Det hänger på den tråkiga chefen

Varför blir det som det blir? Gång efter gång?

Varför tar excesserna över, inte bara i LO och SCA utan så ofta i så många sammanhang? Det är en räcka av skandaler, flankerade av enorma löne- och bonussystem, som tar plats. År efter år.

Det enkla svaret är väl människans egoism. De flesta av oss tar för oss så mycket vi kan i de sammanhang vi befinner oss i. Få är bättre eller sämre. Det är möjligheterna som gör det. Vem av oss kan med trovärdighet hävda att vi inte gjort detsamma om vi suttit i samma situation?

Men det finns ett antal underliggande skeenden som påverkar varför vi agerar som vi gör. Låt mig peka på tre: Risk. Gemenskap. Ledarskap.

Låt oss börja med risken:

Jag läste en gång att de mest brottsbenägna individerna var de i samhällets övre skikt. Jag vet inte om det stämmer, det är nog rätt svårt att få fram hållbara data. Men analysen av varför man ändå inte begick brott, då i huvudsak ekonomiska brott, var intressant. Man gjorde enligt författaren en riskkalkyl. Risken att bli upptäckt och förlora vägde över möjligheterna till de vinster brottet skulle innebära.

När Kommunal får schavottera i media påverkar det inte bara dem. En intressant kommentar finns i  Sundsvalls Tidning. Maritha Mäler, avdelningsordförande i Kommunal, är bekymrad för att detta kommer att leda till mer granskningar av fler fackförbund. Kanske säger hon fel, men visst låter det som om det finns fler saker som riskerar att komma upp till ytan...

Bara risken att media kommer på dig, gör att det finns begränsningar. Främst rör det förtroende-jobben inom politik och offentlig sektor, fack, andra organisationer och föreningar. Risken att bli påkommen spelar roll för ditt beteende. Det spelar inte roll för alla; de ohemula ersättningarna till VD-ar och andra på tiotals miljoner kronor per år ligger just nu inom ramen för vad som är acceptabelt. Men SCA-skandalen visar att det ändå finns en bortre gräns för när även företagsledare anses sko sig oacceptabelt på aktieägarnas bekostnad.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Med det nya medielandskapet, och de försvagade mediahusen, när jag en oro av att allt färre kommer att granska, och att risken att bli upptäckt minskar. Det går inte att förlita sig enbart till Rebecca Weidmo Uvell, Johan Westerholm och andra trovärdiga bloggare. Risken för att allt fler politiker och chefstjänstemän känner att ramarna vidgas för vad som kan upptäckas är uppenbar.

Men det är inte så att de flesta politiker, chefstjänstemän och förtroendevalda väntar på att tänja på gränserna. Ändå så görs det. Hela tiden. I olika stor utsträckning. Och skälen menar jag kan i de allra flesta fall kokas ner till de två andra orden: Gemenskap. Ledarskap.

Hur fungerar en grupp? Det finns massor av forskning på det. Av de erfarenheter jag själv har är det snarare en fråga om när, och inte om, en grupps medlemmar förflyttar sig från att vara representanter för något utanför, till representanter för gruppen. I den lokala politiken är det övertydligt. Från alla partier kommer då och då stönanden över "nämndpartierna" - de där partikonstellationerna som över alla partigränser plötsligt företräder sin egen nämnd, mot såväl det egna partiet som mot alla andra nämnder och kommunen. Lojaliteten flyttas - från partiet, medborgarfokuset och ideologin till nämnden och praktiken.

Det som nu skett i Kommunal är en lika tydlig beskrivning av ett sådant fokusförflyttande. Jag gissar att Kommunals ledning är väl sammansvetsad. Det är en nödvändighet i det klimat de verkar. Men det bär på stora risker. När den interna gemenskapen blir viktigare än ideologin och företrädarskapet för medlemmarna/medborgarna förloras organisationens själ. En sådan förflyttning sker inte medvetet. Inte heller över en natt. Men den är i de allra flesta fall oundviklig.

En företrädare för ett annat parti, som arbetat som tjänsteman i Riksdagen, sade en gång: Det tar ett halvår innan de nyvalda "riksdagifierats". Då identifierar man sig med Riksdagen och riksdagsgruppen, och inte med väljarna eller partiets medlemmar. Det är ett lika tydlig exempel på hur vi som människor fungerar. De allra flesta av oss behöver de mindre gemenskaperna, där vi kan känna oss innanför. Och det får konsekvenser. Framförallt om inte ledarskapet fungerar.

Vad är en bra ledare? Om det finns massor av forskning på gruppdynamik, finns väl än mer på ledarskap. Jag vill ändå dra ut ett par exempel på hur ledarskapet och synen på ledarskap kan påverka de skeenden vi idag kan bevittna.

Bilden av den svenske chefen som en samtalande chef är tydlig. Här handlar det inte om hierarkier. Vi har rivit pyramider i minst 40 år... Den goda chefen står på samma nivå som sina medarbetare (obs - inte personal eller anställda - det sänder fel signaler...). Hon ska dessutom vara socialt kompetent. Det finns inget som är så viktigt som social kompetens inom chefskapet idag. Inte minst inom de publika näringarna, som politik och den offentliga sektor som politiken ska styra över, är den sociala kompetensen överordnad allt annat. Du behöver inte ha de bästa sakkunskaperna inom ditt område - det är din (sociala)kompetens som chef som betyder något.

I rekrytering efter rekrytering jag varit med om har bilden förstärkts. Varför ska vi ha en vidareutbildad lärare som rektor när det finns en så socialt kompetent administratör? Varför ska äldreomsorgen ledas av någon som kan äldreomsorg - överhuvudtaget är sektorskunskaperna nedprioriterade. Och det förstärks av en politisk organisation där bristen på sakkunskaper förstärks av bristande kunskap om ledarskap. Hur ska en politiker som inte har en aning om ekonomi eller organisationsledning kunna rekrytera den bästa ekonomichefen eller kommundirektören?

Än värre blir det med den förändrade roll som politikerna tagit. När deras roll inte blir att ta ansvar, utan att berätta om det goda. Det spelar roll externt, men även internt. Och med den gruppdynamik som finns, när man snabbt blir en del av en subkultur, blir riskerna för att man inte ser de egna förändrade värderingarna stora.

Det finns en omvänd syn inom politiken också. Den där partistyrelsen/riksdagsgruppen/rådhuset ses som en egen värld som fjärmat sig från partiet, medlemmarna, väljarna, ideologin. Den är sannolikt lika riktigt som den som handlar om "nämndpartiet". Men den är farligare.

För vad händer när den socialt kompetente ledaren, som har en roll att enbart säga de goda sakerna, lever i ett rum där gruppen inte bara är den värld man ser, utan också en spegelbild av varandra? Samma värderingar. Samma bakgrunder. Samma livsresor. Samma murar mot omvärlden.

Vem kan säga nej? Vem kan vara den tråkiga chefen som sätter stopp och pekar på ursprungsvärderingarna?

Jag ska ta ett sista exempel från min tid som beredningsordförande på SKL.

En av de viktigaste frågorna en beredning har att hantera är beredningens resa. Varje permanent beredning har rätt att göra en utlandsresa per mandatperiod. Och det är regel att denna resa kommer upp som huvudpunkt på det första beredningssammanträdet. Önskningarna är stora: Res långt! Res spännande! Kanada! Japan! USA! Andra beredningar har ju gjort det! Det är vi värda!

Jag såg de andra beredningarna i SKL planera och resa. Långt. Spännande. Men jag vägrade. Jag frågade tjänstemännen om det fanns något vi kunde lära av, och var det i så fall låg. Jag bad dem fundera över vilka kostnader som kunde motiveras. Och så planerade vi: Ja - vi kan lära av Storbritannien, Holland, Spanien. Det är bäst att hålla sig till Europa om vi vill dra lärdomar som vi kan översätta till svenska förhållanden.

Jag kan så här i efterhand erkänna att det inte gjorde mig populärare som ordförande bland ledamöterna. Men jag menar att det ingår i ledaruppdraget. Återkoppla till varför vi har uppdraget, vilka våra uppdragsgivare är, vad vårt mål är med uppdraget.

Så lätt det hade varit att säga: Ja - vi gör som de andra! Socialt kompetent accepterat att vara den goda chefen, på samma nivå som medarbetarna, utan vare sig större kompetens eller ansvar.

Det finns ett stort behov av tråkiga chefer. Framförallt behövs de inom den offentliga sektorns politiska och administrativa grenar. Men överallt där förtroendet är en del av ledar- och chefskapet behövs människor som förmår peka utanför den egna gruppen, tillbaka på uppdraget, uppdragsgivarna, de utanför den egna så välfungerande gruppen.

Det gäller Kommunal och hela fackföreningsrörelsen. Det gäller SCA och storbolagen. Och det gäller inte minst politiken och den offentliga sektorn.

Det är fel politiker som styr, överallt...

Det politiska systemet har förändrats. Den medvetna rekryteringen av social-kompetens- och kommunikationspolitiker har gjort ledarskap till en bristvara. Det är följderna av det vi ser idag.

I en artikel i Dagens Samhälle (22/10) ifrågasatte jag politikernas förmåga att leda. Jag hävdar med emfas att vi är långt gångna in i en situation där dolda tjänstemän är de verkliga makthavarna. Och att detta får konsekvenser.

Så länge verkligheten rullar på märks det inte så tydligt. Tjänstemännen är ofta dugligare än politikerna att administrera rådande system. Men när förutsättningarna förändras, i det lokala samhället eller nationellt, krävs ett annat ledarskap. Och då visar sig snabbt bristerna i det system som gjort politiker umbärliga.

Det tydligaste exemplet idag är Migrationsverket och dess GD, Anders Danielsson. Det är drygt en månad sedan han med hög profil tog ett närmast politiskt ledarskap i migrationsfrågan. Bara han fick vara sig själv, så skulle saker och ting ordna sig (DN 11/10). Nu är det en nedtonad GD som söker stöd för att överhuvudtaget klara den basala kontrollen över migrationen. Och på frågor om volymer är det inte längre en fråga för GDn, istället blir det ett passande och överlämnande till politiken. Men politikerna är inte där.

För denna politik har i år visat sig vara oförmögnare att styra än vad de flesta av oss anat eller förstått. Istället för ett proaktivt ledarskap med tydlighet, har det varit ett reaktivt agerande med tydlig rädsla inför att stöta sig med olika opinioner.

Den som följt politikens utveckling behöver dock inte vara förvånad. För samtidigt som tjänstemännen tagit över inte bara den verkställande makten, har det politiska uppdraget förändrats. Och när uppdraget förändrats, har också rekryteringen av nya politiker förändrats.

Politik idag handlar i allt större utsträckning om att bygga ett personligt varumärke. Det är MIG det handlar om. Vem JAG är. Hur JAG är. Ibland används vissa sakpolitiska frågor som redskap för att bygga detta varumärke. Men de ska ständigt vara anpassade för att stärka dig själv, och vara anpassade till den målgrupp du talar för.

Denna utveckling skapar nya politiker och nya partier. Istället för att vara en del av ett parti, och använda det du är bra på för partiets bästa, agerar politiker allt oftare motsatsvis. JAG använder partiet för att skapa ytterligare styrka i MITT varumärke. Ibland spiller detta varumärkesbyggande över på en positiv utveckling av partiet. Men till skillnad från de ideologiskt drivna partiorganisationerna, är denna utveckling ofta kortsiktig och övergående. Och när nästa person ska ta över, står partiet utan vare sig innehåll eller riktning.

För partiets ledare skapar detta problem. Framförallt gäller det partier som inte har en hierarkisk tradition. Det nya politiska landskapet kräver att det finns EN ledare, för ETT parti, med ETT budskap i EN form riktat mot EN målgrupp. Men under denna ledare, nationellt såväl som lokalt, finns allt oftare en kader med ego-centrerade varumärkesbyggare med en helt annan bild av såväl parti, som politik, form och målgrupp. Eller så dras partiets ledning med en ”bakåtsträvande” organisation som fortfarande sätter långsiktigt ideologiskt partiarbete före denna egocentrism.

Som ett talande exempel på denna varumärkespolitik, och dess rätt skrämmande följder, kan vi ta gårdagens centerpartistiska härdsmälta. Inte bara avstängningen av riksdagsledamoten Staffan Danielsson från viss information som alla övriga i riksdagsgruppen får. Det i sig borde skrämma rätt många centerpartister som menar sig vara liberala. Utan också själva det dokument det hänvisas till i vilket det ska stå: ”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”. Det är uppenbart att Centerpartiet inte längre är ett parti för såväl intern som extern diskussion. Istället är det en kommunikationsorganisation, med budskap som anpassats för rådande situation där budgivaren är förutbestämd.

Även om Centerpartiet är värst, är de inte ensamma. Politiken retirerar till kommunikationsgeneralernas spin-centraler. Och den öppna diskussionen som är demokratins grund försvagas och dör. Migrationsfrågan kan tjäna som ett övertydligt exempel. I en väl fungerande demokrati borde tydliga alternativ kunnat ställas emot varandra. Exempelvis:

Vi i Folkpartiet tycker att öppna gränser är en överordnad politik. Det innebär att vi måste göra ingrepp i välfärdssystemen. Under en period kommer välfärden för de flesta av oss att försämras kvalitetsmässigt. Det gäller i första hand socialtjänsten, där fler ärenden kommer att bli outredda. Men det kommer att gälla stora delar av den lokala och regionala välfärdsproduktionen. Vi kommer också att bli tvungna att sänka kvalitetskraven på bostäder, sänka lönenivåerna för enklare ingångsarbeten och även nivåerna på försörjningsstöd. Men vi tror på den internationella solidariteten som grund för vår politik. Och att migration berikar, om inte idag, så i morgon.

Eller:

Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.

Båda dessa budskap är en möjlig liberal politik. Idag, likväl som för ett år sedan. Men istället för att uppmana till en kraftfull och engagerande intern debatt, har olika politiker istället dragit åt olika håll, alla i syfte att värna sitt varumärke, sitt budskap, sin målgrupp. Ofta genom att måla ut motståndaren som ond, naiv, okunnig, oliberal. Och när inte ledningen i partiet klarar av att skapa kommunikatörernas önskade bild av en ledare, ett parti, ett budskap och en målgrupp, blir ledarskapet otydligt. För om man inte vet vad målet är, har man inte heller kunskap om de nödvändiga vägvalen.

Jag väljer i detta fall två budskap som båda hade kunnat debatteras i Folkpartiet. Det har de inte gjort. Skulden för detta måste läggas på partiets ledarskap i vid mening. Ledarskapet, inte bara det personliga utan också de strukturer som formar ledarna och ledarskapet, måste kunna hantera även svåra diskussioner, internt och externt, acceptera olika åsikter och öppet välja väg. Så har inte skett i Folkpartiet. Men inget av vad jag kan följa säger att något annat parti är bättre (Centerpartiets väg snarare betydligt sämre). Och speciellt allvarligt är det för regeringsmakten.

 De båda regeringspartiernas vacklande visar en så skrämmande brist på ledarskap att även jag med 25-årigt deltagande i såväl lokal som nationell politik börjar tvivla på vårt demokratiska systems möjligheter att hantera dagens och kommande dagars allt tuffare utmaningar. Gustaf Fridolins försvinnande från offentligheten är väl det klaraste exemplet på vad som händer, när kommunikationsstrategierna plötsligt inte överensstämmer med de demokratiska kraven på politiskt ledarskap. Men Fridolin är sannerligen inte ensam. Det ansvar som borde vila på Stefan Löfvens axlar verkar saknas. När välfärdens grundvalar saknas, saknas också regeringschefen. Beror det på att han och hans mediastrateger inte hittar rätt kommunikationskanaler med rätt budskap till rätt målgrupp?

Denna förändring av politik, partier och politiker har skett över tid. Den politiska anpassningen har varit parallell med medias utveckling och medborgarnas inställning till såväl samhälle som politik. Men politikerna bär det största ansvaret för den förändring de själva administrerar. Personvalssystemet är, trots sina fördelar, sannolikt ett av de allvarligaste problemen med att återskapa ett starkare politiskt ledarskap. Förenklingar och populism tjänar politikerna illa. Rädslan att säga att ett stort ansvarstagande också hänger ihop med en rejäl lön, blir bara löken på laxen. Politikerna har devalverat sig själva och sitt uppdrag. Utan (eller med???) insikt om följderna.

Urvalskriterierna för nya politiker handlar allt mindre just om ledarskap, och allt mer om kommunikativa förmågor, om att attrahera speciella väljargrupper, om att ”gå hem i stugorna”. Det kan fungera då det finns ett överflöd att fördela. Men de egocentrerade kommunikativa egenskaperna är sällsynt dåliga när det kommer till att leda ett land, en kommun eller ett parti i kris. Varumärkesbyggande är aldrig detsamma som ledarskap. Men ledarskap kan bygga ett varumärke.

Politik på riktigt kan göra ont. Politik på riktigt handlar om att både kunna och våga prioritera, och inte bara prioritera till utan framförallt prioritera bort. Det handlar om att orka inse att det du prioriterar bort kommer att drabba enskilda människor. Det handlar om att våga fatta beslut proaktivt, även när beslutsunderlagen inte är fullkomliga. Våga - helt enkelt därför att man i sin roll och med sina kunskaper är en kompetent beslutsfattare med en ideologisk kompass. Det handlar om att våga gå emot opinioner, även inom det egna partiet, och stå för en tydlig utveckling, rakt emot vad de senaste opinionsundersökningarna säger.

Det politiska ledarskapet blir allt sällsyntare i Sverige idag. Det gäller alla partier. Såväl kort- som långsiktigt kommer det att skada demokratins trovärdighet som styresform och öppna för populistisk konfrontation.

Frågan är om det finns någon väg framåt, om det finns ett politiskt ledarskap som klarar av att lyfta demokratin in i det 21 århundradet, på riktigt. Just nu är det lätt att tvivla.

När politiken abdikerar...

I förra veckan skrev jag ett inlägg i tidningen Dagens Samhälle. Det handlade om bristen på ledarskap i svensk politik, speciellt synlig i svåra tider som denna när invandringen riskerar välfärd och sammanhållning.

Artikeln belyser bara en del av ett betydligt större problemområde. Varför är rekryteringen av politiker med ledarförmåga så dålig? Vart tar de goda ledarna vägen? Är representativitet för grupp viktigare än representativitet för ideologi och parti? Och den springande - vem bestämmer när politikerna abdikerar.

Det verkade nästan uppgjort när kommundirektören i Örebro, Staffan Isling, några dagar senare stolt presenterade Örebro kommuns resultat i mätverktyget "Kommunkompassen". Aldrig hade en kommun nått bättre resultat.

Jag gick igenom kompassen. Och kunde konstatera att det kompassen mätte var det formella beslutsfattandets vägar. Om hur tjänstemän och politiker uppfattade organisationens funktionssätt, om det fanns styrdokument och hur dessa användes. Det viktiga arbetet är alltså det inåtriktade. Kvaliteten på servicen; skolan, omsorgen, miljöarbetet - är en bisak...

Men det intressantaste i detta perspektiv var kompassens betyg av samspelet mellan politiker och tjänstemän, eller kanske mellan tjänstemän och politiker. Det var i topp. 100 % uppfyllt. Ingen möjlighet till förbättringar.

Och jag tänkte i mitt stilla sinne. En del revolutioner sker inte på gator och torg, med kulor och kanoner. En del revolutioner sker genom styrdokument, riktlinjer och arbetssätt. För det är tjänstemännen som styr Örebro kommun. I stort och i smått. Politiken har reducerats till ett korrektiv, någon tjänstemännen frågar om råd på sin väg mot de beslut de formerat och fattat. Och det värsta är inte tjänstemännens maktövertagande, utan att politikerna med öppna ögon accepterat det. Bristen på ledarskap hos politikerna i Örebro, ingen nämnd och ingen glömd vare sig i ledningen eller i oppositionen, är skriande.

Vart ska Örebro? Vad vill ni? Vad gör ni? Varför finns ni? Hur hanterar ni det faktum att Örebro sannolikt kommer att växa med 3000, kanske 4000 personer om året de kommande åren? Vad är er plan för en kommun där såväl antalet som andelen lågutbildade invandrare ökar? Hur hanterar ni riskerna för utanförskap, tillitsbrist, otrygghet, resursbrist? Vad säger ni till örebroarna? Vad säger ni till era medarbetare?

Det är tystnad som råder.

Om detta ändå bara var ett problem för Örebro kommun vore det hanterbart. Men Örebro är inte undantaget som bekräftar regeln, snarare regeln. Undantagen finns, men de är försvinnande få och blir allt färre.

Och denna utveckling får allvarliga demokratiska implikationer. Varför ska man rösta lokalt, om politikerna ändå bara är kulisser? På vilket sätt kan man tvinga fram offentligt ansvarstagande från tjänstemännen för de beslut de både formar och fattar? Hur kommer svensk lokal demokrati att förändras när politiken vare sig styr eller leder?

Och som lök på laxen: Om detta ändå bara var ett lokalt problem.

Men utifrån min position så ser jag precis samma utveckling nationellt. Den nuvarande regeringen får kontinuerlig kritik för att den inte vet vad den vill, vart den ska, och hur den ska hantera läget. Regeringschefens otydlighet gör att 6 av tio svenskar tycker han gör ett dåligt jobb.

Samtidigt träder allt fler (o)politiska tjänstemän fram. Anders Danielssons famösa ledarskap för Migrationsverket verkar mer vara hämtat från ett partikansli än från en myndighet. Och de är fler. Skolverket, Arbetsförmedlingen ... - gång efter gång redovisar tjänstemännen det de menar är den riktiga vägen framåt. Det kan gälla behov av hundratusentals invandrare eller skolvalets eventuella betydelse. Det politiska anslaget är tydligt och bilden är klar - gränsen mellan politik och administration suddas ut. Politikerna retirerar och tjänstemännen tar över.

Det finns enorma risker med ett bristande ledarskap. Det finns enorma risker när det offentliga ledarskapet ersätts av ett dolt. I en situation där allt rullar på bryr sig få. Men när verkligheten krackelerar visar sig problemen med all önskvärd tydlighet. Det är det som nu sker.

Och frågan är var det slutar.

Hej då, partierna...

I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.

Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.

Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer.  Låt mig ta tre konkreta exempel:

Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?

Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?

Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?

På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...

Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.

Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.

Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.

Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.

Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.

De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?

De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?

Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.

Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.

Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.

Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.

Var finns ledarna?

Jag har två amerikanska presidentfavoriter. Båda har haft rätt stora problem och framförallt den ene kommer nog inte gå till historien som den bäste.

Jimmy Carter var en rätt osannolik president. Jag tänker inte recensera hans presidentskap, bara ta två exempel på ledarskap. Men först det som gör honom till en favorit. När Carter fick Nobels fredspris, hade jag förmånen att få vara med på ett av de samtal med honom som hölls i Sverige. Det var lite intimare - bara några hundra åhörare... - och hölls i Uppsala. Carter berättade om sitt presidentskaps utmaningar, framgångar och bakslag. Men så sa han något som fastnat: Under hela sin aktiva tid hade han banden kvar till sin baptistkyrka. Han försökte dessutom hålla i sitt viktiga uppdrag som söndagsskollärare.

Så fascinerande. Världsledaren söker att behålla kontakten med gräsrötterna. Tron får konsekvenser.

Den andre favoriten är den nuvarande. Barack Obama. Jag är nog inte ensam om att minnas hans tal i Chicago den 5 november 2008. Jag har till och med skrivit ut det. Fascinerande. Otroligt välformulerat. Bevisande att ord kan flytta berg. Fyllt av framtid, visioner, hopp. Obama har en annan religiös framtoning. Tyvärr verkar amerikaner ibland mer intresserade av att bevisa att han egentligen är muslim, och Obamas kristenhet blir defensiv.

En av de saker som förenar dem är att de båda fått Nobels fredspris. En annan är att de inte tvekar att med alla medel försvara USA.

Carters misslyckande i att frita gisslan i Iran 1979/80 bidrog till hans valförlust. Men själva meddelandet till omvärlden - USA är berett att göra allt för att skydda sina medborgare - kunde inte missförstås. På samma sätt är det med de rustningar som Carter började med efter Sovjetunionens Afghanistaninvasion. Carter tvekade inte att använda militär upprustning för att skydda USAs intressen.

Obamas skydd av USA har tagit andra vägar. Användandet av drönare för att "avrätta" USAs fiender runt hela världen är väl ett av de tydligaste exemplen på när retoriken från Chicago-talet och verkligheten inte alltid hänger ihop. Men det finns en gemensam nämnare mellan Carter och Obama (och alla andra presidenter också): De värnar de amerikanska intressena. Nationellt och globalt.

Var Carter egentligen en dold nationalist? Är Obama inte bättre än en vilsen Sverigedemokrat? Eller går det inte att jämföra USA och Sverige på något sätt?

Jag kan inte undvika att fundera i dessa banor efter de senaste månadernas flyktingdebatt. Eller debatt och debatt - det är väl avsaknaden av debatt som är det stora problemet. Inte så att den inte finns. Vi är många opinionsbildare som försöker lyfta på flera stenar. Men mellan de traditionella partierna, partiledarna, ministrar och ministerkandidater, lyser debatten mest med sin frånvaro.

I går var det stor flyktinggala på TV. 40 miljoner samlades in. Det är bra. Förhoppningsvis underlättar det lite för UNHCRs arbete i Syrien och grannländerna. Kanske slipper någon fattig flykting acceptera de nedskärningar av mat som annars är fallet.

Samtidigt fortsätter Sverige att ta emot runt 1000 flyktingar per dag. Knappt 200 av dem är barn. Och ingen berättar hur vi ska klara av det åtagande detta innebär. Ännu en dag måste jag ställa frågan om var bostäderna, arbetena, lärarna och skolplatserna, förskollärarna och de nya förskolorna, sjuksköterskorna och socialsekreterarna, läkarna och vårdplatserna finns? Och om de inte finns idag - hur ska vi lösa det?

Ingen svarar. Mest verkar det handla om att låta som om allt ändå ska fungera. Centerpartiets politik är hittills den värsta avarten av att skapa en bild som inte klarar av att hänga ihop med verkligheten. Men inget parti verkar ens intresserat av att söka de nödvändiga svaren.

Det är så svårt att förstå utmaningen. Siffrorna blir så enorma. 600.000 nya bostäder på tio är. Vad innebär det? Kommer kostnaderna att bli 30, 40 eller 50 miljarder för mottagandet under 2016? Finns de pengarna? Och så vidare.

Ibland måste man försöka göra jämförelser. Under gårdagens hjälpgala samlades alltså 40 miljoner kronor in till flyktingarna i Syrien. Det är bra. Men kostnaderna för att ta emot de barn och ungdomar som kommer hit blir sannolikt så stor att vi skulle behöva en hjälpgala om dagen, 365 dagar per år, för att möta kostnaderna. Är det rimligt? Är det möjligt?

Ibland krävs ledarskap mer än annars. I tider av oro och osäkerhet är behovet av ledarskap som allra störst. Det ledarskapet handlar sällan om att berätta för alla att allt kommer att bli bra, oavsett vad som händer. Det handlar snarare om att berätta om både blod, svett och tårar. För så kommer det sannolikt att bli.

Antingen får vi ett ledarskap som berättar om vad flyktingmottagandet kommer att betyda i vardagen, för välfärden och samhället. Om riskerna och möjligheterna, om problemen och utmaningarna, om kostnaderna och eventuella intäkter, men där betoningen alltid måste ligga på hur demokratin, politiken och politikerna ska hantera problemen, kostnaderna, utmaningarna och riskerna.

Eller så får vi ett ledarskap som berättar om att vi inte kommer att klara utmaningarna utan att göra oacceptabla inskränkningar av den välfärd som vi värnar. Och som samtidigt berättar vilka konsekvenser det får. Med stängdare gränser, mindre solidaritet med de som flyr, ett icke-följande av FNs flyktingkonvention, problemen för EU-samarbetet och så vidare.

Vad har nu detta med Carter och Obama att göra? Båda har visat sig kapabla att fatta beslut som sannolikt inte varit i linje med vad de helst velat. Carter började rusta. Obama krigar på distans. Och de har fattat besluten på grundval av vad som de upplever som det bästa för USA och amerikanerna.

För 25 år sedan fanns det svenska politiker som fortfarande kunde ta ett sådant ledarskap. Införandet av visumtvång under Bosnienkriget visade på politiker som mot sina innersta önskningar klarade av att säga: Vårt jobb är att värna Sverige och svensk välfärd. Så här långt sträcker sig vårt ansvar. Men inte längre.

I dagens kontext låter det som om kärnan i Sverigedemokraterna talat. Då var det en gemensam hållning hos alla riksdagens partier. Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen har fått motsatt verkan mot vad de flesta trott. Istället för att närma sig dem, finns idag ingen annan acceptabel hållning än att säga att allt de står för är fel, och att allt som skulle kunna tänkas låta som om man står för något som liknar något av det de eventuellt tycker också är fel.

Så de nationella politikerna står vilsna, i en rädsla för att ens på marginalen bli sammankopplade med det parti som alla måste avsky. Och i den vilsenheten tappas ledarskapet.

Centerpartiet, som säger sig stå för mest öppenhet, mörkar med konsekvenserna för välfärden.
Folkpartiet och alla andra, vacklande mellan öppenhetens konsekvenser och välfärdsförsvarets nationalistiska drag.

Någon gång måste någon av ledarna för de traditionella politiska partierna visa ledarskap, ta ledningen, redovisa konsekvenserna av den förda politiken och söka mandat för denna politik.

För om inte någon av de sju gör det är risken stor att en åttonde eller nionde ledare kommer att göra det. Och vart resan då går är det verkligt obehagliga.

Örebro: Vänsterideologi före välfärd!

Vad får en ideologi kosta? Och vem ska betala?

Idag fick vi veta att socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna vill återkommunalisera Elgströmska gården. Man menar att det behövs för att få lugn och ro.

Men har man rätt?

I flera bloggar har jag försökt beskriva det som karaktäriserar en bra äldreomsorg. Jag kan ta en kort repris:

Det handlar om ledarskap, både politiskt och hos verksamhetsledningen lokalt. Ett ledarskap som fokuserar på den gamla människan, hennes förutsättningar och behov. Hennes och hennes anhörigas krav och begränsningar. Men också ett ledarskap som ser möjligheterna med de resurser man har istället för att fokusera på de man saknar. Och är tydliga, både mot personal och mot anhöriga, om vad äldreomsorg idag handlar om och vad den inte är.

Det handlar om en rätt utbildad personal. Personal med kunskap om hur människor med demenssjukdomar agerar och reagerar. Om hur man kan aktivera och rehabilitera. Som kan ge rätt mediciner, och ta bort rätt mediciner. Personal som vet hur man hanterar både det friska och det sjuka åldrandet, gerontologin och geriatriken.

Det handlar om bemötande. Ett bemötande som inte stannar vid första träffen med biståndshandläggaren. Ett bemötande som finns varje dag, från det den gamla vaknar på morgonen, över den nytillagade frukosten, förmiddagskaffet, den goda lunchen och ända fram till kvällsmackan. Om bemötandet av den orolige, den rädde, den sjuka, den döende.

Och allt kokar ihop till en fråga om verksamhetskultur. Ser man den gamla människan? Bryr man sig om henne? Är hon oändligt värdefull, även när hon ligger där, utan att vare sig förstå eller förmedla något? Om svaret är ja på dessa och en mängd andra likadana frågor, då är också boendet bra. Nästan oavsett hur stora eller små resurser som finns tillgängliga.

Och finns inte denna kultur, för det mesta förmedlad genom en medveten politisk ledning genom en medveten verksamhetsledning, kan det haverera. Då gäller det att ha stödsystem som möter upp där vi människor fallerar. Inte tar över, men möter och stöttar.

Men så ser inte dagens kommunledning det. De börjar i helt fel ända. Det är huvudmannaskapet som är bekymret. Det är de privata som är dåliga. Det är Attendo som misslyckats.

Istället för att fundera över hur man ska lösa ett problem som kanske finns för en eller flera av de gamla människorna, med de redskap som man vet fungerar, väljer man att göra det lättaste utifrån en rent partiideologisk strategi.

För det man gör nu kommer sannolikt att försämra omsorgen under överskådlig tid. Varför?

Dels för att alla omställningar kostar på.
Dels för att man sedan april medvetet eller omedvetet sagt att Elgströmska är ett dåligt boende och Attendo en dålig huvudman. Budskapet ända sedan Rasmus Persson gick ut och sade att man inte skulle förlänga avtalet, är att Attendo inte är bra, att Elgströmska inte fungerar. Det påverkar omsorgen idag, och det kommer att påverka den hela tiden fram till återkommunaliseringen.
Dels för att det kommer att kosta pengar. När Gotland återkommunaliserade ett boende kostade det en miljon. En miljon som kunnat användas till mer personal, bättre löner, bättre aktiviteter, bättre mat... Det finns inget som säger att det kommer att vara gratis att ta över det i Örebro.


Dels för att Rasmus Persson sparar på den kommunala äldreomsorgen. 2013 låg besparingskraven på runt 25 miljoner kronor på området Social Välfärd. För 2014 har man flaggat för lika stora besparingar. Äldreomsorgen kan komma att drabbas av runt 60 % av besparingarna, kanske 15 miljoner. Så man flyttar verksamheten till en kommunal nedprioriterad äldreomsorg med kraftiga besparingskrav.

Vad kunde man ha gjort?

Man gjorde fel från början. Istället för att låta de lättköpta mediala poängerna styra, att med socialdemokraternas vänsterflygel i ryggen gå ut och stoppa Attendo, hade man kunnat föra en diskussion med de gamlas omsorg i centrum. Istället för att skapa konflikt hade man kunnat ställa följande frågor:

Hur ska vi tillsammans hitta vägar för att stötta ert ledningarbete? Vilka problem kan ni se? Hur ska vi gemensamt hantera det?

Har ni problem med er personalgrupp? Är det något som ni själva kan hantera, eller har det att göra med oss som kommun och uppdragsgivare också? Påverkar det de äldre negativt och vad tänker ni göra åt det i så fall?

Upplever ni att er verksamhetskultur har fokus på den gamla människan och hennes möjligheter och behov? Behöver ni stöttning? Ser ni likheter och skillnader på er verksamhetskultur och de andra boendena i Örebro? Vad kan vi dra för gemensamma lärdomar för att öka omsorgskvaliteten inte bara hos er, utan även i de kommunala boendena?

Men så agerar inte dagens kommunledning. Istället handlar det om en fastlåsning i förlegade ideologiska strukturer. Det handlar om att måla ut det privata som något ont och bara det kommunala som en garant för det goda. Det handlar om att sila mygg och svälja kameler.

Och det handlar framförallt om att prioritera huvudmannaskap före de äldres trygghet och omsorg.

Äldreomsorg handlar inte om antingen privat eller offentlig. Det handlar om både och.

Men framförallt handlar det om att i alla lägen sätta den gamla människan och hennes möjligheter och behov främst.

Media: NA1, NA2, SR, SVT, Gotland

Ledarskap krävs när ledarskap saknas

Örebro kommuns ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Det prognosticerade överskottet har minskat från ca 150 miljoner kronor i augusti till ca 60 miljoner just nu. Om man plockar bort överskott från en del försäljningar av tomträtter och liknande återstår 14 miljoner. Och sedan kommer en tillfällig extra belastning från en omräkning av pensionsskulden på ca 25 miljoner.

Från flera nämnder hörs också oroande signaler. Gymnasienämnden, som i prognosen sägs ha ett underskott på 8 miljoner, räknar med att utvecklingen blir sämre. Försörjningsstödet ökar enligt en uppgift på kommunstyrelsen idag. Och många nämnder använder de tillfälliga pengar som kommunledningen pytsade ut för att klara ett nollresultat. Men det betyder att de inte gör sin hemläxa för att få en långsiktig balans.

I detta läge borde den politiska kommunledningen ta saken på allvar. Men så verkar inte vara fallet. Kommunstyrelsens ordförande finns inte på plats när ekonomin diskuteras i kommunstyrelsen. Det kommer inte en enda fråga från någon av ledamöterna i kommunstyrelsen till ekonomerna på sammanträdet. Det finns inte någon information kring hur SKDC bedömer det ekonomiska läget. Det är allvarligt.

Än allvarligare är det när kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, i Nerikes Allehanda använder rena härskartekniker för att avfärda kritik. Ett direkt citat: ...när Staffan Werme skriker att vi måste låna till driften så är det naturligtvis en överdrift. Har jag skrikit? Knappast. Men tyvärr är det ytterligare ett exempel på hur socialdemokraterna väljer konflikt och personangrepp istället för samtal och ideologi.

Och Lena Baastad menar att: Historiskt har vi haft goda resultat så även om det är en dipp för 2011 så är det ingen katastrof... Okunskapen slår igenom totalt. 2011 är inte något dåligt år. Den dipp Baastad talar om, och som alla fruktar, kommer 2012 och framåt. Det är då kommunen riskerar en kraftig nedrevidering av skatteutvecklingen. Det är då ledarskapet kommer att sättas på prov. Men kommunstyrelsens ordförande har uppenbarligen dålig kontroll på såväl kommunens ekonomi som den ekonomiska utvecklingen i landet.

På kommunfullmäktige i augusti, i Lena Baastads frånvaro, menade Björn Sundin att man inte hade några skäl att omvärdera sin ekonomiska politik. Den utveckling som alla andra såg, spelade ingen roll för kommunledningen. Nu ser vi konsekvenserna av denna underlåtenhet att agera. Kommunledningens oansvarighet kommer att skapa enorma problem för skolan, för förskolan, för äldreomsorgen.

Hittills har socialdemokraterna varit helt ointresserade av att söka samarbete kring ekonomin. Ingen har överhuvudtaget varit intresserad av att samtala med oppositionen. Det är illa. Örebro kommun skulle må bättre av politiker som ville samtala, istället för att stänga dörrar.

Folkpartiet har en god vana att leda kommunen och att arbeta med ekonomi. Vi klarade av att leda Örebro genom en av de djupaste lågkonjunkturerna under efterkrigstiden utan att hota vare sig välfärd eller utveckling. Vi vet vad den innebär att ha och ta ledningen även när det blåser och när besluten inte alltid är populära. Vi är villiga att dela med oss av våra erfarenheter. Vi är villiga att söka breda lösningar. Vi är villiga att dela både makt och ansvar.

Dagens prognos, och den kommande nedrevideringen av framtida skatteintäkter, visar på vilka utmaningar Örebro står inför. Då duger det inte att ha en kommunstyrelseordförande som förringar problemen och som uppenbart inte har koll på hur ekonomin fungerar. Då krävs istället breda lösningar, breda samtal och delat ansvar.

Folkpartiet är och har alltid varit villigt att öppna dörrar, samtala och finna den bästa lösningen för Örebro, för örebroarna och för vår gemensamma välfärd. Det är dags att Lena Baastad och socialdemokraterna nu visar någon form av ledarskap och öppnar dörrar. Örebro och örebroarna kräver det!

Media: NA, Radio Örebro

Källor: SKL

Bloggar: Kent Persson