Dagstidningens vara eller inte

I kväll har jag fått göra något roligt. Jag har varit deltagare i en debatt där jag fick lyfta blicken lite från den vardagliga politiska gärningen och istället diskutera större skeenden.

Det var jag och Nerikes Allehandas tidningschef Lennart Håkansson som av kulturdelen blivit inbjudna för att diskutera tidningens, framförallt NA's, framtid. Diskussionen böljade över många områden, med en stor publik som både var kunnig och engagerad. Det handlade om språket, om kulturen, om den lokala debatten och tidningens själ. Det handlade om demokrati, om den gemensamma arenan som tidningen är, och om tidningen har något större ansvar än att leverera vinst. Och mycket därutöver.

Jag tycker denna diskussion är intressant av många skäl. Låt mig peka på några:

Den moderna demokratin och tidningen hör ihop. Vår framväxt, uppgång och vårt fall(?) är sammankopplade. Samtidigt som demokratin växte fram, växte också den "moderna" tidningen fram. Den tredje statsmakten som skulle granska makten och politiken. Men samtidigt den arena där politiker kunde redovisa och bryta sina åsikter.

Nu monteras tidningen ner. Det blir allt svårare för partierna att få sina förslag redovisade när det inte finns journalister som har tid, är insatta eller kunniga om politik och politiker. Istället för djup blir det yta. Man kan bara ta en av nyheterna denna vecka som exempel. Lena Baastad gräver med grävmaskin - intressant. Företagarnas betyg på kommunen - ointressant. Men för kommunen och örebroarna är det totalt ointressant om Baastad gräver med en grävmaskin. Men det är rätt allvarligt om företagen flyttar...

På samma sätt är det med tidningens oberoende. Förr hade Nerikes Allehanda runt 15 journalister som på hel eller deltid bevakade den lokala politiken. Nu är han ensam, eller möjligtvis två. Förr fanns tre ledarskribenter. Nu är han ensam. Det påverkar naturligtvis rapporteringen och bevakningen. Men det skapar också ett demokratiskt underskott. Det blir allt tydligare att de(t) parti(er) som har resurser kan hantera och styra media på ett helt annat sätt idag än förut. När ett parti i Örebro har fler kommunikatörer till sitt förfogande för att föra ut sitt partis agenda, än vad den största tidningen har journalister, innebär det ett demokratiskt problem. Pengarna styr, helt enkelt.

Även på andra områden handlar det om en annan roll för tidningen. Var finns den gemensamma arenan för den lokala kulturen när inte tidningen längre bevakar, när det inte längre finns kunniga lokala journalister med specialistkompetens? Man kan ta kulturbevakningen som ett test på diskussionen kring viktiga samhällsfrågor, om samhällets utveckling helt enkelt. Vilket samhälle vill vi ha? På vad ska det bygga? Vilka värden är viktiga och vilka kan ifrågasättas? Vilka är de lokala kulturpersonligheterna, de som bygger djup och inte bara yta?

I diskussioner med olika mer tidningskunniga än jag, där Lennart Håkansson idag var ytterligare ett exempel, blir det tydligt att tidningsmakarna ofta är så reaktiva. Man hanterar en utveckling som man inte tror kan vändas. Det blir en långsamt nedåtgående spiral där minskande inkomster möts med minskande journalistresurser som möts av minskat intresse från prenumeranter som blir minskande inkomster som...

Tänk om man istället kunde fundera proaktiv. Hur ska man skapa en modern lokaltidningsprodukt? Vad ska den innehålla? Hur ska den se ut? Min tro är att all journalistik, liksom all politik, är lokal. Även det internationella eller det nationella har en lokal förankring. Det innebär att morgondagens lokaltidning (oavsett hur den trycks) måste beskriva fler lokala händelser, och beskriva de nationella eller internationella händelserna ur ett lokalt perspektiv. Det kommer att ställa krav på kompetenta journalister.

Och med krav på kompetenta journalister kan morgondagens tidning också skapa mer av en lokalnyhetsbevakning där journalistiken skapar sammanhang. Man granskar makten, men sätter in granskningen i större skeenden. Man berättar om den senaste nyheten, men fördjupar och breddar den och söker kanske flera möjliga förklaringsvägar. Med lokala medarbetare, som också kan tjäna som lokala förebilder, skapas ett intresse från fler att följa de debatter, recensioner, granskningar som tidningen erbjuder.

Men det kommer att kosta pengar. Och då kommer ägarfrågan in. Jag hävdar att Nerikes Allehandas själ försvann någon gång emellan man satte dit en VD som inte hade någon tidningserfarenhet och ägarbytet och ägarkoncentrationen till Promedia och Stampen. Då blev det publicistiska nedprioriterat och vinstmarginalerna prioriterades upp. Men det är en kortsiktig strategi. En tidning utan publicistisk själ tappar snart sin publik. Och det är det som håller på att hända med NA, liksom med många andra lokaltidningar.

Jag tror att det hade varit bättre för lokaltidningarna att ha kvar det lokala ägandet (i vart fall hade det varit mer liberalt med en större mångfald av ägare). Men nu när det ser ut som det gör, önskar man att Stampen kunde fundera kring hur man ska bygga NA vidare in i det nya mediala landskapet. Tänk om man istället för att kräva kortsiktiga vinstmarginaler, kunde fundera över en investering i en ny tidningsprodukt, med det lokala, det professionella, det publicistiska och journalistiska i centrum.

I kväll tog jag bilbranschen som exempel på behovet av investeringar i nya modeller, med nytt utseende men också med nytt bättre och framtidsinriktat innehåll. Det kostar massor, men det är nödvändigt. Där är inte lokaltidningen idag. Just nu funderar man på hur man ska förändra utseendet. Men vad gäller innehållet handlar det bara om att plocka bort och skala ner. Det är som om en bilfabrikant trodde att det skulle räcka med tre cylindrar, en vindrutetorkare och till slut tre hjul på bilen.

Framtiden för lokaltidningen är osäker. Men en sak är säker: Om man bara reagerar på det som händer, kommer utvecklingen mot ett lokalsamhälle utan lokal tidning att gå allt fortare.

Media: SVT, NA,