Flyktingkrisen och extremhögerbekämpning

Det är märkligt så ord kan hantera verkligheten. Ibland förändrar de den. Ibland lever de i ett parallellt universum.

De senaste dagarna har ett par citat fångat mitt intresse. De är båda från DN. Dels ledarsidan. Dels en intervju med Stefan Löfven. Låt oss börja med den senare.

I intervjun är det uppenbart att Löfven vill visa att regeringen hanterat den akuta flyktingsituationen och nu kan skåda framåt. Flera gånger skrivs ungefär samma sak: Vi håller nu på att ta oss ur den här krissituationen.

Löfven räknar med att antalet flyktingar kommer att fortsätta minska. Från dagens takt på drygt 3000 i veckan (uppenbarligen 4000 när intervjun gjordes) och neråt. Regeringen har tidigare pekat på att man måste ner under 2000 och helst under 1000 personer i veckan för att klara välfärdsuppdraget.

I det läget kan det vara bra att påminna om att 3000 i veckan är drygt 150.000 personer per år. Det är en siffra som sände kalla kårar genom landet bara för någon månad sedan, då Migrationsverkets oktoberprognos landade. Nu är det uppenbarligen ett normalläge. Och det är intressant.

På samma linje är DNs ledarsida. Där skriver man: Särskilt efter flyktingkrisen kommer Stefan Löfvens gamla tankefigur från industrifacken att bli destruktiv. (Min fetstil)

Det är uppenbart att både DNs ledarredaktion och statsministern tänker på samma sätt. Flyktingkris är synonymt med en situation där många tusen kommer till Sverige varje vecka. När antalet går neråt är krisen över.

Men är det så?

I flera tidigare bloggar har jag pekat på de forskare (ex vis Trägårdh) som pekar på att vi befinner oss i en ny era. Den nya folkvandringstiden är här. Migrationen, av olika skäl, är här för att stanna... Man kan fly från krig, men lika gärna från klimat, ofärd eller förföljelse. Man kan flytta för att man vill och kan lämna ett fattigare land till ett land med bättre framtidsutsikter. Man flyttar med och för jobbet, för livsstilen, för vänskapen, för kärleken.

Frågan verkar mer vara hur stor del av befolkningen som kommer att vara migranter, än om det finns alternativa utvecklingsvägar. (Det finns alltid alternativ. Och prognoser slår i princip aldrig in. Men om man inte funderar kring olika utvecklingsvägar så kan man sluta fundera överhuvudtaget och bara leva för stunden...)

Oavsett detta spelar det roll hur man ser på olika frågor. Och hur man uttrycker sig.

När statsministern säger att vi håller på att ta oss ur krissituationen visar det två saker menar jag. För det första att han inte vet, vill eller vågar tala om vad som kan vänta - en folkvandringstid som just startat men som absolut inte är över.

För det andra försöker han, medvetet eller omedvetet, skapa en förljugen bild av vad flyktingkrisen handlar om. För det sannolika är att själva det akuta flyktingmottagandet inte är krisen. Den stora krisen handlar om när de system vi byggt upp under årtionden ska anpassas till en ny situation. När kostnaderna för invandringen börjar synas ordentligt på kommunal nivå. När resurserna inte räcker till för allt vi trodde de skulle räcka till för. När skatterna höjs och kvaliteten på välfärden i bästa fall är oförändrad, men sannolikt sjunkande. När utanförskapet ökar. När kulturkrockarna blir vardag. När otryggheten ökar.

Jag erkänner -  det är en dystopisk bild. Förhoppningsvis är den för svart, för negativ, för pessimistisk. Men det är en av flera realistiska bilder av vad som kan komma att hända.

Flyktingkrisen är inte över bara för att årstakten på asylsökande minskat från över en halv miljon till hundrafemtiotusen. Kanske är det bara slutet på början.

För nu kommer rapporterna allt oftare om problemen i det akuta lägets fotspår. Rätt ofta handlar det om socialsekreterare och deras arbetssituation. Som här. Det behöver inte ens vara direkt sammankopplat med flyktingkrisen. Men hela den offentliga sektorns funktionalitet hänger ihop.

Men det handlar också om bostäder som inte borde godkännas som bostäder, om läget var någorlunda normalt. Kanske kommer det att fortsätta och accentueras och sprida sig till andra sektorer. Ingen vet. Men det måste vara någon som har ett sådant utvecklingsscenario i tankarna.

I det läget kan framförallt inte statsministern tillåta sig att låta som om krisen nu är över och att solskensdagar väntar. För risken med vad som händer om det inte blir som det låter, är att populism både till höger och till vänster tar över. Främst är det SD som riskerar få ytterligare framgångar. Och med det finansieringssystem vi har, är läget valåret 2018 skrämmande. Det är då den stora övervältningen av kostnader på kommunerna börjar...

Men det är problematiskt också när den största opinionssidan verkar tro att flyktingkrisen snart är över. Det visar på ett övergripande problem för opinionsbildning kring de faktorer som lyfter de höger- och vänsterpopulistiska extrempartierna i Europa.

I en intressant ledare i Bohuslänningen skriver Svend Dahl om Nationella Frontens framgångar i Frankrike. Om riskerna med att politiska motståndare går samman över blockgränserna bara för att ett annat parti är ännu värre. Jag tänker avsluta bloggen med ett par citat från denna ledare.

I dag handlar det om att en betydande del av väljarkåren i de flesta europeiska länderna misstror etablerade partiets förmåga att hantera konsekvenserna av ekonomisk globalisering och stora migrationsströmmar, och dessutom ser sig själva som förlorare på utvecklingen.

När politikens egentliga huvudmotståndare på så sätt gör gemensam sak, lär det enbart förstärka bilden av de etablerade partierna som ointresserade av de problem väljarna ser.

Om inte de etablerade partierna förmår skapa en mer attraktiv bild och vision av framtiden än populister och extremister till höger och vänster, och relevanta konkreta vägar att nå dit, kommer alla försök att marginalisera dem att misslyckas.

Då är undanhållande och förskönande verklighetsbeskrivningar särskilt illa fungerande, framförallt för den som säger sig vilja leda landet.

När politiken abdikerar...

I förra veckan skrev jag ett inlägg i tidningen Dagens Samhälle. Det handlade om bristen på ledarskap i svensk politik, speciellt synlig i svåra tider som denna när invandringen riskerar välfärd och sammanhållning.

Artikeln belyser bara en del av ett betydligt större problemområde. Varför är rekryteringen av politiker med ledarförmåga så dålig? Vart tar de goda ledarna vägen? Är representativitet för grupp viktigare än representativitet för ideologi och parti? Och den springande - vem bestämmer när politikerna abdikerar.

Det verkade nästan uppgjort när kommundirektören i Örebro, Staffan Isling, några dagar senare stolt presenterade Örebro kommuns resultat i mätverktyget "Kommunkompassen". Aldrig hade en kommun nått bättre resultat.

Jag gick igenom kompassen. Och kunde konstatera att det kompassen mätte var det formella beslutsfattandets vägar. Om hur tjänstemän och politiker uppfattade organisationens funktionssätt, om det fanns styrdokument och hur dessa användes. Det viktiga arbetet är alltså det inåtriktade. Kvaliteten på servicen; skolan, omsorgen, miljöarbetet - är en bisak...

Men det intressantaste i detta perspektiv var kompassens betyg av samspelet mellan politiker och tjänstemän, eller kanske mellan tjänstemän och politiker. Det var i topp. 100 % uppfyllt. Ingen möjlighet till förbättringar.

Och jag tänkte i mitt stilla sinne. En del revolutioner sker inte på gator och torg, med kulor och kanoner. En del revolutioner sker genom styrdokument, riktlinjer och arbetssätt. För det är tjänstemännen som styr Örebro kommun. I stort och i smått. Politiken har reducerats till ett korrektiv, någon tjänstemännen frågar om råd på sin väg mot de beslut de formerat och fattat. Och det värsta är inte tjänstemännens maktövertagande, utan att politikerna med öppna ögon accepterat det. Bristen på ledarskap hos politikerna i Örebro, ingen nämnd och ingen glömd vare sig i ledningen eller i oppositionen, är skriande.

Vart ska Örebro? Vad vill ni? Vad gör ni? Varför finns ni? Hur hanterar ni det faktum att Örebro sannolikt kommer att växa med 3000, kanske 4000 personer om året de kommande åren? Vad är er plan för en kommun där såväl antalet som andelen lågutbildade invandrare ökar? Hur hanterar ni riskerna för utanförskap, tillitsbrist, otrygghet, resursbrist? Vad säger ni till örebroarna? Vad säger ni till era medarbetare?

Det är tystnad som råder.

Om detta ändå bara var ett problem för Örebro kommun vore det hanterbart. Men Örebro är inte undantaget som bekräftar regeln, snarare regeln. Undantagen finns, men de är försvinnande få och blir allt färre.

Och denna utveckling får allvarliga demokratiska implikationer. Varför ska man rösta lokalt, om politikerna ändå bara är kulisser? På vilket sätt kan man tvinga fram offentligt ansvarstagande från tjänstemännen för de beslut de både formar och fattar? Hur kommer svensk lokal demokrati att förändras när politiken vare sig styr eller leder?

Och som lök på laxen: Om detta ändå bara var ett lokalt problem.

Men utifrån min position så ser jag precis samma utveckling nationellt. Den nuvarande regeringen får kontinuerlig kritik för att den inte vet vad den vill, vart den ska, och hur den ska hantera läget. Regeringschefens otydlighet gör att 6 av tio svenskar tycker han gör ett dåligt jobb.

Samtidigt träder allt fler (o)politiska tjänstemän fram. Anders Danielssons famösa ledarskap för Migrationsverket verkar mer vara hämtat från ett partikansli än från en myndighet. Och de är fler. Skolverket, Arbetsförmedlingen ... - gång efter gång redovisar tjänstemännen det de menar är den riktiga vägen framåt. Det kan gälla behov av hundratusentals invandrare eller skolvalets eventuella betydelse. Det politiska anslaget är tydligt och bilden är klar - gränsen mellan politik och administration suddas ut. Politikerna retirerar och tjänstemännen tar över.

Det finns enorma risker med ett bristande ledarskap. Det finns enorma risker när det offentliga ledarskapet ersätts av ett dolt. I en situation där allt rullar på bryr sig få. Men när verkligheten krackelerar visar sig problemen med all önskvärd tydlighet. Det är det som nu sker.

Och frågan är var det slutar.

Politiskt ledarskap: Håll i!

Nu skakar den svenska tillväxten. Idag presenterar Svensk Näringsliv sina siffror för tillväxten 2012. De menar att Sverige nu befinner sig i ett läge där tillväxten närmar sig noll. Deras siffror är de mest pessimistiska hittills, med en beräknad tillväxttakt på 0,2% 2012 och 0,9% 2013. Arbetslösheten kommer inte att sjunka. Sannolikheten är större att den istället ökar.

Snart kommer SKLs (Sveriges Kommuner och Landsting) nästa prognos för skatteintäkterna de kommande tre åren. Den senaste, som kom den 18 augusti, hade en viss nedrevidering av siffrorna för 2012, men ingen nedrevidering för 2013 och 2014. Den kommande prognosen kommer att visa en betydligt sämre utveckling för kommunerna och landstingens inkomster. De flesta av oss som är politiskt och ekonomiskt engagerade var medvetna om denna utveckling. Sett i ett längre historiskt perspektiv har SKL nästan alltid en eftersläpning i sina prognoser. När det blir bättre, ligger SKL efter och bedömer att konjunkturerna får genomslag på sysselsättning och skattekraft senare. På samma sätt när konjunkturerna viker.

Det finns nu två frågor man borde ställa sig som lokal eller regional politiker. Den första är hur stor den revidering som nu kommer är och vilka snabba åtgärder man då måste igång med. Den andra är om detta är den sista nedrevideringen, eller om läget kommer att fortsätta att försämras.

Den bild jag har av utvecklingen är att den kommande revideringen kommer att bli rätt kraftig, men att den inte blir den sista. Kanske minskar ökningstakten av skatteunderlaget med ytterligare någon miljard 2012. Bedömningarna för 2013 och 2014 är betydligt svårare, men ska man lita på Svenskt Näringsliv så kommer det att handla om många miljarder. Sannolikt kommer dessutom ytterligare revideringar under hösten som tar bort ytterligare någon miljard från kommunsektorn.

Men det finns ytterligare ett par frågor som knackar också på den lokala politiska dörren. Hur går det för Grekland och övriga Sydeuropa? Och hur går det för USA?

Än vet vi inget av vad som händer med skuldkrisen i Grekland och de andra högt skuldsatta länderna med Italien i topp. En kollaps för Euro-samarbetet skulle innebära enorma problem för tillväxten och därmed också för svensk arbetsmarknad, för sysselsättningen och därmed för kommunernas intäkter. Och om USA går in i en recession stannar den ekonomi som fortfarande är världens motor.

I detta läge krävs politiskt ledarskap. Nationellt tar Alliansregeringen detta ledarskap på allvar. Höstbudgeten hade två budskap. Dels att vi håller igen. Vi ser till att Sveriges ekonomi är i balands. Dels att det finns utrymme att satsa om det blir ännu värre. Då har regeringen möjligheter att mer kortsiktigt öka köpkraften både hos enskilda medborgare och framförallt den offentliga sektorn genom riktade statsbidrag och skattesänkningar.

Men vad händer lokalt? Vad händer i Örebro län och i Örebro kommun?

Örebro Läns Landsting är i ett utsatt läge. Ekonomin är i kris, även om de styrande socialdemokraterna hävdar något annat. Allt talar för ett noll- eller minusresultat redan 2011. Samtidigt spelar de med enorma investeringar, investeringar som idag inte är finansierade. Denna mix kommer att skapa enorma besparingskrav. Tyvärr saknar landstinget ledning. De har en politisk styrning, men ingen politisk ledning. Socialdemokraterna är tillsammans med Vänsterpartiet totalt låsta i frågan om alternativa utförare. De saknar en politik för hur landstingets verksamheter skulle kunna effektiviseras genom förändrad politik och förändrad organisation. Allt ska se ut som idag, drivas som idag, och styras som i går. Pengar och budgetbalans är något som inte är en politisk kärnfråga för dem.

Och Örebro kommun följer efter. Den nuvarande styrningen hävdar fortfarande att de inte behöver förändra sin syn från i juni, då krisen ännu inte slagit till. De saknar insikt om behoven av att förändra inriktningen för de kommande åren. De satsar pengar som inte finns. De investerar enorma summor utan någon kontroll över vad det innebär för avskrivningar, finansnetto eller drift. Och de släpper på kontrollen över nämndernas ekonomi. Gymnasienämnden är det tydligaste exemplet.

Örebro kommun kommer att klara sin ekonomi för 2011. Men vad händer 2012 och åren framför? Tjänstemännen varnar, men hittills varnar de för döva öron. De styrande vill eller kan inte lyssna. De förstår inte ens de grundläggande ekonomiska parametrarna.

Nu behövs ett annat politiskt ledarskap. Ett ledarskap som lyssnar istället för ett som stänger dörrar. Ett ledarskap som låter många delta, istället för ett där en person bestämmer allt. Ett ledarskap som tar in omvärlden, analyserar och bedömer, istället för ett som tror att Örebro är världens centrum. Ett ledarskap som ser positivt på tillväxt, och ser såväl den privata som den civila sektorn som starka komplement och basen för den offentligt finansierade välfärden.

Vi i Folkpartiet kommer att hålla alla dörrar öppna för den breda dialog vi menar måste till. Och den måste till omedelbart. Världen väntar inte på vare sig Sverige eller Örebro. Den ekonomiska utvecklingen i världen tar inte hänsyn till vad politiker tycker sig vilja och ha råd med vare sig i Sverige eller Örebro. Nu krävs ett öppet, ärligt och lyssnande ledarskap från de styrande i Örebro. För örebroarnas skulle måste vi finna breda, skarpa och tydliga överenskommelser.

Media: DN1 och DN2.  SVD1 och SVD2. SR1 och SR2. DI