Idag kan vi läsa om de nyaste turerna kring Sundins elithall i Vivalla. Nu verkar det oklart om kommunen verkligen kan köpa de fastigheter man tänkt sig. Man är helt enkelt inte överens med fastighetsägaren. Inte ett enda avtal är undertecknat.
För en vanlig kommun skulle detta få majoriteten att avvakta. Men inte i Örebro. Här pågår planeringen för fullt som om inte det fanns några problem överhuvudtaget. Sundin och Baastad verkar inte bry sig så mycket. Det är ju ett "vallöfte" som ska genomföras. Till varje pris som helst verkar det som.
Det är få som vill ha elithallen. När vi pratat med föreningarna runt om i Örebro finns knappt något stöd för tanken. Att inte upprördheten är större än den är, beror på att Sundin lovat allt åt alla. Han ska bygga både en elithall, massor av konstgräsplaner, fler inomhushallar, allt vad man kan önska sig. Och då är det ju svårt att klaga. Men när det visar sig att löftena är tomma, lika tomma som kassakistan, lär det nog bli annat ljud i skällan.
Om nu hallen blir av...
Det verkar tyvärr inte som om Baastad och Sundin vill inse att det kanske inte blir någon elithall. För trots att de inte äger marken där de tänkt bygga, och därför inte har en aning om ifall det kommer att byggas någon elithall där, fortsätter de att planera i rekordtakt. Elithallens behov av planförändring har fått ett snabbspår på sidan om alla andra planer. För socialdemokraterna är det uppenbart viktigare att man planerar för en elithall som ingen vill ha, än för bostäder som alla köar för att få...
Och vad kostar då denna planering? Tusenlapparna bara rinner iväg, kanske till ingen nytta. Eller kanske till ren onytta. Tänk om man gjort om stadsplanen för att möjliggöra bygget av elithallen, och sedan blir det inget av. Hur ställer sig fastighetsägaren till detta? Kommer han att kräva skadestånd? Eller att hela planen görs om igen?
Vad har hela arbetet med elithallen kostat? Pengar som kanske är kastade i sjön. Vem ställs till svars för detta?
Folkpartiet har hela tiden lyssnat på såväl alla Örebros idrottsföreningar som på Vivallaborna. De svar vi har fått är tydliga. Om det finns pengar så tycker de att kommunen ska:
Bygga flera hallar för breddidrotten, istället för en för en liten elit.
Bygga fler hallar för örebroarna, oavsett var vi bor, istället för en för stockholmarna.
Bygga flera hallar för olika idrotter, istället för en för bara fotboll.
Därför har vi gjort en alternativ satsning på idrotten och anläggningarna i Örebro. Vi kallar den 9 istället för 1. 9 anläggningar anpassade för Örebros behov, istället för 1 hall anpassad för socialdemokraternas vallöften.
Kanske finns det ändå en möjlighet att även socialdemokraterna nu tänker om. Det vore bra om man först lyssnade på örebroarna, sedan gjorde om och då gjorde rätt.
Media: SR1 och SR2
En blogg för den politiska vänsterliberala traditionen, ibland med värdekonservativa drag, som förr kallades frisinnad.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett socialdemokraterna i Örebro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialdemokraterna i Örebro. Visa alla inlägg
2013-11-25
2013-09-06
Hyresregler - bra för vem?
ÖBO har diskuterat ett nytt system för att värdera sina lägenheter. Diskussionerna har delvis förts med privata fastighetsägare och andra intressenter. Men mest verkar det som om socialdemokraterna i ÖBO pratat med socialdemokraterna i Hyresgästföreningen. Och så har man kommit fram till ett resultat.
Tanken med ett nytt hyressystem är gott. Man ska värdera olika faktorer, läge, kvalitet, upprustningsnivå och så vidare och få ihop en värderingssumma för varje fastighet. Allt för att det ska vara lätt för både hyresvärd och hyresgäst att förstå varför just denna hyr är satt på denna lägenhet.
Men när de båda socialdemokratiska organisationerna satt sig ner och funderat har något gått snett, totalsnett.
Socialdemokraterna i partiet och HGF har ett par röda skynken framför sina ögon. Dels att ÖBO aldrig ska få sälja en enda lägenhet. Dels att marknadshyror är något som hin onde uppfunnit. Och det är dessa skynken som verkar ha fördunklat synen på partifunktionärerna i deras arbete.
Som vanligt har jobbet skett i det fördolda. Socialdemokraterna i Örebro verkar ha en inlärd reflex att alla viktiga samtal ska vara hemliga. (Visst låtsas de som om de vill ha dialog, men bara i oviktiga frågor och bara med dem som tycker "rätt" och bara om de ändå får bestämma som de själva vill i slutänden. Kolla gårdagens blogg som typexempel...) I detta fall har inte styrelsens övriga partier varit inblandade. Inte heller kommunen som ägare (fast hyressystemet påverkar betydligt mer än ÖBO) och absolut inte hyresgästerna eller örebroarna i allmänhet. Det har räckt med partikamraterna i HGF...
Och då går det fel.
För när sossarna suttit och bestämt hur olika faktorer ska samspela, har man tyckt att läget inte får spela så stor roll. Det kan ju uppfattas som ett steg mot marknadshyror. För alla vet ju att en central lägenhet kan hyras ut till betydligt högre hyror än en lägenhet i ett perifert läge i ett miljonprogramsområde. Så när man suttit där i hemlighet har man plockat bort nästan alla lägesfaktorer. Istället har man värderat upp sådant som när lägenheten senast renoverades, ytdetaljer och annat.
Vad får då det för konsekvenser?
För det första innebär det att i socialdemokraternas framtida Örebro så riskerar Vivallaborna att få betala högre hyror än de som bor centralt i stan. Varför? Helt enkelt för att just nu pågår omfattande renoveringar i Vivalla, och de kommer att slå igenom direkt på hyresnivåerna. Den som däremot har tur att bo i en sekelskifteslägenhet, med takhöjd, stuckaturer och fönstersmygar i centrala Örebro, kan räkna med små hyreshöjningar eller kanske till och med sänkningar. Så om några år, när renoveringarna i Vivalla är klara, får Vivallaborna betala mer i hyra än de som bor centralt eller på öster.
Rimligt? Knappast annat än i den värld som behärskas av sossar i och utanför parti och HGF och som är vettskrämda av marknadshyresordet.
För det andra riskerar det bostadsbyggandet i Örebro. De privata fastighetsägarna har skickat ett brev till alla styrelseledamöter med skarp kritik av förslaget. Enligt dem slår det undan fötterna på alla privata byggprojekt inom hyresrättsområdet. ÖBO riskerar än mer än idag att lägga en död hand över hyresmarknaden i Örebro. Bostadsbyggandet stoppar upp än mer och Örebros tillväxt hotas.
Men för sossarna i och utanför parti och HGF så är ju ÖBO världens centrum som alla andra får anpassa sig till. Så varför bekymra sig om de små privata? De har ju ändå bara en tredjedel av hyresrätterna. Och ÖBO ska ju bara bygga nytt, aldrig sälja...
Att detta slår mot de grupper som sossarna säger sig värna, verkar spela mindre roll. Nu kommer sanningens dag för alla de som trodde att en röst på sossarna var en röst för låga hyror i Vivalla och andra miljonprogramsområden. Som vanligt är löftena stora före valen, men lika snabbt som vallokalerna stänger, lika snabbt glöms sossarnas vallöften bort.
Jag är en förespråkare för en betydligt större grad av marknadsekonomiska styrmedel i bostadspolitiken. Jag är också en förespråkare för att såväl ÖBO som hyresgäster, hyresmarknad och tillväxt skulle må bra av ett mindre ÖBO där nybyggnation, renoveringar och försäljningar var en del av vardagen. Jag är det därför att jag tror att det gynnar alla örebroare, hela staden, alla hyresgäster och framförallt de hyresgäster med minst marginaler.
Kanske var det så att det sociala ansvarstagandet på 1950 och -60-talen handlade om allmännytta, hyresregleringar och hyresnormeringar. Men idag är det inte så. Idag handlar socialt ansvarstagande om att reglera marknaden så att det fungerar i dagens samhälle. Då gäller det att inte skåda bakåt för att finna lösningarna, utan framåt.
Tanken med ett nytt hyressystem är gott. Man ska värdera olika faktorer, läge, kvalitet, upprustningsnivå och så vidare och få ihop en värderingssumma för varje fastighet. Allt för att det ska vara lätt för både hyresvärd och hyresgäst att förstå varför just denna hyr är satt på denna lägenhet.
Men när de båda socialdemokratiska organisationerna satt sig ner och funderat har något gått snett, totalsnett.
Socialdemokraterna i partiet och HGF har ett par röda skynken framför sina ögon. Dels att ÖBO aldrig ska få sälja en enda lägenhet. Dels att marknadshyror är något som hin onde uppfunnit. Och det är dessa skynken som verkar ha fördunklat synen på partifunktionärerna i deras arbete.
Som vanligt har jobbet skett i det fördolda. Socialdemokraterna i Örebro verkar ha en inlärd reflex att alla viktiga samtal ska vara hemliga. (Visst låtsas de som om de vill ha dialog, men bara i oviktiga frågor och bara med dem som tycker "rätt" och bara om de ändå får bestämma som de själva vill i slutänden. Kolla gårdagens blogg som typexempel...) I detta fall har inte styrelsens övriga partier varit inblandade. Inte heller kommunen som ägare (fast hyressystemet påverkar betydligt mer än ÖBO) och absolut inte hyresgästerna eller örebroarna i allmänhet. Det har räckt med partikamraterna i HGF...
Och då går det fel.
För när sossarna suttit och bestämt hur olika faktorer ska samspela, har man tyckt att läget inte får spela så stor roll. Det kan ju uppfattas som ett steg mot marknadshyror. För alla vet ju att en central lägenhet kan hyras ut till betydligt högre hyror än en lägenhet i ett perifert läge i ett miljonprogramsområde. Så när man suttit där i hemlighet har man plockat bort nästan alla lägesfaktorer. Istället har man värderat upp sådant som när lägenheten senast renoverades, ytdetaljer och annat.
Vad får då det för konsekvenser?
För det första innebär det att i socialdemokraternas framtida Örebro så riskerar Vivallaborna att få betala högre hyror än de som bor centralt i stan. Varför? Helt enkelt för att just nu pågår omfattande renoveringar i Vivalla, och de kommer att slå igenom direkt på hyresnivåerna. Den som däremot har tur att bo i en sekelskifteslägenhet, med takhöjd, stuckaturer och fönstersmygar i centrala Örebro, kan räkna med små hyreshöjningar eller kanske till och med sänkningar. Så om några år, när renoveringarna i Vivalla är klara, får Vivallaborna betala mer i hyra än de som bor centralt eller på öster.
Rimligt? Knappast annat än i den värld som behärskas av sossar i och utanför parti och HGF och som är vettskrämda av marknadshyresordet.
För det andra riskerar det bostadsbyggandet i Örebro. De privata fastighetsägarna har skickat ett brev till alla styrelseledamöter med skarp kritik av förslaget. Enligt dem slår det undan fötterna på alla privata byggprojekt inom hyresrättsområdet. ÖBO riskerar än mer än idag att lägga en död hand över hyresmarknaden i Örebro. Bostadsbyggandet stoppar upp än mer och Örebros tillväxt hotas.
Men för sossarna i och utanför parti och HGF så är ju ÖBO världens centrum som alla andra får anpassa sig till. Så varför bekymra sig om de små privata? De har ju ändå bara en tredjedel av hyresrätterna. Och ÖBO ska ju bara bygga nytt, aldrig sälja...
Att detta slår mot de grupper som sossarna säger sig värna, verkar spela mindre roll. Nu kommer sanningens dag för alla de som trodde att en röst på sossarna var en röst för låga hyror i Vivalla och andra miljonprogramsområden. Som vanligt är löftena stora före valen, men lika snabbt som vallokalerna stänger, lika snabbt glöms sossarnas vallöften bort.
Jag är en förespråkare för en betydligt större grad av marknadsekonomiska styrmedel i bostadspolitiken. Jag är också en förespråkare för att såväl ÖBO som hyresgäster, hyresmarknad och tillväxt skulle må bra av ett mindre ÖBO där nybyggnation, renoveringar och försäljningar var en del av vardagen. Jag är det därför att jag tror att det gynnar alla örebroare, hela staden, alla hyresgäster och framförallt de hyresgäster med minst marginaler.
Kanske var det så att det sociala ansvarstagandet på 1950 och -60-talen handlade om allmännytta, hyresregleringar och hyresnormeringar. Men idag är det inte så. Idag handlar socialt ansvarstagande om att reglera marknaden så att det fungerar i dagens samhälle. Då gäller det att inte skåda bakåt för att finna lösningarna, utan framåt.
2013-08-28
Vivallapanik hos socialdemokraterna
I valet 2010 vann socialdemokraterna Vivalla. I omvalet 2011 var det Vivalla som fällde avgörandet. Ungefär 80 % av Vivallaborna röstade på sossarna. Varför gjorde de det?
Svaret är ganska enkelt. Sossarna lovade dem allt. De skulle få jobb. De skulle få idrottshallar och föreningslokaler. De skulle få bidrag. De skulle få låga hyror. De skulle få allt de pekade på.
Det är inte så många andra partier som driver sådana valrörelser. För de flesta av oss som är politiskt aktiva handlar politik också om någon form av måttlighet. Vi vet att i valrörelserna så ställs löften ut som kan bli svåra att uppfylla, helt beroende av en positiv ekonomisk utveckling. Men det finns ändå en chans att göra det.
Så inte Örebros sossar. De lovar allt åt alla. Och speciellt i Vivalla.
Tre år efter valet har många Vivallabor fått nog. Jag gissar att det stora partiet, med alla sina enorma ekonomiska resurser, gör egna opinionsmätningar och ser hur illa det håller på att gå för dem i det bostadsområde som hållit dem vid maktens grytor. Folkpartiet får nya medlemmar i Vivalla. Moderaterna likaså. Från en mängd olika håll hör man nu hur Vivallabor beklagar sig över hur de kunde låta sig luras av sossarna.
För inget har hänt. Eller snarare - det som hänt har gått på tvärs mot löftena. Inga nya jobb. Mindre pengar till skolan. Hyrorna rekordhöjs. Idrottshallarna och föreningslokalerna för Vivallaborna blev till en elithall för Stockholmslagen. Det enda löfte som sossarna hållit är väl att ge ut socialbidrag. Men är det något som är värt att rösta på?
Nu gror paniken. Vad ska man göra? Det pågår ett enormt sparbeting på alla kommunens förskolor, grundskolor, gymnasieskolor, på alla äldreboenden och i hemtjänst och omsorg om funktionshindrade för att sossarna vill frigöra pengar att satsa på Vivalla. För det finns idag inga pengar till något. Elithallen för fotboll kostar kanske 15 miljoner om året. Men inga pengar finns. Ombyggnationerna som skulle skapa jobb stoppas. De är helt olönsamma. Så fortsätter det.
Det gäller att hitta de halmstrån som finns. Idag trodde man sig ha hittat ett sånt. Sossarna gick ut och berättade att tre förskolor skulle erbjuda 15-timmarsbarn ytterligare tid för språkinlärning.
Men löftet visade sig vara lika ihåligt som alla andra sosselöften. Inga nya pengar skulle tillskjutas. Istället skulle de eventuella överskotten, som just dessa tre förskolor av någon märklig anledning hade, användas. Och det gällde bara barnen i just dessa tre förskolor i Vivalla.
Det finns rätt många problem med detta sossehalmstrå. För det första gäller kommunallagen. Alla kommunmedborgare ska behandlas jämlikt. Inga får specialbehandlas. Det är därför kommunfullmäktige fattat ett beslut om att ge barn till arbetslösa med flera rätt till 3 timmars omsorg per dag. Det ska gälla alla, oavsett var man bor.
Men för sossarna är Vivallaborna mer värda än andra. Barn i Brickebacken, Varberga, Baronbackarna i behov av språkstöd är mindre värda för sossarna än barn i Vivalla. Barn från socialt utsatta hem i resten av Örebro har ett lägre värde enligt sossarna än vissa Vivallabarn. Och medan andra förskolor får dra in, minska, spara, får tre förskolor i Vivalla utöka.
Det säger sig självt att det beslut sossarna fattade är totalfel. Man kan inte ställa barn mot barn, väga barns behov olika bara för att vissa råkar gå på en förskola i ett visst område.
Jag hoppas föräldrarna i Brickebacken inser vad sossarna gör. Jag hoppas föräldrarna i Varberga, Baronbackarna, Rynninge, Adolfsberg, City, Björkhaga, Oxhagen - ja överallt - inser att sossarna i Örebro tycker att deras barn är mindre värda än vissa barn i Vivalla.
Och jag hoppas att Vivallaborna inser att det bara är just denna gång är de som spelar huvudrollen i sossarnas maktspel. Nästa gång kan det vara de boende i något helt annat område, ett område som sossarnas spindoktorer anser är ett nyckelområde för en kommande valvinst.
Media: NA, SR
Svaret är ganska enkelt. Sossarna lovade dem allt. De skulle få jobb. De skulle få idrottshallar och föreningslokaler. De skulle få bidrag. De skulle få låga hyror. De skulle få allt de pekade på.
Det är inte så många andra partier som driver sådana valrörelser. För de flesta av oss som är politiskt aktiva handlar politik också om någon form av måttlighet. Vi vet att i valrörelserna så ställs löften ut som kan bli svåra att uppfylla, helt beroende av en positiv ekonomisk utveckling. Men det finns ändå en chans att göra det.
Så inte Örebros sossar. De lovar allt åt alla. Och speciellt i Vivalla.
Tre år efter valet har många Vivallabor fått nog. Jag gissar att det stora partiet, med alla sina enorma ekonomiska resurser, gör egna opinionsmätningar och ser hur illa det håller på att gå för dem i det bostadsområde som hållit dem vid maktens grytor. Folkpartiet får nya medlemmar i Vivalla. Moderaterna likaså. Från en mängd olika håll hör man nu hur Vivallabor beklagar sig över hur de kunde låta sig luras av sossarna.
För inget har hänt. Eller snarare - det som hänt har gått på tvärs mot löftena. Inga nya jobb. Mindre pengar till skolan. Hyrorna rekordhöjs. Idrottshallarna och föreningslokalerna för Vivallaborna blev till en elithall för Stockholmslagen. Det enda löfte som sossarna hållit är väl att ge ut socialbidrag. Men är det något som är värt att rösta på?
Nu gror paniken. Vad ska man göra? Det pågår ett enormt sparbeting på alla kommunens förskolor, grundskolor, gymnasieskolor, på alla äldreboenden och i hemtjänst och omsorg om funktionshindrade för att sossarna vill frigöra pengar att satsa på Vivalla. För det finns idag inga pengar till något. Elithallen för fotboll kostar kanske 15 miljoner om året. Men inga pengar finns. Ombyggnationerna som skulle skapa jobb stoppas. De är helt olönsamma. Så fortsätter det.
Det gäller att hitta de halmstrån som finns. Idag trodde man sig ha hittat ett sånt. Sossarna gick ut och berättade att tre förskolor skulle erbjuda 15-timmarsbarn ytterligare tid för språkinlärning.
Men löftet visade sig vara lika ihåligt som alla andra sosselöften. Inga nya pengar skulle tillskjutas. Istället skulle de eventuella överskotten, som just dessa tre förskolor av någon märklig anledning hade, användas. Och det gällde bara barnen i just dessa tre förskolor i Vivalla.
Det finns rätt många problem med detta sossehalmstrå. För det första gäller kommunallagen. Alla kommunmedborgare ska behandlas jämlikt. Inga får specialbehandlas. Det är därför kommunfullmäktige fattat ett beslut om att ge barn till arbetslösa med flera rätt till 3 timmars omsorg per dag. Det ska gälla alla, oavsett var man bor.
Men för sossarna är Vivallaborna mer värda än andra. Barn i Brickebacken, Varberga, Baronbackarna i behov av språkstöd är mindre värda för sossarna än barn i Vivalla. Barn från socialt utsatta hem i resten av Örebro har ett lägre värde enligt sossarna än vissa Vivallabarn. Och medan andra förskolor får dra in, minska, spara, får tre förskolor i Vivalla utöka.
Det säger sig självt att det beslut sossarna fattade är totalfel. Man kan inte ställa barn mot barn, väga barns behov olika bara för att vissa råkar gå på en förskola i ett visst område.
Jag hoppas föräldrarna i Brickebacken inser vad sossarna gör. Jag hoppas föräldrarna i Varberga, Baronbackarna, Rynninge, Adolfsberg, City, Björkhaga, Oxhagen - ja överallt - inser att sossarna i Örebro tycker att deras barn är mindre värda än vissa barn i Vivalla.
Och jag hoppas att Vivallaborna inser att det bara är just denna gång är de som spelar huvudrollen i sossarnas maktspel. Nästa gång kan det vara de boende i något helt annat område, ett område som sossarnas spindoktorer anser är ett nyckelområde för en kommande valvinst.
Media: NA, SR
2013-08-21
Kris i sossarnas skola
Krisen för välfärden i Örebro fördjupas. Under
socialdemokratisk ledning monteras skolan och äldreomsorgen ner. Resurserna
minskar kontinuerligt.
Den senaste krisrapporten kommer från gymnasieskolorna. I
somras kom Arbetsmiljöverket med en varning till Örebro kommun. Kommunen
riskerade vite, eftersom gymnasielärarna på Karro inte orkade med sitt arbete.
Lärarfacket talar om krav på ökad undervisningstid med upp emot 20 %, utan
några andra förändringar.
Det är bara att inse att det är orimligt.
Skälet till den orimliga arbetsbelastningen är att
socialdemokraterna medvetet och långsiktigt försämrat för hela skolområdet.
Skolan i socialdemokraternas Örebro är en verksamhet som ska spara.
Det började redan i valrörelsen 2010. Löftet om att
återstarta Rudbecksskolan har kostat skolområdet tiotals miljoner bara i
ombyggnationer, ombyggnationer som inte fungerar. Nedläggningen av WUC kostade
massor av resurser i omflyttningar. Och sedan har flyttcirkusen bara fortsatt.
Ingen har koll på varför man flyttar, vem som ska flytta och hur man ska
flytta. De senaste besluten kring estetprogrammen från Risbergska till Karro,
kommer också att kosta. Skolledningarna har fått löften från ansvariga
politiker att de kommer att få de pengar de behöver till ombyggnationer. Men ingen
bryr sig om lärarnas situation, eller elevernas kunskaper.
Inför 2013 var sparbetinget runt 30 miljoner kronor. Inför
2014 ligger det på upp emot det dubbla. Det säger sig självt att det blir
problem.
Men ingen politiker vill ta ansvar. Skolkommunalrådet säger
att problemen på Karro är en tjänstemannafråga. Själv vill han hellre syssla
med utvecklingsfrågor.
Och kommunstyrelseordföranden finns aldrig när det bränner
till. Hon går gärna ut i media och berättar om att hon tillsatt en utvecklare
för jubileumsåret 2015, men när skolan krisar är hon tyst. Ändå är det hon som
har ansvaret för ekonomin. Ändå är det hon som gör prioriteringarna mellan
verksamheterna. Och hon prioriterar hela tiden ner skolan.
Men nedprioriteringarna är alltid någon annans ansvar…
De besparingar som nu läggs på skolan är medvetna politiska
prioriteringar. För att hon ska ha råd att bygga en elithall för fotboll som
kommer att kosta upp emot 15 miljoner per år, måste skolan spara. För att hon
ska ha råd med en SM-vecka vintern 2015 måste skolan spara. För att hon ska ha
råd med vidlyftiga bolagsaffärer måste skolan spara. För att hon ska kunna ge
alla ovillkorlig rätt till heltid, måste skolan spara. För att föreningarna på
Tegelbruket ska ha öppet kväller och helger (något som borde varit självklart
från början) måste skolan spara. För att hon vill skapa ett servicecenter på
Drottninggatan, måste skolan spara.
Folkpartiet har hela tiden haft en annan prioritering. Vi
har sagt ja till mer pengar till skolan, till eleverna och lärarna. Vi har sagt
ja till svåra beslut om att lägga ner rätt skolor. Vi har sagt ja till att
anpassa kostymen efter antalet elever.
Men vi har sagt nej till elithallar, nej till
bolagshysterin, nej till enorma kostnadsökningar för Tegelbruket, nej till
SM-veckor – helt enkelt av det skälet att vi bryr oss mer om eleverna och
lärarna än om att få flasha i media med förenklade budskap.
Örebro saknar idag politisk ledning. Det finns ingen som
vill ta ansvar för något. Kommunstyrelsens ordförande har offentligt sett
abdikerat. Hon tar offentligt bara ansvar för de mysiga frågorna som passar
hennes image. Övriga kommunalråd hänvisar till tjänstemännen. Och tjänstemännen
gör bara det de blir tvingade till.
För någon stans fattas besluten. Problemet är att ingen vet
var. Är det i Baastads tjänsterum, bakom stängda dörrar? Inget talar för det.
Är det hos Sundin, i mötet mellan honom och kommundirektören? Betydligt mer
sannolikt.
Men för att demokratin ska fungera, måste det finnas
politiker som tar ansvar för den politik de genomdriver. Där finns i dag ingen
socialdemokrat som vågar. Fegheten, rädslan att komma ut fel i media, styr hela
deras politik.
Socialdemokraterna säger sig vilja göra skolan till den viktigaste valfrågan inför valet 2014. Det är bra. Vi får hoppas att många reser till Örebro och ser hur det ser ut i verkligheten när socialdemokrater styr. Då lär socialdemokraterna inte få speciellt många röster...
2013-05-22
Centern (s)parar
Idag
kommer ytterligare en krisrapport om äldreomsorgen i Örebro. Idag berättar
hemtjänstpersonalen om sitt omöjliga uppdrag.
Ingen
kan vara förvånad.
Äldreomsorgen
har varit styvmoderligt behandlad under rätt lång tid. När Folkpartiet styrde,
såg vi till så att den sociala sidan i Örebro värnades. Det fanns år då området
helt värnades från omvandlingstryck. Skälet var enkelt. Vi tror att all
kommunal verksamhet måste förändras, ofta effektiviseras. Men det kan inte ske
under bilan. Mindre och mindre pengar kan lika gärna orsaka en
förändringsrädsla som en vilja till förändring.
När
socialdemokraterna och centern tog över ansvaret över äldreomsorgen
prioriterades området ner. Ständiga besparingar sker nu, både synliga och
osynliga.
Synliga:
Otillräckliga uppräkningar skapar stora problem. Det senaste budgetåret saknas
ungefär 55 miljoner för att täcka behoven enligt kommunens eget ekonomikontor.
Det motsvarar ungefär 150 tjänster inom äldreomsorgen.
Osynliga:
När äldreomsorgen tar tillbaka vikariehanteringen följer inte pengarna
med. Man kan tycka vad man vill om
det vikarieprojekt som jag startade. Det fungerade inte tillräckligt bra. Men
det tydliggjorde också kostnaderna för kommunens vikariehantering. Och
kommunstyrelsen tog kostnaderna. När vikarieprojektet lades ner, lades allt
ansvar och alla kostnader tillbaka till äldreomsorgen. Men inga pengar följde
med. Och när socialdemokraterna lovar rätt till heltid till alla, innebär det
ökade kostnader för äldreomsorgen, men inga pengar följer med.
Sammantaget
innebär detta brister på tiotalt miljoner kronor för sociala området. Och de
största kostnaderna finns inom äldreomsorgen.
Ingen
i majoriteten har brytt sig om detta. Och det är självklart om man förstår
sammanhangen. Det finns helt enkelt ingen politisk ledning. Ansvarigt
kommunalråd, Rasmus Persson (c), är inte intresserad av äldreomsorg. Hans
intresse är socialt arbete bland unga. Och Fisun Yavas, biträdande kommunalråd
(s), har en svag ställning såväl i sitt eget parti som i majoriteten.
Och
kommunens administrativa ledning saknar också vilja att utveckla äldreomsorgen.
Där handlar det mest om att prioritera kommunal affärsverksamhet inom kommunala
bolag…
Vi
ser följderna av detta idag. Äldreomsorgen dras med kraftiga problem. Låt mig
peka på några exempel:
- Dagens rapport om hemtjänsten/hemvården visar på hur socialdemokrater och centerpartister inte kan prioritera resurser rätt.
- Attendo Rynningeviken, ett äldreboende som står klart i augusti, får inte användas av de gamla i Örebro bara för att den politiska ledningen tycker att det är fel med privata alternativ.
- Personalomsättningen är hög. Nästan 30 % av sjuksköterskorna slutar varje år. De flesta lämnar kommunen helt.
- Läkemedelsgenomgångar sker inte på det sätt som lagen kräver.
- Allt fler gamla som har fått den vård USÖ kan ger, tvingas bo kvar på sjukhuset bara för att kommunen inte har platser på sina äldreboenden.
På
område efter område rustas äldreomsorgen i Örebro ner. För oss i Folkpartiet är
det oacceptabelt. Vi vill något annat:
- Fler platser på äldreboenden. Fler gamla skulle må bra om man fick bo på ett bra äldreboende än kvar i ensamheten hemma.
- Bättre utbildning av medarbetarna. Det sker massor av intressant utveckling inom äldreområdet. Kunskaper behöver hela tiden förnyas och utvecklas.
- Bättre chefskap. Tydliga krav på cheferna och den kvalitet vi kräver av äldreomsorgen. Men också tydliga befogenheter och stort eget ansvar.
- Självstyrande enheter och mer valfrihet. Kommunens äldreboenden ska vara självstyrande så långt möjligt. Det ger bättre kvalitet. Och privata alternativ ska välkomnas.
- Nollvisionen om medicinskt färdigbehandlade ska återställas. Ingen ska tvingas bo kvar på sjukhuset när man har behandlats klart.
Men
framförallt handlar det om att prioritera området, politiskt och
administrativt. Det som är den största skillnaden mellan bra och sämre
äldreomsorg är ledarskapet. Det måste finnas ett politiskt ledarskap som skapar
värdegrund, värderingar och resurser. Och det måste finnas ett ledarskap inom
tjänstemannaorganisationen, från kommundirektören till verksamhetschefen, som
ser till så att resurserna används rätt, som förändrar, förnyar och förbättrar
kvaliteten i ett ständigt pågående arbete.
När
vi tar makten lovar vi att prioritera äldreomsorgen i Örebro. Tyvärr kommer
Örebros gamla att tvingas vänta i ett drygt år innan det sker.
Media: SR Örebro
2013-05-21
(K)ri(S)bergska???
2009 ställde Björn Sundin en fråga till mig i
kommunfullmäktige. Frågan löd: Kan en
nedläggning av Risbergska skolan skapa fler trygga bostäder för äldre? Läs den gärna här.
Mitt svar var kanske inte så politiskt korrekt. Jag hävdade
att det var bland det dummaste jag hört. En äldreomsorgs"anläggning" i den
storleken skulle vara totalt inhuman. Äldre skulle tvingas bo i en enorm
anläggning med hundratals andra äldre. Lägenheter skulle bara ha små fönster
mot mörka innergårdar. Och eftersom de flesta av de äldre som bor på boenden
som är särskilt anpassade för dem med sjukdomar eller ålderdomssvaghet, så
skulle själva läget innebära en ordentlig isolering från resten av Örebro. Sundins tanke var att skapa ett äldreghetto. Urdumt.
Jag hoppades att saken därmed var utagerad. Men nu måste man
börja fundera.
Vi kan i dagarna höra att socialdemokraterna föreslår att de
estetiska programmen koncentreras till Karolinska skolan. Enligt ryktena är det
bara den första av flera olika programflyttar, från Risbergska till framförallt
Rudbecksskolan. Syftet är att stärka Rudbecksskolan, och fylla lokaler som
annars riskerar att stå tomma.
Det finns inga politiska beslut kring detta. Det finns ingen
öppen dialog. Det finns bara mummel och rykten som vanligt när
socialdemokraterna styr. Små delbeslut döljer de större skeendena. Och när
tillräckligt många delbeslut är fattade, står man plötsligt där med en skola
(eller något annat) som är tomt och som därför ”måste” läggas ner.
På det senaste sammanträdet med det helkommunala bolaget
Futurum Fastigheter som äger Risbergska, fanns en punkt med på dagordningen som
handlade om vad man skulle göra med fastigheten. Jag har försökt kolla med
styrelseledamöterna vad det handlade om. Men man är rädd. Kommunledningen låter
alla de nya styrelserna gå igenom styrelseutbildningar just nu och det är
uppenbart att socialdemokraterna vill att bolagsstyrelserna ska vara så slutna
som möjligt. Man trycker stenhårt på att ledamöterna har ett ansvar för
bolaget, och att om man inte följer det och skadar bolaget så kan man åka på
skadestånd. (Att det inte stämmer är en annan fråga. Budskapet går i alla fall hem...)
Denna slutenhetskultur är skrämmande. Och de är helt i
motsats till allt vad kommunal demokrati heter. Men den fungerar uppenbarligen.
På andra vägar har jag därför hittat information som handlar
om att Björn Sundin inte alls kommit på andra tankar när det gäller sin gamla
fråga. Istället har han utvecklat den. Informationen på styrelsemötet för
Futurum handlade om planer på att lägga ner hela Risbergska skolan, förändra
den, riva delar, bygga om andra och utveckla hela området till en ny stadsdel
med bostäder för fler. Hela området längs ån, fram till Rosta Gärde, kan komma
att bebyggas.
Besluten kring detta tas helt utan någon demokratisk insyn.
Det är Björn Sundin, kanske Lena Baastad, och Staffan Isling, som planerar och
bestämmer. Örebroarna och de andra partierna hålls utanför.
Är det rimligt?
Socialdemokraterna vann valet 2010 på att inte lägga ner
Rudbecksskolan. Det har inneburit mångmiljonkostnader i ombyggnationer. Nästa styrelsemöte med Örebroporten kommer ytterligare kostnader på 16 miljoner att beslutas. Det har
inneburit att flera program, bland annat det enormt viktiga omsorgsprogrammet,
inte har fungerande lärosalar. Det har inneburit att de sårbaraste eleverna,
som de med högfungerande autism, inte får det stöd de behöver.
Och det har inneburit att en annan gymnasieskola har lagts
ner. Helt utan demokratisk insyn. Helt utan dialog. Och nu står kanske nästa på
tur.
Björn Sundin avslutade sin fråga i kommunfullmäktige så här:
Jag
tycker att hela den här idén borde prövas ordentligt, innan Rudbecksskolan
säljs (och dessutom borde det självklart fattas demokratiska beslut innan
någon bestämmer att en skola ska läggas ner...)
Det är bara att instämma. Men vid makten har Björn Sundin
förvandlats till en av de mest slutna kommunalråden någonsin. Ingen utanför den
allra innersta kretsen, vet något överhuvudtaget.
2013-05-05
Bättre näringslivsklimat?
Örebro ska ta fram ett nytt näringslivsprogram. Det är inte första gången. Jag tror jag varit med om att ta fram tre program under min tid som förtroendevald för Folkpartiet i Örebro.
Hittills har programmen tagits fram under ledning av förtroendevalda från partierna såväl i majoritet som opposition. Processen har ofta varit rätt lång. Skälet är enkelt. Programmen ska kunna förankras, diskuteras, kompromissas och beslutas fram. Det har varit viktigt att ha en bred majoritet bakom programmen för att näringslivet ska veta vad som gäller.
Genom det har programmen blivit rätt utsuddade. Det har funnits stora skillnader mellan partierna, främst Folkpartiet å ena sidan och Socialdemokraterna å den andra. När vi slagits för fler privata företag, en större privat sektor, försäljning av kommunala bolag, valfrihet och entreprenörskap, har de bromsat och sagt att den offentliga sektorns andel inte ska minska (d.v.s. om privat företagande ökar, ska den offentliga sektorn öka minst lika mycket...). De kramar kommunala bolag så långt att de ibland målar ut privata företag som närmast onda. Och deras syn på frihet, valfrihet och entreprenörskap tar stopp när det gäller den egna kommunens verksamheter.
Nu ska ett nytt näringslivspolitiskt program fram. Och nu är det nya kvastar som sopar. Nu handlar det inte om någon politisk beredning, eller politisk förankring. Oppositionen har blivit inbjuden till en (1) sammandragning tillsammans med näringslivsföreträdare för att komma med inspel... Det är de kommunala chefstjänstemännen som tar fram programmet, förankrar det hos majoriteten och drar igenom det i kommunstyrelsen. Var det tänkt i alla fall. På kommunstyrelsen i april fanns ett förslag till näringslivspolitiskt program framme för beslut. Oppositionen skulle få fem dagar på sig att läsa igenom och göra egna alternativ...
Jag gick i taket. Programmet gick inte ens att kopiera till de förtroendevalda som inte fanns med i kommunstyrelsen. Jag fick be om att få det på mail (istället för på paddan där dokument inte kan vidarebefordras) och kräva att programmet i vart fall skulle ut på remiss.
Nu får vi se vad som händer. Men själva sättet att ta fram ett näringslivspolitiskt program är ytterligare ett tecken på hur illa den nuvarande kommunledningen hanterar näringslivsfrågor. Borta är långsiktigheten. Borta är samförståndet. Borta är förankringsprocesserna. Hur ska näringslivet hantera insikten om att en majoritetsförändring är trolig efter nästa val?
Ansvaret vilar tungt på Lena Baastad och Lennart Bondeson. Som vanligt väljer de tystnad och beslut bakom stängda dörrar framför öppenhet och demokrati. Men på denna öppna blogg kan jag nu i alla fall berätta om 10 punkter för inriktningen av Folkpartiets näringslivspolitik:
För oss i Folkpartiet handlar därför den lokala näringslivspolitiken om en annan syn på näringslivet. Privat företagande är grunden för resurserna till välfärden, precis som den civila sektorn är grunden för välfärdens värderingar. Vi bejakar näringslivet. Vi bejakar de privata företagen. Vi bejakar ett starkare lokalt näringsliv. Vi öppnar kommunen för samarbete, samverkan och medverkan av privat näringsliv.
Det borde vara grunden för inte bara de fina orden i ett nytt program, utan också för den genomförda politiken. Dit har de styrande ännu en lång väg att gå...
Media: NA
Hittills har programmen tagits fram under ledning av förtroendevalda från partierna såväl i majoritet som opposition. Processen har ofta varit rätt lång. Skälet är enkelt. Programmen ska kunna förankras, diskuteras, kompromissas och beslutas fram. Det har varit viktigt att ha en bred majoritet bakom programmen för att näringslivet ska veta vad som gäller.
Genom det har programmen blivit rätt utsuddade. Det har funnits stora skillnader mellan partierna, främst Folkpartiet å ena sidan och Socialdemokraterna å den andra. När vi slagits för fler privata företag, en större privat sektor, försäljning av kommunala bolag, valfrihet och entreprenörskap, har de bromsat och sagt att den offentliga sektorns andel inte ska minska (d.v.s. om privat företagande ökar, ska den offentliga sektorn öka minst lika mycket...). De kramar kommunala bolag så långt att de ibland målar ut privata företag som närmast onda. Och deras syn på frihet, valfrihet och entreprenörskap tar stopp när det gäller den egna kommunens verksamheter.
Nu ska ett nytt näringslivspolitiskt program fram. Och nu är det nya kvastar som sopar. Nu handlar det inte om någon politisk beredning, eller politisk förankring. Oppositionen har blivit inbjuden till en (1) sammandragning tillsammans med näringslivsföreträdare för att komma med inspel... Det är de kommunala chefstjänstemännen som tar fram programmet, förankrar det hos majoriteten och drar igenom det i kommunstyrelsen. Var det tänkt i alla fall. På kommunstyrelsen i april fanns ett förslag till näringslivspolitiskt program framme för beslut. Oppositionen skulle få fem dagar på sig att läsa igenom och göra egna alternativ...
Jag gick i taket. Programmet gick inte ens att kopiera till de förtroendevalda som inte fanns med i kommunstyrelsen. Jag fick be om att få det på mail (istället för på paddan där dokument inte kan vidarebefordras) och kräva att programmet i vart fall skulle ut på remiss.
Nu får vi se vad som händer. Men själva sättet att ta fram ett näringslivspolitiskt program är ytterligare ett tecken på hur illa den nuvarande kommunledningen hanterar näringslivsfrågor. Borta är långsiktigheten. Borta är samförståndet. Borta är förankringsprocesserna. Hur ska näringslivet hantera insikten om att en majoritetsförändring är trolig efter nästa val?
Ansvaret vilar tungt på Lena Baastad och Lennart Bondeson. Som vanligt väljer de tystnad och beslut bakom stängda dörrar framför öppenhet och demokrati. Men på denna öppna blogg kan jag nu i alla fall berätta om 10 punkter för inriktningen av Folkpartiets näringslivspolitik:
- Tydligare valfrihetsperspektiv. Kommunen ska inte göra allt. Men det vi gör ska vi göra bättre. Och vi blir bättre genom att örebroarna kan välja mellan olika alternativ.
- Tydligare servicegarantier. Beslut ska fattas snabbt. Och beslut ska vara så billiga som möjligt. Onödig kommunal administration ska bort.
- Objektiva grunder för beslut. Idag berättar många företagare att det är först när Björn Sundin sagt ja som besluten kommer. Och Sundin är svår att nå för de flesta utanför den innersta kretsen. Väntetider på månader är inte sällsynta.
- En klar inriktning på ett framtidsinriktat näringsliv. Högt kompetensinnehåll. Universitetsanknutet. Internationellt fokus. Som exempel kan man ta framtidens omsorg. Äldreomsorg i framtiden handlar om service, teknik, robotik, IT. Men då kräver det en kommun som öppnar den egna verksamheten för alternativ.
- Ingen kommunal illojal konkurrens. Färre kommunala bolag. Tydligare ägardirektiv.
- Bättre upphandlingsregler. Upphandling anpassad till det lokala näringslivet, utan extrakrav på arbetsmarknadspolitik eller annat som ska hanteras via skattsedeln.
- Utmaningsrätt för kommunal verksamhet. Kommunen är inte alltid bäst på allt.
- Utökat samarbete med Örebro universitet. Kommunen kan och ska finansiera ett antal professurer och forskarmiljöer inom de sektorer vi vill bli starka.
- En kraftfull satsning på kunskapsmålen inom grundskola och gymnasieskola. Örebro SKA ha Sveriges bästa skola med Sveriges bästa lärare.
- Lägre kommunalskatt genom effektivare kommunal organisation med ökad kvalitet på välfärden.
För oss i Folkpartiet handlar därför den lokala näringslivspolitiken om en annan syn på näringslivet. Privat företagande är grunden för resurserna till välfärden, precis som den civila sektorn är grunden för välfärdens värderingar. Vi bejakar näringslivet. Vi bejakar de privata företagen. Vi bejakar ett starkare lokalt näringsliv. Vi öppnar kommunen för samarbete, samverkan och medverkan av privat näringsliv.
Det borde vara grunden för inte bara de fina orden i ett nytt program, utan också för den genomförda politiken. Dit har de styrande ännu en lång väg att gå...
Media: NA
2013-04-23
Näringslivsopolitik
Kommer just från KSU, KommunStyrelsensUtskott. Det leds av Lennart Bondeson (kd) och Lena Baastad (s) och har bland annat hand om näringslivsfrågor.
Den sista frågan på dagordningen handlade om det nya näringslivsprogrammet. Om ett program som ska göra Örebro bättre. Det behövs verkligen. Men frågan är om nya program gör susen?
De styrande politikerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, har visat en förbluffande okänslighet inför näringslivets behov och intressen. Örebro växer, inte tack vare utan trots den nuvarande kommunledningen. Det är tur att det finns näringslivsgrenar som inte behöver en nära kontakt med Örebro kommun, eller som slipper att påverkas av den nuvarande kommunledningens politik.
För den är kontraproduktiv.
Några exempel:
Kommunen startar nya bolag på löpande band. Snart är deras omsättning en tredjedel av kommunens omsättning. Flera av bolagen agerar på den konkurrensutsatta marknaden. Flera har till uppgift att växa ytterligare. Det finns inget intresse från kommunledningen att sälja.
ÖBO lägger en död hand över bostadsproduktionen. Bolaget får inte sälja några fastigheter och inte heller höja hyrorna i den utsträckning man skulle behövt för att klara nybyggnation och renoveringsbehov. ÖBOs dominerande ställning gör det i princip omöjligt för privata hyresvärdar att bygga nytt idag.
Kommunledningen skapar upphandlingar som gynnar vissa. Upphandlingen av TruckStopbygget är det tydligaste exemplet, där ett kommunalråd ger direktiv att inte använda öppen upphandling utan riktar upphandlingen till en samarbetspartner. Men hela politiken med att ställa krav på bolag att genomföra arbetsmarknadsåtgärder för att komma i fråga som leverantörer, gynnar vissa på andras bekostnad.
Hanteringen av Storstenshöjden AB är skrämmande. Och om kommunalråden kan hantera en företagare så - hur hanterar de då andra? Är Storstenshöjden AB bara toppen på ett isberg, eller är det undantaget?
Den negativa inställningen till privata aktörer inom skola och äldreomsorg består. Just nu säger man upp Attendo, och vägrar teckna avtal för ett nytt boende. Frågan är vad som händer i framtiden? Kommer sossarnas gamla politik, med ett nej till allt privat, att slå igenom igen? Det verkar inte som om KD eller C bjuder något motstånd i alla fall.
En ouppmärksammad fråga är dialogen mellan näringsliv och kommunledning. Visst träffar kommunledningen vissa näringslivsföreträdare. Men varje vecka får jag höra en eller flera företagare som vittnar om hur svårt det är att komma i kontakt med kommunalråden. Kommunledningen har stängt in sig i Rådhuset och kommunicerar med hjälp av pressmeddelanden och de många kommunikatörerna man anställd.
Det är inte märkligt att näringsklimatet går åt det håll det går...
Vad vill då Folkpartiet?
Vi har en verktygslåda som är full. Och det handlar om allt från bolag till kommunalskatt. Låt mig peka på några av våra förslag:
Anpassa ÖBO till nutid och framtid. Fortsätt med försiktiga försäljningar. Använd pengarna till nybyggnation och renoveringar. Det stärker ÖBO, hyresgästerna och Örebro.
Säg ja till valfrihet inom förskola, skola och äldreomsorg. Privata utförare skapar en bredare bas och ökad kvalitet för föräldrar och barn, för unga och gamla. De skapar ett förändringstryck och ökar serviceekonomin.
Sälj eller avveckla de nya kommunala bolagen. Örebro ska inte konkurrera på vindkraftmarknaden. Inte heller på hotellmarknaden eller konferensmarknaden. Bredband fungerar bra även utan en kommunal koncerninblandning.
Öppna för fler utmaningar av kommunal verksamhet. Kommunen gör inte allt bäst själv. Det finns saker som Örebro kommun överhuvudtaget inte borde göra. Det kan de privata göra istället.
Förenkla upphandlingarna. Skapa ett upphandlingssystem som ger de små lokala företagarna en möjlighet att vara med och konkurrera. Låt inte bolagen betala dubbel skatt genom att ställa krav på alla möjliga extra inlägg i upphandlingarna, som arbetsmarknadsåtgärder och liknande.
Men framförallt handlar det om en annan syn på företag och företagande. När vi sålde några av ÖBOs fastigheter, drev socialdemokraterna en kampanj som fick de privata fastighetsägarna att likna monster som bara ville sina hyresgäster ont. När vi driver frågan om valfrihet och alternativ inom förskola, skola och äldreomsorg så driver socialdemokraterna en kampanj som får de privata företagen att likna elaka skattesmitare.
För oss i Folkpartiet är näringsliv och företagande grunden också till välfärden. De är de privata företagen som ger oss politiker den ekonomiska bas vi behöver för att kunna fördela välfärden jämlikt.
Örebro behöver en bättre näringslivspolitik. Det finns alla chanser att den politiken börjar grundläggas den 15 september 2014.
Media: NA, SR, SVT, DN, SVD
Annat: Svenskt näringsliv,
Den sista frågan på dagordningen handlade om det nya näringslivsprogrammet. Om ett program som ska göra Örebro bättre. Det behövs verkligen. Men frågan är om nya program gör susen?
De styrande politikerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, har visat en förbluffande okänslighet inför näringslivets behov och intressen. Örebro växer, inte tack vare utan trots den nuvarande kommunledningen. Det är tur att det finns näringslivsgrenar som inte behöver en nära kontakt med Örebro kommun, eller som slipper att påverkas av den nuvarande kommunledningens politik.
För den är kontraproduktiv.
Några exempel:
Kommunen startar nya bolag på löpande band. Snart är deras omsättning en tredjedel av kommunens omsättning. Flera av bolagen agerar på den konkurrensutsatta marknaden. Flera har till uppgift att växa ytterligare. Det finns inget intresse från kommunledningen att sälja.
ÖBO lägger en död hand över bostadsproduktionen. Bolaget får inte sälja några fastigheter och inte heller höja hyrorna i den utsträckning man skulle behövt för att klara nybyggnation och renoveringsbehov. ÖBOs dominerande ställning gör det i princip omöjligt för privata hyresvärdar att bygga nytt idag.
Kommunledningen skapar upphandlingar som gynnar vissa. Upphandlingen av TruckStopbygget är det tydligaste exemplet, där ett kommunalråd ger direktiv att inte använda öppen upphandling utan riktar upphandlingen till en samarbetspartner. Men hela politiken med att ställa krav på bolag att genomföra arbetsmarknadsåtgärder för att komma i fråga som leverantörer, gynnar vissa på andras bekostnad.
Hanteringen av Storstenshöjden AB är skrämmande. Och om kommunalråden kan hantera en företagare så - hur hanterar de då andra? Är Storstenshöjden AB bara toppen på ett isberg, eller är det undantaget?
Den negativa inställningen till privata aktörer inom skola och äldreomsorg består. Just nu säger man upp Attendo, och vägrar teckna avtal för ett nytt boende. Frågan är vad som händer i framtiden? Kommer sossarnas gamla politik, med ett nej till allt privat, att slå igenom igen? Det verkar inte som om KD eller C bjuder något motstånd i alla fall.
En ouppmärksammad fråga är dialogen mellan näringsliv och kommunledning. Visst träffar kommunledningen vissa näringslivsföreträdare. Men varje vecka får jag höra en eller flera företagare som vittnar om hur svårt det är att komma i kontakt med kommunalråden. Kommunledningen har stängt in sig i Rådhuset och kommunicerar med hjälp av pressmeddelanden och de många kommunikatörerna man anställd.
Det är inte märkligt att näringsklimatet går åt det håll det går...
Vad vill då Folkpartiet?
Vi har en verktygslåda som är full. Och det handlar om allt från bolag till kommunalskatt. Låt mig peka på några av våra förslag:
Anpassa ÖBO till nutid och framtid. Fortsätt med försiktiga försäljningar. Använd pengarna till nybyggnation och renoveringar. Det stärker ÖBO, hyresgästerna och Örebro.
Säg ja till valfrihet inom förskola, skola och äldreomsorg. Privata utförare skapar en bredare bas och ökad kvalitet för föräldrar och barn, för unga och gamla. De skapar ett förändringstryck och ökar serviceekonomin.
Sälj eller avveckla de nya kommunala bolagen. Örebro ska inte konkurrera på vindkraftmarknaden. Inte heller på hotellmarknaden eller konferensmarknaden. Bredband fungerar bra även utan en kommunal koncerninblandning.
Öppna för fler utmaningar av kommunal verksamhet. Kommunen gör inte allt bäst själv. Det finns saker som Örebro kommun överhuvudtaget inte borde göra. Det kan de privata göra istället.
Förenkla upphandlingarna. Skapa ett upphandlingssystem som ger de små lokala företagarna en möjlighet att vara med och konkurrera. Låt inte bolagen betala dubbel skatt genom att ställa krav på alla möjliga extra inlägg i upphandlingarna, som arbetsmarknadsåtgärder och liknande.
Men framförallt handlar det om en annan syn på företag och företagande. När vi sålde några av ÖBOs fastigheter, drev socialdemokraterna en kampanj som fick de privata fastighetsägarna att likna monster som bara ville sina hyresgäster ont. När vi driver frågan om valfrihet och alternativ inom förskola, skola och äldreomsorg så driver socialdemokraterna en kampanj som får de privata företagen att likna elaka skattesmitare.
För oss i Folkpartiet är näringsliv och företagande grunden också till välfärden. De är de privata företagen som ger oss politiker den ekonomiska bas vi behöver för att kunna fördela välfärden jämlikt.
Örebro behöver en bättre näringslivspolitik. Det finns alla chanser att den politiken börjar grundläggas den 15 september 2014.
Media: NA, SR, SVT, DN, SVD
Annat: Svenskt näringsliv,
2013-04-05
Vin(s)tförbud - för vem?
Så har då socialdemokraterna fattat beslut om hur de ser på vinster för välfärdsbolagen - eller snarare hur de ser på vinster i de kvinnodominerade välfärdsbolagen. I de mansdominerade bolagen som gör miljardvinster på välfärden: betongen, asfalten, maskinerna, medicinerna, är det OK för sossarna att vinsterna duggar tätt. I de mansdominerade branscherna nöjer sig inte sossarna med att tillåta vinster. Här handlar det om ett parti som vill använda statliga skattepengar för att direkt höja dessa bolags vinstmarginaler. Samma bolag som drar hem miljardbelopp på sjukhusbyggen, skolbyggen, förskolebyggen, äldreomsorgsbyggen - samma bolag ska få ännu mer pengar av staten när de bygger bostäder...
Nu vet ingen vad som egentligen bestämts. Uppgörelsen kan uppenbarligen tolkas nästan hur som helst. Men en sak är tydlig - tonen mot de privata utförarna hårdnar. Kommunerna ska kunna besluta att bara icke-vinstbolag ska kunna driva äldreomsorg. Och kommunerna ska ha ett avgörande inflytande över etablering av friskolor. Är det ett veto eller inte - ingen vet - eller???
Hur detta kan komma att se ut vet vi redan. Örebro under socialdemokraterna är ett talande exempel.
Under hela perioden fram till 2006 hade socialdemokraterna ett stående svar på alla friskoleansökningar. NEJ! Enligt örebrosossarna skulle inga friskolor tillåtas. Om Lena Baastad, som nu styr Örebro, då hade fått bestämma hade det inte funnits någon Karl-Johansskola, inte någon Engelska skolan, inte någon Kunskapsskola, inte något John Bauer-gymnasium, i princip inte någon friskola alls.
Det enda svar som staten fick när man frågade om Örebro kommuns syn på friskoleetableringar var just ett tydligt NEJ. Så alla örebroare som gått i friskolor, alla örebroare som har sina barn i friskolor, alla barn som trivs i friskolor - har staten att tacka för att de fått den möjligheten. Med socialdemokraterna vid rodret i kommunen, och med det beslut som nu fattats på s-kongressen, hade Örebro varit en friskolefri kommun. Valfriheten hade varit noll.
På samma sätt var det inom äldreomsorgen. Socialdemokraternas attityd mot privata alternativ inom äldreomsorgen var NEJ. Trots stora problem inom den kommunala äldreomsorgen fanns knappast någon vilja att använda privata alternativ. Ett äldreboende entreprenadupphandlades. Men när entreprenaden gick ut, återkommunaliserades äldreboendet.
Inte förrän Folkpartiet fick leda kommunen startades ett arbete för en ökad valfrihet i äldreomsorgen. Det har bland annat lett till att tidigare kommunala äldreboenden med låg kvalitet och stora problem, nu har väl fungerande omsorg, med privata, vinstdrivande bolag som ägare. Boenden där de äldre trivs och deras anhöriga bemöts med respekt.
Finns det då någon fara för att valfriheten i Örebro åter rullas tillbaka? Svaret på den frågan är sannolikt ja. Enligt örebrosossarna själva har kommunalrådet Lena Baastad suttit i det "mäktiga" utskott som haft att hantera frågan. Och på podiet kunde man se ett annat örebrokommunalråd, Björn Sundin, glatt applådera beslutet.
För de örebroare som vill behålla sina friskolor, för de örebroare som vill att deras barn även i framtiden ska få gå i de underbara förskolor som drivs av privata aktörer, för de örebroare som vill att deras åldriga mamma och demenssjuka pappa ska få den bästa omsorgen hos det privata boende de själva valt är inte de lokala socialdemokraterna något alternativ.
Den som vill värna valfriheten, den som ser till kvaliteten på pedagogiken, på utbildningen, på omsorgen före vem som driver den, ska inte ens tänka på att lägga sin röst på socialdemokraterna. För dem är Folkpartiet det självklara valet.
Det gäller hela Sverige, men kanske mer än någonsin i Örebro.
Media: DN1, DN2, SVD, SVD2, SVT, SR, EX
Nu vet ingen vad som egentligen bestämts. Uppgörelsen kan uppenbarligen tolkas nästan hur som helst. Men en sak är tydlig - tonen mot de privata utförarna hårdnar. Kommunerna ska kunna besluta att bara icke-vinstbolag ska kunna driva äldreomsorg. Och kommunerna ska ha ett avgörande inflytande över etablering av friskolor. Är det ett veto eller inte - ingen vet - eller???
Hur detta kan komma att se ut vet vi redan. Örebro under socialdemokraterna är ett talande exempel.
Under hela perioden fram till 2006 hade socialdemokraterna ett stående svar på alla friskoleansökningar. NEJ! Enligt örebrosossarna skulle inga friskolor tillåtas. Om Lena Baastad, som nu styr Örebro, då hade fått bestämma hade det inte funnits någon Karl-Johansskola, inte någon Engelska skolan, inte någon Kunskapsskola, inte något John Bauer-gymnasium, i princip inte någon friskola alls.
Det enda svar som staten fick när man frågade om Örebro kommuns syn på friskoleetableringar var just ett tydligt NEJ. Så alla örebroare som gått i friskolor, alla örebroare som har sina barn i friskolor, alla barn som trivs i friskolor - har staten att tacka för att de fått den möjligheten. Med socialdemokraterna vid rodret i kommunen, och med det beslut som nu fattats på s-kongressen, hade Örebro varit en friskolefri kommun. Valfriheten hade varit noll.
På samma sätt var det inom äldreomsorgen. Socialdemokraternas attityd mot privata alternativ inom äldreomsorgen var NEJ. Trots stora problem inom den kommunala äldreomsorgen fanns knappast någon vilja att använda privata alternativ. Ett äldreboende entreprenadupphandlades. Men när entreprenaden gick ut, återkommunaliserades äldreboendet.
Inte förrän Folkpartiet fick leda kommunen startades ett arbete för en ökad valfrihet i äldreomsorgen. Det har bland annat lett till att tidigare kommunala äldreboenden med låg kvalitet och stora problem, nu har väl fungerande omsorg, med privata, vinstdrivande bolag som ägare. Boenden där de äldre trivs och deras anhöriga bemöts med respekt.
Finns det då någon fara för att valfriheten i Örebro åter rullas tillbaka? Svaret på den frågan är sannolikt ja. Enligt örebrosossarna själva har kommunalrådet Lena Baastad suttit i det "mäktiga" utskott som haft att hantera frågan. Och på podiet kunde man se ett annat örebrokommunalråd, Björn Sundin, glatt applådera beslutet.
För de örebroare som vill behålla sina friskolor, för de örebroare som vill att deras barn även i framtiden ska få gå i de underbara förskolor som drivs av privata aktörer, för de örebroare som vill att deras åldriga mamma och demenssjuka pappa ska få den bästa omsorgen hos det privata boende de själva valt är inte de lokala socialdemokraterna något alternativ.
Den som vill värna valfriheten, den som ser till kvaliteten på pedagogiken, på utbildningen, på omsorgen före vem som driver den, ska inte ens tänka på att lägga sin röst på socialdemokraterna. För dem är Folkpartiet det självklara valet.
Det gäller hela Sverige, men kanske mer än någonsin i Örebro.
Media: DN1, DN2, SVD, SVD2, SVT, SR, EX
2013-03-21
Vad är det värt?
Hur mycket är en god lärare värd? Hur kan man värdera en pedagog när hon lyfter barn till nya kunskaper och ny bildning?
Hur hög lön ska en förskollärare ha? Vad är det värt att hon skapar trygga förhållanden, öppna sinnena för språk och samverkan hos barn med alla möjliga olika bakgrunder?
Kan en sjuksköterskas jobb värderas? Hur mycket betyder hennes roll i en äldreomsorg som har individen i centrum och tryggheten som grund?
Ska en socionom ha bättre lön? Ska vi värdera hennes arbete med de mest sårbara barnen högre?
I går ställde jag frågan på kommunfullmäktige, om hur den nya majoriteten prioriterar lönesättningen. Svaret från kommunstyrelseordföranden blev ett stort -------------- ingenting. Det finns någon form av prioritering, Men den bygger i huvudsak på frågan om hur kommunen just nu klarar av att rekrytera. Och hur prioriteringarna ser ut, vet ingen.
Socialdemokraterna har idag ingen tydlig beskrivning av vilka grupper av anställda de vill prioritera. De skriver inte ens att de vill åtgärda osakliga löneskillnader. Det är alltid någon annan, oftast någon tjänsteman, som har ansvaret, som prioriterar och som ser till att jobbet blir gjort.
Men i detta finns ett dubbelfel:
Innan 2007 fanns inte heller några tydliga politiska löneprioriteringar. Då skötte den socialdemokratiske kommunstyrelseordföranden allt själv från sitt rum. Nu finns en mindre grupp, kommunstyrelsens 3-personerspresidium, som har någon form av ansvar. Men vad de gör, om de gör någon och hur det gör det de eventuellt gör, vet ingen. Kanske är det en återgång till att kommunstyrelseordföranden egentligen tar alla beslut själv. Ingen vet. Inga politiska beslut fattas. Inget protokollförs.
För oss i Folkpartiet gäller något annat. När jag var ansvarig för den kommunala organisationen och för medarbetarna, skapade vi en tydlighet kring lönefrågan. Vi hade tre prioriterade områden:
Hur gick det? De osakliga löneskillnaderna fixade vi. De två andra misslyckades vi med. Varför?
Ett huvudskäl var att organisationen inte klarade det. Den var fortfarande fixerad vid det socialdemokratiska sättet att tänka. Individualiserade löner är svårt. Att premiera de bästa innebär att andra inte får lika mycket. Det kräver sina chefer. Och det fanns inte den chefskulturen.
På samma sätt var det med ökad lönespridning. Organisationskulturen i kommunen var (och är) fortfarande helt dominerad av det socialdemokratiska sättet att tänka. Precis som kommunstyrelseordföranden sade i fullmäktige igår, så tycker sossarna inte att lönespridning behövs. Och den synen satt i varenda vägg i hela kommunen.
De lärdomarna har jag tagit med mig. Det är bara att inse att om något ska bli gjort, måste det finnas tydliga politiska prioriteringar, tydliga politiska beslut, tydliga politiker som säger vad som förväntas av samtliga lönesättande chefer i hela kommunen, och tydliga politiskt förankrade riktlinjer till personalavdelningen.
Därför kan jag idag säga att när Folkpartiet åter finns som ett majoritetsparti i Örebro, så kommer vi att vara tydliga i våra prioriteringar:
En god lärare är värd mer. Hon som ser barnet när det hoppande kommer till sin första skoldag. Hon som får den trötta tonåringen att se meningen med glosorna och algebra. Hon som skapar liv och spänning i samhällskunskapens berättelser och naturkunskapens myller. Hon som öppnar dörren till kunskap och bildning, och förmår barnen och de unga att själva ta stegen igenom.
En bra förskollärare är värd mer. Hon som möter barnet utan språk och ger det sina första ord. Hon som ser barnet utan sociala sammanhang, och ger det de kontakter det behöver. Hon som ser föräldrarnas oro eller osäkerhet och fyller den med trygghet.
En bra sjuksköterska är värd mer. Hon som skapar livskvalitet för den gamla människan, hela livet, varje dag. Hon som ger trygghet och medmänsklig värme till såväl den gamla som de anhöriga. Hon som har kunskaper och förstår vad den gamla behöver, och hur man kan få livet att bli värt att leva även den sista tiden, med rätt mediciner, med rätt behandling, med den bästa omsorgen.
En bra socionom är värd mer. Hon som ser det trasiga barnet, hittar vägar att stötta och stödja, möta och lyssna. Hon som klarar av att visa på en annan, möjlig väg att gå för barnet, för den unga kvinnan, för familjen. Hon som öppnar en ny värld av nya möjligheter när allt annat har stängts.
Det finns ett parti i Örebro idag som säger att löneprioriteringar inte är politik. Inget kunde vara felaktigare.
Hur hög lön ska en förskollärare ha? Vad är det värt att hon skapar trygga förhållanden, öppna sinnena för språk och samverkan hos barn med alla möjliga olika bakgrunder?
Kan en sjuksköterskas jobb värderas? Hur mycket betyder hennes roll i en äldreomsorg som har individen i centrum och tryggheten som grund?
Ska en socionom ha bättre lön? Ska vi värdera hennes arbete med de mest sårbara barnen högre?
I går ställde jag frågan på kommunfullmäktige, om hur den nya majoriteten prioriterar lönesättningen. Svaret från kommunstyrelseordföranden blev ett stort -------------- ingenting. Det finns någon form av prioritering, Men den bygger i huvudsak på frågan om hur kommunen just nu klarar av att rekrytera. Och hur prioriteringarna ser ut, vet ingen.
Socialdemokraterna har idag ingen tydlig beskrivning av vilka grupper av anställda de vill prioritera. De skriver inte ens att de vill åtgärda osakliga löneskillnader. Det är alltid någon annan, oftast någon tjänsteman, som har ansvaret, som prioriterar och som ser till att jobbet blir gjort.
Men i detta finns ett dubbelfel:
- Örebro är en politiskt styrd organisation. Av våra skattepengar går mer än hälften till löner för våra anställda. Socialdemokraterna kan inte lämna över ansvaret för det till någon annan. Det är kommunstyrelsens ordförandes ansvar att både visa vilka prioriteringar som görs och ta ansvar för de gjorda prioriteringarna. Men icke så i Örebro.
- Löner är politik. Osakliga löneskillnader är något som idag upplevs som ojämställt. Om man åtgärdar det blir det jämställt. "not!" De osakliga löneskillnaderna mäts utifrån en upplevelse som den ser ut idag. Men kvinnolöner i offentlig sektor är generellt sett låga. Det finns en politisk uppgift att se till så dessa kvinnodominerade yrkesområden får högre löner. Det är politik. Det borde kommunstyrelsens ordförande bry sig om. Men icke så i Örebro.
Innan 2007 fanns inte heller några tydliga politiska löneprioriteringar. Då skötte den socialdemokratiske kommunstyrelseordföranden allt själv från sitt rum. Nu finns en mindre grupp, kommunstyrelsens 3-personerspresidium, som har någon form av ansvar. Men vad de gör, om de gör någon och hur det gör det de eventuellt gör, vet ingen. Kanske är det en återgång till att kommunstyrelseordföranden egentligen tar alla beslut själv. Ingen vet. Inga politiska beslut fattas. Inget protokollförs.
För oss i Folkpartiet gäller något annat. När jag var ansvarig för den kommunala organisationen och för medarbetarna, skapade vi en tydlighet kring lönefrågan. Vi hade tre prioriterade områden:
- Osakliga löneskillnader skulle åtgärdas årligen (kosta vad det kosta ville).
- Lönespridningen skulle öka. (Det måste finnas karriärvägar även i offentlig sektor!)
- Kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning skulle prioriteras. (Lärare, förskollärare, sjuksköterskor, socionomer...)
Hur gick det? De osakliga löneskillnaderna fixade vi. De två andra misslyckades vi med. Varför?
Ett huvudskäl var att organisationen inte klarade det. Den var fortfarande fixerad vid det socialdemokratiska sättet att tänka. Individualiserade löner är svårt. Att premiera de bästa innebär att andra inte får lika mycket. Det kräver sina chefer. Och det fanns inte den chefskulturen.
På samma sätt var det med ökad lönespridning. Organisationskulturen i kommunen var (och är) fortfarande helt dominerad av det socialdemokratiska sättet att tänka. Precis som kommunstyrelseordföranden sade i fullmäktige igår, så tycker sossarna inte att lönespridning behövs. Och den synen satt i varenda vägg i hela kommunen.
De lärdomarna har jag tagit med mig. Det är bara att inse att om något ska bli gjort, måste det finnas tydliga politiska prioriteringar, tydliga politiska beslut, tydliga politiker som säger vad som förväntas av samtliga lönesättande chefer i hela kommunen, och tydliga politiskt förankrade riktlinjer till personalavdelningen.
Därför kan jag idag säga att när Folkpartiet åter finns som ett majoritetsparti i Örebro, så kommer vi att vara tydliga i våra prioriteringar:
En god lärare är värd mer. Hon som ser barnet när det hoppande kommer till sin första skoldag. Hon som får den trötta tonåringen att se meningen med glosorna och algebra. Hon som skapar liv och spänning i samhällskunskapens berättelser och naturkunskapens myller. Hon som öppnar dörren till kunskap och bildning, och förmår barnen och de unga att själva ta stegen igenom.
En bra förskollärare är värd mer. Hon som möter barnet utan språk och ger det sina första ord. Hon som ser barnet utan sociala sammanhang, och ger det de kontakter det behöver. Hon som ser föräldrarnas oro eller osäkerhet och fyller den med trygghet.
En bra sjuksköterska är värd mer. Hon som skapar livskvalitet för den gamla människan, hela livet, varje dag. Hon som ger trygghet och medmänsklig värme till såväl den gamla som de anhöriga. Hon som har kunskaper och förstår vad den gamla behöver, och hur man kan få livet att bli värt att leva även den sista tiden, med rätt mediciner, med rätt behandling, med den bästa omsorgen.
En bra socionom är värd mer. Hon som ser det trasiga barnet, hittar vägar att stötta och stödja, möta och lyssna. Hon som klarar av att visa på en annan, möjlig väg att gå för barnet, för den unga kvinnan, för familjen. Hon som öppnar en ny värld av nya möjligheter när allt annat har stängts.
Det finns ett parti i Örebro idag som säger att löneprioriteringar inte är politik. Inget kunde vara felaktigare.
2013-03-04
Barn eller bilar?
Folkpartiet i Örebro jobbar med en vision för staden. Vi vill att Örebro ska bli en ännu vackrare stad, med fler spännande hus, intressanta miljöer med levande kultur och handel. Vi vill att Örebro ska ha vackra och trygga parker och grönområden där äldre kan promenera och barn kan leka. Vi vill att det ska finnas möjlighet för många att hitta just sitt smultronställe i Örebro, oavsett om det handlar om ett café, en affärsgata, en parkmiljö, en scen eller något helt annat.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.
Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.
Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.
Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:
Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.
Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.
Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.
Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.
Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.
Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.
Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.
Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.
Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.
Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.
Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?
Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.
Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.
Etiketter:
barn,
bilar,
Björn Sundin,
Centerpartiet,
Folkpartiet i Örebro,
gamla,
gator,
Kristdemokraterna,
socialdemokraterna i Örebro,
trafik,
trygghet,
Örebropolitik
2013-02-22
Konkurrerande kommunal kraft
Socialdemokraterna bildar nya kommunala bolag på löpande band. Varför man gör det är ibland rätt oklart. Västerbolaget skulle, även med en socialdemokratisk politik, kunna vara en del av Örebro Porten AB. Att bilda ett speciellt bolag handlar mer om att låtsas ha nån form av politisk handlingskraft än något annat. Att det kostar örebroarna några miljoner i onödan är inget som en sann socialdemokrat bryr sig om...
Om Västerbolagets syfte är oklart är vindkraftbolagets syfte betydligt tydligare. Här handlar det om kommunal skatteplanering, en typ av legal skatteflykt. Kommuner som bygger egen vindkraft slipper energiskatta till en viss del. Det innebär att man tjänar hyfsat jämfört med om man skulle köpa vindkraftel från marknaden.
Lena Baastad har i flera intervjuer beskrivit detta syfte. Vindkraftbolaget ska tjäna pengar till Örebro kommun. Baastad beskrev det före valet på sossarnas hemsida och i NA när bolaget startades. Men är det rimligt?
Näringslivsklimatet blir allt sämre i Örebro kommun. Svenskt näringsliv redovisade företagens kraftigt försämrade betyg till socialdemokraternas kommunledning den 28 januari. Det kommer långsiktigt att påverka kommunens möjligheter till företagande och jobb.
En av orsakerna till detta är socialdemokraternas syn på privat respektive kommunalt ägande. För dem är det helt OK att kommunen går in på vilken marknad som helst och konkurrerar ut de privata företagen. Just nu handlar det om energi och vindkraft.
Samtidigt som deras parti på riksplanet försöker kamma hem politiska poäng på att regeringen varit en dålig ägare till Vattenfall (fast sossarna själv tyckt precis likadant och haft egen representation i Vattenfalls styrelse...) så gör de än värre politik på lokalplanet. Här ska man investera i ett helt nytt energibolag som ska bygga vindkraft. Politikerna tror att det ska löna sig.
Men om subventionerna till vindkraften tas bort blir hela affären en gigantisk förlustaffär för kommunen. Det som hänt efter Vattenfalls köp av Nuon är exempelvis att USA börjat bryta skiffergas, något som påverkat hela marknaden. Det finns inget som idag säger att vindkraft kommer att vara lönsamt om ett, fem eller tio år. Tekniken går framåt, nya energislag kommer till, subventioner kan tas bort. Men räntor och amorteringar ska ändå betalas.
Lena Baastad tror att hon vet hur marknaden ser ut om fem år. Hon binder gärna upp hundratals miljoner (de har själva sagt 600 miljoner kronor...) av örebroarnas pengar på vindkraft istället för att använda dem till vård, skola och omsorg. När vi tar över 2014 får vi hantera det.
Men lika illa är att hon snedvrider konkurrensen. Hennes VD i vindkraftbolaget är en tydlig husbondesröst när han hos Radio Örebro beskriver kommunens negativa hållning till privat vindkraft. Kommunen ska inte köpa. Kommunen ska inte stötta de privata initiativen. Kommunen kan och vet bäst själv.
Detta agerande visar ytterligare på Baastad & Co negativa syn på privat företagande. Men det visar också på deras bristande förståelse för kommunal konkurrens. Och det visar också på deras bristande insikter om vilken betydelse kommunen kan ha som aktör på marknaden. Om kommunen istället för att konkurrera med de privata företagarna, skulle köpa sin vindkraftel av de privata, skulle dessa kunna bygga mer och bättre. Det skulle också vara bra för klimatet, när privata företagare får mer kapital att investera för. Och det skulle vara bra för jobben, när privata företagare kan anställa fler.
Men det ser inte Lena Baastad. Det är trist, men det är i linje med socialdemokraternas traditionella politik. Det märkliga i detta är att Centerpartiets Rasmus Persson, som brukar låtsas att han är liberal, bejakar detta antiliberala agerande. (Lennart Bondeson är mer socialdemokrat än de flesta socialdemokrater så det är också förståeligt att han gillar kommunala bolag...)
För näringslivet och de privata företagen är det bara att vänta tills en ny lokal regering tillträder i oktober 2014. Då kommer vi att ändra dagens näringslivsfientliga politik och skapa bättre förutsättningar för ett starkare lokalt näringsliv.
Media: Radio Örebro
Om Västerbolagets syfte är oklart är vindkraftbolagets syfte betydligt tydligare. Här handlar det om kommunal skatteplanering, en typ av legal skatteflykt. Kommuner som bygger egen vindkraft slipper energiskatta till en viss del. Det innebär att man tjänar hyfsat jämfört med om man skulle köpa vindkraftel från marknaden.
Lena Baastad har i flera intervjuer beskrivit detta syfte. Vindkraftbolaget ska tjäna pengar till Örebro kommun. Baastad beskrev det före valet på sossarnas hemsida och i NA när bolaget startades. Men är det rimligt?
Näringslivsklimatet blir allt sämre i Örebro kommun. Svenskt näringsliv redovisade företagens kraftigt försämrade betyg till socialdemokraternas kommunledning den 28 januari. Det kommer långsiktigt att påverka kommunens möjligheter till företagande och jobb.
En av orsakerna till detta är socialdemokraternas syn på privat respektive kommunalt ägande. För dem är det helt OK att kommunen går in på vilken marknad som helst och konkurrerar ut de privata företagen. Just nu handlar det om energi och vindkraft.
Samtidigt som deras parti på riksplanet försöker kamma hem politiska poäng på att regeringen varit en dålig ägare till Vattenfall (fast sossarna själv tyckt precis likadant och haft egen representation i Vattenfalls styrelse...) så gör de än värre politik på lokalplanet. Här ska man investera i ett helt nytt energibolag som ska bygga vindkraft. Politikerna tror att det ska löna sig.
Men om subventionerna till vindkraften tas bort blir hela affären en gigantisk förlustaffär för kommunen. Det som hänt efter Vattenfalls köp av Nuon är exempelvis att USA börjat bryta skiffergas, något som påverkat hela marknaden. Det finns inget som idag säger att vindkraft kommer att vara lönsamt om ett, fem eller tio år. Tekniken går framåt, nya energislag kommer till, subventioner kan tas bort. Men räntor och amorteringar ska ändå betalas.
Lena Baastad tror att hon vet hur marknaden ser ut om fem år. Hon binder gärna upp hundratals miljoner (de har själva sagt 600 miljoner kronor...) av örebroarnas pengar på vindkraft istället för att använda dem till vård, skola och omsorg. När vi tar över 2014 får vi hantera det.
Men lika illa är att hon snedvrider konkurrensen. Hennes VD i vindkraftbolaget är en tydlig husbondesröst när han hos Radio Örebro beskriver kommunens negativa hållning till privat vindkraft. Kommunen ska inte köpa. Kommunen ska inte stötta de privata initiativen. Kommunen kan och vet bäst själv.
Detta agerande visar ytterligare på Baastad & Co negativa syn på privat företagande. Men det visar också på deras bristande förståelse för kommunal konkurrens. Och det visar också på deras bristande insikter om vilken betydelse kommunen kan ha som aktör på marknaden. Om kommunen istället för att konkurrera med de privata företagarna, skulle köpa sin vindkraftel av de privata, skulle dessa kunna bygga mer och bättre. Det skulle också vara bra för klimatet, när privata företagare får mer kapital att investera för. Och det skulle vara bra för jobben, när privata företagare kan anställa fler.
Men det ser inte Lena Baastad. Det är trist, men det är i linje med socialdemokraternas traditionella politik. Det märkliga i detta är att Centerpartiets Rasmus Persson, som brukar låtsas att han är liberal, bejakar detta antiliberala agerande. (Lennart Bondeson är mer socialdemokrat än de flesta socialdemokrater så det är också förståeligt att han gillar kommunala bolag...)
För näringslivet och de privata företagen är det bara att vänta tills en ny lokal regering tillträder i oktober 2014. Då kommer vi att ändra dagens näringslivsfientliga politik och skapa bättre förutsättningar för ett starkare lokalt näringsliv.
Media: Radio Örebro
2013-02-18
Vart går pengarna?
I fredags presenterade Björn Sundin (s) sin senaste storplan. Det handlade denna gång om spårtaxi. Sundin vill satsa några hundra miljoner på ett nytt projekt. Vem är förvånad?
I dag kan vi i Nerikes Allehanda läsa om hur hemvården i Örebro går på knäna. Om omsorgstagare som inte får hjälp. Om gamla som lämnas utan den omsorg de är berättigade till.
I morgon kanske det kommer ett reportage om besparingarna i skolan. Om skolbarn som inte får de resurser de behöver för att nå målen. Om barn med särskilda behov som inte får tillräcklig hjälp.
Socialdemokraternas prioriteringar blir allt tydligare. Sundin styr och ställer och tar de pengar och resurser han behöver. Alla andra får spara.
Det verkar som om socialdemokraterna i Örebro försöker göra en Ilmar. Ni vet, det avgående kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, som format om Malmö stad. Han som byggt snygga höghus, som initierat såväl bro över Öresund som tunnel under staden. Han som under 20 år varit den starke mannen i Malmö och som skapat en ny profil åt en nedgången stad.
Reepalu har på ytan varit framgångsrik. Malmö är annorlunda idag än när han tog över för 20 år sedan. Men det finns en baksida på det Reepaluska myntet.
Malmös resultat i välfärdstjänsterna är inte så upplyftande. Vare sig skolan eller äldreomsorgen är något att yvas över. De öppna jämförelserna som Sveriges Kommuner och Landsting genomför talar inte om Malmö som något framgångsexempel. Men så länge ytan, broarna, tunnlarna och höghusen, står i fokus har resten kunnat döljas.
Den nuvarande kommunledningen verkar hämta sina erfarenheter från två socialdemokratiska exempel. Södertälje och Malmö är Örebros ledstjärnor. Det är rätt illa. Södertälje misslyckas gång efter gång med sitt arbete mot arbetslöshet och segregation. Jag har skrivit om det flera gånger, bland annat här. Malmö har också stora problem med segregationen och har knappast visat framfötterna inom välfärden. Och det är här Örebros socialdemokrater söker sin framtid...
Besparingarna på välfärden i Örebro är tydliga. I budgetdiskussionen i höstas redovisade jag de faktiska siffrorna för skillnaden mellan vad verksamheterna menade att de behövde, och vad de fick. Så här ser det ut:
I dag kan vi i Nerikes Allehanda läsa om hur hemvården i Örebro går på knäna. Om omsorgstagare som inte får hjälp. Om gamla som lämnas utan den omsorg de är berättigade till.
I morgon kanske det kommer ett reportage om besparingarna i skolan. Om skolbarn som inte får de resurser de behöver för att nå målen. Om barn med särskilda behov som inte får tillräcklig hjälp.
Socialdemokraternas prioriteringar blir allt tydligare. Sundin styr och ställer och tar de pengar och resurser han behöver. Alla andra får spara.
Det verkar som om socialdemokraterna i Örebro försöker göra en Ilmar. Ni vet, det avgående kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, som format om Malmö stad. Han som byggt snygga höghus, som initierat såväl bro över Öresund som tunnel under staden. Han som under 20 år varit den starke mannen i Malmö och som skapat en ny profil åt en nedgången stad.
Reepalu har på ytan varit framgångsrik. Malmö är annorlunda idag än när han tog över för 20 år sedan. Men det finns en baksida på det Reepaluska myntet.
Malmös resultat i välfärdstjänsterna är inte så upplyftande. Vare sig skolan eller äldreomsorgen är något att yvas över. De öppna jämförelserna som Sveriges Kommuner och Landsting genomför talar inte om Malmö som något framgångsexempel. Men så länge ytan, broarna, tunnlarna och höghusen, står i fokus har resten kunnat döljas.
Den nuvarande kommunledningen verkar hämta sina erfarenheter från två socialdemokratiska exempel. Södertälje och Malmö är Örebros ledstjärnor. Det är rätt illa. Södertälje misslyckas gång efter gång med sitt arbete mot arbetslöshet och segregation. Jag har skrivit om det flera gånger, bland annat här. Malmö har också stora problem med segregationen och har knappast visat framfötterna inom välfärden. Och det är här Örebros socialdemokrater söker sin framtid...
Besparingarna på välfärden i Örebro är tydliga. I budgetdiskussionen i höstas redovisade jag de faktiska siffrorna för skillnaden mellan vad verksamheterna menade att de behövde, och vad de fick. Så här ser det ut:
Barn och utbildning
måste spara: 25,1 mkr
Social Välfärd måste
spara: 52,7 mkr
Till detta kommer ett antal dolda besparingar. Heltidsprojektet som är helt ofinansierat. Massor av skolflyttar som kostar miljoner. Och sedan alla Björn Sundins luftballonger. Låt oss göra en lista på lite av det större som Sundin jobbat med hittills:
Gräva ner järnvägen: 5.000.000.000:- kronor (fem miljarder)*
En tågpendel till Nora: 200.000.000:- kronor*
Ett nytt kulturhus: 500.000.000:- kronor*
En elitidrottshall: 250.000.000:- kronor*
Flygplatsbyggen: 200.000.000:- kronor
Truck Stop: 35.000.000:- kronor
Spårtaxi: 500.000.000:- kronor*
* betyder en uppskattning.
Rätt häftiga siffror. Om Sundin fått härja fritt hade det inneburit kostnader på 6 - 7 miljarder(!) kronor för kommunen. Och då har jag inte räknat med de miljarder som han satsar på ÖBO, i Vivallabolaget, på vindkraft, det handlar om ytterligare upp emot 3 miljarder.
Örebro kommunkoncerns låneskuld går snart över 10 miljarder kronor. Men Björn Sundin vid rodret hade det kunnat bli det dubbla. En ofattbar siffra.
Men sannolikt är det inte så illa. Jag gissar att även Björn Sundin inser att Örebro komun inte klarar av alla dessa vidlyftiga projekt. Men Sundin är den skickligaste mediale politiker Örebro haft. Och att komma ut i media med olika spännande projekt är en del av mediastrategin. Och hittills har media nappat.
Men om det inte blir något av det hela, om projekt efter projekt bara blir luftslott, kommer förr eller senare verkligheten ikapp även Björn Sundin. Vi kan hoppas att det sker före den andra söndagen i september 2014...
2013-02-14
Vivalla igen. Bra, eller?
Socialdemokraterna levererar ytterligare ett vallöfte till Vivallaborna. Men som vanligt, blir det bara halva löftet, eller knappt det.
ÖBO ska renovera och bygga om hela Vivalla. Det kommer att kosta minst 600 miljoner kronor. För att infria sina många löften om jobb till Vivallaborna som socialdemokraterna gick till val på, och som de fick 70-80 % av rösterna i Vivalla på, har de krävt att ÖBO ska ställa vissa krav när de handlar upp renoveringen.
I korthet handlar det om att ett krav från ÖBO på leverantören var att man skulle anställa arbetslösa Vivallabor. Dessa skulle då få ett jobb och bli upplärda till byggarbetare. Visst låter det bra. Eller?
Självklart är det bra med jobbåtgärder. Men när vi politiker håller på med olika projekt måste vi tala om hela sanningen. Och då blir bilden av det goda mer problematisk.
Normalt handlar arbetsmarknadspolitik om att staten eller kommunerna jobbar med olika åtgärder för att sätta människor i jobb. Det finns en uppsjö av sådana åtgärder som prövats. En del fungerar bättre, andra sämre. Men alla finansieras via skattsedeln.
Detta är viktigt. Arbetsmarknadspolitik är som vilket politikområde som helst. Det ska krävas öppenhet, transparens och man ska också kunna ställa ansvariga politiker mot väggen om det går åt pipan. Detta öppna sätt lämnar nu socialdemokraterna i Örebro. Lena Baastad, som sannerligen inte har öppenhet som någon hjärtefråga, väljer att lägga delar av arbetsmarknadspolitiken i det stora kommunala bostadsbolaget. Där är öppenheten betydligt mindre. Transparensen mellan ÖBO och Skanska, som är entreprenör, är obefintlig.
Lena Baastad kommer inte att kunna ställas till svars om detta går åt pipan. Kanske är det en självklar del i den politik för den onåbara ledaren som socialdemokraterna leder. Gärna klippa invigningsband, gärna gräva startgropar. Men ansvar - det tar hon inte.
Så vem kommer att kunna ställas till svars? Blir det Ulf Rohlén, VD för ÖBO? Eller någon annan? Jag vet inte.
Ytterligare ett problem är att hyresgästerna i ÖBO genom dessa åtgärder får betala skatt två gånger. När arbetsmarknadspolitiken hamnar hos ÖBO, och ÖBO tvingas lägga in "skall-krav" i sina förfrågningar, blir kostnaderna för dessa en del av upphandlingen. Den blir helt enkelt dyrare. Denna kostnad får ÖBOs hyresgäster betala, framförallt de i Vivalla som får se sina hyror öka med 15 - 20 %. Var det detta löfte Lena Baastad gav i valet 2010? Inte. Då nämndes inget om extrema hyreshöjningar. Men vem bryr sig? Baastad tar ju ändå inte ansvar.
Det vore intressant att höra vad Hyresgästföreningen säger. De som så ofta när vi styrde påpekade att de inte ville betala skatt två gånger genom utdelningar, eller försäljningar, från ÖBO. De som berättade om detta för alla sina medlemmar, och alla andra ÖBO-hyresgäster också. Kanske deras kommunikationschef Kenneth Nilsson kan göra ett flygblad att dela ut om detta och de ohemula hyreshöjningarna. Nej just ja - han jobbar ju åt sossarna på Rådhuset nuförtiden (läs mer om kopplingarna här). Så kan det gå med den "opolitiska" hyresgästföreningen. Vi kan nog inte räkna med några större protester därifrån mot denna socialdemokratiska dubbelbeskattning...
Ett tredje problem är att det just är Skanska som fått jobbet. Det är inte Skanska i sig som är problemet, men det som sker visar med uppenbar tydlighet att denna upphandling inte var öppen för alla. Det var bara de stora giganterna som kunde klara ÖBOs och sossarnas krav. De mindre, lokala företagen stängdes ute. Denna politik går tvärs emot de upphandlingsdirektiv som vi nyss drivit igenom i kommunstyrelsen. Där och då sade sossarna ja, men i verkliga livet är deras upphandlingar som de alltid varit - inriktade på de stora.
När mindre, lokala företag stängs ute, försvagas den lokala marknaden. Näringslivsklimatet riskeras och jobben minskar. Så frågan är vad nettoeffekten för Örebro verkligen blir. Kanske blir några projektarbeten för vissa Vivallabor dödsstöten för några små lokala bolag och deras medarbetare. Man måste fråga sig om det är rimligt att politiker ger jobb åt vissa för att man lovat det i val, men struntar i konsekvenserna för andra.
Och hur många projektjobb blir det egentligen? Jag har av flera underleverantörer hört en stor motvilja mot det socialdemokratiska Vivallaprojektet. Man tycker att man blir påtvingad sådana uppgifter som man vare sig har kompetens att göra, eller får kostnadstäckning för. Arbetsledning och utbildning är inte något man bara snyter ur rockärmen. Ska det fungera så måste det finnas kvalitetssäkring. Och gör det det? Ingen vet.
Historiskt ser man att när politiker försöker gå in och styra marknader i detalj blir det ofta dåligt. Bygg- och bostadsmarknaden är ett typexempel. Det vore bättre för alla om marknadskrafterna i större utsträckning fick råda även här. Mer marknad och större socialt fokus kan kombineras. Idag har sossarna administrerat fram ett dåligt alternativ, med ständigt ökande utanförskap som följd. Mer marknad skulle betyda lägre hyror och fler jobb - även för dem i Vivalla.
Demokratin, pengarna och jobben - allt talar emot det projekt som dras igång nu. Kanske klarar det sig över valet 2014. Men risken för att det bara blir en tumme av det hela är uppenbar. Och då har hyresgästerna fått betala för inget med sina kraftiga hyreshöjningar.
Vem tar ansvar för det? Ja se det är en bra fråga.
Media: Radio Örebro, Tvärsnytt
ÖBO ska renovera och bygga om hela Vivalla. Det kommer att kosta minst 600 miljoner kronor. För att infria sina många löften om jobb till Vivallaborna som socialdemokraterna gick till val på, och som de fick 70-80 % av rösterna i Vivalla på, har de krävt att ÖBO ska ställa vissa krav när de handlar upp renoveringen.
I korthet handlar det om att ett krav från ÖBO på leverantören var att man skulle anställa arbetslösa Vivallabor. Dessa skulle då få ett jobb och bli upplärda till byggarbetare. Visst låter det bra. Eller?
Självklart är det bra med jobbåtgärder. Men när vi politiker håller på med olika projekt måste vi tala om hela sanningen. Och då blir bilden av det goda mer problematisk.
Normalt handlar arbetsmarknadspolitik om att staten eller kommunerna jobbar med olika åtgärder för att sätta människor i jobb. Det finns en uppsjö av sådana åtgärder som prövats. En del fungerar bättre, andra sämre. Men alla finansieras via skattsedeln.
Detta är viktigt. Arbetsmarknadspolitik är som vilket politikområde som helst. Det ska krävas öppenhet, transparens och man ska också kunna ställa ansvariga politiker mot väggen om det går åt pipan. Detta öppna sätt lämnar nu socialdemokraterna i Örebro. Lena Baastad, som sannerligen inte har öppenhet som någon hjärtefråga, väljer att lägga delar av arbetsmarknadspolitiken i det stora kommunala bostadsbolaget. Där är öppenheten betydligt mindre. Transparensen mellan ÖBO och Skanska, som är entreprenör, är obefintlig.
Lena Baastad kommer inte att kunna ställas till svars om detta går åt pipan. Kanske är det en självklar del i den politik för den onåbara ledaren som socialdemokraterna leder. Gärna klippa invigningsband, gärna gräva startgropar. Men ansvar - det tar hon inte.
Så vem kommer att kunna ställas till svars? Blir det Ulf Rohlén, VD för ÖBO? Eller någon annan? Jag vet inte.
Ytterligare ett problem är att hyresgästerna i ÖBO genom dessa åtgärder får betala skatt två gånger. När arbetsmarknadspolitiken hamnar hos ÖBO, och ÖBO tvingas lägga in "skall-krav" i sina förfrågningar, blir kostnaderna för dessa en del av upphandlingen. Den blir helt enkelt dyrare. Denna kostnad får ÖBOs hyresgäster betala, framförallt de i Vivalla som får se sina hyror öka med 15 - 20 %. Var det detta löfte Lena Baastad gav i valet 2010? Inte. Då nämndes inget om extrema hyreshöjningar. Men vem bryr sig? Baastad tar ju ändå inte ansvar.
Det vore intressant att höra vad Hyresgästföreningen säger. De som så ofta när vi styrde påpekade att de inte ville betala skatt två gånger genom utdelningar, eller försäljningar, från ÖBO. De som berättade om detta för alla sina medlemmar, och alla andra ÖBO-hyresgäster också. Kanske deras kommunikationschef Kenneth Nilsson kan göra ett flygblad att dela ut om detta och de ohemula hyreshöjningarna. Nej just ja - han jobbar ju åt sossarna på Rådhuset nuförtiden (läs mer om kopplingarna här). Så kan det gå med den "opolitiska" hyresgästföreningen. Vi kan nog inte räkna med några större protester därifrån mot denna socialdemokratiska dubbelbeskattning...
Ett tredje problem är att det just är Skanska som fått jobbet. Det är inte Skanska i sig som är problemet, men det som sker visar med uppenbar tydlighet att denna upphandling inte var öppen för alla. Det var bara de stora giganterna som kunde klara ÖBOs och sossarnas krav. De mindre, lokala företagen stängdes ute. Denna politik går tvärs emot de upphandlingsdirektiv som vi nyss drivit igenom i kommunstyrelsen. Där och då sade sossarna ja, men i verkliga livet är deras upphandlingar som de alltid varit - inriktade på de stora.
När mindre, lokala företag stängs ute, försvagas den lokala marknaden. Näringslivsklimatet riskeras och jobben minskar. Så frågan är vad nettoeffekten för Örebro verkligen blir. Kanske blir några projektarbeten för vissa Vivallabor dödsstöten för några små lokala bolag och deras medarbetare. Man måste fråga sig om det är rimligt att politiker ger jobb åt vissa för att man lovat det i val, men struntar i konsekvenserna för andra.
Och hur många projektjobb blir det egentligen? Jag har av flera underleverantörer hört en stor motvilja mot det socialdemokratiska Vivallaprojektet. Man tycker att man blir påtvingad sådana uppgifter som man vare sig har kompetens att göra, eller får kostnadstäckning för. Arbetsledning och utbildning är inte något man bara snyter ur rockärmen. Ska det fungera så måste det finnas kvalitetssäkring. Och gör det det? Ingen vet.
Historiskt ser man att när politiker försöker gå in och styra marknader i detalj blir det ofta dåligt. Bygg- och bostadsmarknaden är ett typexempel. Det vore bättre för alla om marknadskrafterna i större utsträckning fick råda även här. Mer marknad och större socialt fokus kan kombineras. Idag har sossarna administrerat fram ett dåligt alternativ, med ständigt ökande utanförskap som följd. Mer marknad skulle betyda lägre hyror och fler jobb - även för dem i Vivalla.
Demokratin, pengarna och jobben - allt talar emot det projekt som dras igång nu. Kanske klarar det sig över valet 2014. Men risken för att det bara blir en tumme av det hela är uppenbar. Och då har hyresgästerna fått betala för inget med sina kraftiga hyreshöjningar.
Vem tar ansvar för det? Ja se det är en bra fråga.
Media: Radio Örebro, Tvärsnytt
2013-01-28
Rätt till delade turer???
Idag rapporterar SR Örebro om hur många medarbetare inom kommunerna som jobbar delade turer. Enkelt sagt handlar det om medarbetare, främst inom äldreomsorgen, som får jobba några timmar på morgonen, vara lediga över lunch och tidig eftermiddag, för att sedan jobba kväll.
I de flesta andra arbeten accepterar man inte den situationen. Men inom vården är den regelmässig. Det finns ett antal skäl för att detta sker. Låt mig lista några, men också några liberala lösningar:
Äldreomsorgen har traditionellt sett haft sjukvårdens organisation som "förebild". Det är inte för inte som medarbetarna inom äldreomsorgen är sjuksköterskor och undersköterskor. Men denna koppling till vården är ett bekymmer. Det finns få områden som så snabbt plockar av människan hennes identitet som sjukvården. I vården begränsas din egenmakt. Du blir en av många patienter i ett patientkollektiv.
Detta har följt med in i äldreomsorgen. Under lång tid var äldreomsorgen kollektiviserande. Och fortfarande sitter det alldeles för ofta i väggarna. Det räcker med att se hur en vanlig dag på ett vanligt äldreboende ser ut. Man går upp samtidigt, äter samtidigt, går och lägger sig samtidigt. Då krävs det mest personal kl 7.30, 12.00 och 19.00.
Med ett sådant synsätt blir också personalbemanningen problematisk. Om alla ska gå upp samtidigt och gå och lägga sig samtidigt, krävs personal då. Men på förmiddagen och eftermiddagen sker mindre och färre medarbetare behövs. Lösningen blir delade turer.
Men runt om i Sverige pågår en liberalisering och individualisering av äldreomsorgen. Allt oftare söker man efter den gamlas vilja och önskemål med sitt liv. Frågor som: När vill du vakna? När brukar du äta och fika? Hur ser din bästa kväll ut? blir självklara. Och de goda exemplen visar att individer vill olika, även när man är 85 år gammal och sjuk.
Om vi när vi blir gamla får stiga upp när vi vill, en del kl 5, andra kl 10, och lägga oss efter en inehållsrik kväll som innehåller det vi vill, en del kl 6 andra 22.45, kommer personalbemanningen att se annorlunda ut.
Även i en så lång blogg som detta, blir resonemanget förenklat. Men synen på den gamla människan som individ, oavsett ålder, demens, fysisk styrka, och så vidare, spelar också roll för bemanningen. Och det är politikens ansvar att se till så en sådan syn kommer på plats.
Här har Örebro en mycket lång väg att vandra. Framförallt socialdemokraterna, med deras nästan religiösa motstånd mot alternativ, har ett överhetsperspektiv och fortsätter att kollektivisera de äldre. Men även de övriga kommunledningspartierna har saknat drivkrafter för individualisering, valfrihet och förnyelse.
Istället har man inriktat sig på något helt annat. En ovillkorlig rätt till heltider.
Jag har full förståelse för jämställdhetsaspekten på heltider. Det är i huvudsak i de kvinnodominerade yrkena som deltider finns. Det är kvinnor som tjänar mindre genom att tvingas jobba heltider, som får sämre pension och sämre livsvillkor.
Men fråga är ändå om den ovillkorliga rätten till heltider är rätt väg att gå.
När vi jobbade med frågan under vår kommunledningstid, landade vi istället i att söka att anpassa arbetet efter arbetstagarnas vilja. Ser man vad det innebar, ökade arbetstiderna inom de kvinnodominerade yrkena, medan de minskade något inom den mansdominerade tekniska/samhällsbyggnadssektorn. Ökningen av sysselsättningsgraden i de kvinnodominerade yrkesgrupperna var för liten och för långsam, men förändringar av personalpolitik tar tid.
Vi undersökte också vad en ovillkorlig rätt till heltid skulle kosta. Svaret blev rätt överraskande. Kostnaden för kommunen skulle bli upp emot 250 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Och då innebar det ändå att vi inte tog bort alla delade turer, alla delade arbetsplatser, eller undvek alla tidsbegränsade anställningar.
Om jag var ansvarig för Örebro kommuns politik skulle jag då fundera ett par gånger.
Dels kring jämställdheten, men i en vidare mening. Är det rätt väg att gå att enbart fokusera på rätten till heltider? Eller skulle de 250 miljonerna att göra större nytta genom att höja löneläget totalt sett? Är jämställdheten bara en personalfråga? Nej - jämställheten innebär också att den gamla kvinnan på äldreboendet får en individanpassad omsorg, byggd på jämställdhetens grund.
Dels kring rekryteringspolitiken. Vi vet att vi har stora problem med rekryteringen av omvårdnadspersonal. Det utbildas knappt 10.000 färre undersköterskor än behovet varje år. Vi klarar oss tack vare vuxenutbildningens insatser. Hur skapar vi attraktiva arbeten i framtiden inom äldreomsorgen? Är det bara genom heltider, eller måste man se det ur ett större perspektiv? Handlar det inte lika mycket om totala lönenivåer, om var, hur och när man ska jobba, om möjlighet att välja arbetsgivare, om möjlighet att påverka på arbetsplatsen, om karriärvägar, och så vidare.
För mig är det självklart att socialdemokraternas ovillkorliga rätt till heltid, riskerar att skapa större problem än vad den löser. Delade turer och stora utgiftsökningar utan motvarande kvalitetshöjningar är bara ett par av dessa problem.
Men framförallt handlar det om vem vi är till för. Politikens uppgift är att värna medborgarna. Det är den gamla kvinnans välfärd som är vår utmaning. Det är den unga tjejens trygghet och bildning som är vårt uppdrag. Politiken kan aldrig bli företrädare för en eller flera medarbetarorganisationer för att driva deras politik som sin.
Och framförallt måste man vara tydlig i vad olika politiska utspel egentligen innebär. Delade turer kommer knappast att innebära vare sig ökad trivsel, ökad attraktionskraft, ökad vilja till heltider eller ökad jämställdhet.
Media: SR Örebro
I de flesta andra arbeten accepterar man inte den situationen. Men inom vården är den regelmässig. Det finns ett antal skäl för att detta sker. Låt mig lista några, men också några liberala lösningar:
Äldreomsorgen har traditionellt sett haft sjukvårdens organisation som "förebild". Det är inte för inte som medarbetarna inom äldreomsorgen är sjuksköterskor och undersköterskor. Men denna koppling till vården är ett bekymmer. Det finns få områden som så snabbt plockar av människan hennes identitet som sjukvården. I vården begränsas din egenmakt. Du blir en av många patienter i ett patientkollektiv.
Detta har följt med in i äldreomsorgen. Under lång tid var äldreomsorgen kollektiviserande. Och fortfarande sitter det alldeles för ofta i väggarna. Det räcker med att se hur en vanlig dag på ett vanligt äldreboende ser ut. Man går upp samtidigt, äter samtidigt, går och lägger sig samtidigt. Då krävs det mest personal kl 7.30, 12.00 och 19.00.
Med ett sådant synsätt blir också personalbemanningen problematisk. Om alla ska gå upp samtidigt och gå och lägga sig samtidigt, krävs personal då. Men på förmiddagen och eftermiddagen sker mindre och färre medarbetare behövs. Lösningen blir delade turer.
Men runt om i Sverige pågår en liberalisering och individualisering av äldreomsorgen. Allt oftare söker man efter den gamlas vilja och önskemål med sitt liv. Frågor som: När vill du vakna? När brukar du äta och fika? Hur ser din bästa kväll ut? blir självklara. Och de goda exemplen visar att individer vill olika, även när man är 85 år gammal och sjuk.
Om vi när vi blir gamla får stiga upp när vi vill, en del kl 5, andra kl 10, och lägga oss efter en inehållsrik kväll som innehåller det vi vill, en del kl 6 andra 22.45, kommer personalbemanningen att se annorlunda ut.
Även i en så lång blogg som detta, blir resonemanget förenklat. Men synen på den gamla människan som individ, oavsett ålder, demens, fysisk styrka, och så vidare, spelar också roll för bemanningen. Och det är politikens ansvar att se till så en sådan syn kommer på plats.
Här har Örebro en mycket lång väg att vandra. Framförallt socialdemokraterna, med deras nästan religiösa motstånd mot alternativ, har ett överhetsperspektiv och fortsätter att kollektivisera de äldre. Men även de övriga kommunledningspartierna har saknat drivkrafter för individualisering, valfrihet och förnyelse.
Istället har man inriktat sig på något helt annat. En ovillkorlig rätt till heltider.
Jag har full förståelse för jämställdhetsaspekten på heltider. Det är i huvudsak i de kvinnodominerade yrkena som deltider finns. Det är kvinnor som tjänar mindre genom att tvingas jobba heltider, som får sämre pension och sämre livsvillkor.
Men fråga är ändå om den ovillkorliga rätten till heltider är rätt väg att gå.
När vi jobbade med frågan under vår kommunledningstid, landade vi istället i att söka att anpassa arbetet efter arbetstagarnas vilja. Ser man vad det innebar, ökade arbetstiderna inom de kvinnodominerade yrkena, medan de minskade något inom den mansdominerade tekniska/samhällsbyggnadssektorn. Ökningen av sysselsättningsgraden i de kvinnodominerade yrkesgrupperna var för liten och för långsam, men förändringar av personalpolitik tar tid.
Vi undersökte också vad en ovillkorlig rätt till heltid skulle kosta. Svaret blev rätt överraskande. Kostnaden för kommunen skulle bli upp emot 250 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Och då innebar det ändå att vi inte tog bort alla delade turer, alla delade arbetsplatser, eller undvek alla tidsbegränsade anställningar.
Om jag var ansvarig för Örebro kommuns politik skulle jag då fundera ett par gånger.
Dels kring jämställdheten, men i en vidare mening. Är det rätt väg att gå att enbart fokusera på rätten till heltider? Eller skulle de 250 miljonerna att göra större nytta genom att höja löneläget totalt sett? Är jämställdheten bara en personalfråga? Nej - jämställheten innebär också att den gamla kvinnan på äldreboendet får en individanpassad omsorg, byggd på jämställdhetens grund.
Dels kring rekryteringspolitiken. Vi vet att vi har stora problem med rekryteringen av omvårdnadspersonal. Det utbildas knappt 10.000 färre undersköterskor än behovet varje år. Vi klarar oss tack vare vuxenutbildningens insatser. Hur skapar vi attraktiva arbeten i framtiden inom äldreomsorgen? Är det bara genom heltider, eller måste man se det ur ett större perspektiv? Handlar det inte lika mycket om totala lönenivåer, om var, hur och när man ska jobba, om möjlighet att välja arbetsgivare, om möjlighet att påverka på arbetsplatsen, om karriärvägar, och så vidare.
För mig är det självklart att socialdemokraternas ovillkorliga rätt till heltid, riskerar att skapa större problem än vad den löser. Delade turer och stora utgiftsökningar utan motvarande kvalitetshöjningar är bara ett par av dessa problem.
Men framförallt handlar det om vem vi är till för. Politikens uppgift är att värna medborgarna. Det är den gamla kvinnans välfärd som är vår utmaning. Det är den unga tjejens trygghet och bildning som är vårt uppdrag. Politiken kan aldrig bli företrädare för en eller flera medarbetarorganisationer för att driva deras politik som sin.
Och framförallt måste man vara tydlig i vad olika politiska utspel egentligen innebär. Delade turer kommer knappast att innebära vare sig ökad trivsel, ökad attraktionskraft, ökad vilja till heltider eller ökad jämställdhet.
Media: SR Örebro
2013-01-23
Vad vill sossarna med skolan?
Läser med häpnad Thomas Esbjörnssons blogg. Och inte bara bloggen utan även den debattartikel han och hans två koalitionsbröder, Anders Hagström (kd) och Per-Åke Sörman (c) levererar i dagens Nerikes Allehanda. Det verkar som om socialdemokraterna drabbats av panik när det börjar märkas vad deras besparingar på välfärden innebär. Tonläget är högt och personangreppen haglar. Idag drabbas Karolina Wallström (fp) av de tre herrarnas vrede för att hon påpekat det vi alla ser - barn med särskilda behov riskerar att bli utan det stöd de har laglig rätt att få när socialdemokraterna sparar på skolan.
Det är därför kanske inte så märkligt att Esbjörnsson tar i med storsläggan. I bloggen är det inte Karolina Wallström som är problemet. Istället är det utbildningsministern, Jan Björklund, jag och Folkpartiet som orsakar de problem som skolan står inför i Örebro.
Esbjörnsson skriver i sin blogg: Här i Örebro har vi bestämt oss för att sluta vänta på att Jan Björklund ska komma med någon mirakelmedicin för skolan. Den kommer inte att komma. Istället tar vi tag i arbetet med skolutveckling själva.
Visst låter det bra. Men vad innebär det i praktiken? Esbjörnsson nämner inte detta med ett enda ord i sin blogg. Inte ett enda ord om vad socialdemokraterna vill och gör med skolan i Örebro. INTE ETT ENDA ORD! Och jag förstår honom. För vad har de gjort (i avvaktan på Jan Björklunds mirakelmedicin)?
Folkpartiet och utbildningsministern reformerar skolan i snabb takt, en takt som är nödvändig efter årtionden av socialdemokratiskt skolförfall. En del tycker att det går för snabbt, att åtgärderna är för många, att det räcker nu. Men det krävs mer för att återta Sveriges position som kunskapsnation. Och Jan Björklund jobbar på. Det är bra.
På lokalplanet gör vi vad vi kan. Vi satsar mer pengar på förskola och skola. Vi ökar läraryrkets status och avsätter pengar till höjda lärarlöner. Vi fokuserar på kunskap och bildning, kräver bättre uppföljning och tydligare utvärderingar av skolorna. Vi ger makten över klassrummen till lärarna, och kräver att politikernas inflytande över lärarnas vardagsarbete ska minska. Vi tror på lärare och rektorer som de viktigaste krafterna för en bättre skola. Vi ökar samarbetet med universitetet och stärker Örebro som forskningsmiljö.
Och vad gör då Thomas Esbjörnsson och hans socialdemokrater för att kompensera för Jan Björklunds "misslyckande"?
Socialdemokraterna sparade på skolan 2012. Det innebar nödstopp, inköpsstopp, anställningsstopp och elevflyttar hit och dit.
Socialdemokraterna sparade så mycket så att många skolor inte klarade av sina uppdrag utan att spränga budgeten. Skola efter skola visar underskott 2012. Än vet vi inte hur stora underskotten är. Men Gymnasienämnden har flaggat för i storleksordningen 20 miljoner kronor, och Skolnämnd Sydost för 6 miljoner kronor.
Socialdemokraterna fortsätter besparingarna 2013. Förutom att spara in underskottet för 2012, saknas minst 25 miljoner kronor för att skolorna ska klara av sina uppdrag 2013. Skolområdet riskerar att behöva spara 50, 60, 70 miljoner kronor 2013 om de siffror som hittills presenterats inte förändras fram till bokslutet presenteras.
Socialdemokraternas vallöfte om att "rädda" Rudbecksskolan har inneburit omfattande skolflyttar, försämrad undervisning och stora kostnader. Vad slutnotan blir för investeringarna i Rudbecksskolan är ännu inte klart. Men utifrån min position i styrelsen för Örebro Porten AB (som äger skolan) finns det en risk att kostnaderna närmar sig 100 miljoner innan allt är klart. Pengar som kastats i sjön eftersom det fanns alternativ som inte kostade något...
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att han inte har något ansvar för lönebildningen för lärarna utan det bara är ett ansvar för SKL som arbetsgivarorganisation. Det är rätt märkligt... När lönerna till slut är färdigförhandlade lokalt får lärarna 4,4 %, men lönekompensationen beräknas bara på 4,2 %. Ytterligare besparingar blir följden.
Socialdemokraternas politik innebär att flera föräldrar med barn i behov av stöd berättar för oss folkpartister att de inte får det stöd deras barn behöver, eftersom skolledarna tvingas spara för att klara en för liten budgettilldelning istället för att följa skollagens oeftergivliga krav. Barn SKA få det stöd de behöver. Det kan man inte förhandla bort (om man inte är socialdemokrat, kristdemokrat eller centerpartist i Örebro, alltså...).
Thomas Esbjörnssons resonemang är märkligt. Först skyller han allt på Folkpartiet och på vår utbildningsminister. Sedan påstår han att han lokalt kompenserar för detta folkpartistiska misslyckande. Men hela hans politik har hittills gått ut på att spara ännu mer på skolorna. Snacka om "antikompensation"!
Thomas Esbjörnsson försöker sig sedan på något märkligt resonemang kring klasstorlekar för att försöka förklara varför lärartätheten sjunker så kraftigt under hans ledning. Jag gissar att det är fler än jag som har svårt att hänga med i vad hans slutsats är, annat än han nog talar sanning när han skriver: "Hur verkligheten i klassrummet ser ut bakom dessa siffror vet vi inte..."
Fakta talar annars sitt klara språk. Lärartätheten sjunker kraftigt, liksom antalet pedagogiskt utbildade per 100 elever, minus 6 % sedan 2010! Och det i en situation där elevantalet minskat eller legat stabilt. Det naturliga i en sådan situation vore annars att lärartätheten skulle öka när elevkullarna (på gymnasiet) minskar, eftersom det ofta är svårt att anpassa en organisation som behöver krympa. Men Thomas Esbjörnsson och socialdemokraterna i Örebro lyckas minska antalet lärare snabbare än elevkullarnas förändring. Det är en tydlig effekt av hur de prioriterar. Betong och asfalt är socialdemokratisk politik. Barn och gamla får stå tillbaka.
Jag är säker på att Jan Björklund är en betydligt bättre utbildningsminister än vad Thomas Esbjörnsson är som utbildningskommunalråd. Och att Folkpartiets skolpolitik hänger ihop nationellt och lokalt är självklart.
Men när socialdemokrterna nationellt talar om alla möjliga skolsatsningar, visar Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad med önskvärd tydlighet vad de fina orden betyder i verkligheten. När de får makten prioriteras skolan ner. Och de svagaste får stå för notan.
Media: SR
Det är därför kanske inte så märkligt att Esbjörnsson tar i med storsläggan. I bloggen är det inte Karolina Wallström som är problemet. Istället är det utbildningsministern, Jan Björklund, jag och Folkpartiet som orsakar de problem som skolan står inför i Örebro.
Esbjörnsson skriver i sin blogg: Här i Örebro har vi bestämt oss för att sluta vänta på att Jan Björklund ska komma med någon mirakelmedicin för skolan. Den kommer inte att komma. Istället tar vi tag i arbetet med skolutveckling själva.
Visst låter det bra. Men vad innebär det i praktiken? Esbjörnsson nämner inte detta med ett enda ord i sin blogg. Inte ett enda ord om vad socialdemokraterna vill och gör med skolan i Örebro. INTE ETT ENDA ORD! Och jag förstår honom. För vad har de gjort (i avvaktan på Jan Björklunds mirakelmedicin)?
Folkpartiet och utbildningsministern reformerar skolan i snabb takt, en takt som är nödvändig efter årtionden av socialdemokratiskt skolförfall. En del tycker att det går för snabbt, att åtgärderna är för många, att det räcker nu. Men det krävs mer för att återta Sveriges position som kunskapsnation. Och Jan Björklund jobbar på. Det är bra.
På lokalplanet gör vi vad vi kan. Vi satsar mer pengar på förskola och skola. Vi ökar läraryrkets status och avsätter pengar till höjda lärarlöner. Vi fokuserar på kunskap och bildning, kräver bättre uppföljning och tydligare utvärderingar av skolorna. Vi ger makten över klassrummen till lärarna, och kräver att politikernas inflytande över lärarnas vardagsarbete ska minska. Vi tror på lärare och rektorer som de viktigaste krafterna för en bättre skola. Vi ökar samarbetet med universitetet och stärker Örebro som forskningsmiljö.
Och vad gör då Thomas Esbjörnsson och hans socialdemokrater för att kompensera för Jan Björklunds "misslyckande"?
Socialdemokraterna sparade på skolan 2012. Det innebar nödstopp, inköpsstopp, anställningsstopp och elevflyttar hit och dit.
Socialdemokraterna sparade så mycket så att många skolor inte klarade av sina uppdrag utan att spränga budgeten. Skola efter skola visar underskott 2012. Än vet vi inte hur stora underskotten är. Men Gymnasienämnden har flaggat för i storleksordningen 20 miljoner kronor, och Skolnämnd Sydost för 6 miljoner kronor.
Socialdemokraterna fortsätter besparingarna 2013. Förutom att spara in underskottet för 2012, saknas minst 25 miljoner kronor för att skolorna ska klara av sina uppdrag 2013. Skolområdet riskerar att behöva spara 50, 60, 70 miljoner kronor 2013 om de siffror som hittills presenterats inte förändras fram till bokslutet presenteras.
Socialdemokraternas vallöfte om att "rädda" Rudbecksskolan har inneburit omfattande skolflyttar, försämrad undervisning och stora kostnader. Vad slutnotan blir för investeringarna i Rudbecksskolan är ännu inte klart. Men utifrån min position i styrelsen för Örebro Porten AB (som äger skolan) finns det en risk att kostnaderna närmar sig 100 miljoner innan allt är klart. Pengar som kastats i sjön eftersom det fanns alternativ som inte kostade något...
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att han inte har något ansvar för lönebildningen för lärarna utan det bara är ett ansvar för SKL som arbetsgivarorganisation. Det är rätt märkligt... När lönerna till slut är färdigförhandlade lokalt får lärarna 4,4 %, men lönekompensationen beräknas bara på 4,2 %. Ytterligare besparingar blir följden.
Socialdemokraternas politik innebär att flera föräldrar med barn i behov av stöd berättar för oss folkpartister att de inte får det stöd deras barn behöver, eftersom skolledarna tvingas spara för att klara en för liten budgettilldelning istället för att följa skollagens oeftergivliga krav. Barn SKA få det stöd de behöver. Det kan man inte förhandla bort (om man inte är socialdemokrat, kristdemokrat eller centerpartist i Örebro, alltså...).
Thomas Esbjörnssons resonemang är märkligt. Först skyller han allt på Folkpartiet och på vår utbildningsminister. Sedan påstår han att han lokalt kompenserar för detta folkpartistiska misslyckande. Men hela hans politik har hittills gått ut på att spara ännu mer på skolorna. Snacka om "antikompensation"!
Thomas Esbjörnsson försöker sig sedan på något märkligt resonemang kring klasstorlekar för att försöka förklara varför lärartätheten sjunker så kraftigt under hans ledning. Jag gissar att det är fler än jag som har svårt att hänga med i vad hans slutsats är, annat än han nog talar sanning när han skriver: "Hur verkligheten i klassrummet ser ut bakom dessa siffror vet vi inte..."
Fakta talar annars sitt klara språk. Lärartätheten sjunker kraftigt, liksom antalet pedagogiskt utbildade per 100 elever, minus 6 % sedan 2010! Och det i en situation där elevantalet minskat eller legat stabilt. Det naturliga i en sådan situation vore annars att lärartätheten skulle öka när elevkullarna (på gymnasiet) minskar, eftersom det ofta är svårt att anpassa en organisation som behöver krympa. Men Thomas Esbjörnsson och socialdemokraterna i Örebro lyckas minska antalet lärare snabbare än elevkullarnas förändring. Det är en tydlig effekt av hur de prioriterar. Betong och asfalt är socialdemokratisk politik. Barn och gamla får stå tillbaka.
Jag är säker på att Jan Björklund är en betydligt bättre utbildningsminister än vad Thomas Esbjörnsson är som utbildningskommunalråd. Och att Folkpartiets skolpolitik hänger ihop nationellt och lokalt är självklart.
Men när socialdemokrterna nationellt talar om alla möjliga skolsatsningar, visar Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad med önskvärd tydlighet vad de fina orden betyder i verkligheten. När de får makten prioriteras skolan ner. Och de svagaste får stå för notan.
Media: SR
2013-01-20
De sparar på våra unga (också...)
Socialdemokraternas tydliga prioriteringar, besparingar på välfärden och satsningar på asfalt och betong, har varit den bärande delen i den oklara trepartikombination som styr Örebro. Och det är ganska självklart att det blivit så. Den koalition som styr nu hålls inte samman av något annat än maktbegär. Och då de ideologiska skillnaderna inom välfärdsområdet är betydligt större än inom betong-området, blir den enklaste vägen att satsa på oideologisk asfalt än ideologisk skola eller äldreomsorg.
Man kan tydliggöra problemen genom den artikel som Lennart Bondeson (kd) skrev med biträdande socialministern Maria Larsson för några dagar sedan. I den lovsjunger Bondeson valfriheten som de äldre fått genom Lagen om Valfrihetssystem, LOV. Samtidigt sitter han vid makten i en kommun som inte gör något för att öka denna valfrihet, utan snarare försenar och fördröjer allt som har med valfrihet att göra. Socialdemokraterna vill inte, och Bondeson bryr sig mer om att sitta vid maktgrytan än att göra verklighet av de fagra orden i sin debattartikel...
Huvudansvaret för att det ser ut som det gör vilar ändå på socialdemokraterna. Kristdemokraterna och Centerpartiet är bara störningar i den socialdemokratiska marginalen, precis som tidigare stödpartier till det stora maktpartiet. Det är Lena Baastads huvudansvar att fördela pengarna. Och hon fördelar till förmån för betongen och bort från barnen.
Speciellt tydligt blir det när det gäller de områden där socialdemokraterna själva har makten. Björn Sundin spelar med örebroarnas skattepengar på vidlyftiga investeringar och stora affärer. Samhällsbyggnad begär, och får de resurser man vill ha.
Thomas Esbjörnsson ska styra skolområdet. Och där handlar det mest om besparingar, nedläggningar, köer och nödstopp. Det är uppenbart att det inte finns någon strategi för hur skolan ska utvecklas i socialdemokraternas Örebro.
Just nu pågår arbetet i de flesta skolor för att få koll på hur man ska få vardagen att gå ihop även 2013. Vi vet ännu inte slutresultatet, men det är sannolikt att hela området gjorde ett rejält underskott 2012. Hur ska de pengarna fördelas? Vilka skolor kommer att drabbas? Och vilka barn och unga kommer att få en sämre skola?
Skälet till underskottet är ganska enkelt. Redan för över ett år sedan visade vi i Folkpartiet på att det inte fanns tillräckliga medel för den verksamhet skolorna ska driva. Det struntade såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson i. Och nu står de där med resultatet. Men det är inte Baastad eller Esbjörnsson som drabbas. Det är barnen och ungdomarna i skolan som får betala deras dåliga politik.
Inför 2013 gick det också ganska enkelt att visa att skolområdet fick för liten tilldelning. Behoven var 25 miljoner kronor högre än tilldelningen. Och med de nya lärarlönerna blir skillnaden ännu större. Det innebär större besparingar, och en sämre skola, än vad eleverna bör förvänta sig.
Socialdemokraternas nedprioriteringar av skolan syns tydligt i lärartäthet och i personaltätheten om man även räknar in övrig pedagogisk personal. Så här ser det ut:
2010 (när Folkpartiet styrde) -------> 9,4 pedagoger per 100 elever.
2011 (Baastad tog över) --------------> 8,9 -----"-----
2012 (Baastads andra år) ------------> 8,8 -----"-----
Det är en uppenbar prioritering som slår igenom. Baastad kan inte längre skylla på någon annan.
I lördagens Nerikes Allehanda skrev Karolina Wallström om en del av de problem som drabbar elever, föräldrar, lärare och rektorer när socialdemokraterna skolpolitik ska genomföras. Barn med behov av särskilt stöd får inte det stöd de är berättigade till. Föräldrar berättar om att rektorer och lärare sagt att det inte finns pengar. Ändå står det i skollagen:
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.
Det är inget man kan förhandla bort. Elever som har behov av stöd ska få det. Rektorn ska göra en utredning. Barnen ska få stöd.
Men i Lena Baastads och Thomas Esbjörnssons Örebro ställs barn utan stöd. Och de tar inte själva ansvaret för detta, utan låter tjänstemännen, rektorerna och lärarna ta stöten för deras politiska prioriteringar.
Folkpartiet har gjort andra prioriteringar. Vi satsar mer än 50 miljoner mer på skolområdet. Vi värnar rätten till utbildning och kunskap även för de elever som har det svårare i skolan. Vi värnar lärarnas och rektorernas arbete och arbetssituation. Vi är säkra på att Örebro blir bättre, om skolan blir bättre, om fler elever når resultaten och både de som ser skolan som enkel, och de med större utmaningar, får utvecklas så mycket de bara kan utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att ge varje barn möjligheter att ta vara på sina färdigheter i den takt och med den mognad eleven just nu har. Det barn som har svårt idag, kan med rätt skola, bli morgondagens Nobelpristagare.
Media: NA, SR, SVT
Man kan tydliggöra problemen genom den artikel som Lennart Bondeson (kd) skrev med biträdande socialministern Maria Larsson för några dagar sedan. I den lovsjunger Bondeson valfriheten som de äldre fått genom Lagen om Valfrihetssystem, LOV. Samtidigt sitter han vid makten i en kommun som inte gör något för att öka denna valfrihet, utan snarare försenar och fördröjer allt som har med valfrihet att göra. Socialdemokraterna vill inte, och Bondeson bryr sig mer om att sitta vid maktgrytan än att göra verklighet av de fagra orden i sin debattartikel...
Huvudansvaret för att det ser ut som det gör vilar ändå på socialdemokraterna. Kristdemokraterna och Centerpartiet är bara störningar i den socialdemokratiska marginalen, precis som tidigare stödpartier till det stora maktpartiet. Det är Lena Baastads huvudansvar att fördela pengarna. Och hon fördelar till förmån för betongen och bort från barnen.
Speciellt tydligt blir det när det gäller de områden där socialdemokraterna själva har makten. Björn Sundin spelar med örebroarnas skattepengar på vidlyftiga investeringar och stora affärer. Samhällsbyggnad begär, och får de resurser man vill ha.
Thomas Esbjörnsson ska styra skolområdet. Och där handlar det mest om besparingar, nedläggningar, köer och nödstopp. Det är uppenbart att det inte finns någon strategi för hur skolan ska utvecklas i socialdemokraternas Örebro.
Just nu pågår arbetet i de flesta skolor för att få koll på hur man ska få vardagen att gå ihop även 2013. Vi vet ännu inte slutresultatet, men det är sannolikt att hela området gjorde ett rejält underskott 2012. Hur ska de pengarna fördelas? Vilka skolor kommer att drabbas? Och vilka barn och unga kommer att få en sämre skola?
Skälet till underskottet är ganska enkelt. Redan för över ett år sedan visade vi i Folkpartiet på att det inte fanns tillräckliga medel för den verksamhet skolorna ska driva. Det struntade såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson i. Och nu står de där med resultatet. Men det är inte Baastad eller Esbjörnsson som drabbas. Det är barnen och ungdomarna i skolan som får betala deras dåliga politik.
Inför 2013 gick det också ganska enkelt att visa att skolområdet fick för liten tilldelning. Behoven var 25 miljoner kronor högre än tilldelningen. Och med de nya lärarlönerna blir skillnaden ännu större. Det innebär större besparingar, och en sämre skola, än vad eleverna bör förvänta sig.
Socialdemokraternas nedprioriteringar av skolan syns tydligt i lärartäthet och i personaltätheten om man även räknar in övrig pedagogisk personal. Så här ser det ut:
2010 (när Folkpartiet styrde) -------> 9,4 pedagoger per 100 elever.
2011 (Baastad tog över) --------------> 8,9 -----"-----
2012 (Baastads andra år) ------------> 8,8 -----"-----
Det är en uppenbar prioritering som slår igenom. Baastad kan inte längre skylla på någon annan.
I lördagens Nerikes Allehanda skrev Karolina Wallström om en del av de problem som drabbar elever, föräldrar, lärare och rektorer när socialdemokraterna skolpolitik ska genomföras. Barn med behov av särskilt stöd får inte det stöd de är berättigade till. Föräldrar berättar om att rektorer och lärare sagt att det inte finns pengar. Ändå står det i skollagen:
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.
Det är inget man kan förhandla bort. Elever som har behov av stöd ska få det. Rektorn ska göra en utredning. Barnen ska få stöd.
Men i Lena Baastads och Thomas Esbjörnssons Örebro ställs barn utan stöd. Och de tar inte själva ansvaret för detta, utan låter tjänstemännen, rektorerna och lärarna ta stöten för deras politiska prioriteringar.
Folkpartiet har gjort andra prioriteringar. Vi satsar mer än 50 miljoner mer på skolområdet. Vi värnar rätten till utbildning och kunskap även för de elever som har det svårare i skolan. Vi värnar lärarnas och rektorernas arbete och arbetssituation. Vi är säkra på att Örebro blir bättre, om skolan blir bättre, om fler elever når resultaten och både de som ser skolan som enkel, och de med större utmaningar, får utvecklas så mycket de bara kan utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att ge varje barn möjligheter att ta vara på sina färdigheter i den takt och med den mognad eleven just nu har. Det barn som har svårt idag, kan med rätt skola, bli morgondagens Nobelpristagare.
Media: NA, SR, SVT
2013-01-13
Den osynliga...
Okej - det blir en till blogg om hur socialdemokraterna i Örebro i allmänhet och Lena Baastad i synnerhet hanterar sitt uppdrag.
Demokrati handlar om samtal, om makt och ansvar och om synlighet. Demokratins uppkomst var bland annat alla dessa "ting" där medborgarna träffades för att bestämma om det gemensamma. Ledaren var det självklara centrat i dessa ting, visade vägen, sökte stöd, fick ta ansvar och ifrågasattes. Då, för hundratals och tusentalet år sedan, skedde allt i realtid. Man kom samman, träffades öga mot öga och beslutade.
När den moderna demokratin grundlades för dryga hundratalet år sedan fanns en del av denna direktare demokrati med. Samhället var inte större, och de gemensamma besluten inte fler, än att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktige-ledamöterna kunde vara kända och möta medborgarna direkt.
Men samtidigt som välfärdssamhället växte fram, de kommunala besluten blev fler och den offentliga sektorn större, ökade avståndet mellan politikerna och medborgarna. Då fick media en allt större och viktigare roll. Det borde vara en intressant uppgift för forskare att följa demokratins framväxt, blomstring och nedgång (?) och jämföra den med dagstidningarnas framväxt, blomstring och nedgång (!).
Under den förhållandevis korta tid jag varit politiskt aktiv har jag kunnat se skillnaden i hur media hanterar den lokala politiken. Nerikes Allehanda kan tjäna som gott exempel. Från att för 20 år sedan ha en stark ledarsida, långa debattartiklar för lokala politiker och en insändarsida för kortare inlägg, många journalister som granskade men även följde och rapporterade från och om såväl majoritetens som oppositionens förslag, om fördjupande journalistik som inte bara handlade om svart eller vitt, person mot person - till nu när bara en dryg tjänst ska hantera all lokal politik, där ledarsidan är satt på undantag och där åsiktssidan inte är till för politiker överhuvudtaget, och där fördjupning och granskning mest lyser med sin frånvaro (vilket är förståeligt med den bemanningen).
Om några veckor ska jag delta i ett samtal om framtiden för Nerikes Allehanda. Ska lägga upp en annons på bloggen om det. Men det är kvällen den 30 januari för den som redan nu vill boka in dagen.
Det finns många demokratiska problem som tidningsförfallet skapar. När allt färre läser tidningen blir den gemensamma mötesplatsen svagare och demokratins grund av samtal bräckligare. När det inte finns journalister som följer, bevakar och granskar, får partierna själva större makt över den mediala dagordningen och där - som överallt annars - är det pengarna som styr. Rikast parti med störst resurser får ut, eller slipper få ut, det man vill.
Vi kan se resultatet av detta i Örebro just nu. Jag gissar att den socialdemokratiska agendan är att den nuvarande kommunstyrelseordföranden, Lena Baastad, enbart ska "komma ut" i media i för henne positiva frågor. Så deras kommunikatörer (minst tre - d.v.s. minst dubbelt så många som antalet journalister på Nerikes Allehanda med ansvar för lokalpolitiken) bestämmer vilka frågor hon får synas i. Sedan bearbetar de media för att få det att ske.
Och de lyckas. Lena Baastad liknar mer en drottning som klipper band än en kommunstyrelseordförande som tar ansvar. I de svåra frågorna vare sig syns eller finns hon. Då är det tjänstemän på olika nivåer, eller lägre rankade partikamrater, som får rycka ut. Allt för att inte besmutsa bilden av Baastad som den som kan, och som ska kunna även i valet 2014.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men i veckan kom mer statistiska bevis. Lena Baastad syns inte i media. Hon, som är högst ansvarig för Sveriges sjunde största kommun, är på 36 plats av landets kommunstyrelseordföranden när man räknar mediagenomslag. Det säger en del. Men detta kanske säger mer. Jag har fått hjälp med att göra en slagning på Baastad och mig själv de senaste fyra åren. Då ser det ut så här vad gäller tryckt press:
Werme Baastad
2009 312 76
2010 718 462
2011 209 306
2012 145 199
Man kan jämföra mina 312 för 2009 med Baastads 199 för 2012. Båda mellanvalsår. Men det finns i vart fall tre skillnader. Den ena är att Baastad företräder ett parti som är drygt 3 ggr större än vad Folkpartiet var 2009. Den andra är att Baastads majoritet är bräckligt byggd och svagt sammanhållen. Den tredje är att Baastad leder en kommunledning som inte har koll på ekonomin och som tvingas till nödstopp både här och där.
Alla dessa saker borde tala för att Baastad borde synas betydligt mer än vad jag gjorde. Men hon gör det inte. Kommunikationsstrategerna tillåter det sannolikt inte. Och det är illa.
Örebro är idag en kommun utan roder. Ingen vet vart kommunen ska. Ingen pekar ut någon väg och ingen tar ansvar för fattade beslut. Lena Baastad ser mer till valrörelsen 2014 och att komma ut "rätt" fram till dess än att ta ansvar för såväl örebroarnas frågor som de 14.000 anställdas situation.
Problemet är att demokratin därigenom försvagas. Vi i oppositionen har idag ingen att ställa till svars. Lena Baastad finns inte, syns inte, hörs inte. Till och med i kommunfullmäktige följer hon strategin att inte synas eller höras om det inte ligger "rätt". De försök vi gör med att få svar och begära att hon tar ansvar möts för det mesta av - tystnad. Och om vi som ändå har kommunstyrelseordföranden i rummet upplever tystnaden från de som borde ta ansvar, hur upplever då örebroarna det?
Det är illa. Det är riktigt illa.
Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter öppenhet. Demokrati förutsätter politiker som vet sin makt och tar ansvar för sina beslut.
Demokrati förutsätter inte kommunikatörer, inte spindoktorer, inte kommunikationsplaner, inte mediastrateger.
Tyvärr är det de senare som styr den politiska agendan idag i Örebro.
I det läget vilar det ett tungt ansvar på public service att ta sitt ansvar för en tydlig och genomgripande granskning av makten i Örebro. Men jag tror inte att vare sig Radio Örebro eller SVT Tvärsnytt ännu insett vilken viktig roll de spelar nu när Nerikes Allehanda allt mer lämnar spelplanen öppen för mediastrategerna.
När jag ser Lena Baastads och socialdemokraternas skickliga strategier blir jag fundersam. Är det denna typ av demokrati vi vill ha? Kommer den att överleva? När genomskådar örebroarna det som sker? Och vad blir följden? Sannolikt kommer man inte att straffa vare sig Baastad eller socialdemokraterna specifikt. Risken är att alla vi partier som tar det för självklart att vi bär upp demokratin följer med på samma vagn. Och vem och vilka tar då över taktpinnen?
Det är en ny tid vi är inne i. Demokratin hotas alltid, såväl utifrån som inifrån, och vi får aldrig vila från att söka nya vägar att försvara den. Öppenhet, tydlighet, samtalsvilja, ansvarstagande är grundstenarna i det demokratiska bygget. Där måste vi börja mura på nytt i Örebro.
Media: SR Örebro,
(När jag bloggat färdigt läste jag denna artikel på SVD på samma tema. Vem vill bli ledd av en copy writer? Intressant.)
Demokrati handlar om samtal, om makt och ansvar och om synlighet. Demokratins uppkomst var bland annat alla dessa "ting" där medborgarna träffades för att bestämma om det gemensamma. Ledaren var det självklara centrat i dessa ting, visade vägen, sökte stöd, fick ta ansvar och ifrågasattes. Då, för hundratals och tusentalet år sedan, skedde allt i realtid. Man kom samman, träffades öga mot öga och beslutade.
När den moderna demokratin grundlades för dryga hundratalet år sedan fanns en del av denna direktare demokrati med. Samhället var inte större, och de gemensamma besluten inte fler, än att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktige-ledamöterna kunde vara kända och möta medborgarna direkt.
Men samtidigt som välfärdssamhället växte fram, de kommunala besluten blev fler och den offentliga sektorn större, ökade avståndet mellan politikerna och medborgarna. Då fick media en allt större och viktigare roll. Det borde vara en intressant uppgift för forskare att följa demokratins framväxt, blomstring och nedgång (?) och jämföra den med dagstidningarnas framväxt, blomstring och nedgång (!).
Under den förhållandevis korta tid jag varit politiskt aktiv har jag kunnat se skillnaden i hur media hanterar den lokala politiken. Nerikes Allehanda kan tjäna som gott exempel. Från att för 20 år sedan ha en stark ledarsida, långa debattartiklar för lokala politiker och en insändarsida för kortare inlägg, många journalister som granskade men även följde och rapporterade från och om såväl majoritetens som oppositionens förslag, om fördjupande journalistik som inte bara handlade om svart eller vitt, person mot person - till nu när bara en dryg tjänst ska hantera all lokal politik, där ledarsidan är satt på undantag och där åsiktssidan inte är till för politiker överhuvudtaget, och där fördjupning och granskning mest lyser med sin frånvaro (vilket är förståeligt med den bemanningen).
Om några veckor ska jag delta i ett samtal om framtiden för Nerikes Allehanda. Ska lägga upp en annons på bloggen om det. Men det är kvällen den 30 januari för den som redan nu vill boka in dagen.
Det finns många demokratiska problem som tidningsförfallet skapar. När allt färre läser tidningen blir den gemensamma mötesplatsen svagare och demokratins grund av samtal bräckligare. När det inte finns journalister som följer, bevakar och granskar, får partierna själva större makt över den mediala dagordningen och där - som överallt annars - är det pengarna som styr. Rikast parti med störst resurser får ut, eller slipper få ut, det man vill.
Vi kan se resultatet av detta i Örebro just nu. Jag gissar att den socialdemokratiska agendan är att den nuvarande kommunstyrelseordföranden, Lena Baastad, enbart ska "komma ut" i media i för henne positiva frågor. Så deras kommunikatörer (minst tre - d.v.s. minst dubbelt så många som antalet journalister på Nerikes Allehanda med ansvar för lokalpolitiken) bestämmer vilka frågor hon får synas i. Sedan bearbetar de media för att få det att ske.
Och de lyckas. Lena Baastad liknar mer en drottning som klipper band än en kommunstyrelseordförande som tar ansvar. I de svåra frågorna vare sig syns eller finns hon. Då är det tjänstemän på olika nivåer, eller lägre rankade partikamrater, som får rycka ut. Allt för att inte besmutsa bilden av Baastad som den som kan, och som ska kunna även i valet 2014.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men i veckan kom mer statistiska bevis. Lena Baastad syns inte i media. Hon, som är högst ansvarig för Sveriges sjunde största kommun, är på 36 plats av landets kommunstyrelseordföranden när man räknar mediagenomslag. Det säger en del. Men detta kanske säger mer. Jag har fått hjälp med att göra en slagning på Baastad och mig själv de senaste fyra åren. Då ser det ut så här vad gäller tryckt press:
Werme Baastad
2009 312 76
2010 718 462
2011 209 306
2012 145 199
Man kan jämföra mina 312 för 2009 med Baastads 199 för 2012. Båda mellanvalsår. Men det finns i vart fall tre skillnader. Den ena är att Baastad företräder ett parti som är drygt 3 ggr större än vad Folkpartiet var 2009. Den andra är att Baastads majoritet är bräckligt byggd och svagt sammanhållen. Den tredje är att Baastad leder en kommunledning som inte har koll på ekonomin och som tvingas till nödstopp både här och där.
Alla dessa saker borde tala för att Baastad borde synas betydligt mer än vad jag gjorde. Men hon gör det inte. Kommunikationsstrategerna tillåter det sannolikt inte. Och det är illa.
Örebro är idag en kommun utan roder. Ingen vet vart kommunen ska. Ingen pekar ut någon väg och ingen tar ansvar för fattade beslut. Lena Baastad ser mer till valrörelsen 2014 och att komma ut "rätt" fram till dess än att ta ansvar för såväl örebroarnas frågor som de 14.000 anställdas situation.
Problemet är att demokratin därigenom försvagas. Vi i oppositionen har idag ingen att ställa till svars. Lena Baastad finns inte, syns inte, hörs inte. Till och med i kommunfullmäktige följer hon strategin att inte synas eller höras om det inte ligger "rätt". De försök vi gör med att få svar och begära att hon tar ansvar möts för det mesta av - tystnad. Och om vi som ändå har kommunstyrelseordföranden i rummet upplever tystnaden från de som borde ta ansvar, hur upplever då örebroarna det?
Det är illa. Det är riktigt illa.
Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter öppenhet. Demokrati förutsätter politiker som vet sin makt och tar ansvar för sina beslut.
Demokrati förutsätter inte kommunikatörer, inte spindoktorer, inte kommunikationsplaner, inte mediastrateger.
Tyvärr är det de senare som styr den politiska agendan idag i Örebro.
I det läget vilar det ett tungt ansvar på public service att ta sitt ansvar för en tydlig och genomgripande granskning av makten i Örebro. Men jag tror inte att vare sig Radio Örebro eller SVT Tvärsnytt ännu insett vilken viktig roll de spelar nu när Nerikes Allehanda allt mer lämnar spelplanen öppen för mediastrategerna.
När jag ser Lena Baastads och socialdemokraternas skickliga strategier blir jag fundersam. Är det denna typ av demokrati vi vill ha? Kommer den att överleva? När genomskådar örebroarna det som sker? Och vad blir följden? Sannolikt kommer man inte att straffa vare sig Baastad eller socialdemokraterna specifikt. Risken är att alla vi partier som tar det för självklart att vi bär upp demokratin följer med på samma vagn. Och vem och vilka tar då över taktpinnen?
Det är en ny tid vi är inne i. Demokratin hotas alltid, såväl utifrån som inifrån, och vi får aldrig vila från att söka nya vägar att försvara den. Öppenhet, tydlighet, samtalsvilja, ansvarstagande är grundstenarna i det demokratiska bygget. Där måste vi börja mura på nytt i Örebro.
Media: SR Örebro,
(När jag bloggat färdigt läste jag denna artikel på SVD på samma tema. Vem vill bli ledd av en copy writer? Intressant.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)