Juda(s)kyssen av Nordström

Anneli Nordström går från S till Fi. Det är intressant av många skäl. Låt mig peka på ett par som inte är de som snabbast har analyserats. Dels ekonomin. Dels spelet. Och kanske lite om GAL-TAN också.

Socialdemokraternas maktbas är unik, inte bara i Sverige utan i västvärlden. Den sammankopplade parti-fackföreningsrörelsen har skapat de förutsättningar som gjort socialdemokraterna till det naturliga statsbärande partiet. Facken har, historiskt, ställt upp med både medlemmar, ombudsmän och pengar. Nuförtiden har tvångsmedlemskapet upphört, men pengarna och ombudsmännen är i huvudsak kvar.

Kommunal är en central del i denna maktsfär. Kommunal har på egen hand stått för lika mycket pengar direkt in i partikassan som de andra stora facken tillsammans. Ser man på hela LO-kollektivet har Kommunal stått för upp emot 40 % av bidragen.

Därför har det varit självklart att ordföranden i Kommunal också varit aktiv sosse. Att Tobias Baudin numera är ordförande är rätt självklart. Han personifierar den sammanblandning av politiskt-fackliga krav och politisk agitation som är en av den svenska fackföreningsrörelsens sämsta sidor. Men han utgör också en garant för att Kommunal kommer att peta in mer pengar i socialdemokraternas valkassa och låta ombudsmännen agera vallokomotiv.

Men med Anneli Nordströms politiska flytt, försvagas dessa band rejält. Ett halvt år efter hon lämnade sin fack-post lämnar hon också det parti som hon gödslat med sina medlemmars pengar. Denna omsvängning bör sätta spår både internt i Kommunal, där frågan är om partibidraget verkligen symboliserar något annat än en korruptiv facklig-politisk miljö, som externt, med medlemmar som kan komma ifrågasätta om sossarna verkligen är det parti som står upp för deras intressen på bästa sätt.

(En lång parentes. Jag har mycket litet till övers för Fi. Deras politik är totalt osammanhängande. Det finns pengar till allt, framförallt till kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Var pengarna ska tas är mer oklart. Men även en osammanhängande politik kan vinna röster. Det räcker med att titta på Trump...)

Därmed landar man i det politiska spelet. Hur ska sossarna reagera när Nordström lämnar för Fi? Ser man på positioneringen så blir det uppenbara problem. Från det socialkonservativa hållet trycks man tillbaka av Sd. En betydande andel av Sds röster är gamla besvikna sossar som inte tycker att pragmatism kombinerad med agitation håller ihop. "De som byggde landet" tycker inte att det funkar med invandring, misslyckad integration och en upplevelse att det går åt fel håll med såväl äldreomsorg som trygghet.

Från vänster har man haft ett triumvirat av Mp, V och Fi som plockat missnöjda rödvinsradikaler. De som istället tror på fri invandring (bara den inte landar på Södermalm), radikal miljöpolitik och skatter som slår mot såväl fritt företagande och rikedom (bara det inte påverkar Södermalm). De som inte upplever otryggheten som så allvarlig och som kan orkestrera sina egna identitetspolitiskt normkritiska liv.

Sossarna har lyckats förvandla Mp till ett blekt stödparti. Vänstern får man hantera som man alltid gjort. Partiet har inte så många andra möjligheter än att stötta S. Men med Fi, och en rörelse som direkt riktar sig mot en av partiets kärntrupper - kvinnor i offentlig sektor - rubbas balansen.

Så hur ska man agera? Ska man bli mer socialdemokratiskt nationalistisk? Alltså gå mot bruksorternas TAN? Eller ska man bli mer radikal, sträva mot att bli Stockholmskt GAL? Svaret är inte givet. Riskerna med förluster är stora, oavsett vilken riktning man väljer.

Annelie Nordströms avhopp kan tyckas vara en enkel värderingsvandring. Ändå: Som nålstick mot den hand som gödde, men som i nödens stund valde att ställa henne helt själv på plankan, är den genialisk.

(Denna bloggpost skrevs i huvudsak i går. Och idag kan jag läsa denna artikel på DN-debatt. Det är inte utan att man funderar på om valet redan är gjort. Socialdemokraterna kommer att välja den traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska vägen...)

Hur mycket ska kommunen styra föreningslivet

Läser på na.se om att Fritidsnämndens ordförande, centerpartisten Lars Johansson, ska ta upp frågan om bidrag till Lillåns Innebandyklubb. Jag måste säga att jag häpnar.

Örebro har en historia av att vilja samverka med föreningslivet. Läser man den överenskommelse om samverkan som Folkpartiet jobbade fram för några år sedan, och där hundratals föreningsmänniskor medverkade, finns det några ledord, eller principer:

Principen om självständighet och oberoende.
Principen om öppenhet.
Principen om kvalitet.
Principen om långsiktighet.
Principen om dialog, och
Principen om mångfald.

Läser man dessa principer ser man att huvudtemat är att kommunen måste acceptera att det civila samhället just är det civila samhället. Föreningarna är inte ett utskott från kommunen, utan är självständiga aktörer med en rätt och en vilja att agera själva.

Speciellt intressanta är principerna om självständighet och oberoende och principen om långsiktighet. För att en kommun ska ha ett bra föreningsliv, med människor som orkar, vill och ska våga ta förtroendeuppdrag i föreningarna, måste de få den respekt de förtjänar i de uppdrag de har. Kommunen kan aldrig lägga samma kvalitetskrav på en ideellt arbetande förening som man gör på avlönade tjänstemän. Kommunen kan aldrig ställa samma krav på en förening som på en förvaltning.

Och kommunen måste ge föreningarna möjlighet att verka långsiktigt. Bidragen måste vara anpassade för föreningarnas liv, inte för kommunens budgetarbete eller enskilda politikers vilja att synas i en tidning.

Men Lars Johansson (c) verkar tycka annorlunda. Av na.se att döma verkar han till och med kunna gå så långt att han kan tänka sig att dra in ett kommunalt bidrag efter ett par artiklar i en tidning! Är det verkligen rimligt?

Jag är ingen påhejare av toppning i barn och ungdomsidrotten. Snarare tvärs om. Den stora utmaningen idrottsrörelsen har idag är att få fler att vara aktiva längre. Alldeles för många killar lägger av med idrotten i gymnasiet. Alldeles för många tjejer slutar i högstadiet. Och utan den bredd som finns med upp genom puberteten kommer eliten att bli allt mindre, och allt mindre intressant.

Jag har varit idrottsledare själv. Inte på någon högre nivå. Inte på någon nivå där ens toppning skulle förekomma. Men jag har ändå sett den. Sett ledare som låtit vissa spela mer än andra, helt enkelt för att de är bättre och att laget då presterar bättre. Jag har sett det i så många föreningar så att inte fingrarna räcker till.

Ska då kommunen dra in bidragen till dessa föreningar. Ska enskilda ledare hängas ut i media? Ska politiker säga: "– Det låter inte så bra" när styrelsen ställer sig bakom en enskild, ideell ledare? Har han all kunskap för att uttala sig? Vet han all bakgrundsfakta när han hänger ut just denna ledare? Inser han straffet och konsekvenserna när han i samma artikel tillåter sig fundera över bidragen till föreningen?

Den ideella sektorn är inte enkel. Den är befolkad av människor med massor av fel och brister. Där finns ledare som bara vill se till sina egna barns bästa. Där finns ledare som drömt om stora karriärer men som hamnat på bakgården. Där finns ledare som ryar åt sina spelare så att man tror att man hamnat på Camp Nou.

Men det innebär INTE att kommunen ska gå in som någon straffande polis för att rätta till felaktigheterna, dra in bidragen, kräva samma kvalitet som man gör av sina tjänstemän. Istället handlar det just om respekten för det ideella, som aldrig kommer att bli perfekt just för att det är ideellt, men som inom sig bär förmågan att både skapa och förmedla de värderingar som bär vårt samhälle.

Det var inte kommunen som uppfann demokratin. Det var det civila samhället.
Det var inte kommunen som uppfann välfärdsstaten. Det var det civila samhället.
Det var inte i kommunerna som diskussionen om värderingar och humanism uppstod. Det var i det civila samhället.

Dagens kommunledning verkar ha glömt den överenskommelse som man bara för något år sedan var med och undertecknade. Idag, när socialdemokrater, kristdemokrater och centerpartister styr Örebro, är det civila samhället; idrottsföreningarna, kulturutövarna, de ideella organisationerna, ytterligare en lekplats för klåfingriga politiker som kan och vet allt bäst.

Det är illa för föreningarna och hela den civila sektorn. Det är illa för kommunen. Och det är illa för Örebro. För det är den civila sektorn som bygger det starka och humanistiska samhället. Politikerna kan inte ta över det uppdraget. Vi kan bara hjälpa eller stjälpa. Och just nu stjälper kommunledningen allt vad man kan.

Media: NA

Partibidrag i öppenhet

När Frisinnade Landsföreningen bildades för drygt 100 år sedan var en av grundförutsättningarna att partiet skulle ha en egen ekonomi som klarade av att hantera den utmaning det var att bilda och driva ett parti. Ett antal fria medborgare ställde upp med nödvändigt kapital och den svenska liberalismen fick sin tydliga hemvist.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Idag är det knappast fria medborgare som finansierar partierna och deras verksamhet. Vi som är politiker idag är en del av den offentliga sektorn. Partiernas intäkter kommer från kommunala, landstingskommunala och nationella bidrag. Många försvarar detta eftersom det innebär att partierna kan vara fria från påtryckare.

Det finns två partier som har en annan typ av finansiering. Många menar att Moderaterna får stora bidrag från näringslivet. Det är oklart hur stora dessa bidrag är, eftersom Moderaterna med dårars envishet vägrar att lagstifta om insyn. Det är illa för såväl partiet som för demokratin. Jag gissar att de flesta svenskar skulle vilja veta om och i så fall hur mycket av Moderaternas framgångar som bygger på sådana bidrag.

Det andra partiet är Socialdemokraterna. De har länge varit lika hårdnackade motståndare till öppenheten. Och det är rätt självklart. Socialdemokraterna får enorma bidrag från LO-facken. Dels i pengar, men framförallt i arbetstid. Dessa tusentals fackliga ombudsmän som använder sin fackliga tid till politisk argumentation har varit en del av den unika maktbas som socialdemokraterna skapat. Och det har gett resultat. Senast i år har Håkan Juholt lovat Kommunal att de ska få skriva lagstiftningen om den ovillkorliga rätten till heltid, den lagstiftning som kan slå ut mängder av småföretag och skapa enorma kostnadsökningar för landets kommuner. I andra länder kanske det skulle kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politisk samverkan...

Av någon anledning ändrade sig socialdemokraterna under Mona Sahlin och ville nu lagstifta om öppenhet. Det var välkommet, även om man anade ugglor i mossen. Skulle öppenheten också omfatta den arbetstid facken gav till socialdemokraterna? Eller skulle det finnas undantag?

Nu behöver vi inte fundera över detta. Håkan Juholts parti fortsätter marschen tillbaka till de gamla socialdemokraterna. Nu gäller inte längre öppenheten. Nu gäller det snöda egenintresset. Det gäller att värna partiets ekonomi. Redan har tiotals partiarbetare fått sägas upp. Den enkla bedömningen är säkert att partiet inte klarar av ytterligare neddragningar om man ens ska tro på en återkomst till makten 2014 eller 2018. Om det är sant som media skriver, att den ändrade hållningen också baseras på ett krav på ökat partistöd, är det exempellöst. Och samtidigt rasar partiet i opinionen.

För mig som liberal är det självklart att full öppenhet ska råda. Demokratin är för värdefull för att man ens ska riskera att något parti kan misstänkas för osakliga bindningar. Därför borde den fackligt-politiska samverkan mellan LO och socialdemokraterna omedelbart upphöra. LOs socialdemokratiska medlemmar ska inte ha två röster, när alla andra bara har en. Och när andelen sossar inom LO kontinuerligt minskar blir skälet än tydligare. Därför måste också en lagstiftning kring öppenhet vad gäller större bidrag till partierna omedelbart komma upp på riksdagens bord. Större bidrag - kanske mer än en tusenlapp i månaden - skulle registreras oavsett om givaren är en privatperson, ett bolag eller en organisation och oavsett om bidraget är i reda pengar eller i tjänster.

Sedan är det lika självklart att partierna borde bli bättre på att finansiera sin verksamhet på andra sätt än beroende av offentliga bidrag. Jag ser gärna mer aktiva medlemmar som tar större del i finansieringen av såväl kampanjer som verksamhet. Jag ser gärna fler sympatisörer som kan bidra till kampanjandet. Jag ser gärna fler privatpersoner, företag och organisationer som i öppenhet säger att man vill stödja det liberala partiet för att Sverige, eller Örebro, behöver en mer liberal utveckling.

Men som i allt demokratiskt arbete är öppenheten norm. Där har såväl socialdemokraterna som (de nya) moderaterna en lång väg kvar att vandra.

Media: DN och DN igen, SVT, Expressen och Expressen igen

Nöje(s)land eller jobb

Socialdemokraterna vill ha ett stort nöjesland i Vivalla. Ytterligare ett av de många knasiga projekt som partiet lanserat eller drivit när de hade makten.

Folkpartiet satsar istället på jobb, trygghet, skola och att bygga ihop hela Örebro. Så här ser vårt program ut:

Fyra punkter för en tryggare stad med ökat innanförskap.


1) Arbetslinjen är vägen till innanförskap!

Örebro har av tradition en högre arbetslöshet än rikssnittet. Skillnaden har varierat men normalt legat på en dryg procentenhet högre än riket. Det finns olika förklaringar till detta. Bland annat spelar det roll att vi har ett universitet, där studenter samtidigt söker jobb och studerar och därmed blir en del av arbetslöshetsstatistiken.

Samtidigt har Örebro många utanförskapsområden. Det är områden som kännetecknas av bland annat hög arbetslöshet och högt bidragsberoende. Vägen till arbete och innanförskap måste bli tydligare och rakare. Det handlar om olika åtgärder som tillsammans skapar bättre möjligheter för individerna att ta ansvar för sin egen situation och skapa sin egen framtid. Vi vill peka på tre förbättringsområden:

a) Snabbare Svenska För Invandrare (SFI) i samverkan med företag och föreningar. Introduktionstiden måste kortas. Alla nyanlända måste få möjligheter att nå sina SFI-mål inom ett år. Det innebär bland annat att utbildningen än mer måste individualiseras, att utbildning och praktik samverkar och att fler utförare, bland annat föreningar, kontrakteras för genomförandet.
b) Bättre skolor. Redan nu pågår ett arbete för att öka kunskapsnivåerna i skolorna i utanförskapsområdena. Vi menar att detta arbete måste intensifieras. Ett sätt att nå dit är att ge dessa skolor möjligheter att rekrytera de allra bästa lärarna. Det innebär ökade differentieringar i lönesättning, där de bästa lärarna också ska få de högsta lönerna.
c) Bonus till bra skolor i utsatta områden. Om skolan ska kunna vara en murbräcka för integrationen måste skolorna i utsatta områden vara de bästa skolorna. Vi föreslår att det införs en tillfällig bonus till skolor i utsatta områden för att stimulera till resultatförbättringar. Bonusen ska utformas så att den belönar de skolor som uppvisar de största mätbara resultatförbättringarna, exempelvis på nationella prov. Satsningen bör avgränsas till ett antal skolor inom ramen för de stadsdelar (idag 38 stycken) som omfattas av så kallade lokala utvecklingsavtal. Satsningen omfattar 20 miljoner kronor per år från 2012 och totalt 60 miljoner kronor under mandatperioden.
d) Nyanlända ska erbjudas medborgarkurs. Vi föreslår att alla nyanlända ska erbjudas en medborgarkurs som ger en introduktion till det svenska samhället och dess grundläggande värden och innebörd av demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
e) Snabbare ut på arbetsmarknaden. Mediantiden från uppehållstillstånd till arbete har legat på sju år för nyanlända invandrare. Det är orimligt. Vi inför nu snabbare kontakt med Arbetsförmedlingen, etableringssamtal för tidig matchning av boende och arbetsmarknad, nystartsjobb, jobbpraktik med svenskstudier – allt för att människor som flytt eller invandrat till Sverige snabbare ska komma in på arbetsmarknaden och klara sin egen försörjning.
f) Inga bidrag utan motprestation. Det är otroligt lätt att fastna i bidragsberoende. Det sker på kort tid. Vi menar att den bästa vägen att minska denna risk är att alltid kräva en motprestation för ett kommunalt bidrag. Det innebär att den som söker ett bidrag också ska vara medveten om att kommunen kommer att kräva en motprestation. Det kan vara att göra arbeten som ligger utanför ordinarie arbetsmarknad, att hjälpa till inom civilsamhället eller att göra nödvändiga utbildningar färdiga.

2) Privata företag och socialt företagande i utanförskapsområdena!

Koalition Örebro har nu ett program färdigt för hur man genom förnyelseprojekt ska öka arbetsplatserna i Vivalla. Det handlar om att bygga om och bygga till fastigheter kring Poesigatan för att där dels skapa större arbetsplatser, dels så kallade ”Bokaler”. En ”Bokal” är en fastighet där det både ryms en lägenhet, på övervåningen, och en affärslokal, på undervåningen, speciellt lämpade för småskalig verksamhet. Kommande år kommer ett gemensamägt bolag mellan ÖBO och ÖrebroPorten AB att starta förädringen av Vivalla.

Vi vill nu gå vidare med denna plan. Vi vill skapa ytterligare ”Bokaler” i fler områden. Uppdraget ska gå till det gemensamägda bolaget. Vi vill att dessa ”Bokaler” ska vara väl utrustade för småskalig verksamhet och för socialt företagande, med all den IT-infrastruktur och annan service som krävs. Hyran ska anpassas till vad en nystartad verksamhet klarar, med en låg ingångshyra och därefter en ökande hyresnivå, gärna i förhållande till omsättningen.

Vi menar dessutom att ”Bokalbolaget” ska skapa andra servicevägar. Nystartade företag kan få hjälp med att finna revisorer, juridisk hjälp, ekonomisk vägledning, reklam- och försäljnings rådgivning och så vidare genom en ingång från ”Bokalbolaget” ut mot företag som jobbar inom dessa områden.

Speciellt viktig är det att ”Bokalbolaget” har en undersökande och öppen attityd mot företag inom den civila sektorn. Sociala företag kan i många fall vara bryggor mellan utanförskap och innanförskap. Här menar vi att ett ökat samarbete mellan kommunen, Näringslivskontoret, Ideellt UtvecklinsCenter (IUC) och ”Bokalbolaget” kan medverka till många nya arbeten för människor utanför arbetsmarknaden.

3) Bygg ihop staden. Ny stadspark mellan Nya Hjärsta/Vivalla och Baronbackarna, nya fotbollsplaner mellan Oxhagen/Varberga och Trängen!

Örebros delning beror delvis på den stadsbyggnad som grundlades för 50 år sedan. När de stora vägarna lades ut skapades en stad med barriärer. Stadsdelarna väster och nordväst om E18/E20 har haft en sämre utveckling än övriga staden. Det är nu dags att ta ett stort tag i dessa frågor.

Vi föreslår nu att motorvägen genom Örebro täcks över. Dels mellan Vivalla/Nya Hjärsta å ena sidan och Baronbackarna å den andra. Den så kallade Betesparkenskogen mellan Vivalla och Nya Hjärsta görs om till en ljus och inbjudande stadspark med stora möjligheter till idrott. Vi kan tänka oss såväl konstgräsplaner och skateboardparker som mer traditionella löpspår och promenadslingor.

På samma sätt föreslår vi en övertäckning av området mellan Oxhagen/Varberga å ena sidan och Trängen å den andra. En sådan övertäckning kan användas för bland annat konstgräsplaner för fotbollsspel vid Trängen.

Det är viktigt att vi ökar möjligheterna till kommunikation mellan de västra stadsdelarna och centrum av Örebro. Därför är det nödvändigt med fler promenadvägar, cykelstråk och även anpassad biltrafik över motorvägen. Vi vill skapa fler levande stadsdelar där människor rör sig, allt för en ökad trygghet.

Övertäckningar av motorvägen skapar stora utmaningar. Dels rent tekniska: Är det möjligt att täcka över stora vägavsnitt? Dels ekonomiskt: Hur ska vi ha råd?

Vi menar att den första utmaningen måste lösas i samverkan med staten och Trafikverket. Staden får inte vara byggd för bilarna, utan för människorna.

Vi menar att den andra utmaningen kan lösas genom att exploatera mer på eller i närheten av övertäckningarna. Vivalla bör få bättre kommunikationer med stadens centrum genom fler gång och cykelvägar men även genom nya gator för biltrafik med låg hastighet. Sådana gator bör kantas av hus med lägenheter och affärslokaler.

Satsningen på ”Bokaler” i enlighet med punkten 3, ska först ske invid Poesigatan i Vivalla. Därefter ska ”Bokaler” byggas även i Brickebacken, Varberga, Oxhagen och Baronbackarna.

Vi vill ha ett garantilåneprogram för att finansiera upprustning av nergångna miljonprogramområden. Våga riv delar av bebyggelse när ett område behöver en nystart. Detta är speciellt viktigt i så stora bostadsområden som Vivalla.

4) Trygghet och Polissamarbete

Örebro behöver bli säkrare. Det handlar inte bara om att vi måste få en stad och kommun som är fri från grov organiserad brottslighet, eller där de grova våldsbrotten lyser med sin frånvaro. Det handlar minst lika mycket om en stad där vardagstryggheten är norm. Ingen kvinna eller man ska behöva känna sig otrygg, även när man vandrar hem från krogen en ljum sommarnatt. Ingen ungdom ska behöva vara orolig för vad som händer efter skolan, eller i centrum. Inga äldre ska behöva känna sig så otrygg att man ens funderar om man ska våga ta promenaden genom parken.

Trygghet handlar om många olika åtgärder. Det handlar om att bygga en stad där tryggheten ökar. Det handlar om att samverka mellan olika myndigheter, främst kanske mellan polisen och kommunen. Det handlar om att skapa starka strukturer där människor möts och bygger nätverk för en tryggare stad.

Under de senaste åren har medvetenheten om behovet av ökad trygghet i Örebro blivit större. Samarbetet med polisen har blivit tätare men också mer effektivt och sker regelbundet, både på politisk nivå och på tjänstemannanivå.

Fler närpoliser. En polis som inte syns i vardagen och endast kommer med repression vid brott skapar ingen tillit. Att öka polisens närvaro bland medborgarna och bygga upp ett förtroende med ungdomar, socialtjänst, skola och föräldrar är oumbärligt. Därför är satsningarna på närpolisen så viktiga. Vi vill ha fler patrullerande poliser på stan.

Polisen ska införa lokala ungdomsråd. För att öka dialogen med ungdomar ska polisen upprätta lokala ungdomsråd. Genom råden kan polisen ta tillvara på unga människors tankar, ideér och erfarenheter för att förbättra polisens arbete, förhindra att ungdomar blir kriminella och öka ungdomars förtroende för polisen.

Öka föräldrastödet. Det finns familjer där föräldrarna har tappat makten eller helt enkelt inte är närvarande i sina barns liv på ett önskvärt sett. Sådana fall visar tydligt att föräldrastödet i samhället måste utökas. Vi vill att en lokal strategi för föräldrastöd utarbetas i samarbete mellan det offentliga, ideella och privata aktörer.