Vad säger Busch Thors ålder om politiken?

Så får då KD en ny partiledare. En mer värdekonservativ sägs det. Även om svaren hon gav på frågorna idag väldigt mycket handlade om att vara en politiker ungefär som alla andra.

Men när man lyssnar till vad de som förespråkar henne säger, de aktiva kristdemokraterna, handlar väldigt lite om hennes politiska profil. Istället är det hennes sätt att kommunicera, att gå igenom rutan, som lyfts fram. När KDU skriver på DN-debatt, handlar nästan hela artikeln om hennes mediala förmågor. Den politiska riktningen kommer lite pliktskyldigast med på slutet.

Detta är inte något unikt för KD eller Ebba Busch Thor. Snarare säger det rätt mycket om vad politik är idag. Politik handlar om kommunikation. Inte om ideologi. Politik handlar om att hitta och följa en opinion. Inte att skapa och leda den.

Jag är djupt oroad över vart den västerländska demokratin är på väg. Mer specifikt den svenska som jag känner väl. Politiker på alla nivåer blir kommunikatörer, proffs på att landa rätt och skapa sig ett bra varumärke. Men allt färre är intresserade av att styra en organisation, ta ansvar, stå upp även när det blåser. För det ska man ju inte. En bra politiker idag tar de debatter där hon kommer fram i rätt ljus, klipper de band till de populära besluten, syns i de rätta sammanhangen. Men hon frontar inte när verksamheterna krisar, när kritikstormarna viner, när det är tufft att stå upp för de egna eller partiets ståndpunkter och ideologi. Då skickar man fram andraplansfigurerna, eller tjänstemännen. Eller så är man oanträffbar.

Om politik bara blir kommunikation leder det till två saker. Någon annan, ovald, kommer att styra och leda de olika offentliga verksamheterna. Någon annan, ovald, kommer att leda samhällsutvecklingen. Det är oroande.

Ebba Busch Thor är 28 år. Det är ungt. Ungefär som Annie Lööf eller Gustaf Fridolin. Det säger en del om svensk politik och om svenskt samhälle när det är fler partiledare som är runt 30 än som är över 55.

Det finns en ungdomshysteri inom politiken idag. Allt ska föryngras. Vi måste nå ungdomarna. Bara genom att föryngras och förändras så kommer partierna att vinna och överleva. Säg det.

Men jag tror inte på det. Ibland tror jag faktiskt tvärsom.

Jag åker runt och föreläser kring vår syn på åldrande. Titeln på min föreläsning brukar ofta vara "Framtiden tillhör de gamla". Och jag försöker beskriva de positiva saker som skett och sker med åldrandet. Om att livet inte slutar vid 65 eller 67 utan att de gamla har enorma möjligheter och förutsättningar som de kan förändra hela samhället med, bara de inser det och tar makten över sina egna liv. Alldeles för många äldre passiviseras in i det bidragstagande som vi inte tycker passar de under 65, men som är vardag för de över.

För varför ska man inte få studera när man är över 65, med bidrag från staten, när de yngre får det?
Varför är kulturpolitiken uppbyggd för att gynna barn och unga, och inte gamla?
Varför är förenings- och idrottspolitik också ungdomsbaserad, när gamla behöver den minst lika mycket?
Och varför är det inget parti som lanserar en 70-åring som nästa partiledare?

Nej - bara jag skriver det inser jag hur omöjligt det är. I Sverige är du ju totalt ute när du är 70. Inte minst i politiken. 28 går bra. 68 går aldrig.

Snart finns det 2,5 miljoner människor i Sverige som är över 65 år. Massor av dem har alla möjligheter att fortsätta bidra till sin egen och till samhällets utveckling. Men vårt samhälle ser dem inte. Inte i politiken heller. Och det är fel.

Det finns många skäl för varför det är fel. Det finns många skäl till varför politiken skulle må bra av fler äldre, långsamma, tänkande, holistiska politiker och färre unga snabba, agerande, detaljistiska. Men det finns ett skäl som överväger alla andra.

Jag är 56 år. I mig har jag vetskap om hur det är att vara både 6, 26 och 46 år även om det var i en tid som är annorlunda än dagens. Men jag har egentligen ingen aning om hur det är att vara 66, 76 eller 96. Jag hade ännu mindre aning när jag var 26. För att politiken ska fungera, måste det finnas företrädare som bär med sig olika erfarenheter. Inte så att bara invandrare kan företräda invandrare, unga företräda unga eller kvinnor företräda kvinnor. Men om politiken saknar invandrare, unga eller kvinnor är den försvagad. Den demokratiska grunden är bräcklig.

Det är egentligen rätt självklart. Men lika självklart är det att politiken inte behöver de äldre. I vart fall inte på toppnivå. För då ska man vara 30. Men när alla partier har ledare som inte fyllt 30, 40 eller 50 - vem ska då företräda de gamla? Och vem företräder deras perspektiv in i politikens absoluta topprum?

Frågan är vart det leder. Och hur ett samhälle som inte ser 25% av befolkningen som en resurs kommer att fungera. Hur förändras värderingar, demokratins funktionssätt, demokratins legitimitet?

Jag googlade just på Hillary Clinton. Hon fyller 68 i år. Och Ronald Reagan var 70 första gången han valdes till president...

Äldre mår bättre

Det finns så många motstridiga tendenser i dagens samhälle. Heterogenitet är bara förnamnet. Frågan är vad det gemensamma samhällsbygget är på väg när alla individer bara har sin egen väg som såväl medel som mål.

Jag har lovat att blogga lite mer om detta, men mina dagar fylls mest av stängsel denna våta höst. Och jag är tacksam för det. Några hundra stängselstolpar ska ner i backen, och ju mjukare den är, desto lättare är det. Nu fattas bara 300 meter, eller runt 50 stolpar innan denna del av rovdjurssäkrandet är klart. Då blir det lite enklare att få tid med annat - som bloggen.

Men jag gör ändå ett mellanspel idag.

På flera mediasidor har det idag berättats om att unga mår allt sämre. Det är bekymmersamt. Frågan är varför. Man pekar på trycket från skola och arbetsmarknad, på att osäkerheten kring vilket jobb man ska ha är skrämmande. Det finns säkert sådana delar i förklaringsmodellen.

Själv tror jag på en annan faktor - normlösheten. Vi lever i ett samhälle där normer ska ifrågasättas. Inte ens det kön du fötts in i duger. Hela ditt jag ska ifrågasättas ifrån alla möjliga vinklar och sedan ska du komma ut som en hel människa.

Men det fungerar inte så för alla. Säkert klarar de starka en sådan process. Men för oss andra - vad finns kvar?

Normer kan vara kvävande, nedtryckande, konserverande. Men de är också de varptrådar som bär upp samhällsväven. Och speciellt viktiga är de för de människor som inte är säkra, starka, trygga. Det finns en trygghet i att luta sig tillbaka mot de andra tänkt, sagt och gjort. Det finns en trygghet i att veta att strukturer bär och stödjer. Normerna kan vara sådana. Och då handlar det inte bara om samhällsnormer, utan om normer för dig som individ, person.

En sak som talar för att denna analys har en viss bäring, är den andra delen av dagens nyhet kring hälsan. Den att äldre mår bättre.

Det finns rent fysiska skäl för att äldre mår bättre: Hälsoläget har förbättrats. Vi är antingen friskare för att vi levt hälsosammare. Eller så är vi kryare för att medicinvetenskapen har skapat förutsättningar att hålla oss krya.

Men medicinutvecklingen hjälper också de unga. Och den psykosociala pressen på äldre borde vara minst lika hög som hos yngre. Frågorna minst lika livsavgörande: Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Räcker pensionen? Hur sjuk är jag egentligen? Varför diskrimineras jag bara för att jag blivit gammal? Tar jag tillräckligt ansvar för make, maka, barn, barnbarn och barnbarnsbarn? När kommer döden?

Ändå upplever sig äldre må bättre. Denna trend är inte ny. Tidigare i år kunde vi läsa om att 65+are mådde allt bättre. Kanske är det så att just denna tid är den bästa i livet.

Och varför är den det?

Kanske är det för att det normativa skedet i livet är genomgånget. Man har sina normer, man är trygg i sin normativitet. Man har sina rötter i ett samhälle där normer inte var något ont, utan ibland till och med något uppbyggeligt. Och man har haft ett liv där man kontinuerligt har kunnat pröva, ifrågasätta och bekräfta normer utifrån sin egen agenda, inte utifrån ett politiskt tryck.

Det finns mycket som talar för att den åldrande befolkningens inflytande på samhället både bör och kommer att öka. Det är bra. En 100-åring har vartenda år av sitt liv inom sig, kan se helheter och skeenden utifrån ett eget upplevelseperspektiv och har förhoppningsvis burit med sig kunskaper och erfarenheter som gjort henne visare. Är hon dessutom grundad i ett normativt förhållningssätt, med normer som både styr samhälle och människa mot humanitet, öppenhet, solidaritet och rättfärdighet - då kommer hon att kunna betyda mycket.

Men då måste vår syn på den gamla människan förändras. SPF visade i en undersökning i våras att i princip alla arbetsgivare, oavsett sektor, föredrar yngre medarbetare framför äldre. På samma sätt är det i politiken. Den synen måste förändras. Det måste handla om kompetens och personliga egenskaper, inte om år eller om håret är grått eller brunt för att man ska anses anställningsbar.

Därför kan man glädja sig åt en annan av dagens nyheter. Carl Bildt, Sveriges förre utrikesminister, har fått nytt jobb. Han är född 1949 och nybliven folkpensionär. Men utifrån sin unika kompetens ska han nu arbeta för att minimera riskerna för väpnade internationella kriser i stiftelsen Crisis Group.

Carl Bildt är unik, en fantastisk utrikesminister. Men vi är alla unika, med unika kompetenser inom just vårt område. Det är dags att inse att åldrandet skapar fördelar för fler.

Media: SR, DN2, EX

Barn eller bilar?

Folkpartiet i Örebro jobbar med en vision för staden. Vi vill att Örebro ska bli en ännu vackrare stad, med fler spännande hus, intressanta miljöer med levande kultur och handel. Vi vill att Örebro ska ha vackra och trygga parker och grönområden där äldre kan promenera och barn kan leka. Vi vill att det ska finnas möjlighet för många att hitta just sitt smultronställe i Örebro, oavsett om det handlar om ett café, en affärsgata, en parkmiljö, en scen eller något helt annat.

Vi vill att Örebro ska bli intressantare för fler. Fler spännande företag, småföretag och växande företag. Mer spännande forskning vid Sveriges mest spännande universitet. Nya spännande vyer, från de lokala där du inte vet vilken arkitektur som väntar bakom hörnet, till de internationella utblickarna och sambanden med spännande städer i andra delar av världen.

Vi vill ha ett Örebro för örebroarna. För människorna som bor här idag och som ska bo här i morgon.

Örebro växer så det knakar. De senaste sex åren har vi växt med mer än 1500 personer per år i snitt. Det är bra. Men det ställer krav på hur staden ska växa.

Vi i Folkpartiet har stakat ut några riktlinjer:

Bygg gärna mer centralt, på höjden, men ställ krav på att alla höga hus också ska vara vackra, spännande hus.

Bevara det gröna i staden. Bygg inte sönder parker eller grönområden. Skapa istället mikroparker i stadskärnan, en lite gräsplätt, ett träd, en plantering, eftersom vi vet att det gröna ger livskvalitet.

Se till så att bussarna fungerar. Bygg ny kollektivtrafik ekonomiskt och så det passar en stad av Örebros storlek. Inga miljarddrömmar om spårtaxi, pendeltåg eller tunnelbana. Bussar med ny, miljövänlig teknik är nog framtiden.

Sätt hela tiden människan i centrum. Och det handlar mest om våra barn och våra gamla. Barnen behöver trygghet och lekmöjligheter var de än bor i staden. De gamla behöver möjlighet att nå bra miljöer snabbt; en park, en promenadslinga, en utsikt. Livskvalitet för barn och gamla skapar en stad också för oss mitt i livet.

Tyvärr har dagens trepartimajortet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet, en helt annan agenda.

Just nu pågår ett arbete med att öppna tiotals gator runt om i Örebro. Frågan är varför. Visst finns det enstaka gator som kan öppnas. Men detta handlar om att omskapa hela Örebro, om att göra om tanken med staden.

Det är Björn Sundin (s) som driver projektet. Han har först drivit projektet i en hemlig grupp. Inte förrän jag tog upp frågan på kommunfullmäktigesammanträdet i december, verkar det som om han insåg att han måste lyfta frågan offentligt.

Jag lyfte frågorna om gatorna mellan nya och gamla Hjärsta och Vivalla, eftersom de är bland de tokigaste idéerna. Det finns inga andra skäl att bygga dessa gator än att Sundins elithall i Hjärstaskogen ska kunna trafikförsörjas. Då sade Sundin att några sådana förslag inte fanns. En månad senare fanns de, plus tiotals andra, på kartor.

Men gatorna i Hjärsta är inte de enda. Jag får just nu samtal från människor över hela Örebro som irriteras över den översittarattityd som Sundin och kommunledningen har. Ingen har frågat dem om att bygga eller öppna gator. Ingen vet något, förrän man får ett par veckor på sig att reagera på en färdig karta.

Sundins agenda verkar tydlig. Det handlar om att prioritera biltrafik runt om i Örebro. Här går han på tvärs mot de flesta andra städer som finns, där man istället prioriterar cykel, kollektivtrafik och gående. Det är fel ur många aspekter: miljö, stadsbild, trygghet, säkerhet.

Men framförallt handlar det om en annan syn på vem staden är till för. Är den för örebroarna, människorna, de gamla och de unga? Eller är den för bilarna och bilisternas krav att kunna transportera sig så fort som möjligt så kort som möjligt?

Björn Sundin, socialdemokraterna och deras två stödpartier väljer ständigt bilarna framför barnen.

Folkpartiet gör en annan prioritering: Vi väljer barnens framtid, de gamlas trygghet och alla örebroares livskvalitet.