Fokus på vem?

I morgon på kommunstyrelsen kommer vi att ha ett ärende om bemanning. Majoriteten har hittat på ett nytt ordpar "bemanningsstrategiska arbetet" som handlar om något oklart. Liksom hela ärendet är oklart.

I första beslutspunkten pekar de på att man ska fokusera på kunden eller brukaren. Jag kommer att yrka på något annat än brukarordet - ett typiskt sosseord som objektiviserar människan. Men anslaget är bra. Vi har bemanning för att klara av de behov örebroarna har.

Men det är inte det som är skälet att detta ärende finns uppe. Istället handlar det, som vanligt, om samma gamla vänstersaga som tidigare: Den ovillkorliga rätten till heltid.

Det finns ett självklart jämställdhetstema i frågan om hel- eller deltidstjänstgöring. Män jobbar heltid. Kvinnor i större utsträckning deltid. Den socialistiska vägen att lösa jämställdheten blir då att skapa tvingande förutsättningar. Socialdemokraterna försökte för sju år sedan att införa en ovillkorlig rätt till heltid som lag. Tack och lov förlorade de valet 2006 och förslaget gick i graven. Annars hade såväl den offentliga sektorn, som många småföretagare, fått enorma problem. Småföretagandet, exempelvis inom handeln, hade inte haft en chans.

När vi styrde Örebro försökte vi hitta andra vägar. Vi ville att kvinnor och män skulle ha samma möjligheter att välja den arbetstid man ville ha. Det innebar att tjänstgöringsgraden för kvinnor ökade, medan den i viss mån minskade för män. Intressant kanske?

Men vårt huvudfokus låg inte på personalen. Vårt huvudfokus låg då, liksom nu, på de människor vi är satta att vårda, lära, ha omsorg om, serva. Oavsett om vi kallar dem kunder, brukare, servicetagare eller kort och gott örebroare, är det deras behov vi som politiker och vi som offentlig organisation ska hantera.

Det innebär målkonflikter. Den stelbenta rätten till heltid krockar exempelvis med behovet av olika bemanning under olika tider på dagen på många boenden för äldre. Den stelbenta rätten till heltid krockar med behovet av olika bemanning under olika tider på dagen på förskolor också.

Det spelar ingen roll för socialdemokraterna. Om verkligheten inte stämmer överens med deras stelbenta, fyrkantiga världsbild, så får verkligheten förändra sig.

Typ: Vill inte de gamla gå upp efter ett schema som passar den ovillkorliga rätten till heltid så får de (gamla) väl anpassa sig. För personalen (Kommunals...) krav går först.

Nej - så säger de inte. Men det är mycket de inte säger.

Centerns krav på att gå med på denna heltidsresa har varit att den inte får påverka de anställda negativt vad gäller exempelvis krav på delade turer eller att de ska tjänstgöra på olika arbetsplatser. Just nu verkar Centern ha fått backa på detta krav. Nu är det bara heltiden som gäller. Men inte säger sossarna någonstans att rätten till heltid kan innebära att du får jobba 7 -12 och 4 -7 för att få ihop det. Inte heller säger de att det finns en risk att din arbetsplats är tre olika äldreboenden, eller kanske ett par förskolor, för att få ihop heltiden.

Tyvärr har ingen i den nuvarande majoriteten någon koll på ekonomi. Det märks också tydligt i det beslut som fattas i morgon. Den ekonomiska analysen lyser helt med sin frånvaro. Ingen är intresserad av vad det kostar. Och det är kanske enkelt att förstå. För det finns uträkningar som pekar på kostnader på minst 250 miljoner kronor per år för att införa den stelbenta, ovillkorliga rätten till heltid.

Men det vill ju vare sig Lena Baastad eller någon annan berätta om. För de kostnaderna måste tas ut genom besparingar. Det blir färre medarbetare som ska sköta jobbet. Det blir ännu färre lärare, färre undersköterskor och färre socialsekreterare. Det blir mindre pengar över till skolböcker, till föreningsbidrag, till Kulturskolan. Och det blir knappast några pengar över till löneökningar.

Fast vem säger det? Vem bryr sig? Politik är väl att vilja. Och vill inte ekonomin får den väl anpassa sig...

Den liberala vägen är annorlunda. Den handlar om ett tydligt fokus på de vi har att stötta och stödja. Det är den gamla kvinnan på äldreboendet som är vår huvudprioritet. Det är den unga flickan på förskolan som behöver vårt stöd. Det är tonårstjejen, med behov av många och goda samtal med sin kurator, som är centrum i vår politik.

För det behöver vi kompetenta medarbetare. Lärare med bra arbetsförhållanden och högre löner. Undersköterskor med god vidareutbildning och tillräckligt antal arbetskamrater för att klara även de tyngsta dagarna. Socialsekreterare med kompetens för att hantera även de svåraste fallen. Medarbetare som känner att de är uppskattade och som märker att deras arbetsplatser fungerar.

Då är arbetstiden en faktor, men bara en faktor bland flera. En god arbetsgivare ser sina anställda och söker vägar att möta deras behov. Det kan handla om att anpassa arbetsplatser. Det kan handla om nya sätt att möte behov av såväl ökad som minskad tjänstgöringsgrad. Det kan handlar om rätt till ständig kompetensutveckling. Det kan handla om bra löneökningstakt, större lönespridning och goda karriärmöjligheter för goda medarbetare. Det kan handla om arbetsplatser med tillräckligt antal arbetskamrater, med tillräckligt med pengar för inköp av material men utan anställningsstopp, inköpsstopp, vikariestopp, och andra mer eller mindre tillfälliga nödstopp.

Fokus måste alltid ligga på den människa som behöver vårt stöd och vår omsorg. Grunden för vårt stöd och vår omsorg ligger i en balanserad och långsiktigt hållbar ekonomi. Det är en liberal politik för välfärd. Idag, i morgon och kommande år.