Det är fel politiker som styr, överallt...

Det politiska systemet har förändrats. Den medvetna rekryteringen av social-kompetens- och kommunikationspolitiker har gjort ledarskap till en bristvara. Det är följderna av det vi ser idag.

I en artikel i Dagens Samhälle (22/10) ifrågasatte jag politikernas förmåga att leda. Jag hävdar med emfas att vi är långt gångna in i en situation där dolda tjänstemän är de verkliga makthavarna. Och att detta får konsekvenser.

Så länge verkligheten rullar på märks det inte så tydligt. Tjänstemännen är ofta dugligare än politikerna att administrera rådande system. Men när förutsättningarna förändras, i det lokala samhället eller nationellt, krävs ett annat ledarskap. Och då visar sig snabbt bristerna i det system som gjort politiker umbärliga.

Det tydligaste exemplet idag är Migrationsverket och dess GD, Anders Danielsson. Det är drygt en månad sedan han med hög profil tog ett närmast politiskt ledarskap i migrationsfrågan. Bara han fick vara sig själv, så skulle saker och ting ordna sig (DN 11/10). Nu är det en nedtonad GD som söker stöd för att överhuvudtaget klara den basala kontrollen över migrationen. Och på frågor om volymer är det inte längre en fråga för GDn, istället blir det ett passande och överlämnande till politiken. Men politikerna är inte där.

För denna politik har i år visat sig vara oförmögnare att styra än vad de flesta av oss anat eller förstått. Istället för ett proaktivt ledarskap med tydlighet, har det varit ett reaktivt agerande med tydlig rädsla inför att stöta sig med olika opinioner.

Den som följt politikens utveckling behöver dock inte vara förvånad. För samtidigt som tjänstemännen tagit över inte bara den verkställande makten, har det politiska uppdraget förändrats. Och när uppdraget förändrats, har också rekryteringen av nya politiker förändrats.

Politik idag handlar i allt större utsträckning om att bygga ett personligt varumärke. Det är MIG det handlar om. Vem JAG är. Hur JAG är. Ibland används vissa sakpolitiska frågor som redskap för att bygga detta varumärke. Men de ska ständigt vara anpassade för att stärka dig själv, och vara anpassade till den målgrupp du talar för.

Denna utveckling skapar nya politiker och nya partier. Istället för att vara en del av ett parti, och använda det du är bra på för partiets bästa, agerar politiker allt oftare motsatsvis. JAG använder partiet för att skapa ytterligare styrka i MITT varumärke. Ibland spiller detta varumärkesbyggande över på en positiv utveckling av partiet. Men till skillnad från de ideologiskt drivna partiorganisationerna, är denna utveckling ofta kortsiktig och övergående. Och när nästa person ska ta över, står partiet utan vare sig innehåll eller riktning.

För partiets ledare skapar detta problem. Framförallt gäller det partier som inte har en hierarkisk tradition. Det nya politiska landskapet kräver att det finns EN ledare, för ETT parti, med ETT budskap i EN form riktat mot EN målgrupp. Men under denna ledare, nationellt såväl som lokalt, finns allt oftare en kader med ego-centrerade varumärkesbyggare med en helt annan bild av såväl parti, som politik, form och målgrupp. Eller så dras partiets ledning med en ”bakåtsträvande” organisation som fortfarande sätter långsiktigt ideologiskt partiarbete före denna egocentrism.

Som ett talande exempel på denna varumärkespolitik, och dess rätt skrämmande följder, kan vi ta gårdagens centerpartistiska härdsmälta. Inte bara avstängningen av riksdagsledamoten Staffan Danielsson från viss information som alla övriga i riksdagsgruppen får. Det i sig borde skrämma rätt många centerpartister som menar sig vara liberala. Utan också själva det dokument det hänvisas till i vilket det ska stå: ”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”. Det är uppenbart att Centerpartiet inte längre är ett parti för såväl intern som extern diskussion. Istället är det en kommunikationsorganisation, med budskap som anpassats för rådande situation där budgivaren är förutbestämd.

Även om Centerpartiet är värst, är de inte ensamma. Politiken retirerar till kommunikationsgeneralernas spin-centraler. Och den öppna diskussionen som är demokratins grund försvagas och dör. Migrationsfrågan kan tjäna som ett övertydligt exempel. I en väl fungerande demokrati borde tydliga alternativ kunnat ställas emot varandra. Exempelvis:

Vi i Folkpartiet tycker att öppna gränser är en överordnad politik. Det innebär att vi måste göra ingrepp i välfärdssystemen. Under en period kommer välfärden för de flesta av oss att försämras kvalitetsmässigt. Det gäller i första hand socialtjänsten, där fler ärenden kommer att bli outredda. Men det kommer att gälla stora delar av den lokala och regionala välfärdsproduktionen. Vi kommer också att bli tvungna att sänka kvalitetskraven på bostäder, sänka lönenivåerna för enklare ingångsarbeten och även nivåerna på försörjningsstöd. Men vi tror på den internationella solidariteten som grund för vår politik. Och att migration berikar, om inte idag, så i morgon.

Eller:

Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.

Båda dessa budskap är en möjlig liberal politik. Idag, likväl som för ett år sedan. Men istället för att uppmana till en kraftfull och engagerande intern debatt, har olika politiker istället dragit åt olika håll, alla i syfte att värna sitt varumärke, sitt budskap, sin målgrupp. Ofta genom att måla ut motståndaren som ond, naiv, okunnig, oliberal. Och när inte ledningen i partiet klarar av att skapa kommunikatörernas önskade bild av en ledare, ett parti, ett budskap och en målgrupp, blir ledarskapet otydligt. För om man inte vet vad målet är, har man inte heller kunskap om de nödvändiga vägvalen.

Jag väljer i detta fall två budskap som båda hade kunnat debatteras i Folkpartiet. Det har de inte gjort. Skulden för detta måste läggas på partiets ledarskap i vid mening. Ledarskapet, inte bara det personliga utan också de strukturer som formar ledarna och ledarskapet, måste kunna hantera även svåra diskussioner, internt och externt, acceptera olika åsikter och öppet välja väg. Så har inte skett i Folkpartiet. Men inget av vad jag kan följa säger att något annat parti är bättre (Centerpartiets väg snarare betydligt sämre). Och speciellt allvarligt är det för regeringsmakten.

 De båda regeringspartiernas vacklande visar en så skrämmande brist på ledarskap att även jag med 25-årigt deltagande i såväl lokal som nationell politik börjar tvivla på vårt demokratiska systems möjligheter att hantera dagens och kommande dagars allt tuffare utmaningar. Gustaf Fridolins försvinnande från offentligheten är väl det klaraste exemplet på vad som händer, när kommunikationsstrategierna plötsligt inte överensstämmer med de demokratiska kraven på politiskt ledarskap. Men Fridolin är sannerligen inte ensam. Det ansvar som borde vila på Stefan Löfvens axlar verkar saknas. När välfärdens grundvalar saknas, saknas också regeringschefen. Beror det på att han och hans mediastrateger inte hittar rätt kommunikationskanaler med rätt budskap till rätt målgrupp?

Denna förändring av politik, partier och politiker har skett över tid. Den politiska anpassningen har varit parallell med medias utveckling och medborgarnas inställning till såväl samhälle som politik. Men politikerna bär det största ansvaret för den förändring de själva administrerar. Personvalssystemet är, trots sina fördelar, sannolikt ett av de allvarligaste problemen med att återskapa ett starkare politiskt ledarskap. Förenklingar och populism tjänar politikerna illa. Rädslan att säga att ett stort ansvarstagande också hänger ihop med en rejäl lön, blir bara löken på laxen. Politikerna har devalverat sig själva och sitt uppdrag. Utan (eller med???) insikt om följderna.

Urvalskriterierna för nya politiker handlar allt mindre just om ledarskap, och allt mer om kommunikativa förmågor, om att attrahera speciella väljargrupper, om att ”gå hem i stugorna”. Det kan fungera då det finns ett överflöd att fördela. Men de egocentrerade kommunikativa egenskaperna är sällsynt dåliga när det kommer till att leda ett land, en kommun eller ett parti i kris. Varumärkesbyggande är aldrig detsamma som ledarskap. Men ledarskap kan bygga ett varumärke.

Politik på riktigt kan göra ont. Politik på riktigt handlar om att både kunna och våga prioritera, och inte bara prioritera till utan framförallt prioritera bort. Det handlar om att orka inse att det du prioriterar bort kommer att drabba enskilda människor. Det handlar om att våga fatta beslut proaktivt, även när beslutsunderlagen inte är fullkomliga. Våga - helt enkelt därför att man i sin roll och med sina kunskaper är en kompetent beslutsfattare med en ideologisk kompass. Det handlar om att våga gå emot opinioner, även inom det egna partiet, och stå för en tydlig utveckling, rakt emot vad de senaste opinionsundersökningarna säger.

Det politiska ledarskapet blir allt sällsyntare i Sverige idag. Det gäller alla partier. Såväl kort- som långsiktigt kommer det att skada demokratins trovärdighet som styresform och öppna för populistisk konfrontation.

Frågan är om det finns någon väg framåt, om det finns ett politiskt ledarskap som klarar av att lyfta demokratin in i det 21 århundradet, på riktigt. Just nu är det lätt att tvivla.

Per(s)onkult

På torsdagseftermiddagen blev jag uppringd av några journalister. De hade alla samma typ av fråga:

-Varför ska Lena Baastad avgå?

Jag blev rätt ställd, eftersom jag inte hört något om det. Men det hade kommit en inbjudan till en presskonferens på fredagen och journalisternas analys var samstämmig: Lena Baastad skulle avgå. Frågan var inte "om", utan "varför".

Journalisternas egna tolkningar var lite olika.

En tolkningslinje handlade om personliga skäl; många sjukdomar, inte ork, inte vilja, andra önskningar.

En annan tolkningslinje rörde makt: Det som är uppenbart, att det inte är Lena Baastad som styr Örebro kommun, skulle bli offentligt. Björn Sundin skulle ta över även formellt.

Ingen av journalisterna funderade kring om Baastad hade fått andra, bättre politiska uppdrag, skulle kandidera till riksdagen eller någon annan politisk församling.

Och ingen hade ens i tanken att partiet kallade ihop media för att Baastad skulle berätta om att hon kandiderade för att bli socialdemokraternas toppkandidat ett val till. Det fanns inte ens i det yttersta av journalisternas medvetande.

Men så var det alltså. Och av vad jag kunnat följa på sociala media och även på t ex NA.se tycker rätt många journalister att de är lurade, blåsta. Eller som en av journalisterna skriver på twitter: Må vara att Lena Baastad inte finns på twitter, men leka med media kan hon :) #busted

(För er som inte är så inne på twitter betyder att man märker en tweet med en # (hashtag) att man vill specialmarkera vad man tycker, tänker, känner, eller vill koppla ihop tweeten med. Journalistens #busted betyder alltså "lurad" eller för att kopiera från ett fritt lexikon på internet "caught out doing something wrong and therefore in trouble you are so busted")

Ändå är det några andra lärdomar (än att journalisterna blivit lurade av sossarna) man kan dra av eftermiddagens händelser:

För det första är det frågan om vem som bestämmer i Örebro. Lena Baastad må vara kommunstyrelsens ordförande formellt. Men i princip alla inser att det inte är hon som styr. Det finns andra som ligger bakom. Idag blev det än mer uppenbart.

För det andra är det lika uppenbart att Baastads ställning är enormt svag. När partiet kallar till en presskonferens med henne där hon fritt ska prata om sin politiska framtid, blir den automatiska tolkningen från hela journalistkåren att hon ska avgå. Frågan verkar inte vara om, utan när det ska ske. När hon säger att hon vill fortsätta, blir det till och med en nyhet. Kan man tänka sig att någon annan ledare skulle ha behov av att göra den markeringen?

För det tredje visar det sig att socialdemokraternas mediala strategier ibland slår knut på sig själva. Socialdemokraterna har fler politiska journalister i sina kanslier, än vad som finns på Nerikes Allehandas redaktion. De är vana att styra och ställa med den verklighet de vill få fram. Som jag skrivit tidigare jobbar de mycket medvetet med bilden av Lena Baastad. Hon får inte ta ansvar för några jobbiga beslut, där skyfflas tjänstemännen fram. Istället ska hon ut i media och lova, eller fronta positiva beslut.

Och då kommer vi till den sista lärdomen. Socialdemokraterna i Örebro har under lång tid medvetet byggt en personkult kring Lena Baastad. Vi såg den formas under förra perioden. I valen 2010 och 2011 handlade socialdemokraternas kampanj mer om Baastad än om politik. Örebro har aldrig någonsin varit så uppskyltat med valaffischer med bara ett ansikte som under dessa val. Den förhoppade valvinsten 2014 har också byggts kring personen Lena Baastad. Exemplen på kultskapandet finns exempelvis hos de egna twittrarna, som John Johansson som idag skriver: PK för att berätta att Örebros populäraste politiker, vars förtroende sist det mättes var störst vill fortsätta.

Den bilden får inget nagga. Och försöker någon göra det går hela den socialdemokratiska organisationen i taket, som Björn Sundin gjort idag.

Men i personkultbyggandet har man gått för långt. När man tror sig äga sanningen, och ser en person mer som ett alltid gott, onåbart objekt, än ett mänskligt, felbart subjekt, kan man också förleda sig själv att tro att alla andra också ser den bilden. Och det var det som skedde idag.

De socialdemokratiska spindoktorerna trodde att alla såg den bild de själva såg, att den onåbara, goda, skulle framträda för folket för att berätta om sina storslagna framtidsplaner. Men de insåg inte att den allmänna tolkningen var den motsatta: Att folket ser en svag ledare, eller kanske inte ens en ledare utan en människa som visas upp av dem där bakom som verkligen bestämmer.

Och då skär det sig rejält. Journalisterna känner sig lurade. Socialdemokraterna blir arga, när deras egna uppbyggda bild raseras. Och det förtroende som ändå byggts mellan partiets spindoktorer, Lena Baastad och journalisterna, raseras på ett ögonblick.

Tyvärr är det väl så här politiken kommer att se ut i framtiden. Allt mer handlar om person. Allt mindre om politik. När de politiska skiljelinjerna blir allt svagare, när de stora partierna inte agerar utifrån ideologi utan utifrån att pragmatiskt administrera ett rådande system, blir frågan mer om vem som verkar bäst på att administrera, inte vilket samhälle man vill ha. Partiernas spindoktorer skapar bilder av den verklighet man vill förmedla, istället för att beskriva den verklighet som finns. Och ideologiernas framtidsvisioner om det samhälle som just detta parti vill bygga, försvinner. Istället för att berätta om vad man vill, ställer man frågor om både smått och stort för att i vart fall få det att se ut som om man bryr sig om vad medborgarna tycker.

Då spelar det inte heller någon roll vem det är som bestämmer i kommunen. Det kan lika gärna vara tjänstemännen. För den socialdemokratiska politiken bygger inte på att ta ansvar. Den bygger på att komma rätt ut i media för att få fortsätta att sitta på rätt positioner. Det är därför kommunstyrelsens ordförande aldrig tar ansvar för besparingarna. Det är därför tjänstemännen tvingas skapa nyord som "omprioriteringar" när det handlar om kraftiga besparingar. Det är därför det aldrig blir någon diskussion om hur man använder de 7.000.000.000 (7 miljarderna) som finns för välfärden, utan bara om de 700.000 som man låtsas satsa.

Det är därför makten flyttas från politiker till tjänstemän. Det är därför den informella makten blir viktigare än den formella. Det är därför besluten flyttas från de öppna nämndmötena, till de slutna korridorerna och arbetsrummen. Det är därför de slutna, kommunala bolagen blir allt fler och allt större medan de förtroendevalda i nämnderna knappt har ett beslutsärende. Det är därför ekonomistyrningen är en ickefråga - den är ju inte medial. Det är därför i princip ingen av de ledande politikerna ens kan läsa en resultat- eller balansräkning och än mindre reflektera över hur ekonomin förändras på kort och längre sikt - det går ju ändå inte att få någon bra medial bild av det....

Det är därför Staffan Isling i praktiken styr hela kommunen. Och det är därför dagens politiska ledning bara är en krusning på ytan, en frans på mattan, en spets på gardinen.

Är det då Staffan Islings fel? Knappast. Han sa ungefär så här när vi rekryterade honom: "Ni får se till att springa fortare än jag. För annars springer jag om er."

Och det är precis det som Lena Baastads kommunledning låtit ske. Inte för att de inte kan springa fortare - utan för att de inte vill. Det är nämligen inte intresserade av att verkligen styra kommunen, att ta ansvar. För om man tar ansvar kan man ju komma fel ut i media. Istället är de intresserade av att vinna nästa val.

För det viktiga är inte att verkligen styra. Det viktiga är att den mediala bilden är den riktiga. Och när den blir fel, är det inte bilden av verkligheten som är fel, det är verkligheten...

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt, TV4

Den osynliga...

Okej - det blir en till blogg om hur socialdemokraterna i Örebro i allmänhet och Lena Baastad i synnerhet hanterar sitt uppdrag.

Demokrati handlar om samtal, om makt och ansvar och om synlighet. Demokratins uppkomst var bland annat alla dessa "ting" där medborgarna träffades för att bestämma om det gemensamma. Ledaren var det självklara centrat i dessa ting, visade vägen, sökte stöd, fick ta ansvar och ifrågasattes. Då, för hundratals och tusentalet år sedan, skedde allt i realtid. Man kom samman, träffades öga mot öga och beslutade.

När den moderna demokratin grundlades för dryga hundratalet år sedan fanns en del av denna direktare demokrati med. Samhället var inte större, och de gemensamma besluten inte fler, än att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktige-ledamöterna kunde vara kända och möta medborgarna direkt.

Men samtidigt som välfärdssamhället växte fram, de kommunala besluten blev fler och den offentliga sektorn större, ökade avståndet mellan politikerna och medborgarna. Då fick media en allt större och viktigare roll. Det borde vara en intressant uppgift för forskare att följa demokratins framväxt, blomstring och nedgång (?) och jämföra den med dagstidningarnas framväxt, blomstring och nedgång (!).

Under den förhållandevis korta tid jag varit politiskt aktiv har jag kunnat se skillnaden i hur media hanterar den lokala politiken. Nerikes Allehanda kan tjäna som gott exempel. Från att för 20 år sedan ha en stark ledarsida, långa debattartiklar för lokala politiker och en insändarsida för kortare inlägg, många journalister som granskade men även följde och rapporterade från och om såväl majoritetens som oppositionens förslag, om fördjupande journalistik som inte bara handlade om svart eller vitt, person mot person - till nu när bara en dryg tjänst ska hantera all lokal politik, där ledarsidan är satt på undantag och där åsiktssidan inte är till för politiker överhuvudtaget, och där fördjupning och granskning mest lyser med sin frånvaro (vilket är förståeligt med den bemanningen).

Om några veckor ska jag delta i ett samtal om framtiden för Nerikes Allehanda. Ska lägga upp en annons på bloggen om det. Men det är kvällen den 30 januari för den som redan nu vill boka in dagen.

Det finns många demokratiska problem som tidningsförfallet skapar. När allt färre läser tidningen blir den gemensamma mötesplatsen svagare och demokratins grund av samtal bräckligare. När det inte finns journalister som följer, bevakar och granskar, får partierna själva större makt över den mediala dagordningen och där - som överallt annars - är det pengarna som styr. Rikast parti med störst resurser får ut, eller slipper få ut, det man vill.

Vi kan se resultatet av detta i Örebro just nu. Jag gissar att den socialdemokratiska agendan är att den nuvarande kommunstyrelseordföranden, Lena Baastad, enbart ska "komma ut" i media i för henne positiva frågor. Så deras kommunikatörer (minst tre - d.v.s. minst dubbelt så många som antalet journalister på Nerikes Allehanda med ansvar för lokalpolitiken) bestämmer vilka frågor hon får synas i. Sedan bearbetar de media för att få det att ske.

Och de lyckas. Lena Baastad liknar mer en drottning som klipper band än en kommunstyrelseordförande som tar ansvar. I de svåra frågorna vare sig syns eller finns hon. Då är det tjänstemän på olika nivåer, eller lägre rankade partikamrater, som får rycka ut. Allt för att inte besmutsa bilden av Baastad som den som kan, och som ska kunna även i valet 2014.

Jag har skrivit om detta tidigare. Men i veckan kom mer statistiska bevis. Lena Baastad syns inte i media. Hon, som är högst ansvarig för Sveriges sjunde största kommun, är på 36 plats av landets kommunstyrelseordföranden när man räknar mediagenomslag. Det säger en del. Men detta kanske säger mer. Jag har fått hjälp med att göra en slagning på Baastad och mig själv de senaste fyra åren. Då ser det ut så här vad gäller tryckt press:

          Werme                Baastad

2009      312                          76
2010      718                        462
2011      209                        306
2012      145                        199

Man kan jämföra mina 312 för 2009 med Baastads 199 för 2012. Båda mellanvalsår. Men det finns i vart fall tre skillnader. Den ena är att Baastad företräder ett parti som är drygt 3 ggr större än vad Folkpartiet var 2009. Den andra är att Baastads majoritet är bräckligt byggd och svagt sammanhållen. Den tredje är att Baastad leder en kommunledning som inte har koll på ekonomin och som tvingas till nödstopp både här och där.

Alla dessa saker borde tala för att Baastad borde synas betydligt mer än vad jag gjorde. Men hon gör det inte. Kommunikationsstrategerna tillåter det sannolikt inte. Och det är illa.

Örebro är idag en kommun utan roder. Ingen vet vart kommunen ska. Ingen pekar ut någon väg och ingen tar ansvar för fattade beslut. Lena Baastad ser mer till valrörelsen 2014 och att komma ut "rätt" fram till dess än att ta ansvar för såväl örebroarnas frågor som de 14.000 anställdas situation.

Problemet är att demokratin därigenom försvagas. Vi i oppositionen har idag ingen att ställa till svars. Lena Baastad finns inte, syns inte, hörs inte. Till och med i kommunfullmäktige följer hon strategin att inte synas eller höras om det inte ligger "rätt". De försök vi gör med att få svar och begära att hon tar ansvar möts för det mesta av - tystnad. Och om vi som ändå har kommunstyrelseordföranden i rummet upplever tystnaden från de som borde ta ansvar, hur upplever då örebroarna det?

Det är illa. Det är riktigt illa.

Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter öppenhet. Demokrati förutsätter politiker som vet sin makt och tar ansvar för sina beslut.

Demokrati förutsätter inte kommunikatörer, inte spindoktorer, inte kommunikationsplaner, inte mediastrateger.

Tyvärr är det de senare som styr den politiska agendan idag i Örebro.

I det läget vilar det ett tungt ansvar på public service att ta sitt ansvar för en tydlig och genomgripande granskning av makten i Örebro. Men jag tror inte att vare sig Radio Örebro eller SVT Tvärsnytt ännu insett vilken viktig roll de spelar nu när Nerikes Allehanda allt mer lämnar spelplanen öppen för mediastrategerna.

När jag ser Lena Baastads och socialdemokraternas skickliga strategier blir jag fundersam. Är det denna typ av demokrati vi vill ha? Kommer den att överleva? När genomskådar örebroarna det som sker? Och vad blir följden? Sannolikt kommer man inte att straffa vare sig Baastad eller socialdemokraterna specifikt. Risken är att alla vi partier som tar det för självklart att vi bär upp demokratin följer med på samma vagn. Och vem och vilka tar då över taktpinnen?

Det är en ny tid vi är inne i. Demokratin hotas alltid, såväl utifrån som inifrån, och vi får aldrig vila från att söka nya vägar att försvara den. Öppenhet, tydlighet, samtalsvilja, ansvarstagande är grundstenarna i det demokratiska bygget. Där måste vi börja mura på nytt i Örebro.

Media: SR Örebro,

(När jag bloggat färdigt läste jag denna artikel på SVD på samma tema. Vem vill bli ledd av en copy writer? Intressant.)