Det svåra goda

"Staffan, "goda" inom citationstecken är för att uttrycka det milt inte särskilt trevligt. Det är en diskurs och en vokabulär som jag aldrig hade trott att du står för. Det kan bland människor som vill väl ibland finnas naivitet och en oförmåga att se världen så som den är, men att göra ordet god till ett skällsord är ett mått på såväl individers som ett samhälles förfall."

Det är svårt med godhet. För vem är god och vem är det inte?

Den förre amerikanske presidenten George W. Bush hävdade när han inledde kriget mot terrorismen att den som inte var med honom, var emot honom. Bibelordet skapade den tydlighet han eftersträvade. De goda; USA och deras allierade, mot de onda; terroristerna och deras anhang. Det var bara att välja sida. God = med USA. Ond = alla andra.

Historien visar att det inte var så lätt. Kriget mot terrorismen har inte vunnits. Segrarna har ibland i historiens ljus mer liknat förluster. Synen på vad som var gott eller ont, rätt respektive fel blev mer av en gråskala. Fanns verkligen bra information om massförstörelsevapen? Var det rätt sorts krig som startades? Vad hade alternativen givit istället? Saddam Hussein var en diktator och tyrann med tusentals mord på sitt samvete, men hade det funnits andra sätt att avsätta honom än det krig som fortfarande pågår? Och vad hade det inneburit för den militanta islamismen och terrorismen i dess fotspår?

Ingen vet.

Det är inte lätt med godhet och ondska.

Jag läser Ivar Arpi i SvD. Om synen på andra människor och de olika måttstockar som används. Om hur vänstern har lättare att demonisera högern än tvärsom. Om den nya intoleranta toleransen, främst riktad mot höger. Och om behovet av en mer neutral bedömningsskala, omfattande såväl vänsterintolerans som högerdito.

Och jag läser svaret från Hynek Pallas. Om hur viktigt det är med en (nationellt) påbjuden värdegrund för tolerans. Om det rätta att inte tolerera det som ligger utanför denna zon och följderna för såväl det tjeckiska som andra samhällen (Ungern, Polen...) som saknar den. Om att Sverige, trots att vi tycker att vi har en så smal åsiktskorridor, är det minst intoleranta landet i EU.

Det är så fascinerande att läsa alla dessa inlägg där människor, vana att formulera sig, verkar prata förbi varandra.

Jag har inga problem med att stämma in i Arpis syn. Det är rätt skrämmande att den ideologi, kommunismen, som har flest människoliv på sitt samvete, inte behandlas på samma sätt som liknande rörelser till höger. Och det är bekymrande att det på något sätt anses som bättre att vara för de våldsbejakande vänstergrupperna, än liknande från höger.

Jag har inte heller några problem med att stämma in i Pallas syn på att det behöver finnas en stark (nationellt) påbjuden toleransvärdegrund. Om inte staten sätter gränser för vad som kan tolereras, innebär det en normlöshet som alltid riskerar att slå mot de svagaste, oavsett vilka de är. Och de länder och partier som hävdar att deras intoleranta normer är de enda riktiga, borde få problem när man funderar över grunden för denna intoleransens normativ. För borde inte toleransen mot den oliktänkande vara överordnad även för den som menar sig äga den rätta läran? Annars hade ju denna rätta lära haft rätt svårt att ta sig fram i ett tidigare skede...

Arpi och Pallas används nu frekvent av de olika sidorna i den diskussion som förs på olika media. Den ena sidan lyfter de delar av Arpis argument och hävdar att han har fullständigt rätt i att högerns, och framförallt Sverigedemokraterna, borde lyftas in i den politiska stugvärmen.

Den andra lyfter Pallas och hävdar lika självsäkert att bara en intolerans mot högerns främlingsfientlighet är den enda sanna vägen.

Men är det det de säger? Är det den enda tolkningen av deras exempel? Är Arpi god, och Pallas ond? Eller är det tvärsom?

Det har det senaste dryga året, i spåren av de unikt stora asylströmmarna till Sverige, funnits en diskussion som mer handlat om svart och vitt än om de gråskalor som för det mesta utgör livet. Jag har rätt. Du har fel. Jag äger sanningen. Du förfalskar. Jag är god. Du är ond.

Eftersom jag under detta dryga år hållit en hyfsat hög profil i frågan om vad Sverige klarar av i flyktingmottagande om vi dessutom ska klara av att behålla välfärdssamhället och den internationella solidariteten, är min bild att det varit enklare för de med andra åsikter att måla ut mig som ond, och därmed sig själva som goda än tvärsom. Jag anar att det finns andra som ser diskussionen på motsatt sätt.

Men bilden av att de som är för en i princip oreglerad asylmottagning som de goda, och därmed vi andra som mer eller mindre onda är satt. Det citat från Facebook som jag inledde med är ett typexempel. Det är de som "vill väl" som kan vara lite naiva. Och om man hävdar att denna naivitet leder till ett i vissa fall självgott konstaterande att man därmed är godare än andra, är man en individ "i förfall".

Kanske har jag deltagit i denna svart-vitifiering av migrationsdebatten, även om jag verkligen försökt avhålla mig från det. För den är det största hindret för en framgångsrik politik för en reell politisk debatt kring vilket samhälle vi ska ha i den rätt nära framtiden. Det finns inte bara en politisk möjlighet. Det finns flera. Öppnare eller stängdare gränser får olika konsekvenser. Det är inte svart eller vitt, på eller av. Det är en glidande skala.

Hynek Pallas avslutar sin artikel så här:

Sverige är inte Tjeckien och Ivar Arpi är inte rasist eller en president som talar på en rasistisk demonstration. Men det är viktigt att visa på de röda trådar som finns i dagens Europa och den utveckling som finns i flera av EU-länderna. Sverige är inget undantag.

Därför är ett begrepp som ”politiskt avvikande” en dimridå som sätter krokben för en europeisk kamp om värderingar och tolerans som är viktigare 2016 än den har varit på mycket länge.

Ska vi tolka det som om Pallas verkligen menar att Arpi inte är rasist? Eller ska vi tolka det som om han menar att Arpi är en del av den intoleransens Europa som växer fram, en av de onda högerkrafterna? Jag vet inte. Sannolikt är det enbart Pallas som vet vad han verkligen menar.

Men det finns ett problem med Pallas avslutning, som blir min clou med denna blogg: Risken att människor som upplever just det som Arpi skriver om, intolernansen mot de egna tankarna kring migration och asylpolitik, om integration och välfärdsstatens problem, om värderingar och normer, risken att dessa människor hävdas vara en del av en kamp MOT de hittillsvarande europeiska tankarna om värderingar och tolerans, kan skapa en oklarhet om vad som är alternativet.

Kan jag vara för en tuffare migrationspolitik, högre krav på integration både vad gäller studier, jobb och värderingar, mer för vad man med risk för att bli påklistrad SD-språksmärket skulle kunna kalla mer traditionellt konservativa värderingar vad gäller exempelvis familj eller genus, och ändå höra till något av de traditionella partierna? Eller tvingas man mer eller mindre att välja: Antingen göra sig av med/undertrycka de tankarna, eller välja SiDa?

Jag vet inte. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Och jag kan konstatera att om jag inte varit så fast grundad i min frisinnade liberalism, genom att läsa det jag gör och gjort och genom den förankring i Folkpartiet jag har och haft, hade sannolikt risken varit överhängande att de som menat sig vara godare än jag hade tvingat mig att göra det valet.

Men jag fortsätter att hävda att världen inte är svartvit, att gråskalor är viktiga och att godheten är svårare att finna än vad de flesta av oss skulle önska.

Objektiv subjektiv journalistik?

På ledarsidan i Dagens Nyheter kan man läsa ännu en artikel som fördjupar frågetecknen kring den snedvridna politiska uppfattningen hos svenska journalister. Det är ju ingen ny kunskap. Men den undersökning som SOM-institutet i Göteborg gjort är mer vetenskaplig än till exempel den som Nerikes Allehanda presenterade i valrörelsen 2010 kring sina egna journalister. Men även den visade på en enorm röd övervikt i journalistkåren. I Örebro var det sossarna och vänsterpartiet som regerade. Miljöpartiet hade i den undersökningen inte samma genomslag.

Spelar då detta någon roll? Svaret blir: Självklart. Erik Helmersson redovisar en del. Och visst har man egna bilder. Som att det inte går att få sista ordet på Radio Örebro när vissa journalister sitter som ansvariga. Då är det alltid sossen som tar hem spelet. Som att Tvärsnytt är totalt ointresserat av utspel från partier till höger om (s). Eller att Nerikes Allehanda förra perioden jagade mig som KSO i varje stort och litet ärende och krävde en politisk kommentar, medan Lena Baastad idag kan gömma sig bakom sina tjänstemän (kolla bara de senaste dagarnas trädskövling och uteserveringselände). Eller att det förr alltid var en kommentar från oppositionen till varje majoritetsutspel eller granskande artikelserie (ibland fick till och med oppositionen fösta ordet och sedan fick majoriteten kommentera den bild som journalister och opposition satt…) medan det idag mer är ett undantag.

Men detta är ändå saker man kan leva med. Det gäller bara att bli bättre själv, att skapa mer intresse kring den egna politiken, att ligga på ännu mer, att skriva ännu bättre…

Det stora problemet är ett annat. Det handlar om större skeenden där samhällets utveckling formas. Hur beskrivs lokalsamhället och dess utmaningar? Hur beskrivs politiken och politikens utmaningar? Hur beskrivs världen och dess utmaningar?

Låt mig ta några exempel:

Barnfattigdomen. Är den ett reellt problem eller ett mätningsproblem? När frågan först kom upp handlade det om relativ fattigdom. Då var det bättre om alla var ungefär lika fattiga, än om några var rika och andra inte fullt så rika. När man gick över till absoluta tal borde den långsiktiga utvecklingen varit det intressanta. Men vem har fått veta att barnfattigdomen var som störst under regeringen Göran Persson, och att Alliansregeringen lyckats minska den, trots den djupaste internationella lågkonjunkturen sen 1930-talet? Vem beskriver världen, och hur?

Ungdomsarbetslösheten. Är den 25% eller inte? Är ungdomar som går på gymnasiet arbetslösa bara för att de söker jobb? Eller är universitetsstuderande som kanske hellre ville ha ett välbetalt och enkelt jobb arbetslösa? Är ungdomsarbetslöshet som innebär att man går utan jobb ett par veckor för att sedan få ytterligare ett påhugg ett politiskt problem? Bara för att man skapar statistiska urval innebär det inte att det finns politiska problem som ska lösas av politiker. Även en 12 %-ungdomsarbetslöshet är tuff. Men det är den faktiska långtidsarbetslösheten hos unga som är den politiska utmaningen. Men vilken journalist beskriver det så?

Carema. När Caremaskandalen briserade var alla tidningar på. Journalister från hela landet beskrev den skrämmande privatiserade äldreomsorgen där kapitalister styrde. Men var bilden rätt, eller ens i närheten av riktig? När Dagens Samhälle nu skriver kring ”skandalen” så förändras bilden. Carema var inte alls de onda riskkapitalisterna. Den offentliga verksamheten som föregick Carema hade sannolikt betydligt värre problem. Men bilden var satt, och sitter fortfarande. Frågan är om en journalistkår med rötterna i en frihetligt liberal åskådning hade gjort samma nyhetsbedömning?

Dessa tre exempel på politiska frågor från tre skilda områden, berörande tre olika åldrar, visar på journalistik som i sig är riktig, men som antingen utgår från en samhällssyn eller filtrerar frågeställningarna utifrån en medveten eller omedveten politisk åskådning.

Låt mig ta ett sista exempel, som på något sätt visar på en metaprocess, kring politikens roll och innehåll. I Sverige handlar politik nästan alltid om att politiker ska göra mer. Den handlar om att det offentligas uppdrag ska utvidgas. Det handlar om att den offentliga sektorn har för små resurser och att vi behöver mer pengar för politiska åtgärder. Är detta en självklarhet? Knappast.

Utan någon annan jämförelse kan man ändå titta på den pågående presidentkampanjen i USA. Där handlar det inte alltid om att staten ska göra mer. Rätt ofta handlar det om att staten ska göra mindre. Och med den tydligare politiska hemvisten hos flera mediabolag, skapar journalister bilder av olika verkligheter.

Det finns ingen objektiv journalistik och inga objektiva journalister helt enkelt för att det inte finns människor som klarar av att vara fullständigt objektiva. Inte ens en domare i en domstol kan frigöra sig från sin historik, sin politiska uppfattning, sin ideologiska hemvist, i det dömande arbetet.

Men det finns bättre och sämre journalister. De bättre är sannolikt mer medvetna om sin politiska hemvist och att den påverkar deras journalistiska arbete. Därmed kan de också göra bättre avvägningar vilka frågor de lyfter, och hur de bearbetar dem. Sämre journalister tror att de är objektiva och bara på grund av denna övertro på sin objektivitet blir den politiska åskådningen grunden för ett subjektivt arbete.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, GP, Dagens samhälle

Folkpartiet! Liberalerna?

Idag på väg mot landsmöte i Karlstad. Barnen sjuka (som vanligt denna höst) så det blir sannolikt en del åkande fram och tillbaka mellan sola i Karlstad och glädjen i Örebro.

Folkpartiets landsmöte 2011 är ett första steg mot formandet av ett tydligare liberalt parti. Det är bra. Men det kommer att krävas mer. Fram till landsmötet 2013 kommer ytterligare pusselbitar att läggas i detta liberala pussel.

Just nu är det två "högersvängar" som diskuteras. Reformeringen av LAS och sänkningen av marginalskattetaket. Det intressantaste är kanske att detta diskuteras som "högersvängar". LAS kan i och för sig ses som en trygghetslagstiftning. Men den skulle lika gärna kunna ses som en effektiv stängd dörr för många grupper som behöver in på arbetsmarknaden. Är det ett viktigare liberalt uppdrag att bygga murar eller att riva dem?

Och skatterna. Här finns tre principer man måste förhålla sig till.

Dels principen om ett jämlikt samhälle. Ett samhälle med små klyftor är ett mer liberalt samhälle än ett samhälle med stora. Men det förutsätter att alla har det ungefär lika lika dåligt... Och det förutsätter att alla har möjlighet och incitament att utvecklas och ta tillvara sina unika möjligheter.

Dels principen om vad skatter är. Alldeles för ofta går vi in i resterna av den tid då socialdemokraterna styrde samhällets hela tankearbete. En av de föreställningar de själva odlade över tid, var att skatterna var någon form av offentliga pengar, inte pengar som kom från skattebetalarna. Skatteintäkterna var politikernas pengar, inte något vi fått från skattebetalarna att förvalta. Det har lett till alldeles för mycket av kvalitetsbrister, ineffektivitet och suboptimeringar, eftersom få efterfrågat uppföljningar, utvärderingar och återkopplingar av resultat. Det har också lett till att flera anser att det är själva organisationen, och de anställda, som är ett mål för den offentliga verksamheten. En liberal grundprincip måste vara att vi begär att ta in så lite skattepengar som möjligt för att klara det uppdrag vi har att genomföra, och vi gör det så effektivt som möjligt. Och målet är alltid att utföra de verksamheter som medborgarna begär, inte att tillfredsställa fackföreningar för offentliganställda.

Dels principen om skatteintäkter. Eller princip och princip - det är väl mer en pragmatisk hållning om hur man gör saker bäst. Om vi har ett skattesystem som blir långsiktigt hållbarare trots att vi sänker vissa skatter, är väl det en självklarhet. Jobbskatteavdragen är ett typexempel. Värnskattens avskaffande borde vara lika självklart, liksom förändringar av arbetsgivaravgifterna (som ju borde betecknas som skatter...). Men i en globaliserad värld, där vi måste arbeta stenhårt för att skapa en arbetsmarknad som bygger på arbeten med högt kompetensinnehåll, och där vi som land kan konkurrera med alla andra länder, måste vi sannolikt gå vidare. Och om vi genom skattesänkningar kan få en bättre fungerande ekonomi, högre tillväxt, fler arbeten och en bredare grund för skatterna, innebär det också att vi värnar välfärden bättre.

Den högersväng som så många nu talar om är snarare en återgång till ett antal av de liberala grundprinciper som borde vara självklara i den situation världen idag befinner sig i. Men för att skapa ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik krävs mer inom fler områden. Det krävs mer frihet inom vissa områden. Men det krävs också en tydligare statlig och offentlig styrning inom andra.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom äldrepolitiken, både vad gäller hur man åldras som frisk med vilja att fortsätta att utveckla sig och samhället, men också för de som inte längre klarar sig själva. Och vi (vem annars?) måste lyfta frågan om den framtida äldreomsorgens finansiering.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom miljö-, klimat- och naturvårdspolitiken. En politik som är mer än kärnkraft. En politik som bygger både på tron på de marknadsekonomiska krafterna, men också på en kraftfull statlig styrning för värnandet av omistliga naturvärden.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ för hur vi hanterar de utmaningar som sjukvården ställs inför. Här finns både utmaningar vad gäller den yngre befolkningen och livsstilssjukdomar, den äldre befolkningen och åldrandets sjukdomar och alla de tekniska och medicinska landvinnigar som ger oanade möjligheter, men som ofta är enormt kostsamma. Hur finansierar vi? Hur värderar vi? Hur prioriterar vi? Hur organiserar vi?

Och fram till 2013 måste Folkpartiet (naturligtvis som enda parti) formulera ett liberalt alternativ för hur vi värnar den syn på människans värde som varit så självklar sedan demokratin infördes. Den människosyn som är grundlagd på de judisk-kristna dogmerna, men som måste klara en sekulär granskning. En människosyn som är nödvändig att värna, men också förnya, när den globaliserade världens alla ismer och ideologier trycker på. Det mångkulturella samhället bygger på en grund av starka gemensamma värderingar. Dessa värderingar kommer inte till av sig själva. Och om det inte finns en levande diskussion kring dem, riskerar vi att helt andra krafter än de vi vill, byter stenar i den.

Folkpartiets landsmöte är både en fortsättning på en lång utveckling och en början på något nytt. Så med en återkoppling till rubriken:

Folkpartiet!
Liberalerna!

Media: DN, SVD, Aftonbladet

Bloggar: Gabrielle, Mathias

(S)lösarledning

Jag läser ännu en gång den märkliga artikel de tre partierna i den nuvarande kommunledningen levererade i NA i går. (Synd att inte NA lägger upp sina debattartiklar på nätet så man kan länka till dem och pinga dem. Det vore bra för den lokala debatten! Men kanske någon NA journalist läser detta och agerar?)

Märklig - därför att den verkar påstå att det är oppositionens fel att majoriteten inte ens kan prestera ett fullständigt beslutsunderlag till kommunfullmäktige.

Märklig - därför att det är tre partier som skrivit under, men hela artikeln verkar skriven av den gamla Sundin-trojkan (Dahlgren och Johansson) - vars sätt att debattera Persson (c) och Bondeson (kd) tidigare avskydde.

Men mest märklig därför att den är en total återgång till det som var före 2007. Det verkar som om koalitionens regeringstid varit en dröm för (c) och (kd). Hela tanken med vårt sätt att styra har på mindre än en kort svensk sommar kastats överbord. Tydligheten, den ekonomiska kompetensen och kraven på en ansvarsfull ekonomisk hantering, styrning mot uppföljning, utvärdering och återkoppling - allt är borta.

Kvar står den gamla sossevarianten av styrning: Mer pengar till allt. Mer pengar löser allt. Mer pengar är bättre. Och vi låtsas som om det är vi politiker som äger pengarna!

Om jag summerar rätt så petar man iväg 116 nya miljoner i den tilläggsbudget vi ännu inte fått se i sin helhet. Till detta kommer de kostnader de fortsätter att mörka, exempelvis kring Rudbecksskolan. Merparten av pengarna är kostnader som kommer att öka och föröka sig de kommande åren. Kommunledningen verkar lägga sina förhoppningar till att konjunkturerna aldrig kommer att vända ner igen. Men idag rasade börsen för nionde dagen i följd...

Sannolikheten för att vi redan i budgetprognos 2 får se antingen en politiskt friserad handling som räddar kommunledningen, eller en prognos som talar om en ekonomi som är svagare än på länge är överhängande. Vad händer då? Vilka löften kommer de att svika? Vilka skattehöjningar är att vänta? Vilka får gå först?

En av de trista sakerna i svensk politik i allmänhet och i Örebropolitiken i synnerhet är synen på att mer pengar alltid är bättre. Örebro är och förblir en kommunsocialistisk högborg. Den nya kommunstyrelseordföranden är tydlig med att hon är socialist. Hon är en god förvaltare av en lång vänstersocialdemokratisk tradition i Örebro.

Detta påverkar oss alla. Våra partier ligger ofta mer till vänster i Örebro än i andra delar av Sverige. Jag kallar mig själv för den som slickar vänsterkanten i Folkpartiet.

Det påverkar media. Jag är ofta mycket kritisk mot den hållning journalisterna i Örebro har. De ser tyvärr verkligheten alldeles för ofta genom ett vänsterperspektiv, oförmögna att bli så neutrala och objektiva som de borde. Jag tror att de flesta av dem inte gör det medvetet, men trots det så blir effekten densamma. Och eftersom media styr så mycket av politiken så blir effekterna stora.

Det påverkar också näringslivet. Alldeles för många företag och företagare tror sig vara beroende av den starka kommunen. Det finns alldeles för många oheliga allianser mellan näringslivsföreträdare och starka sossegubbar.

Det har påverkat den ideella sektorn, och framförallt idrotten. Det är inte för inte Örebro Läns Idrottsförbunds styrelse varit (och delvis är) befolkad av aktiva socialdemokrater. I vilken annan kommun hade annars föreningarna varit så tysta när de misshandlats så mycket som i Örebro? Men här ser vi glädjande nog en förändring som är på väg.

Det Örebro behöver är ett starkare liberalt anslag, ett starkare liberalt parti, starka liberala företrädare inom näringsliv, civilsamhälle, politik och offentlig sektor. Personer som kan säga att det vi behöver är inte mer pengar, utan bättre använda pengar. Det vi behöver är inte mer politik utan rätt politik. Det vi behöver är inte en större kommun utan en smalare men bättre kommun.

Den resan hade vi i Folkpartiet i Örebro påbörjat mellan 2002 och 2006. Vi fick delvis göra uppehåll under kompromissandets majoritetsår även om vår syn på rätt använda pengar ändå låg som grund för vårt starka koalitionsbygge. Nu fortsätter vi arbetet för ett starkare liberalt parti i Örebro.

OK, det är elakt. Men det finns inte så många alternativ till etiketter på dagens kommunledning. (S)lösarledningen är tyvärr en god beskrivning av de tre. Det bådar inte gott för framtiden...