På ledarsidan i Dagens Nyheter kan man läsa ännu en artikel
som fördjupar frågetecknen kring den snedvridna politiska uppfattningen hos
svenska journalister. Det är ju ingen ny kunskap. Men den undersökning som
SOM-institutet i Göteborg gjort är mer vetenskaplig än till exempel den som
Nerikes Allehanda presenterade i valrörelsen 2010 kring sina egna journalister.
Men även den visade på en enorm röd övervikt i journalistkåren. I Örebro var
det sossarna och vänsterpartiet som regerade. Miljöpartiet hade i den
undersökningen inte samma genomslag.
Spelar då detta någon roll? Svaret blir: Självklart. Erik
Helmersson redovisar en del. Och visst har man egna bilder. Som att det inte
går att få sista ordet på Radio Örebro när vissa journalister sitter som
ansvariga. Då är det alltid sossen som tar hem spelet. Som att Tvärsnytt är
totalt ointresserat av utspel från partier till höger om (s). Eller att Nerikes
Allehanda förra perioden jagade mig som KSO i varje stort och litet ärende och
krävde en politisk kommentar, medan Lena Baastad idag kan gömma sig bakom sina
tjänstemän (kolla bara de senaste dagarnas trädskövling och
uteserveringselände). Eller att det förr alltid var en kommentar från
oppositionen till varje majoritetsutspel eller granskande artikelserie (ibland
fick till och med oppositionen fösta ordet och sedan fick majoriteten
kommentera den bild som journalister och opposition satt…) medan det idag mer
är ett undantag.
Men detta är ändå saker man kan leva med. Det gäller bara
att bli bättre själv, att skapa mer intresse kring den egna politiken, att
ligga på ännu mer, att skriva ännu bättre…
Det stora problemet är ett annat. Det handlar om större
skeenden där samhällets utveckling formas. Hur beskrivs lokalsamhället och dess
utmaningar? Hur beskrivs politiken och politikens utmaningar? Hur beskrivs
världen och dess utmaningar?
Låt mig ta några exempel:
Barnfattigdomen. Är den ett reellt problem eller ett
mätningsproblem? När frågan först kom upp handlade det om relativ fattigdom. Då
var det bättre om alla var ungefär lika fattiga, än om några var rika och andra
inte fullt så rika. När man gick över till absoluta tal borde den långsiktiga
utvecklingen varit det intressanta. Men vem har fått veta att barnfattigdomen
var som störst under regeringen Göran Persson, och att Alliansregeringen
lyckats minska den, trots den djupaste internationella lågkonjunkturen sen
1930-talet? Vem beskriver världen, och hur?
Ungdomsarbetslösheten. Är den 25% eller inte? Är ungdomar
som går på gymnasiet arbetslösa bara för att de söker jobb? Eller är
universitetsstuderande som kanske hellre ville ha ett välbetalt och enkelt jobb
arbetslösa? Är ungdomsarbetslöshet som innebär att man går utan jobb ett par
veckor för att sedan få ytterligare ett påhugg ett politiskt problem? Bara för
att man skapar statistiska urval innebär det inte att det finns politiska
problem som ska lösas av politiker. Även en 12 %-ungdomsarbetslöshet är tuff.
Men det är den faktiska långtidsarbetslösheten hos unga som är den politiska
utmaningen. Men vilken journalist beskriver det så?
Carema. När Caremaskandalen briserade var alla tidningar på.
Journalister från hela landet beskrev den skrämmande privatiserade
äldreomsorgen där kapitalister styrde. Men var bilden rätt, eller ens i
närheten av riktig? När Dagens Samhälle nu skriver kring ”skandalen” så
förändras bilden. Carema var inte alls de onda riskkapitalisterna. Den
offentliga verksamheten som föregick Carema hade sannolikt betydligt värre
problem. Men bilden var satt, och sitter fortfarande. Frågan är om en
journalistkår med rötterna i en frihetligt liberal åskådning hade gjort samma
nyhetsbedömning?
Dessa tre exempel på politiska frågor från tre skilda
områden, berörande tre olika åldrar, visar på journalistik som i sig är riktig,
men som antingen utgår från en samhällssyn eller filtrerar frågeställningarna
utifrån en medveten eller omedveten politisk åskådning.
Låt mig ta ett sista exempel, som på något sätt visar på en
metaprocess, kring politikens roll och innehåll. I Sverige handlar politik
nästan alltid om att politiker ska göra mer. Den handlar om att det offentligas
uppdrag ska utvidgas. Det handlar om att den offentliga sektorn har för små
resurser och att vi behöver mer pengar för politiska åtgärder. Är detta en
självklarhet? Knappast.
Utan någon annan jämförelse kan man ändå titta på den
pågående presidentkampanjen i USA. Där handlar det inte alltid om att staten
ska göra mer. Rätt ofta handlar det om att staten ska göra mindre. Och med den
tydligare politiska hemvisten hos flera mediabolag, skapar journalister bilder
av olika verkligheter.
Det finns ingen objektiv journalistik och inga objektiva
journalister helt enkelt för att det inte finns människor som klarar av att
vara fullständigt objektiva. Inte ens en domare i en domstol kan frigöra sig
från sin historik, sin politiska uppfattning, sin ideologiska hemvist, i det
dömande arbetet.
Men det finns bättre och sämre journalister. De bättre är
sannolikt mer medvetna om sin politiska hemvist och att den påverkar deras
journalistiska arbete. Därmed kan de också göra bättre avvägningar vilka frågor
de lyfter, och hur de bearbetar dem. Sämre journalister tror att de är
objektiva och bara på grund av denna övertro på sin objektivitet blir den
politiska åskådningen grunden för ett subjektivt arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar