Det är ekonomin, dumbom!

Det är ekonomin, dumbom!

Orden tillskrivs James Carville som ledde Bill Clintons segerrika valkampanj 1992. USAs ekonomi hade problem. Bill Clinton stod för förändring, och vann.

USA är USA och Sverige är Sverige. Här är det andra ljud i skällan. En klok partistrateg sade en gång till mig: ”Man vinner aldrig ett val på ekonomi!” Historien bär syn för sägen. Lokalt, regionalt och nationellt har i vart fall den offentliga sektorns ekonomi varit något som lockat eller skrämt väljarna vid valurnorna. Den offentliga sektorn har alltid varit i ett läge av konstant tillväxt. Politikerna vill alltid göra mer. Och pengar är något som man kan taxera ut mer av, om det skulle gå åt pipan.

Och svensken accepterar det och gillar läget. Vem har inte hört någon bekant säga ungefär så här: ”Jag betalar gärna mer skatt, bara jag vet att det går till skolan/sjukvården/äldreomsorgen/flyktingar.” Ändå lever vi i ett land på den absoluta toppen av skattepyramiden.

Så har det varit. Frågan är vad som kommer.

Sverige upplever en stark högkonjunktur. Dels går industrin bra. Men framförallt finns en stark inhemsk konsumtion, både från offentlig och privat sektor. Sveriges befolkningsökning är historiskt hög. Det innebär krav på nya bostäder, skolor, vägar – och människor som jobbar med de uppgifter som befolkningsökningen kräver. Det har inneburit att skatteintäkterna de senaste åren ökat kraftigt.

Men nu vänder det. Antalet arbetade timmar beräknas plana ut. Det innebär att kommuner och landsting inte längre kan räkna med ökade skatteintäkter. Det är ett problem i sig i en organisation som alltid tror att det finns mer pengar. Än mer problematiskt är att de kommunala och regionala åtagandena kommer att öka. Flyktingmottagandet ställer akuta krav när statens finansiering upphör. Demografin, den åldrande befolkningen, har en mer långsiktig men än kraftigare påverkan.

Sveriges Kommuner och Landsting menar att det behövs 40-50 miljarder kronor till kommunsektorn till och med 2020. LO kräver att staten ska skjuta till 17 miljarder årligen.

Det finns inget som talar för att staten kommer att infria sådana krav. Kommuner och landsting kommer att tvingas spara. För att det ska bli begripligt innebär det att Örebro kommun kommer att behöva spara runt 400 miljoner fram till 2020. Och kraven slutar inte där.

Detta låtsas inte politiken om. Delvis beror det på ren okunskap. Delvis på ointresse för ekonomi. Delvis beror det på att man inte förmår sätta sig utanför den bild av politik som är allenarådande i Sverige – politiker ska inte spara, de ska satsa.

Risken är överhängande att vi efter valåret 2018 kommer att kastas in i ett helt nytt skede i svensk politik. Kraftiga neddragningar kommer att påverka elevernas vardag, patienternas köande, äldreomsorgens innehåll.

Hur stor är sannolikheten att svensk demokrati klarar av att vara stabil i ett läge där allt flyter? Hur stor är risken för populism, till höger och vänster, som utmanar grunderna för vårt välfärdsbygge? Hur stor är risken att medborgarna inte accepterar att betala högre skatter för sämre välfärd?

”It’s the economy, stupid!”

Frågan är vem som är dum.