Det svåra goda

"Staffan, "goda" inom citationstecken är för att uttrycka det milt inte särskilt trevligt. Det är en diskurs och en vokabulär som jag aldrig hade trott att du står för. Det kan bland människor som vill väl ibland finnas naivitet och en oförmåga att se världen så som den är, men att göra ordet god till ett skällsord är ett mått på såväl individers som ett samhälles förfall."

Det är svårt med godhet. För vem är god och vem är det inte?

Den förre amerikanske presidenten George W. Bush hävdade när han inledde kriget mot terrorismen att den som inte var med honom, var emot honom. Bibelordet skapade den tydlighet han eftersträvade. De goda; USA och deras allierade, mot de onda; terroristerna och deras anhang. Det var bara att välja sida. God = med USA. Ond = alla andra.

Historien visar att det inte var så lätt. Kriget mot terrorismen har inte vunnits. Segrarna har ibland i historiens ljus mer liknat förluster. Synen på vad som var gott eller ont, rätt respektive fel blev mer av en gråskala. Fanns verkligen bra information om massförstörelsevapen? Var det rätt sorts krig som startades? Vad hade alternativen givit istället? Saddam Hussein var en diktator och tyrann med tusentals mord på sitt samvete, men hade det funnits andra sätt att avsätta honom än det krig som fortfarande pågår? Och vad hade det inneburit för den militanta islamismen och terrorismen i dess fotspår?

Ingen vet.

Det är inte lätt med godhet och ondska.

Jag läser Ivar Arpi i SvD. Om synen på andra människor och de olika måttstockar som används. Om hur vänstern har lättare att demonisera högern än tvärsom. Om den nya intoleranta toleransen, främst riktad mot höger. Och om behovet av en mer neutral bedömningsskala, omfattande såväl vänsterintolerans som högerdito.

Och jag läser svaret från Hynek Pallas. Om hur viktigt det är med en (nationellt) påbjuden värdegrund för tolerans. Om det rätta att inte tolerera det som ligger utanför denna zon och följderna för såväl det tjeckiska som andra samhällen (Ungern, Polen...) som saknar den. Om att Sverige, trots att vi tycker att vi har en så smal åsiktskorridor, är det minst intoleranta landet i EU.

Det är så fascinerande att läsa alla dessa inlägg där människor, vana att formulera sig, verkar prata förbi varandra.

Jag har inga problem med att stämma in i Arpis syn. Det är rätt skrämmande att den ideologi, kommunismen, som har flest människoliv på sitt samvete, inte behandlas på samma sätt som liknande rörelser till höger. Och det är bekymrande att det på något sätt anses som bättre att vara för de våldsbejakande vänstergrupperna, än liknande från höger.

Jag har inte heller några problem med att stämma in i Pallas syn på att det behöver finnas en stark (nationellt) påbjuden toleransvärdegrund. Om inte staten sätter gränser för vad som kan tolereras, innebär det en normlöshet som alltid riskerar att slå mot de svagaste, oavsett vilka de är. Och de länder och partier som hävdar att deras intoleranta normer är de enda riktiga, borde få problem när man funderar över grunden för denna intoleransens normativ. För borde inte toleransen mot den oliktänkande vara överordnad även för den som menar sig äga den rätta läran? Annars hade ju denna rätta lära haft rätt svårt att ta sig fram i ett tidigare skede...

Arpi och Pallas används nu frekvent av de olika sidorna i den diskussion som förs på olika media. Den ena sidan lyfter de delar av Arpis argument och hävdar att han har fullständigt rätt i att högerns, och framförallt Sverigedemokraterna, borde lyftas in i den politiska stugvärmen.

Den andra lyfter Pallas och hävdar lika självsäkert att bara en intolerans mot högerns främlingsfientlighet är den enda sanna vägen.

Men är det det de säger? Är det den enda tolkningen av deras exempel? Är Arpi god, och Pallas ond? Eller är det tvärsom?

Det har det senaste dryga året, i spåren av de unikt stora asylströmmarna till Sverige, funnits en diskussion som mer handlat om svart och vitt än om de gråskalor som för det mesta utgör livet. Jag har rätt. Du har fel. Jag äger sanningen. Du förfalskar. Jag är god. Du är ond.

Eftersom jag under detta dryga år hållit en hyfsat hög profil i frågan om vad Sverige klarar av i flyktingmottagande om vi dessutom ska klara av att behålla välfärdssamhället och den internationella solidariteten, är min bild att det varit enklare för de med andra åsikter att måla ut mig som ond, och därmed sig själva som goda än tvärsom. Jag anar att det finns andra som ser diskussionen på motsatt sätt.

Men bilden av att de som är för en i princip oreglerad asylmottagning som de goda, och därmed vi andra som mer eller mindre onda är satt. Det citat från Facebook som jag inledde med är ett typexempel. Det är de som "vill väl" som kan vara lite naiva. Och om man hävdar att denna naivitet leder till ett i vissa fall självgott konstaterande att man därmed är godare än andra, är man en individ "i förfall".

Kanske har jag deltagit i denna svart-vitifiering av migrationsdebatten, även om jag verkligen försökt avhålla mig från det. För den är det största hindret för en framgångsrik politik för en reell politisk debatt kring vilket samhälle vi ska ha i den rätt nära framtiden. Det finns inte bara en politisk möjlighet. Det finns flera. Öppnare eller stängdare gränser får olika konsekvenser. Det är inte svart eller vitt, på eller av. Det är en glidande skala.

Hynek Pallas avslutar sin artikel så här:

Sverige är inte Tjeckien och Ivar Arpi är inte rasist eller en president som talar på en rasistisk demonstration. Men det är viktigt att visa på de röda trådar som finns i dagens Europa och den utveckling som finns i flera av EU-länderna. Sverige är inget undantag.

Därför är ett begrepp som ”politiskt avvikande” en dimridå som sätter krokben för en europeisk kamp om värderingar och tolerans som är viktigare 2016 än den har varit på mycket länge.

Ska vi tolka det som om Pallas verkligen menar att Arpi inte är rasist? Eller ska vi tolka det som om han menar att Arpi är en del av den intoleransens Europa som växer fram, en av de onda högerkrafterna? Jag vet inte. Sannolikt är det enbart Pallas som vet vad han verkligen menar.

Men det finns ett problem med Pallas avslutning, som blir min clou med denna blogg: Risken att människor som upplever just det som Arpi skriver om, intolernansen mot de egna tankarna kring migration och asylpolitik, om integration och välfärdsstatens problem, om värderingar och normer, risken att dessa människor hävdas vara en del av en kamp MOT de hittillsvarande europeiska tankarna om värderingar och tolerans, kan skapa en oklarhet om vad som är alternativet.

Kan jag vara för en tuffare migrationspolitik, högre krav på integration både vad gäller studier, jobb och värderingar, mer för vad man med risk för att bli påklistrad SD-språksmärket skulle kunna kalla mer traditionellt konservativa värderingar vad gäller exempelvis familj eller genus, och ändå höra till något av de traditionella partierna? Eller tvingas man mer eller mindre att välja: Antingen göra sig av med/undertrycka de tankarna, eller välja SiDa?

Jag vet inte. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Och jag kan konstatera att om jag inte varit så fast grundad i min frisinnade liberalism, genom att läsa det jag gör och gjort och genom den förankring i Folkpartiet jag har och haft, hade sannolikt risken varit överhängande att de som menat sig vara godare än jag hade tvingat mig att göra det valet.

Men jag fortsätter att hävda att världen inte är svartvit, att gråskalor är viktiga och att godheten är svårare att finna än vad de flesta av oss skulle önska.

Det brinner. Någon förvånad?

Så har ytterligare ett flyktingboende brunnit. Denna gång var det allvarligare än tidigare. Det fanns enligt uppgift runt 15 personer i boendet när det brann. Var det ännu en anlagd brand? Eller kan vi "glädja oss" åt att det var en olycka denna gång som trots allt inte tog någon människas liv?

Det finns en bekymmersam självbild hos oss svenskar att vi är annorlunda än alla andra. Vi är mer internationalistiska än andra. Vi är inte främlingsfientliga. Vi kommer aldrig att ha ett främlingsfientligt parti vare sig i riksdag eller regering. Vi är helt enkelt lite godare.

Men gång efter gång visar det sig att vi inte är så speciellt annorlunda. Det handlar mer om tillfälligheter än om reella skillnader. Det finns både för och nackdelar med att vara ett litet land i norr. Hur mycket av vår tvåhundraåriga fred beror egentligen på att vi varit rätt ointressanta, och inte på att vi är ett speciellt fredligt folkslag med en speciell fredlig kultur?

(Redan här är man ju ute på hal is. Kan man prata om ett "folkslag" och en svensk "kultur" utan att bli innischad bland de onda mörkermännen som trots allt finns, som ett undantag som bekräftar regeln om att vi är goda...)

Men så brinner ett flyktingboende. Och ett till. Och ett till. Och frågan är om det är slut där eller om det snarare är slutet på en början.

Flyktingkrisen har visat en del av civilsamhällets styrkor. Enskilda människor, föreningar och organisationer har ställt upp och klarat av uppgifter som annars aldrig blivit utförda. Människor har mötts, bemötts och fått hjälp på ett sätt som staten aldrig klarat av annars. Det har varit manifestationer och demonstrationer. Och den offentliga bilden, av att vi är ett rikt, starkt land som kommer att klara av att ta hand om ALLA människor som flyr hit har trummats in av politiker, media, som offentliga tyckare. Vi är speciella.

Men tänk om dessa manifestationer inte omfattar alla. Och om de onda mörkermännen inte bara är ett litet undantag, utan en del av något större. Där inte alla är mörkermän, utan vissa värre medan andra mildare. Vad innebär det?

Tänk om det finns människor som känner sig hotade i sin vardag. Sådana som inte har säkra jobb i IT-sektorn, en bostadsrätt värd miljoner och ett gott socialt kapital inkapslat i Stockholms innerstad? Som är rädda för att jobben ska försvinna, lönerna sänkas, bidragen urholkas, välfärden krackelera, den svenska kulturen utmanas. Vem talar för dem?

Det fungerar inte med mer eller mindre hurtiga tillrop om att vi ska klara det. Det fungerar inte med skuldbeläggande "ja - men tänk om det hade varit du som var på flykt" ställningstaganden. Det fungerar inte med rynkade pannor som säger att vi anstränger oss till det yttersta. Och det fungerar inte med tvärsäkra antaganden om att bara vi ändrar arbetsmarknaden och bostadsmarknaden i mer (ny)liberal riktning så kommer det att gå.

För det är vare sig rätt budskap, rätt språk eller rätt avsändare. De politiska ledningarna i varje parti är så likformade att de nästan är utbytbara mot varandra. Mediaeliten likaså. Tyckarna som har rätt att uttala sig är knappast de som kan företräda den förlorade mannen på bruket eller den långtidssjukskrivna kvinnan i förorten. Ursäkta stereotypin - men det är sannolikt där grogrunden för bränderna startar.

Vi är inte annorlunda. Det måste vi förstå. Vi är lika goda och lika onda som människorna runt omkring oss. Ungrarna är inte ondare än vi. Inte heller fransmännen eller engelsmännen. Danskarna har inte en ond-gen som vi saknar. Vi är alla människor som försöker hitta vägar framåt i besvärliga situationer. Våra tolkningar av såväl nutid som framtid kan skilja sig åt. Dessa tolkningar kan och ska vi kritisera. Men inte utifrån en upphöjd position där vi både vet och kan bättre.

På samma sätt är det nationellt. Är det mer rätt att säga att vi ska klara av att ge alla som flyr den välfärd vi själva har, och mer fel att säga att vi klarar inte av att ge välfärd åt all världens flyktingar? Kan man i så fall utifrån den upphöjda positionen som den rätta åsikten ger, hävda att de som tycker fel bara har att ändra sig?

Och vad händer om de vare sig kan eller vill?

Det finns en otäck bakgrundskontext kring det som sker nu. Med en stor grupp människor som av olika skäl känner sig oroade för den invandring vi nu ser. Som ofta känner att de inte har någon i det accepterade offentliga Sverige som företräder dem. Som för det mesta bara knyter näven i fickan, muttrar och går vidare. Men som skapar en grund för än mer skrämmande händelseutvecklingar.

Vi skulle aldrig få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
Vi kommer aldrig att stänga våra gränser.
Vi kommer aldrig att bränna ett flyktingboende.

Eller...

Gud hjälpe oss. Och Gud hjälpe de partiledare som nu sliter med frågan om hur vi hanterar flyktingarna och flyktingsituationen att de ska vara så visa att de klarar av att både företräda de som vill ha öppna gränser, kosta vad det kosta vill, och de som hukar under rädslan av att känna att det Sverige som fanns så sent som i går faktiskt håller på att försvinna.

En tunn yta av mänsklighet

Det har gått några dagar utan bloggande. Huvudskälet är att de flesta bloggarna skrivs på kvällarna hemifrån. Vi har haft problem med vårt ADSL som har varit segt så in i bängen. Men nu fungerar det igen. Det är ett litet problem.

Det finns andra delar av världen som har betydligt större problem. Jordbävningen i Chile är en naturkatastrof av det större slaget. Magnituden är bland de största på senare tid. Förvånansvärt få har dött, tack och lov.

I ett av de reportage som sänts efter jordbävningen talades om att många upplevde de plundringar som följde efter bävningen som nästan värre än själva skalvet. Bilden av Chile och chilenaren smutsades ner. Rädslan och otryggheten ökade.

Är detta typiskt för Chile och chilenaren? Eller är det en sann mänsklig reaktion?

Idag finns det många som menar att människan av naturen är god. Vi föds goda, eller möjligtvis som blanka papper, och väljer sedan möjligtvis att göra det onda. Det är en ny filosofi. Tidigare, exempelvis inom kristendomen, har man menat att människan föds in i en värld falen under ondskan och därmed är förutbestämd att göra det som inte är gott. Paulus skriver ungefär så här: Det goda jag vill det gör jag inte, men jag gör det onda jag inte vill göra.

Maktdelningsläran bygger också på detta. Om makten samlas hos en person är sannolikheten större att denna person använder den till det onda. Om olika maktcentra väger upp varandra kan deras motstående intressen skapa ordning ur kaos.

Den sociala liberalismen bygger också i mycket på detta. Människan kommer alltid att välja det onda, i vissa lägen och under vissa omständigheter. Om det onda sedan är ren och skär egoism, eller något annat, är en annan fråga. Men det människan kan göra, kommer hon att göra för att se till sina egna intressen. För att väga upp den enskilda människans möjligheter att välja det onda, måste samhällets gemensamma institutioner väga upp detta. Gemenskaperna skapar större möjligheter att se till helheten, och därmed söka mänskligare vägar.

Nu blev detta rätt religiöst. Man pratar inte så mycket om gott och ont i dagens samhälle. Gud ska ju bara vara god. Ondskan är alltid till för någon annan.

Men skälet till att jag skriver detta är att jag menar att religionen, oavsett om man är troende eller om man bara har åsikten att religionen är en sammanställning av dogmer, faktiskt spelar roll även i dagens samhälle.

Om människan av naturen är god blir det som hände i Chile oförståeligt. Hur kan vanliga, goda, människor förvandlas till tjuvar och banditer på ett ögonblick?

Om människan genom den fallna skapelsen alltid kommer att (kunna) göra det onda, hamnar saken i ett annat läge. Människan är kanske inte mer än ett odjur, täckt av en tunn yta av mänsklighet. I så fall har de gamla liberalerna nog fortfarande en del rätt. Det gäller att bygga starka gemensamma samhällsinstitutioner som kan väga upp den enskilda människans egoistiska och onda handlande.