Regeringen avskaffar id-kontrollerna mot Danmark. Folk jublar. Eller inte.
En del jublar för att deras vardag blir enklare.
Andra jublar för att nu sänds nya signaler - Sverige ska återta sin roll som spjutspets i flyktingfrågor.
En del jublar inte för att de tycker att Sverige inte ska ta emot fler.
Andra struntar i jublet för att de pekar på att det är ett slag i en luft som redan innehåller tillräckligt många hinder.
Jag tänker mest på de svåra avvägningarna som politik alltid är.
Fortfarande finns det bland mina kontakter på sociala medier människor som, enligt mitt tycke, rätt självgott säger ungefär så här: "OK, var är katastrofen som skulle komma i och med flyktingmottagandet? Var är välfärdens kollaps?" Underförstått sägs också: Ni hade fel alla ni som ville stänga gränser. Vi hade rätt.
Men hur ser en katastrof ut? Vad kännetecknar en kollaps?
I Nerikes Allehanda skriver en av dem som uttryckt sig ungefär som ovan, ledarskribenten Lars Ströman, om ett fall i Karlskoga där socialtjänsten misslyckats totalt och fått kritik för detta från IVO, den tidigare Socialstyrelsens granskingsenhet. Strömans sakkunskap i frågan är större än min. Jag har ingen sakkunskap om just detta fall, annat än vad som kunnat läsas i media. Om IVO ger kritik är den välgrundad. Mot detta finns inget att invända.
Däremot har jag under de senaste åren talat med politiker från just Karlskoga som beskriver en socialtjänst med utmaningar långt över vad man klarar. Skälet handlar i förstone om att man inte varit dimensionerad för det flyktingmottagande ingen räknat med. Insikten om att man inte klarar sitt uppdrag har varit generell. Insikten om att man inte heller hittar någon väg ur den är lika generell.
I Strömans inlägg ser det ut som det enbart handlar om pengar. Men det är inte så enkelt. Det fattas både pengar, personal och kompetens. Pengar går alltid att skjuta till. Men enligt SKL fattas mer än 1000 socialsekreterare i Sverige idag. Varenda socialsekreterartjänst som inte tillsätts innebär ytterligare en risk för felhantering.
För de drabbade är detta en katastrof. De ser välfärdens kollaps. Den sker inte i det stora. Samhället förändras inte över en natt, vi vaknar inte upp en morgon i ett samhälle där välfärden saknas. Men många små händelser över hela landet lägger ett nytt pussel. Det kan handla om briser i socialtjänsten i Karlskoga, om vanvård i kommunal äldreomsorg i Örebro (som tvingats spara varje år sedan 2010) eller något annat av de centrala välfärdsuppdragen. Sett i det stora syns ingen katastrof. Men varje händelse är en pusselbit i ett nytt pussel.
Det är inte svårt att ställa detta mot en generös flyktingpolitik. Välfärden urholkas långsamt när resurserna inte räcker. Krisen 2015 utlöste ett antal mekanismer som vi ännu inte sett de stora följderna av, eftersom kostnaderna hittills i huvudsak burits av staten. Om ett år kommer kommuner och landsting att belastas till fullo. Då blir krisen än större.
Jag skrev om detta redan 2014. Jag har inte hittills haft skäl att ändra mig. Men det finns ett perspektiv till som man bör fundera över.
Välfärden hade nog kollapsat i alla fall. Men det hade tagit lite längre tid.
Flyktingpolitiken kommer sannolikt de kommande åren att få bära hundhuvudet för att välfärdsstaten tvingas retirera. Resurserna kommer inte att räcka. Det handlar om reda pengar, men det handlar också om personella och rent fysiska resurser. Jag har rätt många gånger pekat på de långtidsutredningar som före detta Kommunförbundet och nuvarande SKL har genomfört. De pekar på att kommunerna behöver höja skatten med upp emot 15:- kronor de kommande åren för att klara välfärdsuppdraget som det ser ut idag, och med den kostadsökningstakt vi sett historiskt. Demografi och välfärdens utveckling har hittills varit förklaringsmodellerna. Nu kommer även flyktingsituationen.
Till detta kommer en stat med enorma utmaningar. Det handlar om försvaret, polisen, infrastruktur - överhuvudtaget den grundtrygghet och de grundförutsättningar ett land behöver. Där har årtionden av tillbakarullning satt Sverige i en svår sits.
Sammantaget innebär detta att statens möjligheter att hjälpa kommunsektorn minskar, oavsett regering.
Hur ska man då hantera detta? Det är tusenmiljarderskronorsfrågan.
Lars Ströman avslutar sin text så här:
"Och sveket mot barnen fortsätter även i nästa vecka - och veckan därpå!
Jag kokar av vrede av bara tanken."
Det är lätt att koka av vrede, speciellt när du är opinionsskribent. Problemet är att man inte behöver ta ansvar för något, inte de egna synpunkterna på någon fråga, och framförallt inte om den ena synpunkten hänger ihop med den andra.
Någonstans där ute finns däremot en socialsekreterare som går på knäna, medveten att hon inte klarar sitt jobb.
I samma kommun finns en ekonomichef som sannolikt oroas över att kulorna på kulramen verkar bli färre och färre, och det finns inte något svar på hur man ska få tillbaka dem.
Kanske finns också en ansvarsfull politiker som faktiskt funderar mer på hur det ska gå, hur man ska få ihop allt även nästa år och nästa, än på vilka utspel som passar media denna vecka.
Den ekvationen borde vi fundera mer kring. Kanske blir det en katastrof och kollaps. Kanske vi inte ens märker att den kommer.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett nerikes allehanda. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nerikes allehanda. Visa alla inlägg
2017-05-08
2017-01-30
De viktiga orden
Har vi en flyktingkatastrof i Sverige?
Jajamen säger vissa. Aldrig säger andra.
Jajamänsägarna pekar på sånt som att antalet mord ökar för första gången på länge, att våldtäkterna också gör det och att människor känner sig otrygga. En del pekar på bristen på sånt som socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor och hävdar att det är en direkt följd av flyktingmottagandet.
Aldrigsägarna hävdar med lika stor emfas att det mesta funkar i Sverige. Titta bara på tillväxten, på arbetslösheten, på byggboomen. Skolorna funkar, sjukhusen likaså. Var ser ni katastrofen?
Det är svårt med ord. Hur ska man använda dem?
Är läget katastrofalt i Sverige, riskerar det att bli det? Eller är det lugna gatan?
Jag slås av detta när jag läser både sociala media och tidningar och annan media. Hur världsbilderna skiljer sig åt, hur man allt mer verkar sakna ett språk som förstås av andra än de som just tänker som man själv.
Demokratin förutsätter just ett gemensamt språk. Man kan säga att det är sannolikt det största problemet med EU. Det finns inget gemensamt språk, därmed ingen gemensam förståelse för nyanserna, därmed ingen möjlighet att föra en debatt som omfattar fler än ett litet antal interna politiker.
I EU har man löst det genom att försöka hantera demokratin på flera plan. Såväl nationellt som gemensamt finns det möjligheter till diskussioner, debatt, ansvarsutkrävande, granskning.
Men vad händer om vi inte längre har ett gemensamt språk ens nationellt? Om språkets användning förändrats så till den milda grad att det istället för att bli inkluderande blir exkluderande?
Jag får dessa tankar när jag läser Nerikes Allehandas serie om "Massutvisningarna" - det vill säga den följd av "Massinvandringen" som ägde rum för ett drygt år sedan.
Men stopp där - vi har ingen massinvandring. Det är ju ett rasistiskt och nationalistiskt sätt att beskriva en situation där människor med berättigade skäl flyr krig och ofärd för att söka sig en fristad i världens bästa land. Massinvandring - det har man i Libanon och Turkiet. Här är det bara en rännil!
Så är det. Fakta äger. Problemet är att ord alltid kan speglas åt olika håll.
Om vi har massutvisningar, har vi då inte tidigare haft massinvandring? Varför väljer Nerikes Allehanda en medvetet provokativ aktivistisk rubrik för en av de största satsningarna man gjort? Och vad får det för konsekvenser?
I kommande nummer av Frisinnad Tidskrift ska jag be olika människor skriva om framtidens liberalism. Jag ska intervjua andra människor och försöka reflektera en del själv. En del av denna reflektion är att liberalismen och det liberala samhället, som många före mig skrivit om, bär frön till sin egen undergång i sig. En liberalism där individens rätt blir allt, blir lätt ett samhälle där subjektiviteten blir centrum. Och då är min tolkning av såväl fakta som omgivning som språk, den enda rätta.
I ett sådant läge är det viktigare än någonsin att vi vårdar språket, orden, ordens betydelse. Ord kan användas för att skapa konfrontation (jag vet - jag är rätt bra på det...) men också för att försöka bygga broar (kanske håller jag på att lära mig...?). Och i ett samhälle som vill värna någon form av liberalt tänkande är det viktigt att vi som vill, eller försöker lära oss, att bygga broar är varsamma med orden.
Inte minst gäller det media. Därför är Nerikes Allehandas rubriksättning för sin artikelserie så illa vald. Den skapar klyftor, istället för att överbrygga dem. Den skapar oacceptans, istället för att skapa insikt. Den skapar ökad misstro mot medias ord, istället för att uppmuntra till mer tilltro.
Kanske har vi inte en katastrof i Sverige, men istället för att likt Monty Python i sin sketch "Four Yorkshire Men" hävda att det alltid är något annat som är värre, så skulle man kunna fundera över varför den människa man talar med upplever det som hon gör. Och istället för att söka konflikten alla gånger, kanske någon gång söka förståelse.
Ibland blir jag anklagad för att hela tiden ta parti för de mer främlingsfientliga, de främlingsskeptiska, de invandringskritiska i denna diskussion. Så kan det tyckas. Men jag tror att vi som har en annan åskådning på såväl samhälle som politik och individer, har ett större ansvar, kanske till och med en större förmåga att försöka hitta samtalet.
Det finns en risk att när de ena sida bara ropar: Stäng gränserna! Stoppa invandrarna! Sverige först! tro att det bästa man kan göra är att skrika det motsatta, eller ropa dumbommar, galningar, rasister efter de andra. Jag tror inte att det löser några problem. Risken finns att de förvärras.
Kanske är ett av de fröer till det liberala samhällets undergång som liberalismen bär inom sig, viljan att hela tiden försöka förstå den andre, samtala med honom, försöka övertyga med goda exempel, klara fakta, underbyggda visioner om att det liberala samhället är bättre. Kanske är vi ibland för påverkade av vår reptilhjärna för att kunna ta oss detta till oss.
Men om fröet till liberalismens undergång ligger i viljan att samtala hellre än att strida, ligger sannolikt också fröet till liberalismens återfödelse i detsamma.
(Och ja - det finns inget annat samhälle än det liberala som kan göra humor av sådan klass som Monty Python. Och skratt är det värsta de auktoritära samhällsbyggarna vet!)
Jajamen säger vissa. Aldrig säger andra.
Jajamänsägarna pekar på sånt som att antalet mord ökar för första gången på länge, att våldtäkterna också gör det och att människor känner sig otrygga. En del pekar på bristen på sånt som socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor och hävdar att det är en direkt följd av flyktingmottagandet.
Aldrigsägarna hävdar med lika stor emfas att det mesta funkar i Sverige. Titta bara på tillväxten, på arbetslösheten, på byggboomen. Skolorna funkar, sjukhusen likaså. Var ser ni katastrofen?
Det är svårt med ord. Hur ska man använda dem?
Är läget katastrofalt i Sverige, riskerar det att bli det? Eller är det lugna gatan?
Jag slås av detta när jag läser både sociala media och tidningar och annan media. Hur världsbilderna skiljer sig åt, hur man allt mer verkar sakna ett språk som förstås av andra än de som just tänker som man själv.
Demokratin förutsätter just ett gemensamt språk. Man kan säga att det är sannolikt det största problemet med EU. Det finns inget gemensamt språk, därmed ingen gemensam förståelse för nyanserna, därmed ingen möjlighet att föra en debatt som omfattar fler än ett litet antal interna politiker.
I EU har man löst det genom att försöka hantera demokratin på flera plan. Såväl nationellt som gemensamt finns det möjligheter till diskussioner, debatt, ansvarsutkrävande, granskning.
Men vad händer om vi inte längre har ett gemensamt språk ens nationellt? Om språkets användning förändrats så till den milda grad att det istället för att bli inkluderande blir exkluderande?
Jag får dessa tankar när jag läser Nerikes Allehandas serie om "Massutvisningarna" - det vill säga den följd av "Massinvandringen" som ägde rum för ett drygt år sedan.
Men stopp där - vi har ingen massinvandring. Det är ju ett rasistiskt och nationalistiskt sätt att beskriva en situation där människor med berättigade skäl flyr krig och ofärd för att söka sig en fristad i världens bästa land. Massinvandring - det har man i Libanon och Turkiet. Här är det bara en rännil!
Så är det. Fakta äger. Problemet är att ord alltid kan speglas åt olika håll.
Om vi har massutvisningar, har vi då inte tidigare haft massinvandring? Varför väljer Nerikes Allehanda en medvetet provokativ aktivistisk rubrik för en av de största satsningarna man gjort? Och vad får det för konsekvenser?
I kommande nummer av Frisinnad Tidskrift ska jag be olika människor skriva om framtidens liberalism. Jag ska intervjua andra människor och försöka reflektera en del själv. En del av denna reflektion är att liberalismen och det liberala samhället, som många före mig skrivit om, bär frön till sin egen undergång i sig. En liberalism där individens rätt blir allt, blir lätt ett samhälle där subjektiviteten blir centrum. Och då är min tolkning av såväl fakta som omgivning som språk, den enda rätta.
I ett sådant läge är det viktigare än någonsin att vi vårdar språket, orden, ordens betydelse. Ord kan användas för att skapa konfrontation (jag vet - jag är rätt bra på det...) men också för att försöka bygga broar (kanske håller jag på att lära mig...?). Och i ett samhälle som vill värna någon form av liberalt tänkande är det viktigt att vi som vill, eller försöker lära oss, att bygga broar är varsamma med orden.
Inte minst gäller det media. Därför är Nerikes Allehandas rubriksättning för sin artikelserie så illa vald. Den skapar klyftor, istället för att överbrygga dem. Den skapar oacceptans, istället för att skapa insikt. Den skapar ökad misstro mot medias ord, istället för att uppmuntra till mer tilltro.
Kanske har vi inte en katastrof i Sverige, men istället för att likt Monty Python i sin sketch "Four Yorkshire Men" hävda att det alltid är något annat som är värre, så skulle man kunna fundera över varför den människa man talar med upplever det som hon gör. Och istället för att söka konflikten alla gånger, kanske någon gång söka förståelse.
Ibland blir jag anklagad för att hela tiden ta parti för de mer främlingsfientliga, de främlingsskeptiska, de invandringskritiska i denna diskussion. Så kan det tyckas. Men jag tror att vi som har en annan åskådning på såväl samhälle som politik och individer, har ett större ansvar, kanske till och med en större förmåga att försöka hitta samtalet.
Det finns en risk att när de ena sida bara ropar: Stäng gränserna! Stoppa invandrarna! Sverige först! tro att det bästa man kan göra är att skrika det motsatta, eller ropa dumbommar, galningar, rasister efter de andra. Jag tror inte att det löser några problem. Risken finns att de förvärras.
Kanske är ett av de fröer till det liberala samhällets undergång som liberalismen bär inom sig, viljan att hela tiden försöka förstå den andre, samtala med honom, försöka övertyga med goda exempel, klara fakta, underbyggda visioner om att det liberala samhället är bättre. Kanske är vi ibland för påverkade av vår reptilhjärna för att kunna ta oss detta till oss.
Men om fröet till liberalismens undergång ligger i viljan att samtala hellre än att strida, ligger sannolikt också fröet till liberalismens återfödelse i detsamma.
(Och ja - det finns inget annat samhälle än det liberala som kan göra humor av sådan klass som Monty Python. Och skratt är det värsta de auktoritära samhällsbyggarna vet!)
2015-10-06
Vi kan ju alltid hoppas...
Migrationsfrågan fortsätter att vara den "enda" frågan i svensk politik. Idag presenterar såväl Folkpartiet som Moderaterna sina budgetmotioner, men de kommer i skuggan av den stora FRÅGAN. Jag ska återkomma om Folkpartiets budgetväg, som jag i huvudsak gillar i en senare blogg.
Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.
Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.
I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:
@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.
eller
@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.
eller
@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.
Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.
När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:
Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?
Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.
Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.
Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.
Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?
Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?
Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.
Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.
1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.
Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.
2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.
Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.
3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?
De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?
Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.
Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?
Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.
Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...
Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.
Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.
I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:
@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.
eller
@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.
eller
@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.
Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.
När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:
Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?
Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.
Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.
Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.
Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?
Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?
Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.
Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.
1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.
Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.
2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.
Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.
3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?
De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?
Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.
Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?
Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.
Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...
2015-09-21
"Liberal" demonisering av den andre
Ibland blir jag bekymrad över det svenska debattklimatet. Ibland rent ledsen.
Ibland handlar det om hur lokala politiker försöker gömma sina misslyckanden och behov av skattehöjningar bakom "Örebro växer" - som om det vore ett skäl.
Ibland över att det är den kortsiktiga medialiseringen som styr samtalet. Hur den 140 twittertecknen på något sätt förts över till även den övriga debatten, och att så få klarar av att inse skillnaden.
Men det senaste året har jag mest blivit ledsen och bekymrad över hur långt demoniseringen av den som har en annan åsikt kring migration och integration gått.
För nästan precis ett år sedan skrev jag min första offentliga artikel i ämnet. Den handlade om såväl det allt omöjligare offentliga uppdraget liksom om de värderingsförskjutningar som riskerar att ske när invandringen ökar och integrationen misslyckas.
För nio månader sedan skrev jag och tre andra liberaler en DN-debattartikel där vi ytterligare fördjupade denna diskussion. Om hur det offentliga uppdraget, den skattefinansierade välfärden, på kort sikt riskeras om tiotusentals nya människor på kort tid ska erhålla en välfärd på den nivå vi själva vant oss vid.
Därefter har jag återkommande skrivit och bloggat om mina åsikter. Öppet. Tydligt. Och med försök till respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Jag har drivit frågan internt i Folkpartiet, i partistyrelsen och genom de kanaler jag fortfarande finns i.
Redan för ett år sedan närmade jag mig migrationsfrågan med oro. Jag visste att den var laddad, framförallt inom mitt eget parti. Jag hade väntat mig reaktioner. Och de kom. En del som inte alls tyckte som jag och som framförde det - oftast på ett respektfullt sätt. Betydligt fler som gillade det jag skrivit.
När vi i månadsskiftet januari/februari skrev på DN, var vi nog alla till mans ännu oroligare över vad som skulle ske. Och reaktionerna blev än tydligare. Tonen från de som inte gillade vad vi skrivit var betydligt hårdare. Och gillandena, som fortfarande var betydligt fler, skrevs inte längre lika öppet. Det fanns en uppenbar rädsla att "hamna fel" i tyckandet.
Därefter har det gått trefjärdedels år. Och tonen har förändrats. Det senaste exemplet är Nerikes Allehanda och dess liberale(?) ledarskribent Lars Ströman. I lördags hade tidningen "Fyra sidor åsikter om migration" på ledarplats. Det var visserligen fyra sidor. Men det var bara en åsikt, förvisso i olika nyanser.
Det kan även jag acceptera. Det är bra att en ledarsida driver ett opinionsarbete på ett öppet och tydligt sätt. Problemet är ett annat. Lars Ströman hade en egen ledarkrönika, som avslutades som följer:
"Så frågan är vad vi vill att framtidens historiker ska ha för bild av 10-talets Sverige.
Kommer vi att stolt blicka tillbaka på dem som varnade för en muslimsk "invasion".
Eller kommer vi att vara stolta över dem som sade att Sverige och Europa måste erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig, förödelse och förtryck?
För mig är valet lätt."
Bara två vägar. Antingen Strömans "fina" väg för de "goda" människorna. Eller så den "onda" vägen för oss andra.
Men så ser inte världen ut. Och ingen liberal borde kunna landa i en sådan demoniserande svart/vit hållning.
I blogg efter blogg har jag försökt beskriva den verklighet jag ser. Och jag kommer att fortsätta. Det kommer både att handla om konkreta problem, som var vi ska finna de socialsekreterare, arbetsförmedlare, lärare, sjuksköterskor, bostäder, enkla låglönearbeten o.s.v. som behövs i den nuvarande situationen. Jag kommer att försöka beskriva de konsekvenser jag ser av det för det framtida samhället, för välfärden och för våra värderingar. Jag kommer att problematisera kring islam, de annorlunda värderingsgrunder den religionen har och de konsekvenser, för såväl demokrati som för jämställdhet och människovärde, de filosofiska strukturerna bakom religionen kan orsaka.
Men i allt detta kommer jag förhoppningsvis aldrig att säga att jag är säker på att jag har rätt, att jag är fin och god, och att alla andra är onda. Den som gör det, hamnar tyvärr lätt i samma dike som de personer som hittills menat sig företräda det enda rätta i migrationsdebatten, och som just nu för första gången samlar över 20 % av den svenska opinionen bakom sina "sanningar".
Kanske har jag fel, och i så fall är det bra. Då kommer jag att glädja mig åt att mina farhågor var förstorade och att samhället klarade denna utmaning utan att vare sig svika de miljontals som är på flykt, eller de sårbaraste här hemma.
Kanske har jag rätt, och då vore det bra om många funderade över vad vi skulle kunna göra för att undvika de värsta fallgroparna i vår kamp för ett fortsatt öppet, demokratiskt och starkt välfärdssamhälle.
Ibland handlar det om hur lokala politiker försöker gömma sina misslyckanden och behov av skattehöjningar bakom "Örebro växer" - som om det vore ett skäl.
Ibland över att det är den kortsiktiga medialiseringen som styr samtalet. Hur den 140 twittertecknen på något sätt förts över till även den övriga debatten, och att så få klarar av att inse skillnaden.
Men det senaste året har jag mest blivit ledsen och bekymrad över hur långt demoniseringen av den som har en annan åsikt kring migration och integration gått.
För nästan precis ett år sedan skrev jag min första offentliga artikel i ämnet. Den handlade om såväl det allt omöjligare offentliga uppdraget liksom om de värderingsförskjutningar som riskerar att ske när invandringen ökar och integrationen misslyckas.
För nio månader sedan skrev jag och tre andra liberaler en DN-debattartikel där vi ytterligare fördjupade denna diskussion. Om hur det offentliga uppdraget, den skattefinansierade välfärden, på kort sikt riskeras om tiotusentals nya människor på kort tid ska erhålla en välfärd på den nivå vi själva vant oss vid.
Därefter har jag återkommande skrivit och bloggat om mina åsikter. Öppet. Tydligt. Och med försök till respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Jag har drivit frågan internt i Folkpartiet, i partistyrelsen och genom de kanaler jag fortfarande finns i.
Redan för ett år sedan närmade jag mig migrationsfrågan med oro. Jag visste att den var laddad, framförallt inom mitt eget parti. Jag hade väntat mig reaktioner. Och de kom. En del som inte alls tyckte som jag och som framförde det - oftast på ett respektfullt sätt. Betydligt fler som gillade det jag skrivit.
När vi i månadsskiftet januari/februari skrev på DN, var vi nog alla till mans ännu oroligare över vad som skulle ske. Och reaktionerna blev än tydligare. Tonen från de som inte gillade vad vi skrivit var betydligt hårdare. Och gillandena, som fortfarande var betydligt fler, skrevs inte längre lika öppet. Det fanns en uppenbar rädsla att "hamna fel" i tyckandet.
Därefter har det gått trefjärdedels år. Och tonen har förändrats. Det senaste exemplet är Nerikes Allehanda och dess liberale(?) ledarskribent Lars Ströman. I lördags hade tidningen "Fyra sidor åsikter om migration" på ledarplats. Det var visserligen fyra sidor. Men det var bara en åsikt, förvisso i olika nyanser.
Det kan även jag acceptera. Det är bra att en ledarsida driver ett opinionsarbete på ett öppet och tydligt sätt. Problemet är ett annat. Lars Ströman hade en egen ledarkrönika, som avslutades som följer:
"Så frågan är vad vi vill att framtidens historiker ska ha för bild av 10-talets Sverige.
Kommer vi att stolt blicka tillbaka på dem som varnade för en muslimsk "invasion".
Eller kommer vi att vara stolta över dem som sade att Sverige och Europa måste erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig, förödelse och förtryck?
För mig är valet lätt."
Bara två vägar. Antingen Strömans "fina" väg för de "goda" människorna. Eller så den "onda" vägen för oss andra.
Men så ser inte världen ut. Och ingen liberal borde kunna landa i en sådan demoniserande svart/vit hållning.
I blogg efter blogg har jag försökt beskriva den verklighet jag ser. Och jag kommer att fortsätta. Det kommer både att handla om konkreta problem, som var vi ska finna de socialsekreterare, arbetsförmedlare, lärare, sjuksköterskor, bostäder, enkla låglönearbeten o.s.v. som behövs i den nuvarande situationen. Jag kommer att försöka beskriva de konsekvenser jag ser av det för det framtida samhället, för välfärden och för våra värderingar. Jag kommer att problematisera kring islam, de annorlunda värderingsgrunder den religionen har och de konsekvenser, för såväl demokrati som för jämställdhet och människovärde, de filosofiska strukturerna bakom religionen kan orsaka.
Men i allt detta kommer jag förhoppningsvis aldrig att säga att jag är säker på att jag har rätt, att jag är fin och god, och att alla andra är onda. Den som gör det, hamnar tyvärr lätt i samma dike som de personer som hittills menat sig företräda det enda rätta i migrationsdebatten, och som just nu för första gången samlar över 20 % av den svenska opinionen bakom sina "sanningar".
Kanske har jag fel, och i så fall är det bra. Då kommer jag att glädja mig åt att mina farhågor var förstorade och att samhället klarade denna utmaning utan att vare sig svika de miljontals som är på flykt, eller de sårbaraste här hemma.
Kanske har jag rätt, och då vore det bra om många funderade över vad vi skulle kunna göra för att undvika de värsta fallgroparna i vår kamp för ett fortsatt öppet, demokratiskt och starkt välfärdssamhälle.
2013-01-30
Dagstidningens vara eller inte
I kväll har jag fått göra något roligt. Jag har varit deltagare i en debatt där jag fick lyfta blicken lite från den vardagliga politiska gärningen och istället diskutera större skeenden.
Det var jag och Nerikes Allehandas tidningschef Lennart Håkansson som av kulturdelen blivit inbjudna för att diskutera tidningens, framförallt NA's, framtid. Diskussionen böljade över många områden, med en stor publik som både var kunnig och engagerad. Det handlade om språket, om kulturen, om den lokala debatten och tidningens själ. Det handlade om demokrati, om den gemensamma arenan som tidningen är, och om tidningen har något större ansvar än att leverera vinst. Och mycket därutöver.
Jag tycker denna diskussion är intressant av många skäl. Låt mig peka på några:
Den moderna demokratin och tidningen hör ihop. Vår framväxt, uppgång och vårt fall(?) är sammankopplade. Samtidigt som demokratin växte fram, växte också den "moderna" tidningen fram. Den tredje statsmakten som skulle granska makten och politiken. Men samtidigt den arena där politiker kunde redovisa och bryta sina åsikter.
Nu monteras tidningen ner. Det blir allt svårare för partierna att få sina förslag redovisade när det inte finns journalister som har tid, är insatta eller kunniga om politik och politiker. Istället för djup blir det yta. Man kan bara ta en av nyheterna denna vecka som exempel. Lena Baastad gräver med grävmaskin - intressant. Företagarnas betyg på kommunen - ointressant. Men för kommunen och örebroarna är det totalt ointressant om Baastad gräver med en grävmaskin. Men det är rätt allvarligt om företagen flyttar...
På samma sätt är det med tidningens oberoende. Förr hade Nerikes Allehanda runt 15 journalister som på hel eller deltid bevakade den lokala politiken. Nu är han ensam, eller möjligtvis två. Förr fanns tre ledarskribenter. Nu är han ensam. Det påverkar naturligtvis rapporteringen och bevakningen. Men det skapar också ett demokratiskt underskott. Det blir allt tydligare att de(t) parti(er) som har resurser kan hantera och styra media på ett helt annat sätt idag än förut. När ett parti i Örebro har fler kommunikatörer till sitt förfogande för att föra ut sitt partis agenda, än vad den största tidningen har journalister, innebär det ett demokratiskt problem. Pengarna styr, helt enkelt.
Även på andra områden handlar det om en annan roll för tidningen. Var finns den gemensamma arenan för den lokala kulturen när inte tidningen längre bevakar, när det inte längre finns kunniga lokala journalister med specialistkompetens? Man kan ta kulturbevakningen som ett test på diskussionen kring viktiga samhällsfrågor, om samhällets utveckling helt enkelt. Vilket samhälle vill vi ha? På vad ska det bygga? Vilka värden är viktiga och vilka kan ifrågasättas? Vilka är de lokala kulturpersonligheterna, de som bygger djup och inte bara yta?
I diskussioner med olika mer tidningskunniga än jag, där Lennart Håkansson idag var ytterligare ett exempel, blir det tydligt att tidningsmakarna ofta är så reaktiva. Man hanterar en utveckling som man inte tror kan vändas. Det blir en långsamt nedåtgående spiral där minskande inkomster möts med minskande journalistresurser som möts av minskat intresse från prenumeranter som blir minskande inkomster som...
Tänk om man istället kunde fundera proaktiv. Hur ska man skapa en modern lokaltidningsprodukt? Vad ska den innehålla? Hur ska den se ut? Min tro är att all journalistik, liksom all politik, är lokal. Även det internationella eller det nationella har en lokal förankring. Det innebär att morgondagens lokaltidning (oavsett hur den trycks) måste beskriva fler lokala händelser, och beskriva de nationella eller internationella händelserna ur ett lokalt perspektiv. Det kommer att ställa krav på kompetenta journalister.
Och med krav på kompetenta journalister kan morgondagens tidning också skapa mer av en lokalnyhetsbevakning där journalistiken skapar sammanhang. Man granskar makten, men sätter in granskningen i större skeenden. Man berättar om den senaste nyheten, men fördjupar och breddar den och söker kanske flera möjliga förklaringsvägar. Med lokala medarbetare, som också kan tjäna som lokala förebilder, skapas ett intresse från fler att följa de debatter, recensioner, granskningar som tidningen erbjuder.
Men det kommer att kosta pengar. Och då kommer ägarfrågan in. Jag hävdar att Nerikes Allehandas själ försvann någon gång emellan man satte dit en VD som inte hade någon tidningserfarenhet och ägarbytet och ägarkoncentrationen till Promedia och Stampen. Då blev det publicistiska nedprioriterat och vinstmarginalerna prioriterades upp. Men det är en kortsiktig strategi. En tidning utan publicistisk själ tappar snart sin publik. Och det är det som håller på att hända med NA, liksom med många andra lokaltidningar.
Jag tror att det hade varit bättre för lokaltidningarna att ha kvar det lokala ägandet (i vart fall hade det varit mer liberalt med en större mångfald av ägare). Men nu när det ser ut som det gör, önskar man att Stampen kunde fundera kring hur man ska bygga NA vidare in i det nya mediala landskapet. Tänk om man istället för att kräva kortsiktiga vinstmarginaler, kunde fundera över en investering i en ny tidningsprodukt, med det lokala, det professionella, det publicistiska och journalistiska i centrum.
I kväll tog jag bilbranschen som exempel på behovet av investeringar i nya modeller, med nytt utseende men också med nytt bättre och framtidsinriktat innehåll. Det kostar massor, men det är nödvändigt. Där är inte lokaltidningen idag. Just nu funderar man på hur man ska förändra utseendet. Men vad gäller innehållet handlar det bara om att plocka bort och skala ner. Det är som om en bilfabrikant trodde att det skulle räcka med tre cylindrar, en vindrutetorkare och till slut tre hjul på bilen.
Framtiden för lokaltidningen är osäker. Men en sak är säker: Om man bara reagerar på det som händer, kommer utvecklingen mot ett lokalsamhälle utan lokal tidning att gå allt fortare.
Media: SVT, NA,
Det var jag och Nerikes Allehandas tidningschef Lennart Håkansson som av kulturdelen blivit inbjudna för att diskutera tidningens, framförallt NA's, framtid. Diskussionen böljade över många områden, med en stor publik som både var kunnig och engagerad. Det handlade om språket, om kulturen, om den lokala debatten och tidningens själ. Det handlade om demokrati, om den gemensamma arenan som tidningen är, och om tidningen har något större ansvar än att leverera vinst. Och mycket därutöver.
Jag tycker denna diskussion är intressant av många skäl. Låt mig peka på några:
Den moderna demokratin och tidningen hör ihop. Vår framväxt, uppgång och vårt fall(?) är sammankopplade. Samtidigt som demokratin växte fram, växte också den "moderna" tidningen fram. Den tredje statsmakten som skulle granska makten och politiken. Men samtidigt den arena där politiker kunde redovisa och bryta sina åsikter.
Nu monteras tidningen ner. Det blir allt svårare för partierna att få sina förslag redovisade när det inte finns journalister som har tid, är insatta eller kunniga om politik och politiker. Istället för djup blir det yta. Man kan bara ta en av nyheterna denna vecka som exempel. Lena Baastad gräver med grävmaskin - intressant. Företagarnas betyg på kommunen - ointressant. Men för kommunen och örebroarna är det totalt ointressant om Baastad gräver med en grävmaskin. Men det är rätt allvarligt om företagen flyttar...
På samma sätt är det med tidningens oberoende. Förr hade Nerikes Allehanda runt 15 journalister som på hel eller deltid bevakade den lokala politiken. Nu är han ensam, eller möjligtvis två. Förr fanns tre ledarskribenter. Nu är han ensam. Det påverkar naturligtvis rapporteringen och bevakningen. Men det skapar också ett demokratiskt underskott. Det blir allt tydligare att de(t) parti(er) som har resurser kan hantera och styra media på ett helt annat sätt idag än förut. När ett parti i Örebro har fler kommunikatörer till sitt förfogande för att föra ut sitt partis agenda, än vad den största tidningen har journalister, innebär det ett demokratiskt problem. Pengarna styr, helt enkelt.
Även på andra områden handlar det om en annan roll för tidningen. Var finns den gemensamma arenan för den lokala kulturen när inte tidningen längre bevakar, när det inte längre finns kunniga lokala journalister med specialistkompetens? Man kan ta kulturbevakningen som ett test på diskussionen kring viktiga samhällsfrågor, om samhällets utveckling helt enkelt. Vilket samhälle vill vi ha? På vad ska det bygga? Vilka värden är viktiga och vilka kan ifrågasättas? Vilka är de lokala kulturpersonligheterna, de som bygger djup och inte bara yta?
I diskussioner med olika mer tidningskunniga än jag, där Lennart Håkansson idag var ytterligare ett exempel, blir det tydligt att tidningsmakarna ofta är så reaktiva. Man hanterar en utveckling som man inte tror kan vändas. Det blir en långsamt nedåtgående spiral där minskande inkomster möts med minskande journalistresurser som möts av minskat intresse från prenumeranter som blir minskande inkomster som...
Tänk om man istället kunde fundera proaktiv. Hur ska man skapa en modern lokaltidningsprodukt? Vad ska den innehålla? Hur ska den se ut? Min tro är att all journalistik, liksom all politik, är lokal. Även det internationella eller det nationella har en lokal förankring. Det innebär att morgondagens lokaltidning (oavsett hur den trycks) måste beskriva fler lokala händelser, och beskriva de nationella eller internationella händelserna ur ett lokalt perspektiv. Det kommer att ställa krav på kompetenta journalister.
Och med krav på kompetenta journalister kan morgondagens tidning också skapa mer av en lokalnyhetsbevakning där journalistiken skapar sammanhang. Man granskar makten, men sätter in granskningen i större skeenden. Man berättar om den senaste nyheten, men fördjupar och breddar den och söker kanske flera möjliga förklaringsvägar. Med lokala medarbetare, som också kan tjäna som lokala förebilder, skapas ett intresse från fler att följa de debatter, recensioner, granskningar som tidningen erbjuder.
Men det kommer att kosta pengar. Och då kommer ägarfrågan in. Jag hävdar att Nerikes Allehandas själ försvann någon gång emellan man satte dit en VD som inte hade någon tidningserfarenhet och ägarbytet och ägarkoncentrationen till Promedia och Stampen. Då blev det publicistiska nedprioriterat och vinstmarginalerna prioriterades upp. Men det är en kortsiktig strategi. En tidning utan publicistisk själ tappar snart sin publik. Och det är det som håller på att hända med NA, liksom med många andra lokaltidningar.
Jag tror att det hade varit bättre för lokaltidningarna att ha kvar det lokala ägandet (i vart fall hade det varit mer liberalt med en större mångfald av ägare). Men nu när det ser ut som det gör, önskar man att Stampen kunde fundera kring hur man ska bygga NA vidare in i det nya mediala landskapet. Tänk om man istället för att kräva kortsiktiga vinstmarginaler, kunde fundera över en investering i en ny tidningsprodukt, med det lokala, det professionella, det publicistiska och journalistiska i centrum.
I kväll tog jag bilbranschen som exempel på behovet av investeringar i nya modeller, med nytt utseende men också med nytt bättre och framtidsinriktat innehåll. Det kostar massor, men det är nödvändigt. Där är inte lokaltidningen idag. Just nu funderar man på hur man ska förändra utseendet. Men vad gäller innehållet handlar det bara om att plocka bort och skala ner. Det är som om en bilfabrikant trodde att det skulle räcka med tre cylindrar, en vindrutetorkare och till slut tre hjul på bilen.
Framtiden för lokaltidningen är osäker. Men en sak är säker: Om man bara reagerar på det som händer, kommer utvecklingen mot ett lokalsamhälle utan lokal tidning att gå allt fortare.
Media: SVT, NA,
2013-01-13
Den osynliga...
Okej - det blir en till blogg om hur socialdemokraterna i Örebro i allmänhet och Lena Baastad i synnerhet hanterar sitt uppdrag.
Demokrati handlar om samtal, om makt och ansvar och om synlighet. Demokratins uppkomst var bland annat alla dessa "ting" där medborgarna träffades för att bestämma om det gemensamma. Ledaren var det självklara centrat i dessa ting, visade vägen, sökte stöd, fick ta ansvar och ifrågasattes. Då, för hundratals och tusentalet år sedan, skedde allt i realtid. Man kom samman, träffades öga mot öga och beslutade.
När den moderna demokratin grundlades för dryga hundratalet år sedan fanns en del av denna direktare demokrati med. Samhället var inte större, och de gemensamma besluten inte fler, än att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktige-ledamöterna kunde vara kända och möta medborgarna direkt.
Men samtidigt som välfärdssamhället växte fram, de kommunala besluten blev fler och den offentliga sektorn större, ökade avståndet mellan politikerna och medborgarna. Då fick media en allt större och viktigare roll. Det borde vara en intressant uppgift för forskare att följa demokratins framväxt, blomstring och nedgång (?) och jämföra den med dagstidningarnas framväxt, blomstring och nedgång (!).
Under den förhållandevis korta tid jag varit politiskt aktiv har jag kunnat se skillnaden i hur media hanterar den lokala politiken. Nerikes Allehanda kan tjäna som gott exempel. Från att för 20 år sedan ha en stark ledarsida, långa debattartiklar för lokala politiker och en insändarsida för kortare inlägg, många journalister som granskade men även följde och rapporterade från och om såväl majoritetens som oppositionens förslag, om fördjupande journalistik som inte bara handlade om svart eller vitt, person mot person - till nu när bara en dryg tjänst ska hantera all lokal politik, där ledarsidan är satt på undantag och där åsiktssidan inte är till för politiker överhuvudtaget, och där fördjupning och granskning mest lyser med sin frånvaro (vilket är förståeligt med den bemanningen).
Om några veckor ska jag delta i ett samtal om framtiden för Nerikes Allehanda. Ska lägga upp en annons på bloggen om det. Men det är kvällen den 30 januari för den som redan nu vill boka in dagen.
Det finns många demokratiska problem som tidningsförfallet skapar. När allt färre läser tidningen blir den gemensamma mötesplatsen svagare och demokratins grund av samtal bräckligare. När det inte finns journalister som följer, bevakar och granskar, får partierna själva större makt över den mediala dagordningen och där - som överallt annars - är det pengarna som styr. Rikast parti med störst resurser får ut, eller slipper få ut, det man vill.
Vi kan se resultatet av detta i Örebro just nu. Jag gissar att den socialdemokratiska agendan är att den nuvarande kommunstyrelseordföranden, Lena Baastad, enbart ska "komma ut" i media i för henne positiva frågor. Så deras kommunikatörer (minst tre - d.v.s. minst dubbelt så många som antalet journalister på Nerikes Allehanda med ansvar för lokalpolitiken) bestämmer vilka frågor hon får synas i. Sedan bearbetar de media för att få det att ske.
Och de lyckas. Lena Baastad liknar mer en drottning som klipper band än en kommunstyrelseordförande som tar ansvar. I de svåra frågorna vare sig syns eller finns hon. Då är det tjänstemän på olika nivåer, eller lägre rankade partikamrater, som får rycka ut. Allt för att inte besmutsa bilden av Baastad som den som kan, och som ska kunna även i valet 2014.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men i veckan kom mer statistiska bevis. Lena Baastad syns inte i media. Hon, som är högst ansvarig för Sveriges sjunde största kommun, är på 36 plats av landets kommunstyrelseordföranden när man räknar mediagenomslag. Det säger en del. Men detta kanske säger mer. Jag har fått hjälp med att göra en slagning på Baastad och mig själv de senaste fyra åren. Då ser det ut så här vad gäller tryckt press:
Werme Baastad
2009 312 76
2010 718 462
2011 209 306
2012 145 199
Man kan jämföra mina 312 för 2009 med Baastads 199 för 2012. Båda mellanvalsår. Men det finns i vart fall tre skillnader. Den ena är att Baastad företräder ett parti som är drygt 3 ggr större än vad Folkpartiet var 2009. Den andra är att Baastads majoritet är bräckligt byggd och svagt sammanhållen. Den tredje är att Baastad leder en kommunledning som inte har koll på ekonomin och som tvingas till nödstopp både här och där.
Alla dessa saker borde tala för att Baastad borde synas betydligt mer än vad jag gjorde. Men hon gör det inte. Kommunikationsstrategerna tillåter det sannolikt inte. Och det är illa.
Örebro är idag en kommun utan roder. Ingen vet vart kommunen ska. Ingen pekar ut någon väg och ingen tar ansvar för fattade beslut. Lena Baastad ser mer till valrörelsen 2014 och att komma ut "rätt" fram till dess än att ta ansvar för såväl örebroarnas frågor som de 14.000 anställdas situation.
Problemet är att demokratin därigenom försvagas. Vi i oppositionen har idag ingen att ställa till svars. Lena Baastad finns inte, syns inte, hörs inte. Till och med i kommunfullmäktige följer hon strategin att inte synas eller höras om det inte ligger "rätt". De försök vi gör med att få svar och begära att hon tar ansvar möts för det mesta av - tystnad. Och om vi som ändå har kommunstyrelseordföranden i rummet upplever tystnaden från de som borde ta ansvar, hur upplever då örebroarna det?
Det är illa. Det är riktigt illa.
Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter öppenhet. Demokrati förutsätter politiker som vet sin makt och tar ansvar för sina beslut.
Demokrati förutsätter inte kommunikatörer, inte spindoktorer, inte kommunikationsplaner, inte mediastrateger.
Tyvärr är det de senare som styr den politiska agendan idag i Örebro.
I det läget vilar det ett tungt ansvar på public service att ta sitt ansvar för en tydlig och genomgripande granskning av makten i Örebro. Men jag tror inte att vare sig Radio Örebro eller SVT Tvärsnytt ännu insett vilken viktig roll de spelar nu när Nerikes Allehanda allt mer lämnar spelplanen öppen för mediastrategerna.
När jag ser Lena Baastads och socialdemokraternas skickliga strategier blir jag fundersam. Är det denna typ av demokrati vi vill ha? Kommer den att överleva? När genomskådar örebroarna det som sker? Och vad blir följden? Sannolikt kommer man inte att straffa vare sig Baastad eller socialdemokraterna specifikt. Risken är att alla vi partier som tar det för självklart att vi bär upp demokratin följer med på samma vagn. Och vem och vilka tar då över taktpinnen?
Det är en ny tid vi är inne i. Demokratin hotas alltid, såväl utifrån som inifrån, och vi får aldrig vila från att söka nya vägar att försvara den. Öppenhet, tydlighet, samtalsvilja, ansvarstagande är grundstenarna i det demokratiska bygget. Där måste vi börja mura på nytt i Örebro.
Media: SR Örebro,
(När jag bloggat färdigt läste jag denna artikel på SVD på samma tema. Vem vill bli ledd av en copy writer? Intressant.)
Demokrati handlar om samtal, om makt och ansvar och om synlighet. Demokratins uppkomst var bland annat alla dessa "ting" där medborgarna träffades för att bestämma om det gemensamma. Ledaren var det självklara centrat i dessa ting, visade vägen, sökte stöd, fick ta ansvar och ifrågasattes. Då, för hundratals och tusentalet år sedan, skedde allt i realtid. Man kom samman, träffades öga mot öga och beslutade.
När den moderna demokratin grundlades för dryga hundratalet år sedan fanns en del av denna direktare demokrati med. Samhället var inte större, och de gemensamma besluten inte fler, än att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktige-ledamöterna kunde vara kända och möta medborgarna direkt.
Men samtidigt som välfärdssamhället växte fram, de kommunala besluten blev fler och den offentliga sektorn större, ökade avståndet mellan politikerna och medborgarna. Då fick media en allt större och viktigare roll. Det borde vara en intressant uppgift för forskare att följa demokratins framväxt, blomstring och nedgång (?) och jämföra den med dagstidningarnas framväxt, blomstring och nedgång (!).
Under den förhållandevis korta tid jag varit politiskt aktiv har jag kunnat se skillnaden i hur media hanterar den lokala politiken. Nerikes Allehanda kan tjäna som gott exempel. Från att för 20 år sedan ha en stark ledarsida, långa debattartiklar för lokala politiker och en insändarsida för kortare inlägg, många journalister som granskade men även följde och rapporterade från och om såväl majoritetens som oppositionens förslag, om fördjupande journalistik som inte bara handlade om svart eller vitt, person mot person - till nu när bara en dryg tjänst ska hantera all lokal politik, där ledarsidan är satt på undantag och där åsiktssidan inte är till för politiker överhuvudtaget, och där fördjupning och granskning mest lyser med sin frånvaro (vilket är förståeligt med den bemanningen).
Om några veckor ska jag delta i ett samtal om framtiden för Nerikes Allehanda. Ska lägga upp en annons på bloggen om det. Men det är kvällen den 30 januari för den som redan nu vill boka in dagen.
Det finns många demokratiska problem som tidningsförfallet skapar. När allt färre läser tidningen blir den gemensamma mötesplatsen svagare och demokratins grund av samtal bräckligare. När det inte finns journalister som följer, bevakar och granskar, får partierna själva större makt över den mediala dagordningen och där - som överallt annars - är det pengarna som styr. Rikast parti med störst resurser får ut, eller slipper få ut, det man vill.
Vi kan se resultatet av detta i Örebro just nu. Jag gissar att den socialdemokratiska agendan är att den nuvarande kommunstyrelseordföranden, Lena Baastad, enbart ska "komma ut" i media i för henne positiva frågor. Så deras kommunikatörer (minst tre - d.v.s. minst dubbelt så många som antalet journalister på Nerikes Allehanda med ansvar för lokalpolitiken) bestämmer vilka frågor hon får synas i. Sedan bearbetar de media för att få det att ske.
Och de lyckas. Lena Baastad liknar mer en drottning som klipper band än en kommunstyrelseordförande som tar ansvar. I de svåra frågorna vare sig syns eller finns hon. Då är det tjänstemän på olika nivåer, eller lägre rankade partikamrater, som får rycka ut. Allt för att inte besmutsa bilden av Baastad som den som kan, och som ska kunna även i valet 2014.
Jag har skrivit om detta tidigare. Men i veckan kom mer statistiska bevis. Lena Baastad syns inte i media. Hon, som är högst ansvarig för Sveriges sjunde största kommun, är på 36 plats av landets kommunstyrelseordföranden när man räknar mediagenomslag. Det säger en del. Men detta kanske säger mer. Jag har fått hjälp med att göra en slagning på Baastad och mig själv de senaste fyra åren. Då ser det ut så här vad gäller tryckt press:
Werme Baastad
2009 312 76
2010 718 462
2011 209 306
2012 145 199
Man kan jämföra mina 312 för 2009 med Baastads 199 för 2012. Båda mellanvalsår. Men det finns i vart fall tre skillnader. Den ena är att Baastad företräder ett parti som är drygt 3 ggr större än vad Folkpartiet var 2009. Den andra är att Baastads majoritet är bräckligt byggd och svagt sammanhållen. Den tredje är att Baastad leder en kommunledning som inte har koll på ekonomin och som tvingas till nödstopp både här och där.
Alla dessa saker borde tala för att Baastad borde synas betydligt mer än vad jag gjorde. Men hon gör det inte. Kommunikationsstrategerna tillåter det sannolikt inte. Och det är illa.
Örebro är idag en kommun utan roder. Ingen vet vart kommunen ska. Ingen pekar ut någon väg och ingen tar ansvar för fattade beslut. Lena Baastad ser mer till valrörelsen 2014 och att komma ut "rätt" fram till dess än att ta ansvar för såväl örebroarnas frågor som de 14.000 anställdas situation.
Problemet är att demokratin därigenom försvagas. Vi i oppositionen har idag ingen att ställa till svars. Lena Baastad finns inte, syns inte, hörs inte. Till och med i kommunfullmäktige följer hon strategin att inte synas eller höras om det inte ligger "rätt". De försök vi gör med att få svar och begära att hon tar ansvar möts för det mesta av - tystnad. Och om vi som ändå har kommunstyrelseordföranden i rummet upplever tystnaden från de som borde ta ansvar, hur upplever då örebroarna det?
Det är illa. Det är riktigt illa.
Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter öppenhet. Demokrati förutsätter politiker som vet sin makt och tar ansvar för sina beslut.
Demokrati förutsätter inte kommunikatörer, inte spindoktorer, inte kommunikationsplaner, inte mediastrateger.
Tyvärr är det de senare som styr den politiska agendan idag i Örebro.
I det läget vilar det ett tungt ansvar på public service att ta sitt ansvar för en tydlig och genomgripande granskning av makten i Örebro. Men jag tror inte att vare sig Radio Örebro eller SVT Tvärsnytt ännu insett vilken viktig roll de spelar nu när Nerikes Allehanda allt mer lämnar spelplanen öppen för mediastrategerna.
När jag ser Lena Baastads och socialdemokraternas skickliga strategier blir jag fundersam. Är det denna typ av demokrati vi vill ha? Kommer den att överleva? När genomskådar örebroarna det som sker? Och vad blir följden? Sannolikt kommer man inte att straffa vare sig Baastad eller socialdemokraterna specifikt. Risken är att alla vi partier som tar det för självklart att vi bär upp demokratin följer med på samma vagn. Och vem och vilka tar då över taktpinnen?
Det är en ny tid vi är inne i. Demokratin hotas alltid, såväl utifrån som inifrån, och vi får aldrig vila från att söka nya vägar att försvara den. Öppenhet, tydlighet, samtalsvilja, ansvarstagande är grundstenarna i det demokratiska bygget. Där måste vi börja mura på nytt i Örebro.
Media: SR Örebro,
(När jag bloggat färdigt läste jag denna artikel på SVD på samma tema. Vem vill bli ledd av en copy writer? Intressant.)
2012-08-29
Vad händer med Nerikes Allehanda?
Nerikes Allehandas chefredaktör avgår efter att ha beslagits
med att ha kopierat texter utan att ange källan.
Journalistklubben har hotat med att ha en
förtroendeomröstning, men ställde in den efter beskedet.
Det är uppenbart att Nerikes Allehanda är en tidning i kris.
Jag känner inte Katarina Ekspong. Vi har aldrig samtalat.
Jag kan inte uttala mig om hennes kompetens som journalist. Men det är
uppenbart att hon har begått ett fel. Är felet tillräckligt för att hon ska
tvingas avgå. Kanske är felet så litet, och så omedvetet, att det för de
allra flesta hade räckt med en varning. Men en ansvarig utgivare har ett extra
ansvar för alla journalister på den tidning man chefar för. Och då kan också
ett fel som inte spelat så stor roll för andra ha en avgörande betydelse.
Men det är en fråga i huvudsak mellan Ekspong och hennes
chef.
En annan sak som borde vara en fråga mellan Ekspong, hennes
chef och tidningens ägare är vart Nerikes Allehanda är på väg. Antalet
journalister minskar ständigt. Det innebär att tidningens kvalitet blir allt
lägre. Samtidigt plockar ägaren ut miljonvinster ur tidningen. Än så länge
väger annonsintäkterna över den journalistiska krisen. Men det är ingen
långsiktigt hållbar strategi. Snart övergår NA till att bli ett annonsblad med
lite journalistisk text, och då är det sannolikt inte så många prenumeranter
kvar.
Kanske är det till och med så att Ekspongs misstag hänger
ihop med tidningens besparingar. Hon ska se till så att ägarens spardirektiv
genomförs, samtidigt som hon ska vara en ledare för tidningens innehåll och
journalistik. Har hon ens förutsättningar att klara av det eller är det en för stor uppgift för en
människa? Har besparingarna slagit ända upp i tidningsledningen? Det har helt
enkelt inte funnits tid att göra de granskningar man normalt borde göra. Man
kan ju alltid fundera.
Det går inte att vrida tiden tillbaka, till den tid då NA
hade mer än dubbelt så många journalister som idag. Men en tidning som väljer
bort kvalitet, väljer bort journalistisk kvalitet, har sin framtid bakom sig.
För mig som politiker är det illa. Det demokratiska samtalet förutsätter
gemensamma arenor för gemensamma debatter. Demokratin i de sociala media som är
heterogena och ständigt valbara, går en osäker framtid till mötes. Vi som politiker måste hantera den. Men den som tror att demokratin blir bättre utan den gemensamma arenan som dagstidningarna utgjort, har sannolikt fel. Det är nog inte för inte som utvecklingen av demokratin, och utvecklingen av dagstidningarna går hyfsat hand i hand.
Sen kan jag inte låta bli att fundera över
journalistklubbens omröstningsförfarande. Visst känns det lite rödvänstern -68? De goda arbetarna som
röstar om chefen är en bra eller en dålig chef. 2012 borde det väl finnas andra
vägar. Men oavsett vilket, även en anställd journalist med hjärtat till vänster, är bättre än den journalist som inte har en förutsättning att göra sitt jobb.
2012-02-02
Vad blir kvar?
Jag läser i Nerikes Allehanda om de nya besparingskraven som ägarna ställer på tidningen. Enligt uppgifter är det upp emot 30 journalister och redigerare som ska bort från tidningen.
Jag har försökt ta reda på hur många journalister det finns på NA. Ungefär 60, med redigerare ytterligare ett drygt tiotal. De besparingar som nu kommer är alltså nästan en halvering av journalisterna på tidningen.
Jag har ju några gånger klagat på NA, jag tycker att kvaliteten på tidningen har sjunkit år efter år. Tidningen har blivit mer av en reklamblaska än en kvalitetsprodukt. Framförallt gäller det analyserande artiklar kring samhälle och politik. Djup har ersatts av yta.
Fortfarande tycker jag att det är alldeles för många journalister som ser världen ur ett vänsterperspektiv. De artiklar de skriver är korrekta, men analysen bygger på en världsbild som är skapad ur en socialdemokratisk, eller än längre till vänster stående, analys av såväl problem som möjligheter.
Men samtidigt måste man inse att det uppdrag som NAs journalister har blir allt omöjligare. När jag började i politiken för drygt 20 år sedan var antalet journalister på NA drygt 120 om jag minns rätt. Och nu kommer man att vara 30 - 40 stycken. Är det någon som tror att det går att bibehålla och utveckla kvaliteten på en lokal tidning om antalet journalister bara är en tredjedel, eller fjärdedel, av vad det tidigare var? Är det någon som tror att det går att bevaka lokal politik på ett relevant sätt? Är det någon som tror att det går att bevaka kultur, samhällsskeenden, eller ens sport, om det knappast finns några lokala journalister?
Den utveckling som NA nu är inne i är sannolikt en snabb utförsbacke mot slutet för tidningen, i vart fall som vi ser den idag. Allt fler av mina bekanta säger upp tidningen eftersom man inte tycker att den ger det man betalar för.
Varför har det blivit som det blivit?
Det främsta skälet är väl att internet allt mer dominerar mediabranschen. Och idag finns det ingen lönsamhet i webbtidningarna, i vart fall inte i samma utsträckning som hos den gamla papperstidningen. Men det finns också andra skäl.
Några veckor innan detta besked kom, fick vi av den avgående chefredaktören/VDn veta hur nöjd han var med lönsamheten hos tidningen. Men denna goda lönsamhet räckte uppenbarligen inte till för att värna den journalistiska kvaliteten. Tidningsmakeri har inte längre någon underliggande samhällsbevakarideologi. Tidningsmakeri idag är vinstmaximering. Kanske är det dags för journalisterna att bevaka sina egna ägares riskkapitalistiska drag...
Så, alla journalister på NA, jag kommer kanske att fortsätta att kritisera er för att ni ser världen ur ett alldeles för tydligt vänsterperspektiv. Men jag kommer att högakta er för att ni, trots era ägares krav, fortsätter att försöka göra en tidning med i vart fall spår av kvalitet. Ert arbete är nästan omöjligt. Ni är värda respekt.
Media: NA
Jag har försökt ta reda på hur många journalister det finns på NA. Ungefär 60, med redigerare ytterligare ett drygt tiotal. De besparingar som nu kommer är alltså nästan en halvering av journalisterna på tidningen.
Jag har ju några gånger klagat på NA, jag tycker att kvaliteten på tidningen har sjunkit år efter år. Tidningen har blivit mer av en reklamblaska än en kvalitetsprodukt. Framförallt gäller det analyserande artiklar kring samhälle och politik. Djup har ersatts av yta.
Fortfarande tycker jag att det är alldeles för många journalister som ser världen ur ett vänsterperspektiv. De artiklar de skriver är korrekta, men analysen bygger på en världsbild som är skapad ur en socialdemokratisk, eller än längre till vänster stående, analys av såväl problem som möjligheter.
Men samtidigt måste man inse att det uppdrag som NAs journalister har blir allt omöjligare. När jag började i politiken för drygt 20 år sedan var antalet journalister på NA drygt 120 om jag minns rätt. Och nu kommer man att vara 30 - 40 stycken. Är det någon som tror att det går att bibehålla och utveckla kvaliteten på en lokal tidning om antalet journalister bara är en tredjedel, eller fjärdedel, av vad det tidigare var? Är det någon som tror att det går att bevaka lokal politik på ett relevant sätt? Är det någon som tror att det går att bevaka kultur, samhällsskeenden, eller ens sport, om det knappast finns några lokala journalister?
Den utveckling som NA nu är inne i är sannolikt en snabb utförsbacke mot slutet för tidningen, i vart fall som vi ser den idag. Allt fler av mina bekanta säger upp tidningen eftersom man inte tycker att den ger det man betalar för.
Varför har det blivit som det blivit?
Det främsta skälet är väl att internet allt mer dominerar mediabranschen. Och idag finns det ingen lönsamhet i webbtidningarna, i vart fall inte i samma utsträckning som hos den gamla papperstidningen. Men det finns också andra skäl.
Några veckor innan detta besked kom, fick vi av den avgående chefredaktören/VDn veta hur nöjd han var med lönsamheten hos tidningen. Men denna goda lönsamhet räckte uppenbarligen inte till för att värna den journalistiska kvaliteten. Tidningsmakeri har inte längre någon underliggande samhällsbevakarideologi. Tidningsmakeri idag är vinstmaximering. Kanske är det dags för journalisterna att bevaka sina egna ägares riskkapitalistiska drag...
Så, alla journalister på NA, jag kommer kanske att fortsätta att kritisera er för att ni ser världen ur ett alldeles för tydligt vänsterperspektiv. Men jag kommer att högakta er för att ni, trots era ägares krav, fortsätter att försöka göra en tidning med i vart fall spår av kvalitet. Ert arbete är nästan omöjligt. Ni är värda respekt.
Media: NA
2011-09-12
NATO och NA's politiska journalistik.
Jag läser Marina T Nilssons blogg på na.se och blir rejält upprörd. Så här börjar hon bloggen:
Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.
Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.
NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.
Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.
Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.
Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?
Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.
Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.
Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.
Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.
NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.
Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.
Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.
Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?
Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.
Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.
2011-07-13
(S)krämmande politiker
Idag har jag skickat följande pressmeddelande kring de socialdemokratiska turerna om resecentrum. Som vanligt verkar det som om Baastad, Sundin och Karlsson tror att de äger kommunen och kan använda kommunens resurser för sitt partis egenintressen. Det räcker inte med de många miljoner de får i riktigt stöd utan de tar ständigt av kommunens resurser utan lov...
Allvarliga problem med socialdemokraternas resecentrum!
Det är glädjande att kollektivtrafiken ökar. Det är nödvändigt att än fler kan åka kollektivt. En stark Örebro-region behöver en bra kollektivtrafik för arbets- studie och privat-pendling. Där finns en bred samsyn mellan de flesta partier. Men när landstingsrådet Jonas Karlsson på måndagen presenterade den socialdemokratiska visionen av ett nytt resecentrum i Örebro skapades sannolikt fler problem än vad som löstes.
-För det första ställer landstingsrådet, och den ansvariga för länets kollektivtrafik, krav på Örebro kommun. Det är en orimlighet. Staten har det sista året gjort det ännu tydligare att det är landstingets ansvar att hantera kollektivtrafikfrågor. Då ska inte ett landstingsråd komma och kräva att Örebro kommun tar ett ansvar för landstingets frågor, säger Staffan Werme, kommunalråd för Folkpartiet.
-Men det är inte förvånande. Örebro läns socialdemokrater har länge velat straffbeskatta örebroarna för länets kollektivtrafik. I många år har Örebro betalat alldeles för mycket för länstrafiken. När det nu genom den nya lagstiftningen rättas till, kallar länets socialdemokrater det för att övriga länskommuner får betala för Örebros trafik. Det verkliga är att örebroarna stöttat länskommunerna med upp emot 50 miljoner kronor (den senaste årssiffran som nu rättas till).
-Jonas Karlsson, och hans partikompis Björn Sundin, kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, är inne på samma linje. De leker med örebroarnas pengar som om de skulle vara deras egna. Men Örebro vare sig får, kan eller ska leka stat och försöka utjämna skillnader mellan olika kommuner. Vi som politiker i Örebro ska värna örebroarnas skattepengar. Det är en djup skillnad mellan en ansvarsfull liberal politik och en socialdemokratisk skatteslösarpolitik. Vi har sett det förr. Vi ser det igen. Vägen mot underskott är rak och snabb…
-Men det värsta med detta utspel är sättet det skett på. Enligt obekräftade uppgifter tidigare i vår, har landstingsrådet Jonas Karlsson krävt att det kommunalägda bolaget Örebroporten AB skulle göra skisser över det nya resecentrumet. Frågan kom oförberett upp på ett styrelsemöte, där VD vägrade föredra frågan och ordföranden Roger Andersson (s) fick föredra frågan själv. Senare stoppades ärendet eftersom det inte var förberett inom sju-partistyret. Nu presenteras dessa skisser som ett socialdemokratisk partiutspel!
-Dels är det skrämmande att ett landstingsråd kan gå in och styra över ett kommunalt bolag, oavsett om det sker genom bolagets styrelseordförande eller ej. Dels är det skrämmande att socialdemokraterna i Örebro län använder ett kommunalt bolag, och därmed också kommunala skattepengar, för att göra partiutspel.
-För många år sedan hade Nerikes Allehanda en artikelserie som hette ”Oss bröder emellan” och handlade om de oheliga socialdemokratiska allianserna mellan kommuner och landsting. Två månader efter omvalet ser vi samma sak igen. Bröderna, kompisarna Sundin och Karlsson, använder skattebetalarnas pengar som de själva tycker.
-Detta agerande ställer många frågor på sin spets. Jag kommer att be kommunens revisorer granska affären, såväl vad gäller Björn Sundins som Roger Anderssons agerande. Om det framkommer att det varit ett landstingsråd som använt kommunen och ett kommunalt bolag för socialdemokratisk partipropaganda, kommer jag att kräva att såväl Björn Sundin som Roger Andersson ställer sina platser till förfogande. Man får under inga förhållanden använda kommunen som en kassakista för partiärenden. Men tyvärr är det inte första gången socialdemokraterna i Örebro agerar på detta sätt. Gränsen mellan det socialdemokratiska partiet och Örebro kommun har under Baastads, Sundins och Karlssons tid suddats ut. Det är en allvarlig utveckling vars följder knappast kan överblickas, avslutar Staffan Werme.
Media: NA, Tvärsnytt
Allvarliga problem med socialdemokraternas resecentrum!
Det är glädjande att kollektivtrafiken ökar. Det är nödvändigt att än fler kan åka kollektivt. En stark Örebro-region behöver en bra kollektivtrafik för arbets- studie och privat-pendling. Där finns en bred samsyn mellan de flesta partier. Men när landstingsrådet Jonas Karlsson på måndagen presenterade den socialdemokratiska visionen av ett nytt resecentrum i Örebro skapades sannolikt fler problem än vad som löstes.
-För det första ställer landstingsrådet, och den ansvariga för länets kollektivtrafik, krav på Örebro kommun. Det är en orimlighet. Staten har det sista året gjort det ännu tydligare att det är landstingets ansvar att hantera kollektivtrafikfrågor. Då ska inte ett landstingsråd komma och kräva att Örebro kommun tar ett ansvar för landstingets frågor, säger Staffan Werme, kommunalråd för Folkpartiet.
-Men det är inte förvånande. Örebro läns socialdemokrater har länge velat straffbeskatta örebroarna för länets kollektivtrafik. I många år har Örebro betalat alldeles för mycket för länstrafiken. När det nu genom den nya lagstiftningen rättas till, kallar länets socialdemokrater det för att övriga länskommuner får betala för Örebros trafik. Det verkliga är att örebroarna stöttat länskommunerna med upp emot 50 miljoner kronor (den senaste årssiffran som nu rättas till).
-Jonas Karlsson, och hans partikompis Björn Sundin, kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, är inne på samma linje. De leker med örebroarnas pengar som om de skulle vara deras egna. Men Örebro vare sig får, kan eller ska leka stat och försöka utjämna skillnader mellan olika kommuner. Vi som politiker i Örebro ska värna örebroarnas skattepengar. Det är en djup skillnad mellan en ansvarsfull liberal politik och en socialdemokratisk skatteslösarpolitik. Vi har sett det förr. Vi ser det igen. Vägen mot underskott är rak och snabb…
-Men det värsta med detta utspel är sättet det skett på. Enligt obekräftade uppgifter tidigare i vår, har landstingsrådet Jonas Karlsson krävt att det kommunalägda bolaget Örebroporten AB skulle göra skisser över det nya resecentrumet. Frågan kom oförberett upp på ett styrelsemöte, där VD vägrade föredra frågan och ordföranden Roger Andersson (s) fick föredra frågan själv. Senare stoppades ärendet eftersom det inte var förberett inom sju-partistyret. Nu presenteras dessa skisser som ett socialdemokratisk partiutspel!
-Dels är det skrämmande att ett landstingsråd kan gå in och styra över ett kommunalt bolag, oavsett om det sker genom bolagets styrelseordförande eller ej. Dels är det skrämmande att socialdemokraterna i Örebro län använder ett kommunalt bolag, och därmed också kommunala skattepengar, för att göra partiutspel.
-För många år sedan hade Nerikes Allehanda en artikelserie som hette ”Oss bröder emellan” och handlade om de oheliga socialdemokratiska allianserna mellan kommuner och landsting. Två månader efter omvalet ser vi samma sak igen. Bröderna, kompisarna Sundin och Karlsson, använder skattebetalarnas pengar som de själva tycker.
-Detta agerande ställer många frågor på sin spets. Jag kommer att be kommunens revisorer granska affären, såväl vad gäller Björn Sundins som Roger Anderssons agerande. Om det framkommer att det varit ett landstingsråd som använt kommunen och ett kommunalt bolag för socialdemokratisk partipropaganda, kommer jag att kräva att såväl Björn Sundin som Roger Andersson ställer sina platser till förfogande. Man får under inga förhållanden använda kommunen som en kassakista för partiärenden. Men tyvärr är det inte första gången socialdemokraterna i Örebro agerar på detta sätt. Gränsen mellan det socialdemokratiska partiet och Örebro kommun har under Baastads, Sundins och Karlssons tid suddats ut. Det är en allvarlig utveckling vars följder knappast kan överblickas, avslutar Staffan Werme.
Media: NA, Tvärsnytt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)