Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett ekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ekonomi. Visa alla inlägg

2017-05-29

Det är ekonomin, dumbom!


Det är ekonomin, dumbom!

Orden tillskrivs James Carville som ledde Bill Clintons segerrika valkampanj 1992. USAs ekonomi hade problem. Bill Clinton stod för förändring, och vann.

USA är USA och Sverige är Sverige. Här är det andra ljud i skällan. En klok partistrateg sade en gång till mig: ”Man vinner aldrig ett val på ekonomi!” Historien bär syn för sägen. Lokalt, regionalt och nationellt har i vart fall den offentliga sektorns ekonomi varit något som lockat eller skrämt väljarna vid valurnorna. Den offentliga sektorn har alltid varit i ett läge av konstant tillväxt. Politikerna vill alltid göra mer. Och pengar är något som man kan taxera ut mer av, om det skulle gå åt pipan.

Och svensken accepterar det och gillar läget. Vem har inte hört någon bekant säga ungefär så här: ”Jag betalar gärna mer skatt, bara jag vet att det går till skolan/sjukvården/äldreomsorgen/flyktingar.” Ändå lever vi i ett land på den absoluta toppen av skattepyramiden.

Så har det varit. Frågan är vad som kommer.

Sverige upplever en stark högkonjunktur. Dels går industrin bra. Men framförallt finns en stark inhemsk konsumtion, både från offentlig och privat sektor. Sveriges befolkningsökning är historiskt hög. Det innebär krav på nya bostäder, skolor, vägar – och människor som jobbar med de uppgifter som befolkningsökningen kräver. Det har inneburit att skatteintäkterna de senaste åren ökat kraftigt.

Men nu vänder det. Antalet arbetade timmar beräknas plana ut. Det innebär att kommuner och landsting inte längre kan räkna med ökade skatteintäkter. Det är ett problem i sig i en organisation som alltid tror att det finns mer pengar. Än mer problematiskt är att de kommunala och regionala åtagandena kommer att öka. Flyktingmottagandet ställer akuta krav när statens finansiering upphör. Demografin, den åldrande befolkningen, har en mer långsiktig men än kraftigare påverkan.

Sveriges Kommuner och Landsting menar att det behövs 40-50 miljarder kronor till kommunsektorn till och med 2020. LO kräver att staten ska skjuta till 17 miljarder årligen.

Det finns inget som talar för att staten kommer att infria sådana krav. Kommuner och landsting kommer att tvingas spara. För att det ska bli begripligt innebär det att Örebro kommun kommer att behöva spara runt 400 miljoner fram till 2020. Och kraven slutar inte där.

Detta låtsas inte politiken om. Delvis beror det på ren okunskap. Delvis på ointresse för ekonomi. Delvis beror det på att man inte förmår sätta sig utanför den bild av politik som är allenarådande i Sverige – politiker ska inte spara, de ska satsa.

Risken är överhängande att vi efter valåret 2018 kommer att kastas in i ett helt nytt skede i svensk politik. Kraftiga neddragningar kommer att påverka elevernas vardag, patienternas köande, äldreomsorgens innehåll.

Hur stor är sannolikheten att svensk demokrati klarar av att vara stabil i ett läge där allt flyter? Hur stor är risken för populism, till höger och vänster, som utmanar grunderna för vårt välfärdsbygge? Hur stor är risken att medborgarna inte accepterar att betala högre skatter för sämre välfärd?

”It’s the economy, stupid!”

Frågan är vem som är dum.

2016-12-15

Juda(s)kyssen av Nordström

Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.

Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.

Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.

Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.

Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.

(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)

Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.

Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.

Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.

Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.

Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.

(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)

2016-09-22

Anne Ramberg och verkligheten

Det går åter att urskilja mönstren. De som gillar, de gillar skarpt. De som ogillar är lika kategoriska. Kommentarerna efter Anne Rambergs söndagsintervju följer de traditionella spåren.

Jag tänkte inte fördjupa mig i själva sakfrågan denna gång, om vad som är eller inte är humanitet när det gäller flyktingmottagandet. Inte heller tänker jag berätta min åsikt om det är bra för Advokatsamfundets generalsekreterare att kalla en moderat riksdagsledamot för en "brun råtta".

Nej - jag tänkte fördjupa mig i den kommunalgrå verkligheten och konsekvenser som kan komma ut av Anne Rambergs offentligt spridda åsikter. Det handlar om individspecifikt och generellt. Och självklart handlar det om hennes åsikt att: "Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden." liksom: "Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien."

Låt oss börja med den första. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra.

Vad säger Anne Ramberg egentligen? Som jag tolkar det väljer hon att i alla lägen ha så öppna gränser som möjligt. För att klara detta måste välfärdsuppdraget begränsas. Ramberg beskriver inte att det vare sig finns eller inte finns en övre gräns för vad Sverige klarar av. Men bilden att asylrätten är överställd välfärden i alla lägen är inte omöjlig att tolka in.

Generellt går det att såväl som politiker som tyckare att hävda det. Det finns en politisk skiljelinje mellan det som tidigare skulle beskrivits som nyliberalism, eller som nu beskrivs som GAL, och den socialliberalism, socialdemokrati, konservatism som tidigare byggt sitt välfärdssamhälle just på statens grund. En del hävdar att det är den nya TAN-positionen, men liksom GAL så är själva definitionen så vag att det är svåranvändbar.

Det är alltså rätt enkelt att säga: I valet mellan att värna asylrätten och välfärdssamhället så menar jag att den sanna humanismen i alla lägen väljer asylrätten.

Men när man hamnar i det konkreta, i det individspecifika, blir det svårare. För det är i den kommunalgrå vardagen detta val landar i den konkretion som direkt påverkar individen. Ramberg är inte ovetande om det. Hon tar själv upp de äldres situation när hon säger att de kan känna sig åsidosatta när: "resurser inte räcker för att möta förväntningarna."

Tyvärr är detta också ett exempel på när relativiseringen av välfärden blir en behövlig norm för att klara av det generella åsiktskomplexet. För vad är det som är "förväntningarna"? Och gäller det bara äldre?

Går man ner på individnivå så landar man i avvägningar som varje kommunpolitiker måste göra. Och det är inte enkla avvägningar. Och det handlar om stora pengar. Låt oss ta den nyligen lagda budgeten som exempel. Där menar regeringen att eftersom antalet asylsökande minskat kraftig så kommer kostnaderna för flyktingmottagandet att ha minskat med 30 miljarder till 2019, eller med tre gånger så mycket som det tillskott kommuner och landsting får idag. Om Rambergs linje skulle hålla, kan man försiktigt räkna med att just dessa 30 miljarder istället behövt sparas, delvis på kommunerna, delvis på staten. Låt oss försiktigt räkna med att hälften ska sparas inom kommunsektorn.

15 miljarder är ungefär 35-40.000 anställda. Så kan man naturligtvis inte räkna (lika lite som regeringen låtsades att deras tio miljarder skulle innebära 30.000 nya jobb...), men det kan vara av intresse för att se hur mycket pengar det rör sig om.

När du som kommunpolitiker då sitter där med ditt beting att få saker och ting att gå ihop så handlar det om hur du ska möta dessa förväntningar från allmänheten, som inte kommer att uppfyllas. Och då handlar det om;
  • socialsekreterare som inte kommer att klara av sitt jobb, med följd att barn kommer att fara illa.
  • resurspersoner som inte kan anställas i skolan, vilket medför att elever inte får det stöd de borde ha rätt till,
  • människor med funktionshinder inte får det stöd de hittills haft rätt till,
  • äldre som kommer att fastna i ensamhet i hemmet eller på boenden med låg bemanning,
  • större barngrupper i förskolan,
  • och så vidare.

Men man kanske ska spara in på det som inte är lagstadgat istället. På föreningsbidragen, på kulturskolan, på evenemangen, på allt det som vi hittills menat är nödvändigt för att bygga ett stabilt samhälle?

Det är i detta som det blir problematiskt när man som debattör kommer från en miljö där inget eller lite av detta kommer att påverka dig personligen. För har du resurserna, har du kontakterna och befinner du dig mitt i samhället så kommer dina möjligheter att hantera en försämrad välfärd att vara väsensskilda mot den som befinner sig i eller på gränsen till utanförskap. Bördorna läggs på dem vi hittills sagt oss värna.

Det kommer att få konsekvenser. I ena änden riskerar det att människor som trott att samhället/staten skulle ställa upp för dem upplever sig övergivna. Med ett ökat utanförskap försvagas inte bara individerna, utan också samhället. För mig med rötterna i politiken, ser jag riskerna med en försvagad demokrati som en av de mest bekymmersamma följderna. För risken att de övergivna antingen överger demokratin, eller väljer att rösta för partier och kandidater med en enkel agenda; att slå mot dem där uppe och/eller mot dem som kommit för att ta vår välfärd, är uppenbar.

Kanske är Ramberg medveten om detta. För hon har en lösning. Och den är att höja skatterna för alla utom de fattigaste. Även här är generaliseringen ett problem. Vilka är de fattigaste? Var går gränsen? Är det fattigpensionärer och försörjningsstödstagare? Eller...

Men det är inte det största problemet. För den fråga Ramberg inte får, eller väljer att inte ta upp, är om den politiken överhuvudtaget skulle ge mer resurser till staten. I höstens budget höjer regeringen skatten för människor som tjänar över 38.000:- kronor i månaden. Den statliga skatten omfattar allt fler grupper. Och den så kallade värnskatten, den "tillfälliga" skatten från 1990-talets ekonomiska saneringar, blir allt mer permanent.

För detta får regeringen kritik. Inte bara från den borgerliga oppositionen. Utan också från ekonomer. De flesta är eniga om att höjd skatt på löneinkomster inte ger mer pengar till statskassan. Det kommer istället att påverka arbetsutbudet, färre kommer att jobba mer, liksom synen på värdet av utbildning och kompetenshöjning, fler högkompetenta individer och företag kan lägga sin verksamhet utomlands helt enkelt. (Jämför dagens nyhet om Ericsson...)

På samma sätt som det är enkelt att säga att vi får tumma lite på välfärden, utan att ta ansvar för de konkreta effekterna av det, lika enkelt är det att säga att vi ska höja skatterna för de rikare, utan att bekymra sig över konsekvenserna av det.

I den kommunalgrå vardagen härskar en annan logik, en annan verklighet. Där finns redan idag en resursknapphet som riskerar inte bara "förväntningar" utan ibland också basen för välfärdsuppdraget. Där finns också insikten om att höjda skatter sannolikt inte leder till högre inkomster, så länge världen är globaliserad och människor, kunskap och kapital kan flytta över gränser.

Det är i den verkligheten man måste ha fötterna för att kunna förstå de utmaningar som ligger framför. Det är bland de brinnande bilarna i Oxhagen. Det är hos den utåtagerande killen i skolan. Det är hos den dementa kvinnan på boendet som aldrig får komma ut som både fötter och händer måste finnas för att kunna tolka den verklighet som också finns och som varje dag måste hanteras, prioriteras, effektiviseras...

Det är inte den enda verkligheten, men det är EN verklighet.

Jag ser gärna att vi i Sverige är landet som alltid möter människor med den öppna famnen. Som ideolog skulle jag kunna hålla brandtal om behovet av att försvara denna öppenhet.

Men så landar jag i den pragmatiskt kommunalgrå vardagen. Med människor som kanske säger en sak: Humanitet!, men som agerar som vi alltid gjort: Egoism!, oavsett om man har en månadslön på 2.000:- eller 200.000:- kronor. Med människor som har förväntningar på vad man har rätt att kräva av staten och samhället för de pengar man betalat in under sitt liv, oavsett hur långt det har varit. Med välfärdens behov som inte är fyllda, och som inte ens motsvarar de lågt ställda förväntningarnas nöjdhet.

Och då ser jag riskerna med ett än mer uppdelat samhälle, mellan de som har och de som är utan. Och frågan är hur länge de som har kommer att acceptera att bidra till ett samhälle som inte klarar av välfärdssamhällets trygga stabilitet. Men den största frågan är: Vad händer med de människor som hamnar utanför? Och hur kommer de att agera?

Viktor Barth-Kron skriver en intressant krönika i DN idag. Den avslutas bland annat med:
"Samtiden är otacksam för alla med stora visioner. Det saknas folkligt stöd både för kraftig utbyggnad av välfärdsstaten och för en bred liberal reformagenda."

I den trista grå zonen mellan dessa ideologiskt spännande alternativ måste man i huvudsak agera som politiker med ansvar för såväl kommun som nation. Och det är betydligt svårare än att uttrycka generella synpunkter, om än så fina och ideologiskt renläriga.

2016-01-21

Asylrätt, LSS och demokratiska faror

I går twittrade jag med Viktor Banke, högprofilerad jurist inom asylrätten. En av hans tweets fick mig att skriva denna blogg. Tweeten i sin helhet:

Viktor Banke @ViktorBanke
, alltså med det Trägårdh påstår. Att den nationella demokratin offras på konventionernas altare. Jag finner det grundlöst.


Efter det följde en längre diskussion. Men twitter är en rätt dålig kanal för sådana. Bloggen ger andra möjligheter.

Professor Lars Trägårdh sökte på det Timbro-seminarium jag relaterat till svaret på frågan om hur det fungerar med asylrätten som en ovillkorad plikt för staten, i förhållande till det politiska ansvaret för statens ekonomi. Så här sade Trägårdh på en fråga om dessa bindande rättsliga regler som asylrätten idag är:

Jag vill resa den här frågan. den är genuint svår. Jag vill skapa tydlighet. För vad jag inte tror vi vill hamna i är att vi har de här konflikterna. — Och jag bara säger det, vi kan inte fortsätta ha en frikoppling mellan de ekonomiska konsekvenserna och den här typen av mänskliga rättighetslagstiftningar och vårt nationella sociala kontrakt. Det funkar inte. Det betyder inte att vi inte ska ha en internationell juridisk ordning, men vi måste skapa större ordning och reda i detta för att det ska vara politiskt överlevbart.

Och som jag förstår det är det detta som Banke menar är grundlöst. Jag delar inte hans åsikt.

Jag var lokal politiker i 25 år. Jag såg med glädje när Folkpartiledaren Bengt Westerberg införde lagstiftningen om stöd och service till människor med funktionshinder. Människor som varit utanför fick en chans att komma in.

Men allt blev inte bra. Ansvaret för lagstiftningen delades, eller snarare - staten berättade vad som gällde och krävde att kommunerna genomförde det. Kosta vad det kosta ville. Den rättighetslagstiftning som ligger till grund för LSS/LASS-området var rätt i förhållande till den utveckling man såg i början på 1990-talet. Kostnaderna skulle vara modesta. Det skulle inte bli någon större påverkan på kommunal ekonomi.

Men behoven var större än vad någon räknat med. Kostnaderna exploderade, och fortsatte att öka. Kontinuerligt. Fler och fler kommunpolitiker ansåg att situationen var ohållbar. Men staten vidhöll sin åsikt. Rättighetslagstiftningen låg fast. Det var upp till kommunerna att hantera behoven inom sina egna budgetar.

Vad skulle man som ansvarig kommunpolitiker i detta läge göra? Statens svar var: Omprioritera. Men från vad? En kommuns största utgiftsposter är alla lagbundna. Förskola och skola, social omsorg och äldreomsorg står för en kvalificerad majoritet av en kommuns utgifter. Det man som kommunalråd har att hantera är saker som kulturverksamheter, fritids- och föreningsaktiviteter och kanske lite näringspolitik.

Man stod ofta inför två usla val: Antingen slaktar vi kulturverksamheter och fritidsaktiviteter. Det får folk faktiskt sköta själva. Eller så sänker vi kvaliteten inom vård, skola och omsorg mer generellt.

Det första alternativet skulle skapat ett ramaskri. Ingen politiker som ville bli omvald kunde ens tänka sig den vägen. Och hur det samhälle skulle se ut som lämnade såväl kultur- som fritidspolitik för fäfot är nog inge tanke någon är villig att tänka. Kostnaderna för LSS/LASS i Örebro kommun ligger på dryga 10 % av budgeten. Den totala omfattningen av fritid och kultur ligger på ca 5 - 6 %. Så även med detta sätt att se det så skulle kommunpolitikerna behöva spara rejält på kvaliteten inom andra områden.

(Detta är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten. Kommunen får vissa specialdestinerade bidrag just för funktionshinderområdet (kommunpolitiker avskyr dessa specialdestinerade bidrag...) som inte följt med kostnadsutvecklingen. Men det visar på de generella problemen.)

Därför har kommunalpolitiker alltid valt den andra vägen. Sparat lite här och lite där. Dragit in lite på äldreomsorgen. Minskat på stödet till barn med särskilda behov i skolan. Försämrat föreningsbidragen. Och så vidare. Man hoppas att det ska märkas mindre, och att man genom andra åtgärder ska kunna öka effektiviteten och därmed behålla kvaliteten.

Men situationen har fått ett antal oönskade konsekvenser. De mest uppenbara är naturligtvis att kvaliteten inom andra områden blivit lägre. Just nu står äldreomsorgen i fokus. Om hur snåla kommunpolitiker dragit in på kvaliteten. Det är sant. Men varför? Den frågan ställs inte. Och om den ändå ställdes skulle få våga säga att det bl.a. beror på LSS - helt enkelt för att det är politiskt ohållbart.

Ett par andra konsekvenser är mer otydliga, men ur demokratisk hänseende mer bekymmersamma.

Varför ska lokala politiker låtsas bestämma över saker man inte kontrollerar? Vad händer när ansvar och makt inte hänger ihop?

Svaren måste sökas långsiktigt. Och min subjektiva bild är följande:

Rekryteringen av kompetenta politiker har aldrig varit sämre än idag. Verksamheten lokalt klarar sig trots, och inte tack vare, den politiska styrningen. Få om ens någon vet vad ekonomistyrning är. Lika få vet vad verksamhetsstyrning innebär. Bara ett citat bland många från oroade tjänstemän från olika kommuner som jag kontinuerligt får:

Intresset för kommunens ekonomi har nog aldrig varit svagare, inte heller kompetensen i dessa frågor inom politiken.

Så länge allt rullar på fungerar det ofta hyfsat. Men när det ekonomiska oansvaret får tydliga följder kommer det att ställa det demokratiska systemet under press. För att ta min hemkommun, Örebro, som jag menar är allvarligt ekonomisk misskött:

Vad händer när årets skattehöjning (helt obegripligt att kommunledningen kunde mörka igenom orsakerna- oansvarig ekonomisk politik - till den) inte räcker, utan de aviserade besparingarna 2016 leder till ytterligare skattehöjningar 2017, 2018, 2019, likväl som fortsatta besparingar inom vården, skolan och omsorgerna? Var finns gränsen för tålamodet? När börjar människor rösta antingen med fötterna, eller snarare med soffan, eller på partier som hävdar att de har de enkla, populistiska lösningarna? Var går gränsen då skattehöjningarna inte längre ger effekten mer pengar i den kommunala budgeten, utan mindre vita jobb och färre skattekronor?

Och kan en sådan utveckling vändas? Och om den kan vändas - hur ont kommer det att göra?

Det har funnits lokala politiker som kritiserat såväl utformningen som omfattningen av LSS. Socialdemokraten och den förre ordföranden i såväl Malmö kommunstyrelse som SKLs dito är väl en av de mest kända. För denna kritik fick han själv omfattande kritik. De funktionshindrade är inte en grupp, är inte individer, som det är enkelt att kritisera för att de får för mycket stöd av samhället.

I år har däremot finansministern sparat på personlig assistans i sin budget. Utan en förändrad lagstiftning, samma rättigheter finns kvar, hävdar hon att LSS/LASS ska kosta mindre, eller snarare att den inte får öka i utgiftstakt lika snabbt som allt annat. Det innebär antingen att färre nya får den assistans de har rätt till, att kvaliteten urholkas för den funktionshindrade eller att den anställde assistenten får sämre utveckling. Eller så väljer kommunerna igen att spara på annat, vård, skola omsorg - med de verksamhetsmässiga och politiska konsekvenser det kan få.

Det är inte svårt att översätta riskerna med hur LSS-frågan hanterats med synen på asylrätten som en ovillkorlig, tvingande rättighet. Det finns samma brist på korrelation mellan makt och ansvar. Det finns samma brist på insikt om att verkligheten förändrats och gjort rättigheterna mer omfattande och kostnadsdrivande än vad som sannolikt någonsin var avsikten. Det finns samma brist på insikt om konsekvenserna för ekonomi, resurser och välfärdens förutsättningar.

Men det finns två skillnader:

För det första kommer kostnaderna för asylmottagandet att överskrida kostnaderna för hela LSS/LASS-lagstiftningen med tiotals miljarder. Som det ser ut nu, med de tuffa regler för asylmottagandet som införts, kanske kostnaderna brutto blir de dubbla. Men den som hävdar att dessa regler är ett brott mot asylrätten måste då också acceptera att kostnaderna kunnat bli än högre, mångdubbelt högre än de LSS/LASS-kostnader som varit ett stort problem för kommuner och lokalt demokratiskt beslutsfattande.

Vilka konsekvenser skulle detta få? Finns överhuvudtaget någon legitimitet kvar för ett politiskt uppdrag som inte har makten men måste ta det fulla ansvaret?

Det leder till den andra skillnaden: Det är svårt att kritisera de funktionshindrades rätt och rättigheter till ett likvärdigt liv. Den svårigheten är inte lika uttalad när det gäller flyktingar.

Risken för att en syn på asylrätten som frikopplad från den nationella demokratin, dess makt och dess ansvar, riskerar att snabbt leda till ett sammanbrott för de stabila, traditionella politiska ideologierna och deras partier. Risken för att populister såväl till vänster som till höger får utökat spelrum får inte underskattas. Vi trodde länge att vi i Sverige var vaccinerade mot den främlingsfientliga högerpopulismen. Men vi var inte bättre än någon annan. Och vi kommer inte att vara bättre än de länder som redan idag hyser krafter som är betydligt mer populistiska den dag det blir tydligt att makten över agendan inte längre ligger i de lokala eller nationella politikernas händer, och att de därför är oförmögna att ta ansvar för den situation de själva varit med och skapat.

Demokrati är svårt. Det handlar om så många saker. Inte minst handlar det om att förvalta det uppdrag att för skattebetalarnas pengar ge dem den gemensamma välfärd de menar sig kunna kräva utifrån att de gjort sin plikt. Det handlar om makt, och om ansvar. Den dag de frikopplas, att makten inte längre ligger hos dem man trodde sig kunna ställa till ansvar, lever demokratin verkligen farligt. Frågan är om vi inte redan är där.

2015-12-07

Tre fel av tre möjliga

Jag är en hängiven DN-läsare. Gillar Peter Wolodarskis ledarkrönikor och hans sätt att leda tidningen genom en besvärlig mediatid. Tycker att de övriga ledarskribenterna ofta håller en mycket hög klass. Inser att det snart bara är DN som har en redaktion som fortfarande uppfyller de kvalitetskrav som förr var standard, även för landsortstidningar som NA.

Men det senaste året har något hänt. Tidningen har valt ett perspektiv till den största akuta frågan som gör att man måste fundera både över ledarsidan och redaktionens sätt att förhålla sig både till varandra och till verkligheten. Gränserna flyter ihop och suddas ut. Redaktionell text blir opinionsbildande. Tidningen beskriver den verklighet man vill beskriva. Objektivitet ersätts med subjektivitet.

Och det har sällan varit tydligare än på söndagen.

Jag kommer att referera till tre artiklar i tidningen: Peter Wolodarskis krönika, intervjun med Annie Lööf och Niklas Orrenius inlägg. Och den tes jag kommer att försöka redovisa är att det inte hänger ihop.

Wolodarskis tes är att det går bra för Sverige, trots, eller snarare tack vare invandringen. Och bevisen är främst historiska. Det har gått bra för invandringslandet Sverige under lång tid. Och analysen är att det kommer att göra det framöver också.

Wolodarski slår tyvärr in öppna dörrar. Det finns "ingen" som ifrågasätter att dagens invandringsnivåer kortsiktigt kommer att öka BNP. När det offentliga går på högvarv för att ordna mottagande, boenden, förskolor och skolor, sjukvård och omsorg, så sätter man sprätt på pengar. Frågan är var man tar pengarna ifrån?

Två andra pressmeddelanden kan i detta perspektiv vara intressanta. SKL skriver idag om att 2016 kommer att vara bra för den kommunala ekonomin. Wolodarski kunde använda också den siffran som ett tecken på att invandringsnivåerna är bra för ekonomin. Problemet är att staten fortfarande tar de största kostnaderna för invandringen de första åren. När kommunerna efter ett par år ska ta över hela ansvaret kommer bilden sannolikt att mörkna.

Men också andra siffror oroar. Kommuninvest berättade i ett pressmeddelande som inte fick speciellt stor spridning att kommunernas låneskuld kommer att dubblas till 2024. Från 500 miljarder till 1000 miljarder. Från 13% till 17% av BNP. Kommuninvest säger att det är "hanterbart". Men det gör kommunsektorn än mer instabil. När räntorna börjar gå upp, är kostnaderna för att låna ytterligare 500 miljarder rätt tuffa att bära. Även med räntesäkringar riskerar räntevolymerna att tränga ut annan verksamhet. Varje procentenhet innebär 5 miljarder i ökade utgifter. Varje investering bör avskrivas i minst samma storleksordning, och de amorteringar som nästan aldrig görs borde ta upp ytterligare budgetutrymme.

Det stora problemet med Wolodarskis artikel är att han tar historiska data som grund för att beskriva en framtid som inte har speciellt mycket gemensamt med historiken. Mellan 1980 och 2014 sökte sammanlagt 849.561 personer asyl i Sverige. Det är knappt 25.000 per år. Mellan 1980 och 2012 var antalet asylsökande i huvudsak mellan drygt 5.000 och knappt 20.000 per år. Att använda historiska data som vägledning för framtida utmaningar är i detta perspektiv rätt illa. En invandrarskeptisk SD-are kunde med lika lite efterforskning som jag använt mig av hävda att SD haft rätt hela tiden. Det är det partiets syn på hur lite invandring vi klarar som ska vara vägledande...

Mark Twain lär ha sagt att det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Betydelsen är självklart att man i princip kan bevisa allt man vill med statistik, bara man gör rätt urval. Och det är helt OK att DN på ledarplats skapar opinion för den subjektiva bild man vill redovisa. Men den blir inte sann för det, bara en del av en betydligt större bild, där den delen ibland till och med kan dölja en större sanning.

Men DNs problem slutar inte där. De andra två artiklarna är faktiskt mer bekymmersamma utifrån mitt perspektiv att se på DN som flaggskeppet för god objektiv journalistik. Intervjun med Lööf och artikeln från Orrenius borde fler läsa, inte var för sig, utan som två nyanser av samma bild.

Intervjun med Lööf är ytterligare ett typexempel på när journalisten antingen inte vill eller inte kan ställa rätt frågor. Ändå är den något bättre än flertalet. Journalisten Karin Eriksson ställer i alla fall frågor om inte Centerns politik leder till ökade klyftor. Men när svaren blir undanglidande snömos, släpper hon frågorna. Och Lööf klarar sig åter undan med standardsvaret: "Dels tycker jag att det är viktigare att fokusera på att förändra systemen"

Men vad innebär det att förändra systemen? Låt oss läsa Orrenius. Han avslutar med: "Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra."

Visst låter det fint. Men läs Lööf och Orrenius ihop. När det gäller Sverige är det helt OK att säga att vi ska ändra systemen. Men när det gäller flyktingsituationen är det individerna som gäller.

Men är inte de svenska systemen byggda just för individen, för människan, för den lilla, sårbara människan? Är inte socialtjänstens system byggda för barnen som far illa i sina familjer? Var finns beskrivningen av hur de drabbas av invandringen? Är inte arbetsrätten skapad för att skydda arbetstagarnas situation? Var finns beskrivningarna av vad Lööfs politik kommer att innebära för de som redan idag har de otryggaste anställningarna? Är inte miljökrav, bullernivåer, bostadskvalitet, tolkutbildningar - ja hela det svenska samhället - byggt för att värna de svagaste?

Är inte "systemen" som Lööf talar om ett sätt att kollektivisera och avmänskliga de människor som kommer att drabbas av hennes politik? Varför är det rätt att göra det när det handlar om människor i och från Sverige, men fel när det handlar om flyktingar? Varför kan journalister beskriva människor i Sverige som "system" medan flyktingen alltid är en individ, en människa?

Var finns den oberoende, icke-rasistiske, invandrarvänlige journalisten som försöker beskriva det samhälle Lööf vill skapa? Som gräver för att ta reda på konsekvenserna av hennes idéer om samhället, om en stat som drar sig tillbaka och en politik som lägger mer av det sociala ansvaret på individen? Som berättar både om fördelar och nackdelar med den varianten av liberalism, som jag ofta betecknar som nyliberal, men som ändå inte är det. Helt enkelt för att skattenivåerna fortfarande behöver vara bland de högsta i världen för att klara en invandring på hundratusentals människor per år. Och då måste denna journalist också ställa sig frågan:

Hänger det samhället ihop? Kan man ha ett högskattesamhälle med en lågkvalitativ offentlig service? Eller bryter det ihop?

Niklas Orrenius avfärdar professor Lars Trägårdhs analys av samhällets behov av en positiv nationalism med orden: "Vad jag säkert kan säga är att journalistik absolut inte bör välja nationalismens väg. Då gör den sig dum."

Men kanske är det just bristen på insikt om att vi behöver en positiv, icke främlingsfientlig nationalism, som gör journalistiken dum. Bristen på insikt om vad demokrati innebär, vad det offentliga uppdraget innebär, vad systemtänkande innebär, både på lokal, nationell och internationell nivå. Bristen på insikt om att en journalistik som väljer bort systemen och enbart ser till människan tappar sin förmåga att skildra skeenden och därmed sin förmåga att få människor att förstå helheter.

Som en formaliserad tanke presenterar DN dagen efter en debattartikel som borde få fler att fundera. Det räcker med att som avslutning citera rubriken: ”Allt för många bär på djup misstro mot statsmakten” för att inse att både Orrenius och Lööf borde fundera över sina uppdrag en gång till...

2015-08-18

Ojnareskogen och strandskydd


Det verkar som om Ojnareskogen nu räddas. Det är bra. Lika mycket som det är en vinst för Miljöpartiet, är det en förlust för de betongpartister inom såväl socialdemokratin som inom borgerligheten som ser varje beslut om skydd för värdefull natur som en förlust för jobb, tillväxt och välfärd.

Ojnare är speciellt. Det är märkligt att frågan ens kommit så här långt. Insikten om Gotlands speciella förutsättningar borde satt stopp för kalkbrytningsprojektet för länge sedan. De eventuella vinsterna äts snabbt upp av de mer sannolika förlusterna. Och medan jobben i kalkbrottet är tillfälliga, är jobben inom turism och besöksindustrin oändliga.

Ojnare riskerade att bli SVMP-regeringens svar på den förra borgerliga regeringens beslut om Öresundsbron. En högprofilerad fråga där ett av regeringspartierna knappast kunde vika sig. Löfven hade två alternativ: Regeringskris eller naturvård. Och nu verkar det som han valde rätt.

Men runt om i landet pågår ett antal andra strider, som knappast får någon uppmärksamhet men som sannolikt är än viktigare för svensk naturvårdsframtid. Skogens roll som virkesåker är en. Det finns nu förslag att korta omloppstiderna än mer så skogen aldrig kommer att nå vuxen ålder – termen ”skog” kommer inte längre att vara synonymt med trädbevuxna områden. Bärskogen, svampskogen, skogen med djur och naturupplevelser blir undantaget. Kalhyggen och ungträdsplantager norm.

Jordbrukets roll som matindustriellt komplex speglas mycket i synen på mjölkproduktion. Sämre djurskydd, mindre bete, mer GMO ska kompensera för att utländska jordbrukare har lägre krav. Diskussionen om varför det kan vara en konkurrensfördel med högre krav, och om bondens roll som naturvårdare och landskapsägare lyser med sin frånvaro. Kommer framtiden än mer att vara enorma ensartade landskap, med en gröda, en såperiod, en skördetid? Finns plats för människor och djur?

Men just nu är det en tredje fråga som är på tapeten. Strandskyddet. Från både höger och vänster kommer krav på att minska strandskyddet. Ibland verkar det som om det bara är detta skydd som gör att avfolkningen pågår. Krav ska sänkas. Hus ska byggas.

Och så räknar man. Antal sjöar. Mil stränder.

Och varje gång kommer man fram till att det finns stränder i övernog. Gud slösade på sjöar när han skapade Sverige.

Problemet är att natur aldrig låter sig inrymmas i en matematisk kalkyl. Hur många mil av stränderna som finns är myrar, sumpmarker, vassbälten? Hur många sjöar kan bebadas av den allmänhet som också är en del av det strandskyddet värnar? Hur ska avfolkningsbygden konkurrera när stränderna privatiserats, och badplatserna stängts?

Och var kommer naturen in? Det fanns ett skäl redan på 1950-talet då liberaler drev frågan om strandskydd som en av de första naturvårdsfrågorna. Skälet är lika gångbart nu som då. En sjö, älv eller å som öppnats för exploatering, denna må vara hur liten som helst, förändras. Och eftersom människan och djuren dras till ungefär samma typ av sjöar, spelar det roll. Kan smålommen häcka i en sjö med stugor runt om? Kan fiskgjusen? Vilka arter är det OK att offra för att släppa ytterligare en strand, en sjö, en älv?

Och när den sista vackra sjön är bebyggd i avfolkningsorten, vad finns då att locka med?

Vi har alltid ett antal val att göra. Det gäller också naturvården. Antingen tror vi att framtiden finns i en exploaterad natur, där människans och ekonomins kortsiktiga behov får styra. Artskydd och skönhet blir i den kalkylen enbart minusposter.

Jag tror inte på den vägen.

Alternativet är att bruka de värden som finns i en skyddad natur, och göra långsiktiga vinningar. För naturen. Men även för människan och faktiskt också för ekonomin. Det finns ett värde i en skyddad art som sträcker sig utanför årsbokslutets periodiseringar. Det finns värden i skönhet som knappast kan överskattas. Det finns värden i tillgänglighet som går utanför de värden privatiserade strandnära tomter kan innebära. Men man måste välja väg. Både som stat och som kommun.
En gång slogs jag för bevarat strandskydd vid en liten badplats vid Siljan - och vann!

Visst finns det regler i strandskyddet som är märkliga, som synen på vad som är strand i stadsområden. Men det finns minst lika många avsteg från strandskyddet, som byggen i naturskyddade områden eller i områden som är överexploaterade. Och för den som ropar att bara ett försvagat strandskydd skulle göra att flyttströmmarna ändrades återstår rätt många frågor att besvara.

Kvartalskapitalism fungerar sällsynt dåligt på naturvårdens område. Inte ens decenniekapitalismen är brukbar. Generationskapitalismen däremot kan fungera. Men då gäller det att finna rätt ingångsvärden i vad en räddad art, värnad strand eller skyddad älv verkligen är värda.

2013-09-17

VÄLFÄRD(S)SLAKTEN: FYRAOCHENHALVMILJARD KRONOR I NYA LÅN!!!

Jag tror jag aldrig skrivit en rubrik på bloggen med bara versaler. Men nu har det hänt. Och skälet är uppenbart. Under sossarna i Örebro är det långivarna som jublar. Lena Baastad och hennes kompisar i kommunledningen håller på att investera sönder Örebro. Och de gör det utan att bekymra sig om morgondagen.

Gigantiska investeringar kan vara bra. Om man har koll på ekonomin. Men det har inte Baastad & Co. För samtidigt som man går ut med de enorma investeringarna så sparar man på välfärden.

Baastad planerar just nu följande:

Skolor och förskolor ska spara minst 30 miljoner kronor. Det innebär bland annat att:
Skolpengen ska minskas. Alla elever får mindre pengar med sig till den skola man går i. Följden blir färre lärare, sämre läromedel, mindre resurser till dem som behöver det mest.
Antalet rektorer ska minskas främst på gymnasieskolan. Och det i en organisation som redan har för stora åtaganden för chefer och ledare...
Ännu fler skolnedläggningar.

På vård- och omsorgsområdet blir det främst de gamla och de med funktionshinder som drabbas. Vad det innebär är oklart. Men äldreboendena ska spara ytterligare 11 miljoner och nämnden för funktionshindrade drygt 7 miljoner.

Sammantaget innebär det alltså runt 50 miljoner i besparingar på välfärdens kärna. 50 miljoner är drygt 100 tjänster. Lärare, förskollärare, undersköterskor, sjuksköterskor.

Det är kanske inte så märkligt att Baastad öppnar för fler uppsägningar från kommunen...

Och det är i denna situation som kommunen kör igång sitt gigantiska investeringsprogram med nya miljardlån.

De kommande åren kommer Örebro kommun att för sin egen verksamhet låna upp 2,5 miljarder. Men då är inte flera av de löften sossarna ställt ut medräknade.

Till det kommer lån för bolagens egen verksamhet på 2 miljarder. Av de 2 miljarderna är 500 miljoner investeringar i den osäkra vindkraften.

Så vad händer på sikt? Vad finns för säkerheter att kommunen klarar detta långsiktigt. Svaret är - ingen vet. Och hos de tre partierna i kommunledningen verkar det vara tydligt att ingen bryr sig.

På dagens budgetberedning var det tomt på majoritetens stolar. Inget centerpartistiskt kommunalråd. Inget kristdemokratiskt kommunalråd. Några sossar som kom och gick. Men ointresset var tydligt. Och det ställdes inte en enda fråga från någon av majoritetspolitikerna. Ingen brydde sig.

Annars kunde det ju vara intressant att fundera över vad det skulle innebära om en rejäl räntehöjning skulle komma inom de närmaste åren. Ränteswapar i all ära - någon gång ska kalaset betalas. Och med en låneskuld på 8 miljarder (för kommunens egna verksamheter) eller 13 miljarder (för hela koncernen) så innebär varje procents ränteökning mellan 80 och 130 miljoner i ökade kostnader. Just nu är ränteläget rekordlågt. Men miljardlånen ska betalas om fem, tio eller 20 år. Men vem bryr sig om det...

I socialdemokraternas Örebro hotas välfärden. Inte ens välfärdens kärna; förskolan, skolan, äldreomsorgen och omsorgen om de med funktionshinder, värnas. Snarare prioriteras välfärden ner på investeringarnas och bolagens altare. Nu påstår Lena Baastad att det bara är tjänstemannaförslag. Men alla vi som varit med vet att antingen har Baastad godkänt varenda siffra som redovisades idag, eller så har hon inte skött sitt jobb.

Frågan är hur länge föräldrarna i förskolan, elever och föräldrar i skolan och anhöriga, äldre och brukare i omsorgerna kommer att tiga.

Kanske är det dags för ett uppror mot den socialdemokratiska välfärdsslakten?



2013-06-27

Re(s)pektlöst!

Idag har det varit extra sammanträden i Örebro. Först med kommunstyrelsen 08.45, därefter med kommunfullmäktige 10.00. Och sällan har jag varit så upprörd efter ett kommunstyrelsemöte som idag.

Skälen för de extra sammanträdena var två återremisser från förra kommunfullmäktige. Den ena handlade om det biogasbolag som Örebro kommun ska bilda med Karlskoga kommun. Det andra handlade om inköp av fastigheter för elithallen i Vivalla. Båda återremisserna krävde en ytterligare ekonomisk redogörelse före beslut.

När ärendena var färdiga för utskick, i går kl 16, visade det sig att det inte fanns så mycket mer kring ekonomin. Och det var ju inte så märkligt. För vem kunde göra en sådan analys på två arbetsdagar? Därför hoppades jag att vi skulle få en ordentlig dragning av ansvariga tjänstemän.

Men när kommunstyrelsen startade visade det sig att inga tjänstemän fanns på plats. Kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, hade beslutat att inga tjänstemän skulle vara på plats. Ingen föredragning. Besluten var fattade på 4 minuter.

Det är respektlöst. Här handlar det om hundratals miljoner i investeringar, om stora risker för skattebetalare och välfärd, om hur kommunen agerar som bolagsägare eller som leverantör och konsument. Ekonomin borde föredragits. Berörda tjänstemän borde varit närvarande så vi kunnat ställa frågor.

Men synen på demokrati från Baastad & Co blir allt tydligare. Beslut döljs i slutna rum och på bolagsstyrelser. Oppositionen hålls utanför. Förslag läggs på bordet. Inga konsekvenser för vare sig välfärd eller skattebetalare finns.

Och frågor finns:

Vilka analyser görs av priskänsligheten på biogas utifrån tillgången på naturgas? Vilka risker och möjligheter ser man?
Hur ser kommunledningen på kostnaderna för avfallskollektivet? Kommer de (vi alla örebroare) att subventionera biogasen när långsiktiga avtal skrivs?
Vilka jämförande analyser kring avtal med köpare av rötbart avfall har gjorts? Hur ser marknaden ut och hur kan kommunen agera som leverantör och konsument?
Hur ser man på driftkostnader, risker med upphandling, risker med avskrivningar o.s.v. för anläggningen?
Hur har de tänkt sig att hantera risker med ökade räntekostnader? Vad händer om räntan blir 5% om några år?

Bara för att ta några av de frågor som kunde ställas.

Men svaren uteblir. Och det blir rätt pinsamt i kommunfullmäktige när Lennart Bondesons (KD) svar blir att för att jag anklagar honom för okunskap i ekonomi, så kommer han inte att svara på mina frågor kring ekonomi... Och detta gäller uppenbarligen Lena Baastad också.

De två besluten kring kommunala bolagen riskerar inte bara välfärd och skattebetalarnas pengar. De handlar också om synen på företagande. Örebro kommun går allt mer in på vägen att konkurrera med de privata företagen. Och privata företag kan aldrig konkurrera med en kommun med alla skattemiljarder i ryggen. Här beskrivs förlustaffärer som något acceptabelt för kommunen. Men för den lilla företagaren kan socialdemokraternas agerande innebära den förlust som får företaget att rasa.

Socialdemokraterna och deras lydpartier, Kristdemokraterna och Centerpartiet, är inne på en farlig väg. De riskerar välfärden, barnens framtid och de gamlas trygghet. De riskerar skattebetalarnas pengar. Och de riskerar näringslivets framtid och jobben för örebroarna.

Och framförallt riskerar de respekten för demokratins grundvalar och funktionssätt.


2013-06-04

Upp till K(r)amp

Idag drabbar Risbergska och Karro samman i Krampen. En lekfull tävling mellan två gymnasieskolor som har några år på nacken. Själv är jag en av dem som deltagit på båda sidor. Mitt första gymnasieår gick jag på Risbergska. Mina två sista på Karro.

Risbergska är en fantastisk skola. Byggnaden är specialskapad för en föränderlig skolmiljö, med fantastiska möjligheter för både undervisning och möten. Det finns stora samlingssalar, specialdesignade salar för såväl RGD/RGH som för esteter och andra programinriktningar. En av Örebros (alldeles för få) fullstora gymnastikhallar kompletterar. Och i omgivningarna är förutsättningarna för idrott suveräna.

Själva byggnaden var länge en synonym till läckande tak. Men under tiotals år har Örebro kommun lagt ner miljoner på att få koll på huset. Nu verkar allt vara i funktion.

Och då planerar sossarna för att lägga ner alltihop. Eller?

Jag har nu läst den utredning som ligger till grund för beslutet att flytta esteterna till Karro. Det minsta man kan säga är väl att utgången var klar innan utredningen gjordes. Det verkar ha funnits ett tydligt politiskt direktiv om att redovisa skälen för en flytt till Karro. Och sedan har tjänstemännen gjort ett gott jobb för att fixa det.

Det kommer nu stark kritik från de lärare som ingått i projektgruppen. De menar att Risbergskas möjligheter systematiskt nedvärderats, medan Karros systematiskt uppvärderats. Och framförallt finns ingen kostnadsjämförelse värd namnet. De enda kostnader man jämfört är mellan Risbergskas specialestetsal "Svänghjulet" och Karros variant "Markurells".

Men de går inte att jämföra, vare sig ytmässigt eller kvalitetsmässigt. Svänghjulet har en helt annan funktion än Markurells. Och ytan är tre gånger så stor...

De ekonomiska problemen fortsätter inte där. För att esteteleverna idag och i framtiden ska få plats på Karro och få tillräckligt bra undervisningsmöjligheter, förutsätts omfattande om- och utbyggnader av Karro. Det handlar om tiotals miljoner kronor. Men några pengar finns inte avsatta. Ändå har man från politiskt håll lovat att det kommer att finnas pengar till alla ombyggnader som krävs, oavsett nivå. Och oavsett det faktum att Karros hus är kulturmärkesskyddade...

Men kanske är de politiska löftena bara luft, som så många andra av de socialdemokratiska löftena. Det finns pengar till allt. Men de lovar att genomföra det om några år...

Man måste också fundera över vilka ekonomiska konsekvenser en flytt från Risbergska får för den skolan. Vad är alternativanvändningen? Björn Sundins äldreboendeförslag är idiotiskt. Men tomma skolsalar kostar kommunen pengar. Så vilka planer finns egentligen? Det kan väl inte vara så att socialdemokraterna planerar att investera massor i Karros hus, öka hyran där och samtidigt behålla alla kvadratmeter på Risbergska och betala all hyra där?

Samtidigt pågår en massa rykten om vad socialdemokraterna egentligen planerar. Låt mig redovisa de senaste:

Socialdemokraterna vill till vilket pris som helst värna Rudbecksskolan. Hela fastigheten ska vara skola. Men nu flyttar Jensen-gymnasiet ur. Och lokaler kommer att stå tomma. Vad planerar de då?

Det som verkar troligast är att såväl NV som BF-programmen flyttas från Risbergska till Rudbeck, och kanske delvis till Karro. Då fylls åter Rudbecksskolan och socialdemokraternas vallöfte är uppfyllt.

Men vad händer då med Risbergska? Skolan tappar alla sina profilprogram. Merparten av eleverna lämnar skolan. Stora delar kommer att stå tom. Och ändå kosta pengar...

Om socialdemokraterna (Gud förbjude) sitter kvar vid makten efter valet 2014 kommer sannolikt ett beslut om nedläggning under 2015 följt av en helt ny planläggning av området. Risbergska skolans historia är all.

Och allt har skett på grund av ett galet vallöfte från socialdemokraterna, en återstart av en skola som inte behövdes, en nedläggning av WUC utan några som helst konsekvensbeskrivningar, tiotals eller kanske mer än hundra miljoner i onödiga investeringar i dåliga skollokaler och nedläggning av en skola med framtidsutsikter.

Idag är det Krampen. Frågan är om det är sista gången. Eller för att travestera socialdemokraternas ingångsmarsch:

Upp till Kramp emot kvalen. (S)ista (s)triden det är...


2013-01-02

Vad har kommunens ekonomi med frihet att göra?

Det finns ett antal tydliga skillnader i Örebropolitiken. Synen på kommunens ekonomi, på politikens omfattning och på individernas frihet är en av dessa tydliga skillnader.

Tidigare var de tydligaste motparterna i denna ideologiska konflikt socialdemokrater och moderater. Men precis som på riksplanet har båda partierna förändrats. (Läs gärna Mauricio Rojas tre skå korta inlägg i SVD om detta ) Framförallt handlar det om moderaterna som nu i många frågor ligger kloss mot socialdemokraterna. Och socialdemokraterna har i vart fall utåt förändrat sitt språkbruk, även om de lokala socialdemokraterna håller den socialistiska fanan betydligt högre än rikspartiet.

I Örebropolitiken går nu skiljelinjen mellan Folkpartiet och socialdemokraterna. Det är inte samma konfliktlinje som förut. Men den är likartad. När den moderata ståndpunkten tidigare handlade om en konservativ skepsis mot det offentliga, handlar vår liberala om synen på individen och hennes frihet.

Rätt ofta används ordet frihet i politiska sammanhang enbart vad gäller de stora frågorna. Friheten till demokrati. Friheten till att tro, göra eller vara som man vill.

Men frihetsbegreppet har också ett lokalt perspektiv, mycket långt från de stora konflikterna. Det är ändå det som är en av de avgörande faktorerna för framtidens utveckling av de lokala samhällena. Detta relativa frihetsbegrepp kommer att betyda mycket för Örebros framtida utveckling. Ska vi förbli ett förvuxet brukssamhälle, eller ska vi ta steget ut i den osäkra världen?

Örebro kommun har under sju år haft en stabil ekonomi. Mats Sjöström (s) vände under sin tid den skuta han själv varit med att nästan köra i sank. De socialdemokratiska valvinsterna såväl 1998 som 2002 köptes genom att han använde alla skattepengar och mer därtill för en kommun som växte över sina gränser. Men 2003 gick han in i väggen med kommunen. Det blev stora besparingar, hundratals fick gå från sina jobb. Men ekonomin räddades.

När jag själv styrde var en långsiktigt hållbar ekonomi grunden för allt annat. Min tes var att det var inte mer pengar, utan bättre ledning, som kommunen behövde. Jämförde vi oss med andra fanns massor av exempel på kommuner som gjorde saker bättre än oss, men till lägre kostnader. Men istället för att först skära ner kostnaderna, och genom det tvinga fram förändringar, valde jag att först försöka förändra för att därefter använda de uppkomna överskotten till nya prioriteringar.

Till del kopierade jag Göran Persson (s) och hans tankar om statens ekonomi. Ofta citerade jag "Den som är satt i skuld är inte fri!" i tanke att få organisationen att inse att det inte var en framkomlig väg att låna till drift eller alla investeringar. Och det lyckades över förväntan. Genom den djupaste lågkonjunkturen världen skådat, skapade vi både ökad välfärd och stabila överskott. Och kommunens låneskuld landade på noll.

Nu har åter vinden vänt. Lena Baastad (s) har ingen kontroll på ekonomin överhuvudtaget. Björn Sundin (s) ser kommunens kassa som sin egen valfond. Och jag vet hur såväl Lennart Bondeson (kd) som Rasmus Persson (c) tänker. Och det är knappast på att skapa en stabil ekonomisk bas. Eller för att citera Rasmus Persson under många av våra budgetförhandlingar: "Det kommer alltid mer pengar från staten."

Den nuvarande kommunledningen låter de kommunala bolagen låna pengar, för in dem i kommunkassan och låtsas som om det är pengar de kan använda utan kostnad. Samtidigt går verksamhet efter verksamhet med miljonunderskott. Skolor och förskolor får nödstoppskrav på tiotals miljoner i besparingar, samtidigt som kommunledningen låtsas satsa nålpengar på olika populistiska projekt. Låneskulden skjuter i höjden och går snart över 10 miljarder. Samtidigt investeras som aldrig förr. Det går inte ihop. Man kan inte spara med den ena handen och slösa med den andra. Det som kallas ekonomistyrning finns helt enkelt inte längre i kommunen.

Den nuvarande kommunledningens tre partier ser ingen gräns för vare sig det kommunala engagemanget eller rätten för kommunen att beskatta sina medborgare. Här står den liberala ideologin i ett direkt motsatsförhållande.

Vi menar att kommunen inte ska beskatta medborgarna mer än vad det centrala uppdraget kräver. Men lokala politiker ska inte söka efter att hela tiden göra mer. Istället handlar det om att göra bättre. I en senare blogg kommer jag åter till synen på kommunens närings- och bolagspolitik där skiljelinjerna blir övertydliga. Jag kommer också att beröra valfrihetsbegreppet i en annan blogg.

Men när vi tar över efter valet kommer vi att agera efter en tydlig agenda. Den handlar om:

Kommunens ekonomi ska vara långsiktigt hållbar. Det är den enda grunden för en framtida välfärd. Inget slöseri. Inga utsvävningar. Tydligt och konkret. Vi ska ha högst kvalitet, till låga kostnader. Vi ska ha bäst personalpolitik, med tydliga prioriteringar, krav och erkännanden av goda arbetsinsatser. Vi ska hela tiden söka nya vägar att göra bättre och effektivare.

Vi ska eftersträva att kontinuerligt sänka kommunalskatten. Vi gör det av två skäl. För det första för att öka örebroarnas möjligheter att bestämma själva över sin ekonomi. För det andra att göra Örebro attraktivare för fler med framtidens jobb. Jag har skrivit det förr men kan skriva det igen: Det är oacceptabelt att Örebro, om vi strävar efter att bli en framtida regionhuvudstad, ska ha en medelskattekraft som är nästan 7 % lägre än det nationella snittet, och där flera länskommuner har en högre medelskattekraft. Örebro ska ligga över det nationella snittet. Därigenom kommer basen för såväl konsumtion som tillväxt att bli hundratals miljoner högre. Det bygger också en långsiktigt hållbar ekonomi och en långsiktigt hållbar välfärd.

Vi ska minska det politiska inflytandet, eller klåfingrigheten, på samhällsutvecklingen. Politiken ska göra det demokratiska uppdraget. Men politiker ska inte lägga fingrarna i näringslivssyltburken, eller ta över uppdrag från det civila samhället, bara för att man vill och kan. Örebro kan klara sig bättre med betydligt färre politiker, med en slimmad administration och med starka verksamhetsföreträdare. Det kommer att spara miljoner, och ge förutsättningar till såväl sänkta skatter som mer pengar till förskola, skola och omsorg.

Vår syn på människan är positiv. Vi tror att de allra flesta människor både kan och vill utveckla sig själva och sin omgivning om man bara ges rätt förutsättningar. Vi säger: Du kan! Du vill! Du får!

Även här är skillnaden mot socialdemokratin stor. Där åker kommunalråden ut och berättar vilka gåvor de just nu vill ge till sina undersåtar i olika områden. Deras Jante-politik skapar ett svagare samhälle. Tro inte att du är någon. Stick inte ut eller upp. Du kan inte - det är vi (s) som har och tar makten.

Liberal politik handlar om tilltro till den enskilda individen. Liberal politik handlar om att tro på människan. Liberal politik handlar om en kommun som stöttar där det behövs, men som aldrig tar över individens ansvar eller möjligheter.

Ska vi gå framlänges in i framtiden behöver Örebro en betydligt starkare och tydligare liberalism. Vi kommer att ta den kampen!

(De två andra SVD artiklarna här: SVD1, SVD2)

2012-12-17

Dyra vallöften är dåliga...

När man analyserar resultaten kring valet i Örebro 2010 och delvis 2011 finns några skäl till att socialdemokraterna gick så bra som de ändå gjorde. Ett av skälen är deras löfte att återstarta och behålla Rudbecksskolan som gymnasieskola.

Såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson var ständigt ute och berättade om att det var onödigt att lägga ner skolan. De var lika tydliga på att det inte skulle få några konsekvenser. I debatter och i media var budskapet detsamma. Nedläggningen av Rudbecksskolan var onödig. Man kan läsa om löftena exempelvis här eller här eller här. Eller i en tidigare blogg från mig här. Den som är riktigt intresserad ser att sossarna, med Baastad och Esbjörnsson i spetsen "oroades" över att allt färre lärare fick hand om allt fler elever.

De lovade allt till alla. (Och detta är sannolikt huvudskälet till att de gick så hyfsat)

Men de sade inget om baksidan. Inget om att lägga ner någon annan gymnasieskolan. Inget om att spara pengar på lärare och på material. Ingenting om någonting egentligen annat än att Rudbecksskolan skulle vara kvar. Och att det inte skulle kosta något. Esbjörnsson menar ju till exempel att lokalerna var bra...

De lovade till och med att kommunen skulle spara 20 miljoner om året. Läs här till exempel.

Nu ser vi resultatet. Gymnasienämnden går i år lika mycket i underskott som man trodde man skulle spara (nästan). Skolombyggnader för 26 miljoner (hittills). Renoveringsbehov på minst 50 miljoner på Rudbeck (den som enligt Esbjörnsson var så bra...). Skolklasser som flyttar och flyttar. Elever som får fara hit och dit i Örebro för att få del av sin undervisning. Undermåliga klassrum.

Och de elever som Esbjörnsson gång på gång lovade skulle få det bättre, de med högfungerande autism (tidigare Asperger), har knappast fått det tillnärmelsevis lika bra som de hade på WUC.

Folkpartiet har gång på gång krävt att Baastad och Esbjörnsson ska berätta om sina planer. Men de har hållit tyst.

Folkpartiet har gång på gång krävt att Baastad och Esbjörnsson ska redovisa kostnaderna för alla flyttar. Men de har hållit tyst.

Folkpartiet har gång på gång krävt en helhetsbild och konsekvensanalyser av flyttcirkusen. Av Baastad och Esbjörnsson. Men de har hållit tyst.

Kommunstyrelsen har inte någon gång fått någon redovisning av det katastrofala läge för gymnasieskolan och flyttarna som nu uppdagas. Lena Baastad har som kommunstyrelseordförande prioriterat ner ekonomin totalt. Det saknas i vart fall vilja (och jag tror även kunskap och intresse) för att få rätt redovisningar på rätt sätt.

Baastad mörkar. Baastad håller tyst. Baastad tar inte ansvar för den ekonomi som är hennes huvuduppdrag.

Vad händer nu? Det är uppenbart att gymnasieskolan står inför drastiska beslut. Majoritetens budget för 2013 är tagen. Den gav inte gymnasieskolan några ytterligare tillskott. Det ryktas om att inga förvaltningar kommer att få full kompensation för lönepåslagen (vi får ju inget veta om hur Baastad bestämmer om löner och personalpolitik). Och underskottet skenar.

Vem tar ansvaret för situationen? Lena Baastad håller tyst som vanligt. Dennis Begic, gymnasienämndens ordförande, har blivit lika osynlig. Och Thomas Esbjörnssons profil är märkligt låg. Han som trodde så starkt att ingenting behövde förändras om man räddade Rudbeck...

Förtroendet för socialdemokraternas skolpolitik i Örebro borde vara rejält under noll. Det finns helt enkelt ingen skolpolitik värd namnet.

Och förtroendet för deras ekonomiska politik borde vara lika låg. Den finns helt enkelt inte heller.

Detta kommer att drabba eleverna som får sämre undervisning och sämre lokaler än vad de har rätt till.

Det kommer att drabba lärarna som inte får tillräckligt bra undervisningsmöjligheter. (Och knappast heller de lönepåslag de förtjänar - Esbjörnsson har ju sagt att det inte är hans uppdrag...)

Och det kommer att drabba varenda örebroare som riskerar att få betala miljon efter miljon i onödiga skattepåslag när Lena Baastad inte håller koll på ekonomin.

Media: NA

2012-12-12

Jubileumsår

I går fattade majoriteten i kommunstyrelsen ett beslut om att satsa ytterligare 5 miljoner kronor på Örebros 750 miljoner kronor. Det kanske är bra.

Men det finns en del märkligheter. För det första avsätter man pengar man inte vet om man har. Som vanligt med denna kommunledning är ekonomin något som man mer eller mindre struntar i. Just i detta fall "öronmärker" man pengar i ett bokslut man ännu inte sett. Om det vore en engångsföreteelse kanske man kunde ta det som ett misstag, en gång är ingen gång, men det är det inte.

På samma kommunstyrelse fattades beslut om att satsa 126 miljoner på ökat underhåll genom att öka aktiekapitalet i de kommunala bolagen Futurum (som har hand om skolor och förskolor) och ÖBO (som har hand om äldreboenden). Att de pengarna ursprungligen kommer från samma bolag, som tvingats låna upp dem för att köpa fastigheterna av kommunen är en annan historia. Men den visar på hur socialdemokraterna under Lena Baastad hanterar ekonomin. Det finns inga gränser för vad man kan göra, vare sig med skattebetalarnas pengar, eller med lånade pengar. Nån annan får alltid betala.

Dessa 126 miljoner är, eller borde, också vara pengar som avsätts i bokslutet - när man vet hur det gått för kommunen. Men det gör man inte. Det är väl inte tillräckligt medialt. För det är ju pressmeddelandena som styr kommunledningens agerande. Det gäller att få ut Baastad i så många positiva nyheter som möjligt. Ansvaret för problemen de orsakar får någon annan ta...

Nåväl - hur ska vi då ha det med jubileumsåret? Ska vi avsätta några pengar alls? Är fem miljoner för lite, lagom eller för mycket? Och vad har vi råd med?

Just den sista frågan ville jag ha upp på bordet i kommunstyrelsen. Det var därför jag och Folkpartiet yrkade på återremiss. Vi ville se vad bokslutet 2012 landar på. Inte det bokslut som blåsts upp av att kommunen sålt fastigheter till sig själv. Utan det bokslut som är rensat från dessa låtsaspengar. Hur ser det ut? Vad kan vi avsätta till ett jubileumsår utan att det påverkar välfärden?

Mitt förslag var att om vi kunde komma överens om att skjuta på de stora pengarna, så kunde vi avsätta så mycket som behövdes för att få projektet att rulla vidare fram till i maj 2013 då vi vet. Men det var ingen för. Lennart Bondeson (kd) var den som så ofta visade på majoritetens ovilja till diskussioner. Det var direkt nej. Beslutet skulle tas nu. Och de andra hängde på. Det är trist med den attityden från majoriteten. Viljan till diskussioner och samtal är oftast noll och ingen. Inte ens när det handlar om ärenden som innehåller mycket lite ideologi, som ju ett jubileumsår gör, finns en vilja att samtala. Trist.

Om vi hade haft mer tid, och om vi sett att bokslutet blev bättre än vad man kunnat förvänta, hade vi också kunnat fundera över hur mycket pengar som behövs. Nu blev det åtta miljoner, tre redan lovade och fem nya. Ungefär som kostnaderna för Örebro 2010-jubiléet.

Räcker då de pengarna? Det beror ju på vad man vill göra. Med erfarenhet från Örebro 2010 skulle jag vilja påstå att det inte kommer att räcka speciellt långt. Det kommer knappast att bli ett jubileumsår att minnas. Till skillnad från Örebro 2010 finns ingen nationell dragkraft. Det saknas helt ett internationellt intresse, något som uppenbart fanns under Örebro 2010 och då framförallt under Bernadotte-dagarna. Sannolikheten att näringslivet skulle gå in och sponsra ett jubileumsår är mycket liten. Det blir de kommunala pengarna som kommer att finnas.

Om vi hade haft tid, och om socialdemokraterna och kristdemokraterna visat en vilja till diskussion, hade vi kunnat lyfta frågan om vad vi tror att örebroarna vill med jubileumsåret. Det är tydligt att de flesta vill att vi ska fira. Men frågan är vad de vill att det ska kosta?

Ska vi, som miljö- och vänsterpartierna, säga nej till alla stora utgifter och i princip bjuda på kaffe på Stortorget? Kanske kostar en miljon...

Ska vi satsa dessa nya fem miljoner och förutom kaffet och tårtan få några lokala engagemang som knappast kommer att lyfta Örebro som vare sig besöks- eller boendestad?

Eller ska vi satsa på något som verkligen kan sätta Örebro på kartan för besöksnäringen? Och vad kommer det i så fall att kosta? Ett nyrenoverat konserthus för 6 miljoner om året? Ett (eller flera) kulturens hus där fria kulturutövare kan hitta lokaler som passar deras plånbok? Tillsammans med det civila samhället? Och med en enorm kulturfestival över hela Örebro? Kostnad - en årlig miljon kanske? En gigantisk satsning på ungdomsidrott inom alla idrotter, inte ett SM för eliten utan massor av ungdoms"mästerskap"? Tillsammans med alla föreningar i kommunen. Kostar någon miljon under ett år. Kanske ett STCC-lopp inne i Örebro under sommaren 2015 med bara miljöbilar? Någon miljon kostar nog det.

Och så kan man fortsätta att fantisera och fundera och kanske drömma.

Men sedan visar bokslutet att det knappt går ihop. Eller så visar det att vi har pengar i överflöd. Men det vet vi ju inte förrän i april/maj.

Det är självklart att Örebro ska fira sitt 750-årsjubileum. Men vi måste göra det på örebroarnas villkor och med en ekonomi som främst klarar vården, skolan och omsorgerna. Och vi måste ha kvalitet även på vårt jubileumsfirande.

Nu riskerar det att bli en halvmesyr. Det är synd. Det är inte fler halvmesyrer som Örebro behöver.

Media: NA, SR,

2012-09-15

Lena lånar (del 1)

Vi har haft två budgetgenomgångar de senaste veckorna. En tillsammans med kommunledningen och en tillsammans med oppositionen. Så länge det handlar om de neutrala tjänstemännens dragningar är läget ganska klart.

För det första vill majoriteten mer än vad den kan. Eller vill och vill. Det enda den nuvarande kommunledningen ser som kommunal utveckling är att satsa mer pengar. Så när det handlar om budget är de tillgängliga medlen redan övertecknade. Och då måste man istället spara. Fast det är ju tjänstemännens jobb...

Så är det redan idag. Gå igenom pressklippen ska ni se. De tre partiernas kommunalråd är ute och lovar lite pengar. Sedan kommer tjänstemännen och berättar om besparingsförslagen. Och så fjuttar kommunalråden ut lite pengar, som tjänstemännen måste spara någon annan stans...

Och resultatet blir att verksamheterna går back. Just nu pekar det mot ett underskott på runt 30 miljoner för 2012.

Det naturliga vore att någon i kommunledningen tog ett tydligt ekonomiskt ansvar. Men det finns ingen. Jag känner inte till djupet i Lena Baastads ekonomiska kompetens. Men det är uppenbart att hon inte heller i detta leder kommunen. Skälet är uppenbart. I den personfixerade socialdemokratiska valrörelsen lovade Baastad allt åt alla. Sannolikt räknar de med att hon ska göra samma sak 2014. Och då kan man ju inte ta ansvar för besparingar. Heller...

Skillnaden mellan kraven från förvaltningarna och de tillgängliga medlen är mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och då är ändå inte höjda lärarlöner eller deras löfte om rätt till heltid med...

Frågan är hur SKDC-majoriteten bundit upp sig för dessa satsningar. Och hur de ska kunna hålla ihop och ändå prioritera bort. Blir det Björn Sundin som liksom i fjol bestämmer vad han ska ha, och vad som blir över åt de andra? Hur länge kan Rasmus Persson och hans parti acceptera att sitta i en majoritet där hans huvuduppdrag verkar vara att äta den skit som sossarna vill att han ska äta? Och hur länge accepterar KD som parti att deras enda tillgång i makten är att deras kommunalråd är ute och reser?

Detta är illa nog. Men det blir värre.

2012 kommer kommunkoncernen att behöva låna mer än 500 miljoner kronor externt, av banker och andra långivare. 2013 stiger den summan till nästan 1,3 miljarder. Det beror på en extremt hög investeringsnivå, där kommunledningen sagt åt såväl kommunen själv som de tre kommunala bolagen ÖBO, Örebro Porten och Futurum fastigheter, att investera maximalt.

Det handlar förståss om bostäder, gator och skolor. Men det handlar också om vindkraft, om parkeringsplatser för lastbilar, om landningsbanor och lager, om idrottsanläggningar. Ändå är inte 150-miljonersanläggningen i Vivalla med. Och inte heller några investeringar i det Västerbolag som enligt de socialdemokratiska dogmerna ska lösa segregationen... (Det räcker med att kolla hur det gått i Södertälje, den stad där de hämtat sin inspiration.)

Och det är här den ekonomiska okunskapen hos de ledande politikerna blir övertydlig. De inser vare sig att det krävs starka resultat för att kunna investera mycket, eller att investeringarna får följdverkningar på driftbudgeten.

När vi styrde hamnade Sverige i en av de djupaste internationella kriserna någonsin. Då valde vi att öka investeringarna. Men vi gjorde det med insikten om att det var de goda resultaten som bar investeringarna. Nu investerar man för att man tycker att det är kul...

När vi styrde hade vi många möten kring hur investeringarna påverkade driften. Ingen investering fick ske om vi inte först kunde säkra välfärdens verksamheter. Idag verkar det som om man tror att det inte hör ihop. När man väl investerar, menar Lena Baastad & Co, så har man använt pengarna och då behöver man inte bekymra sig om framtiden.

Men det är just dessa bekymmer som är det viktigaste för en kommunstyrelseordförande. Några frågor man bör ställa sig är:
Har vi råd med räntor och amorteringar idag? Och om räntan om tre år är dubbelt så hög som idag?
Hur stor låneskuld är det rimligt att kommunen har? Noll (som när vi lämnade över) eller en miljard (som risken är 2014)? Och hur mycket är det rimligt att de kommunala bolagen lånar?
Hur påverkar de ökade driftkostnaderna för investeringarna kommunens övriga verksamheter?
Är det rimligt att gömma kostnader i kommunala bolag eller bättre att ta fram dem så att alla kan granska och jämföra?

Men sådant struntar majoriteten i. Deras perspektiv verkar inte sträcka sig längre än till den andra söndagen i september 2014. Deras uppdrag är inte att leda Örebro kommun, utan att skapa en bild av en majoritet som styr.

Och det får till följd att Lena Baastad blir den KSO som återupptar den låneverksamhet som hennes företrädare Mats Sjöström tidigare hanterade. 1995 löste han den kris hans eget parti, socialdemokraterna, skapat genom att sälja Örebro Energi. 2015 finns en risk att Lena Baastad fört Örebro in i samma ekonomiska moras. Men då finns inte längre något Örebro Energi att sälja.

Det borde kännas ganska märkligt. Men Lena Baastads hopp står till moderaten Anders Borg. Det är bara om Alliansregeringen lyckas i sitt uppdrag att öka tillväxten och höja antalet arbetade timmar, som Örebros ekonomi kan klara sig. Det är bara om Borg ordnar så att skattetillväxten blir högre än beräknat som Örebros välfärd kan värnas.

När vi styrde i koalitionen hade vi som mål att bygga Örebro så starkt att vi själva kunde välja vår framtid: väfärdsmässigt som ekonomiskt. Nu vilar åter Örebros framtid i andras händer. Baastad kommer att få gå med mössan i hand till staten, till bankerna och till långivarna. Hon borde lyssnat mer till sin forna partiledare Göran Persson:

"Den som är satt i skuld är inte fri!"

2012-09-04

Att kunna satsa eller inte

Idag var regeringens partiledare i Helsingborg. Jan Björklund och hans vänner presenterade ytterligare en satsning av flera som kommer i höstbudgeten. Idag handlade det om studier och jobb. Fler platser på vuxenutbildning. Fler nystartsjobb. Bättre villkor för lärlingsanordnare. På område efter område agerar nu regeringen kraftfullt. Det är bra.

Från oppositionen hörs mest trista suckar. "De borde gjort ännu mer." är väl det vanligaste. Men det finns så liten trovärdighet kring detta. Vänsterpartiet har ju sin egen sedelpress och behöver aldrig finansiera några förslag. Men även om socialdemokraternas nya ekonomitalesperson, Magdalena Andersson, verkar känna sig obekväm i rollen som "merropare" gör hon ändå som rörelsen alltid gjort. Mer av allt...

I Örebro hade vi idag en halvdag kring budgetförutsättningarna för 2013 och framåt. Det var en märklig förmiddag. Först en utmärkt genomgång av ekonomikontoret kring de ekonomiska fundamenta som rör kommunen. Återkommer till det.

Sedan blev det politiska högtidstal och vackra bildspel på nya bostadsområden när de socialdemokratiska kommunalråden tog över. Jag valde att gå. För mig är det självklart att vi ska få samma grund för våra olika politiskt färgade budgetar och det är väl bra om vi får dem vid ett tillfälle istället för vid flera. Men att få majoritetens partisilade budgetsiffror, eller personalkontorets föredragning som helt byggde på majoritetens budgetförslag, är inte bra ur någon synvinkel. Majoriteten borde jobba med sina siffror och sina överväganden på sitt håll och kontakta oss om de vill förhandla. Tjänstemännen ska serva såväl majoritet som opposition med fakta som inte har någon politisk över- eller underton.

Nåväl. Medan Alliansregeringen kan satsa, har SKDC-regimen i Örebro det svårare. Visserligen växer kakan de kommande åren rejält. Mellan 200 och 275 miljoner per år. Men de har redan intecknat hela den summan och mer därtill. Beräkningarna som visades pekade på besparingskrav i storleksordningen 50 mkr för nästa år. Och det är om budgeten 2012 håller. Och det gör den nog inte.

Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad har tvingat skolorna till inköpsstopp för att försöka lösa problemet med ett underskott i 20-miljonersklassen. I Rasmus Perssons fögderi visar till exempel Nämnden för funktionshindrade ett underskott på drygt 4 mkr. Frågan är när nödstoppen kommer här.

Som vanligt är det bara Björn Sundin som surfar på. Och på dagens dragning blev det övertydligt. Investeringssiffrorna slår i taket. Och nu börjar kommunen låna igen på allvar. Lånebehovet för koncernen (kommunen och bolagen) de kommande åren är svindlande 1,8 miljarder, 1.800.000.000:- kronor. Det är svårt att förstå. Men det är lika mycket som hela grundskolan kostar i kommunen. Kommunkoncernens låneskuld kommer att knäcka 8-miljardersvallen. Och kommunen kommer själv, trots att man sålt bolag till sig själv och gömt skulder i exempelvis Futurum Fastigheter, att behöva låna uppåt en halv miljard. Inte svårt att se hur Sundin gnuggar händerna. Inte svårt att se vem som egentligen styr.

Men kommunen är på väg mot ett mörker a la Mats Sjöström 1995. Och nu finns inget Örebro Energi att sälja. Frågan är kanske när Baastad och Sundin vänder blickarna mot ÖBO för att rädda det som räddas kan...

Men stopp, säger den som kan lite ekonomi, man måste skilja på investeringar och drift. 1,8 miljarder i investeringar kan inte användas för driften av skolan. Och nu är det billigt att låna. Och det har de alldeles rätt i.

Men den som kan lite mer ekonomi börjar sannolikt fundera över vilka räntekostnader 1,8 miljarder innebär. I år, då räntorna är låga, och i framtiden då räntorna sannolikt blir högre. 4 % idag kanske? Det blir drygt 70 miljoner som ska ut från driftpengar varje år. Och varje ny procent i räntehöjning motsvarar 18 miljoner kronor. Och sedan kommer avskrivningar, kanske nedskrivningar, underhåll och drift av allting. Allt måste tas mot resultatet. Allt påverkar skolan, äldreomsorgen och välfärden.

Till skillnad från Alliansregeringen som skött sina finanser, har SKDC inte brytt sig. Det finns allt fler i organisationen som klagar över att det inte finns någon i den politiska ledningen som tar ekonomin på allvar. Det finns helt enkelt ingen att tala med. Ekonomi är för dagens lokala S-ledning något ovidkommande, något som stör skapandet av den mediala bilden av dem som alla goda gåvors givare. Politik är väl att vilja, då ska inte ekonomin få sätta käppar i hjulet...

Alliansregeringen kan möta krisen utifrån en styrkeposition, där det finns en klar politisk ekonomisk ledning, tydliga direktiv, sparade pengar och en långsiktigt hållbar ekonomi. Alliansregeringen är helt enkelt bäst i klassen.

I Örebro är det inte bara elitidrotten som numera harvar i gärdesgårdsserien. Här finns ingen politisk ekonomisk ledning, inga tydliga direktiv. Det är snart slut på pengarna vi som var mer varsamma sparade ihop. Och man kan knappast stava till långsiktigt hållbar. Då blir det heller inga satsningar. Eller det kanske det blir, för lånade pengar...

Det är verkligen dags för en liberal kommunledning. Dagens tre partier i den röda soppan har gjort sitt i Örebropolitiken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR, SVT,

2012-04-17

Vem styr i Örebro?

Idag har kommunstyrelsen (KS) haft sammanträde. På det sammanträdet fanns ett extraärende som kastats in precis före mötet. Björn Sundin (s) (som ju inte har några hemliga listor men som ändå plockar fram ärenden som ingen vet något om...) ville att kommunstyrelsen skulle besluta om att återstarta TruckStop-projektet. Enligt ansvarig tjänsteman hade man jobbat med det i flera månader. Men ingen från oppositionen har fått veta något. Ärendet - som borde gått genom programnämnd Samhällsbyggnad - kommer direkt till KS och ska sedan omedelbart till KF.

Man kan tycka vad man vill om det (o)demokratiska sätt som ärenden bereds i Örebro kommun idag. Speciellt inom samhällsbyggnadsområdet är hemligheten norm. Och så kan en majoritet handla. Vill man så kan man vara hemlig. Ärenden kan läggas på bordet. Beredningsärenden kan bli beslutsärenden utan förhandsinformation. Bakgrundshandlingar kan saknas. Majoriteten avgör om de vill spela med öppna eller slutna kort. Det är uppenbart vilket spel den nuvarande majoriteten spelar.

Men det som verkligen borde bekymra örebroarna är ekonomin bakom de många besluten om stora investeringar som S-Kd-C-majoriteten nu genomdriver. Investeringsvolymerna har aldrig varit större. Och riskerna med investeringarna aldrig mer oroande.

Under den förra perioden investerade vi rejält. Men som ansvarig för ekonomin var jag alltid noga med att både bedöma de finansiella konsekvenserna, att det helt enkelt fanns pengar för investeringarna, för räntor och för avskrivningar, och verksamhetskonsekvenserna, det vill säga att det finns pengar till de verksamheter som ska använda investeringarna. Eftersom vi gjorde stora överskott fanns pengar till finansiering av investeringar. Och eftersom vi hade koll på ekonomin visste vi att verksamheterna fick sina pengar.

Men det finns ingen ekonomisk kompetens i den nuvarande majoriteten. Vare sig Lena Baastad eller Lennart Bondeson har visat sig ha kontroll på de nödvändiga besluten som måste fattas. Det verkar saknas strategier för att nå en ekonomi i balans. Det handlar om ständiga brandkårsutryckningar. Nämnderna har ingen styrning. Man fattar beslut som man hoppas ska ge resultat nu, men som inte har några konsekvensbeskrivningar på längre sikt. Den ena handen vet inte vad den andra gör. "Besparingarna" på fastigheter är det tydligaste exemplet. Skolnämnderna beslutar nu att lämna lokaler som inte går att avyttra. Kostnaderna för kommunen består, men en och annan nämnd kan påstå att man har tagit rätt beslut.

Majoriteten spelar ett högt spel. Redan från augusti 2011, när man fattade beslut om att ge nämnderna 50 miljoner som egentligen inte fanns, ökade man kostnadsnivåerna långsiktigt. Nu beslutar man om nya åtaganden som vare sig Baastad eller Bondeson har en aning om ifall kommunen har råd med.

Det märkliga med dessa nysatsningar är att de inte kommer inom kommunens kärnverksamheter. Förskolan och skolan, äldreomsorgen och servicen till de med funktionshinder - där sparar Baastad och Bondeson kraftigt. Bara idag kan vi höra om att det i Skolnämnd Sydost finns flera skolor som går med miljonunderskott. Och mer besparingar finns dolda, besparingar som vare sig Baastad eller Bondeson vill visa upp.

Men samtidigt som den socialdemokratiskt styrda majoriteten stänger halva Almbro skola, samtidigt som Navets skola får dra med sig underskott på 3,5 miljoner, samtidigt som man säger upp tiotals lärare, samtidigt som nattsjuksköterskorna minskas och de äldres otrygghet ökar - samtidigt finns det ett område som inte behöver spara.

Idag beslutade Baastad och Bondeson att ge minst 34 miljoner till en P-plats för lastbilar. Den kommer att kosta kommunen 2,5 miljoner per år. Och den nya kombiterminalen (som riskerar konkurrera ut Hallsberg och orsaka stor skada för regionen) får 600.000 bara för utredning. Kostnaden för att färdigställa den kommer inte att stanna vid 34 miljoner. Det nya Norrcity-projektet rullar vidare med konsultkostnader och kommande storinvesteringar. På samma sätt är det med järnvägsutredningen. Konsultkostnader och hundratals miljoner i investeringar.

De sammanhållande länkarna för det område som kan spendera är Samhällsbyggnad och Björn Sundin. Det blir allt tydligare att vare sig Baastad eller Bondeson förmår fördela pengarna efter behov. Sundin begär och Sundin får. Och de som får betala är förskolebarnen, eleverna och de äldre i behov av trygghet och stöd.

Så vem är det som styr i Örebro? Knappast Baastad. Knappast Bondeson. Mer sannolikt Sundin och den grupp han samlat kring sig. Det är ett visst bekymmer för den demokrati som kräver öppenhet och tydlighet. Men det är ett gigantiskt bekymmer för Örebro kommuns välfärd och ekonomi.

Media: NA, SRÖrebro

2012-01-11

Baastad fortsätter slösa

Idag presenterade socialdemokraterna sin investeringsbudget. Man kan säga mycket om den. Som:
Att Björn Sundin (s), ansvarig för de hårda frågorna tar hem storkovan igen. Han behövde inte spara så mycket som äldreomsorgen, förskolan och skolan behövde i sossarnas budget. Och nu får han sätta sprätt på 60 - 65 % av kommunens investeringsbudget. Skola och förskola får nöja sig med 11%. Äldreomsorgen likaså...




Att den nuvarande kommunledningen satsar på asfalt och betong istället för på barn, unga och gamla i behov av kommunal service blir allt tydligare. Gymnasieskolan borde, enligt Thomas Esbjörnsson, spara 50 - 55 miljoner nästa år. Det betyder, om man klarar av att lägga ner några skolor, ändå att mer än 100 lärartjänster hotas. Men det finns nästan obegränsade resurser till att investera.

Titta på nästa graf, som kommunens ekonomikontor gjort. Den visar investeringarna under en sjuårsperiod. 2012 kommer att gå till historien som det år då det investerades mest. Kanske blir 2013 värre, eftersom det inte finns någon uppgift om Örebro Portens investeringsvolymer detta år.



Sen kan man jämföra investeringsvolymerna med årets resultat för åren 2006 - 2010:
Fem år i sammandrag 2006 2007 2008 2009 2010
Resultat före extraordinära poster, mnkr 294    268    97    396    234   
Det är en rätt intressant läsning. För den som är lite ekonomiskt intresserad, vilket knappast Lena Baastad eller någon annan i kommunledningen verkar vara, är det en självklarhet att resultaträkningen och investeringsvolymerna hänger ihop. Ett gott resultat klarar av att hantera de ökade kraven på avskrivningar som ökade investeringar innebär. Ett gott resultat klarar av att hantera ökade kostnader för drift, räntor, underhåll och allt annat en investering innebär.

Under åren 2005 - 2010 var resultaten goda. Mats Sjöström (s) insåg till slut att man inte kunde leda en kommun som om ekonomin var oviktig. Efter ett antal svaga år mellan 1995 och 2003, blev det uppenbart även för honom och den dåvarande socialdemokratiska kommunledningen att de var tvungna att göra något. Deras hemmasnickrade kris innebar att kommunen hade en obalans mellan intäkter och utgifter på mer än 300 miljoner kronor per år. Örebro var i princip moget för statlig tvångsförvaltning. Åren 2003 och 2004 blev det därför kraftiga besparingar. Flera hundra personer fick avsluta sina anställningar hos kommunen. Investeringar lades på is. Underhåll eftersattes. Det var anställningsstopp och inköpsstopp. Vi i den dåvarande oppositionen ställde upp på dessa kraftiga besparingar, vilket gjorde att kommunen klarade av elddopet.

Men det var egentligen ett meningslöst elddop. Om Sjöström hade valt att leda kommunen på ett bättre sätt de tidigare åren, hade Örebro stått betydligt starkare, och besparingarna hade aldrig behövt genomföras.

När vi i Koalition Örebro tog över var min uppgift att se till så att ekonomin gick ihop sig. Och det gjorde den. De fyra åren 2006 - 2010 var goda år för Örebro kommun, trots en enorm internationell lågkonjunktur. Vi skapade överskott på närmare en miljard. Vi investerade rejält och vi satsade på välfärden. Under vår period fanns det år då exempelvis äldreomsorgen fick alla de resurser de frågade efter.

Resultatet, välfärden och investeringarna hänger ihop. När vi lämnade makten 2011 var kommunens låneskuld i princip noll. Men nu håller det mesta på att rasa.

2011, då Sveriges ekonomi fortfarande växer med rekordfart - drygt 4 %, administrerar Baastad & Co fram ett resultat för Örebro kommun som närmar sig noll. Hon började sin period med att låtsas som om det inte fanns någon internationell kris. Långt fram på hösten berättade hon i offentliga sammanhang att det inte fanns skäl till oro och att kommunens ekonomi var stark. Men när budgeten för 2012 skulle läggas blev sparbetingen tydliga. Och det var välfärden som fick stryka på foten. Äldreomsorgen skulle få spara upp emot 20 miljoner. Förskolan och skolan 30 miljoner. Och det var innan man ens hade insett att vallöftet om Rudbecksskolan (och löftet att inga andra skolor skulle beröras) kostade 50 miljoner. Så idag måste skolområdet sannolikt spara osannolika 70 - 80 miljoner!

Ändå så anser man sig ha råd att investera rekordartat. Titta igen på det andra diagrammet. 2012 anser sossarna att Örebro kommun har råd att investera mer än 600 miljoner kronor! Det är mer än något tidigare år, eftersom man måste räkna med Futurums investeringar, som tidigare låg inom Örebro Kommunfastigheter. Samtidigt närmar sig resultatet för 2011 noll. Det blir inga 70 miljoner i resultat, som ändå var för lågt. Kanske kan man komma upp till hälften. Oavsett vilket innebär det att möjligheterna att investera borde vara begränsade. Men det verkar inte kommunledningen förstå.

Vad innebär då detta? Just nu klarar kommunledningen sina investeringar tack vare de tidigare kommunledningarnas goda ekonomiska resultat. Man tar allt som finns kvar av de pengar som vi värnade om. Men snart är de slut. Så här skriver ekonomikontoret:


Det innebär att nästan en miljard kronor måste lånas av banker och finansinstitut. Det mesta lånas av bolagen, eftersom kommunen tar tillbaka de pengar som man lånade ut till bolagen under de goda åren. Men när 2012 är över är dessa pengar sannolikt slut. Så om man ska investera vidare 2013 så innebär det antingen att man måste göra ett jättebra resultat 2012 (men det har man inte budgeterat för utan snarare tvärsom) eller att kommunen måste låna. Och det är då det blir otäckt.

Om Lena Baastad leder in Örebro kommun igen på den gamla sossevägen, där ekonomin aldrig var prioriterad och där de trodde att det alltid skulle lösa sig, så är tiden fram till nya nödstopp, nya uppsägningar, nya panikåtgärder kort. Externa lån äter upp såväl resurser som välfärd i en alldeles för snabb takt. Är det den kommunledningen örebroarna verkligen vill ha?

Så här ser det ut, svart på vitt. Och om resultatet för kommunen inte blir 70 miljoner, vilket ekonomikontoret redan säger att det inte blir, närmar sig lånebehovet en miljard. Baastad & Co kom till det dukade bordet. Men efter ett drygt år kommer det knappt ens finnas rester kvar...



Man kan tycka vad man vill om hur Örebro utvecklades under min och Folkpartiets ledning. Men vi höll i alla fall ihop kommunen, värnade välfärden, investerade för framtiden och klarade av kommunens ekonomi i tider av oro. Det hade varit bra om alla partier orkat inse att välfärden byggs på en stabil ekonomisk grund. Nu är vi istället åter till den socialdemokratiska slösarpolitiken.

Media: Radio Örebro, NA, Tvärsnytt

Bloggar: Kent