Är gamla också människor?

Det pågår en nationell debatt kring äldreomsorgen som påverkar också det lokala. Som så ofta nuförtiden är den mediala bilden av svensk äldreomsorg svart eller vit, eller kanske bara svart. Och mest svart är den privata omsorgen. Där härskar bara vinstintresset och de gamla vansköts mer som regel än undantag...


För den som orkar sätta sig in i hur det verkligen förhåller sig så stämmer inte denna bild. Vare sig av äldreomsorgen i sin helhet, eller av privat äldreomsorg. Svensk äldreomsorg är i världsklass, sannolikt i världstopp. Men som i all verksamhet finns det problem och utmaningar både vad gäller det generella och det specifika.


Det finns rätt många utmaningar kring frågorna om vad som händer när vi blir äldre. En del handlar om det offentligas verksamhet, som äldreboenden och sjukvård. Men annat, sannolikt minst lika viktigt, handlar om hur vi ser på varandra som människor, på etik och moral, om det civila samhället och hur vi ser på arbete och pension. Om dessa frågor ska jag fortsätta att blogga i framtiden. De kräver sannolikt minst en bloggpost var. Minst...


Men nu handlar det om läget i Örebro och vad vi liberaler ska göra när vi vunnit valet 2014.


Rubriken på denna bloggpost är ju rätt provokativ. "Är gamla också människor?" Det är väl självklart kan tyckas. Men rätt mycket i både nationell och framförallt den lokala politiken handlar om att även om gamla fortfarande är människor, så är de inte som vi. Framförallt handlar det om egenmakt och valfrihet.


Åldrandet har länge varit en kollektiv process. Jag menar att det är ett typexempel på socialdemokratisk politik i sin prydno. Människor är för dem inte individer med individuella rättig- och skyldigheter. Människor är del av kollektiv. Det påverkar politikens roll och utformning.


En liberal politik för äldre har rätt många delar som handlar om annat än vårdboenden och hemtjänst. Men låt oss börja med dem:


För oss är det självklart att du som gammal ska kunna välja vem du vill ska ge dig den vård och den omsorg du behöver. Det är lika självklart att du fortfarande när du flyttar, även om det är för sannolikt sista gången, ska kunna välja vilken hyresvärd du ska ha. Det spelar ingen roll om du är gammal och sjuk, om du drabbats av någon form av demenssjukdom eller annat funktionshinder. Om du själv inte kan välja, finns det sannolikt anhöriga som kan göra det åt dig. Och finns inte heller anhöriga, så ska kommunen söka efter vad du förmodligen skulle valt om du kunnat.


Vi måste likställa privata och offentliga alternativ inom äldreomsorgen. Det gäller såväl ersättning som krav och uppföljningar. Samma ersättning, samma skarpa krav och samma tydliga uppföljning. Och sköter du dig inte ska konsekvenserna bli kännbara, oavsett om du är privat eller kommunal. Om du inte ger de gamla den vård och den omsorg de har rätt att kräva, så ska avtalen vara utformade så att du blir skyldig att ge dem det, och dessutom betala skadestånd på köpet. Det ska helt enkelt inte löna sig att snåla eller vara ineffektiv, vare sig inom kommunala eller privata enheter.


Denna rätt att välja själv är större än bara boendet och omsorgen. I all den service som kommunen finansierar via skattemedel, ska det finnas en valfrihetsgaranti. Lagen om Valfrihetssystem (LOV) ska ligga till grund för all offentligt finansierad service. Du själv ska kunna välja, och det offentliga ska vara en del av denna valfrihet, men inte den enda delen.


Skillnaden mellan oss liberaler och socialdemokraterna i Örebro är enorm. De ser fortfarande på de äldre som ett grått kollektiv. De tror att 40-åriga politiker är bättre på att bestämma vad 85-åriga vill ha, än 85-åringarna själva! Valfrihet är för dem något negativt, något de helst skulle vilja slippa. I dagens majoritet försenar de och stoppar allt som går att stoppa. LOVen blir en tummetott. Alternativen inom boendena lyser mest med sin frånvaro. Det är kommunen som ska göra allt.


Behovet av en trygg, kvalitetssäkrad och valfri äldreomsorg är en grundsten i äldrepolitiken för oss liberaler, men inte den enda. Vi ser äldre människor som människor som fortfarande har ett uppdrag, individuellt liksom i hela samhället. Det aktiva livet slutar inte vid pensionsåldern. Alla har en plats och en uppgift, oavsett hur gammal man är.


En liberal äldrepolitik i Örebro handlar därför om att hitta vägar att stärka äldres möjligheter. Låt mig peka på några frågor där vi jobbar (och där socialdemokraterna går på tvärs):


Vi vill att vi ska ha en aktiv fritidspolitik för äldre. Det handlar inte bara om ungdomsidrott eller ungdomsföreningar längre. Vill vi ha aktiva, friska människor långt upp i åldrarna måste vi skapa strukturer som gör det attraktivt och möjligt för de äldre att vara just aktiva. Det kan handla om föreningsbidrag, om en aktiv kulturpolitik, om en stad som uppmuntrar äldres fysiska aktivitet och så vidare.


Vi vill stärka det civila samhället. Det Folkrörelsesverige som etablerades för 100 år sedan och bars in i nutiden av starka föreningar, är på väg bort. Frågan är vad som kommer efter. Men det traditionella föreningslivet finns fortfarande och bärs ofta av de som kan traditionerna och hur man driver en förening. Dessa äldre är guldgruvor för föreningsverksamhet med många olika grunder. Vi vill skapa en aktiv samverkan mellan det civila samhället och kommunen för att stärka möjligheterna för fler äldre att vara föreningsaktiva. Det handlar också här om föreningsbidrag. Men det kan lika gärna handla om att ge föreningarna möjlighet att bli delaktiga av det kommunala omsorgsuppdraget, som entreprenörer.


Vi vill stärka arbetslinjen för äldre. Det finns en diskussion om pensionsåldern som jag kommer att återkomma om i en blogg. Men redan idag finns många kompetenta kommunala medarbetare som inget hellre vill än att jobba vidare även efter 65- eller 67-årsdagen. Och det finns många arbetsplatser som behöver deras kompetens. Vi vill skapa en kommun som gör detta möjligt. Du ska kunna få arbeta vidare med det du kan och klarar av utifrån din och din arbetsgivares vilja. Strukturerna ska vara till för individen, inte tvärsom.

Vi vill skapa ett geriatriskt centrum i Örebro. Det är egentligen en uppgift för landstinget, men eftersom den socialdemokratiska landstingsledningen inte vill, får vi i kommunen ta det uppdraget på oss. Det handlar om att skapa ett centrum med såväl medicinsk- som omsorgs- och omvårdnadsexpertis som samlas kring dig som gammal. Du ska inte skickas runt till olika experter. De ska komma till dig. Och du ska veta att deras kunskaper är baserade på vad de äldre människorna behöver, inte på forskningsresultat som baseras på 30-åriga män...


Vi vill skapa en grund för fler lokala framgångsrika företag inom servicebranscherna. Företag som genom LOV-lagstiftningen kan ge omsorgstagarna så god service som möjligt, men som också kan komplettera denna skattebetalda service med annan service. Denna bransch är en av de stora framtidsbranscherna. Och sannolikt kan många äldre människor bli goda medarbetare i dessa nya företag. För de känner sannolikt sina jämnårigas behov bäst.



Det finns idag inget fokus på äldreomsorg och äldrepolitik i Örebro. Socialdemokraterna har inga visioner om vad de vill. Besparingarna inom äldreomsorgen är omfattande. Kvalitetssynen lyser mest med sin frånvaro. Engagerade medarbetare och entreprenörer kan trots, inte tack vare, den politiska majoriteten ändå ge en god omsorg och omvårdnad. Men kvaliteten är för låg och kostnaderna för höga.


När vi vunnit valet 2014 ska vi genomföra en äldrepolitik som handlar om att sätta den gamla människan i centrum. För hon är fortfarande människa, en individ med vilja att forma sitt eget liv, precis som vi som fortfarande är något yngre. Vi vill öka hennes egenmakt. Vi vill skapa stöttande kommunala strukturer som inte tar över hennes vilja. Och vi vill långsiktigt säkra resurserna för en aktiv välfärdspolitik inriktad på de behov de äldre uttrycker, och inte de behov vi som fortfarande är yngre tror finns.


Liberal politik ser som vanligt alltid till individen. Det spelar ingen roll om hon är sju, 77 eller 107 år.


Media: EX1, EX2