

Sitter på ett möte som kallas "Regiondialog". Det är landstinget som inbjudit. De vill att flera av samhällets aktörer ska tycka till om vilka regioner som är möjliga för Örebro.

Under rätt lång tid har jag försökt diskutera regionfrågan ur ett Örebroperspektiv. Man kan inte påstå att intresset varit så stort. Men nu ställs vi snart inför fait accompli. Regionerna sätts, med eller utan vår medverkan. Örebro riskerar att bli en del av en region vi inte vill tillhöra.

Det går att rikta skarp kritik mot många i denna regionala fråga.

Regeringen borde ha satt ner fötterna först. Bildandet av regioner är inte en lokal fråga. Staten borde tagit ansvaret och pekat med hela handen. Det statliga myndighetssystemet skulle samordnats med landstingen och sedan hade det bara varit att köra. Vi lokalpolitiker skulle fått acceptera detta. Så gjorde man med kommunsammanslagningen i Danmark. Det blev gny först, men bara kortvarigt.

Tyvärr har moderaterna bromsat i regeringen. Och det är samma sak lokalt. Moderaterna i Örebro har inte ens velat diskutera. Det har lagt en död hand över hela regionfrågan. Det har gjort det omöjligt att driva frågan i Koalitionen, framförallt som även Miljöpartiet varit emot regionerna. Nu har de lokala moderaterna ändrat sig. Det är bra. Men det är sent...

Men även socialdemokraterna är värda kritik. Landstinget har inte klarat sin långsiktiga uppgift. De har vänt blickarna enbart mot den sjukvårdsregion som har sitt centrum i Uppsala. De har hållit på att sälja bort Örebros stora strategiska värde, som demografiskt centrum i Sverige. De har inte klarat av att diskutera öppet och förutsättningslöst med partners runt om oss.

Det finns plats för självkritik också. Folkpartiet har inte heller varit så pådrivande. Vi har säkert kunnat göra mer. Men det har varit svårt i ett läge där de två större partierna har så divergerande agendor.

Nu handlar det om att snabbare än någon annan skapa förutsättningarna för den framtida Örebroregionen och bilda nödvändiga allianser.

Jag ser egentligen bara två alternativ för Örebro.

Det första, och bästa, är en trestadsregion. Karlstad - Örebro - Västerås. Det är självklart att även Södermanland kan vara en del av detta. Men Södermanlands framtid är osäkrare än de andras. Det finns stora möjligheter att länet delas.

För Örebro kommun, och för landstinget, handlar det om att orka och vilja diskutera lösningar som skapar fördelar för alla tre landstingen, länen och länshuvudstäderna. Örebro har här många trumf på hand. Vi har det bästa universitetet. Vi har läkarutbildning. Vi har Universitetssjukhus. Vi har läget.

Men i en regiondialog kan man inte gå in och säga att Örebro ska vinna på allt. Knäckfrågan är hur vi delar på gracerna. Vilka starka områden ska Karlstad få utveckla? Och på vilket sätt ska Västerås växa? Hur skapar vi en stark region med tre regionala centrum som samverkar kring hela regionens utveckling?

Jag har funderingar kring detta. Regionerna handlar om utbildning, arbetsmarknader, tillväxt, infrastruktur, administration. Det handlar om att våga bestämma var centrum för vart och ett av dessa områden ska ligga. Västerås, med sin starka näringslivsprofil, får hantera arbetsmarknad och tekniktillväxtfrågor. Karlstad, med sin förankring i svensk basindustri, hanterarregional utveckling och industriella frågor. Örebro, med universitet och läge, hanterar utbildning och administration.

Detta är inte någon självklar fördelning. Och framförallt är den inte komplett. Den måste diskuteras. Men någon måste sätta ner foten och våga börja diskussionen.

Det andra alternativet är inte någon stor Svealand/Södranorrlandsregion. En sådan region vore förödande för Örebro. Istället handlar det då om att göra Örebro län så starkt att vi klarar oss själva. Länet kan säkerligen utvidgas så att såväl östra Värmland som västra Västmanland och Södermanland anknyter. Men det krävs i så fall mer.

En liten Örebroregion förutsätter öppenhet och förändringsvilja. Det kommer att påverka alla regionala aktörer. Landstinget måste sluta med sin socialistiska aversion mot att sälja vård och istället bli den bästa vårdförsäljaren. Universitetet måste säkra sin framtid genom internationella koalitioner. Näringslivet måste stötta infrastrukturarbetet på ett helt annat sätt än idag. Örebro kommun måste säkra möjligheter för en stark regional administration med såväl nationella som internationella kontakter.

Detta är en möjlighet. Den är inte optimal. Men den är bättre än att förtvina i en region styrd av Uppsala och Västerås.