Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.