Julen, religionen och politiken

Jag läser om Björn Ulvaeus i DN. Om ateisten som gärna möter stillheten i kyrkan. Och tänker åter på vårt behov av mötet med religionens många sidor..

Ulvaeus är inget för gud. Istället är religionen något ont om man får tro honom i DN. Religion i aktiv utövning kopplas ihop med de islamister som körde in flygplanen i WTC. Och då, efter detta ögonblick, blir religionen inte längre en passiv hållning för Ulvaeus. Utan ett aktivt avståndstagande. Han har tänkt över frågan om Gud, eller gud, finns, och kommit fram till att han inte gör det.

Artikeln om Ulvaeus icketro är fascinerande på många sätt. För samtidigt som min upplevelse av hans förhållande till religionen är den av en människa som betraktar något oacceptabelt, imbecillt, ont, är religonens arv i många stycken något gott. Den religion som i sig är ond, har lyckats skapa såväl rum som kulturyttringar som är goda.

Och samtidigt som religionen är en meningslöshet, och religiösa politiker (som Mitt Romney) bekymmersamma, är det helt acceptabelt att sjunga psalmer eller vara i kyrkor på skolavslutningarna. För vi behöver ritualerna, ron och stillheten. Allt enligt ateisten.

Det finns två olika sätt för en liberal att förhålla sig till tron. En av de djupare liberala tidningstänkarna på senare tid - Åke Wredén - beskrev den en gång som den nordvästeuropeiska mot den centraleuropeiska. De Centraleuropeiska liberalernas syn var att religionen var något som totalt skulle hållas undan politik och samhälle. Religion var en privatsak som skulle hållas inom människan.

De nordvästeuropeiska liberalernas syn var mer positiv till religion och politik. De menade att politiken kunde berikas av religionens tankegods - dogmerna. Samtidigt var de noggranna med att dra en linje mellan religionsutövning och politisk makt. Poltikens makt fick aldrig bli en del av en religions maktanspråk.

Jag menar att liberalismen i sig är ett typexempel på hur viktigt det är att en ideologi inte befinner sig i ett lufttomt rum. Kan liberalismen överhuvudtaget existera i ett samhälle som inte bärs av de basala dogmerna som har sin grund inom den judiskt-kristna idétraditionen? Jag tvivlar. (Och centerpartiets eskalerande kris - med det märkliga visionsdokumentet - är ett typexempel på detta. Ska blogga om det senare.)

Som jag ser det har religionen två sidor. Den ena är förhållandet mellan dig och Gud. Denna personliga relation är just personlig och kan vare sig generaliseras eller överföras till någon annan. Samtidigt är det denna relation som är grunden i i vart fall den kristna kyrkans uppdrag att gå ut och göra människor till lärjungar. Det är när denna personliga trosuppfattning hamnar inom politiken som det går snett.

Men religionen är också ett antal dogmer. Religion handlar om levnadsregler. Jag kan rätt ofta tvivla på deras gudomliga härstamning. Men uppenbarligen har de varit lämpade att såväl bibehålla som utveckla samhällen. Det finns skäl att fundera över varför etiska och moraliska uppfattningar ser ut som de gör och gjort, innan man kastar dem över ända. Varför finns de? Vem är de avsedda att värna, skydda? Varför är de rätt, eller fel?

För mig är min egen grund i dessa dogmer en självklar del av min politiska gärning. Jag tar med mig min syn på människans unika och oändliga värde från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på skapelsens storhet från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på många moraliska och etiska överväganden från min kristna tro och mina kristna dogmer.

Utan dessa är jag inte hel, vare sig som person eller som politiker. Min tro (och mina tvivel - och de är sannerligen både många och stora), är odelbar med mig som person. Den påverkar mig i allt jag är och gör. Och de dogmer som följer denna trosuppfattning ligger till grund för hur jag ser på såväl människa som samhälle.

Jag tolkar det frisinne som jag säger mig företräda just i detta. En politisk gärning grundad i ett antal religiösa dogmer. Dogmer som ständigt prövas utifrån den gällande tiden. Dogmer som ständigt kompletteras utifrån nya tänkare och filosofer. Men dogmer som aldrig förkastas utan att det nya kunnat visas bättre.

Politik och demokrati har, eller snarare har haft, mycket gemensamt med tro och dogmer. Det är bara 40 år sedan all svensk lagstiftning var given av Gud genom kungen. Knappast något att vilja ha tillbaka. Men den långsamhet och den svårföränderlighet som är en del av vår traditionella demokrati håller på att gå samma väg som Gud och kungen. Nu ska allt hastas fram. Nu ska allt göras omdelbart.


Men om demokrati handlar om samtal med många, och om de demokratiska grundvalarna - etiska och moraliska dogmer och överväganden - behöver vara svårföränderliga så står vi inför problem. Eller så är vi redan mitt uppe i dem.


Som jag tolkar Ulvaeus är det en del av detta han beskriver i sin känsla i kyrkan. Historia och historier som knyter an till det som varit. Traditioner som förändras långsamt och varligt. Känslan av att vara del av något större, gudomligt eller ej. Det är bra.


Demokrati handlar om långsamhet. Annars är det inte demokrati. Och kanske är vi på väg att glida från demokratin, den demokrati vi hittills känt, till något annat. Teknokrati. Administrokrati. Speedokrati. Oligokrati...


I den förändringen borde kyrkan och den kristna tron spela roll. Ständigt peka på de traditioner och de dogmer som burit samhället genom århundraden av utveckling. Ständigt ifrågasätta såväl dogmerna som de förändringar som lyfts fram som bättre. Ständigt pröva både sig själv och samhällets alternativ.


Där är vi inte idag. De flesta kyrkor spelar sannolikt större roll som tempel för tystnad och stillhet. Gott så. Men jag gissar att Gud önskade att vi kristna tog vårt uppdrag på ett något större allvar.


Media: DN