JUST NU

Under åren har min bloggs innehåll förändrats. Det har varit lokalpolitik, rikspolitik och EU-politik. Det har handlat om miljöpolitik, ekonomisk politik och allmän politik. Den kommande tiden kommer bloggen att handla om hur samhället ska byggas bättre tillsammans med de miljoner som nu blir äldre. Om den spännande tid som förr kallades pensionstiden.

Och - bara så du vet - jag vill förändra världen, därför att

FRAMTIDEN TILLHÖR DE GAMLA!

I början av mörkret

I början av mörkret
Oktober. Livet bromsar in.

2012-05-23

Min vän miljöpartisten

I fyra år ledde jag en koalitionsregering i Örebro. Ett av de deltagande partierna var miljöpartiet. De andra fyra var allianspartier. I fyra år samtalade vi oss igenom politik av många olika slag. Vi sökte och löste frågor där vi ofta var rätt oöverens. Vi gav alla med oss även i svåra frågor och fick tillbaka annat som vi upplevde som än viktigare för oss.

I alla dessa diskussioner var det nästan aldrig miljöpartiet som var det stora problemet. Miljöpartiet i Örebro hade haft en historia av att vara ett stödparti till socialdemokraterna. Med i majoriteten men ändå inte. Nu när de satte sig med oss andra runt beslutsborden hade de gjort ett val: De var en del av en majoritet, lika viktig som alla andra. Det var aldrig en mot fyra, eller fyra mot en. Det var alltid fem tillsammans.

Miljöpartiet i Örebro gjorde ett val. Man blev en del av en regering. Inte en del av ett regeringsunderlag, utan en del av en helhet.

Med detta i tankarna läser jag de senaste dagarnas utspel om och kring miljöpartiets nationella politik och politiker. Partiet gör sig åter fritt från vänsterkartellen. Men samtidigt sätter man upp murar mot främst moderaterna. Och de flesta utspel från de nya språkrören har en tydlig vänsterprägel, riktat mot alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet.

Svensk politik är idag rätt otydlig. Det finns en allians som styr landet, med ett stort och framgångsrikt parti och tre mindre partier som söker sina egna profiler. Mot denna allians står numera fyra partier som inte längre samarbetar, annat än när det gäller att fälla regeringen i vissa frågor.

Men när man synar sakpolitiken blir det än otydligare. Det finns två partier som sticker ut mer än de andra, det är ytterkanterna SD och V. SD arbetar tydligt på att skapa sin grund som en allt tydligare kulturkonservativ höger, med främlingsfientligheten som grund. V jobbar på ett eget ekonomiskt koncept med mindre koll på utgifter och större möjligheter för statligt ägande.

Men hos de andra sex partierna är skillnaderna rätt små. I vissa lägen är sannolikt skillnaderna inom främst de två stora partierna ofta större än mellan majoritets och oppositionspartier. Det finns fortfarande gammelkonservativ höger inom moderaterna, i konflikt med de nya moderaternas oideologiska pragmatism. Och inom socialdemokratin är spännvidden sannolikt än större, från vänsterytterkantens socialister till resterna av "kanslihushögern".

Det är i detta politiska landskap som alla partier, inklusiva miljöpartiet, måste navigera. Det handlar både om att skapa en egen tydlig politisk profil, samtidigt som man bygger de relationer som gör det möjligt för partiet att vara en del av den politiska makten.

Vi i Folkpartiet har vårt jobb att göra. Vi har länge visat att vi vill och kan vara en del i en regering där kompromissandet fungerar. Vi har visat att vi kan ta ansvar, kan fatta beslut, kan leda ett land. Men vi har mycket kvar att göra kring vilka vi är, vad vi vill och varför man ska rösta på oss. Det liberala budskapet för Sverige är inte glasklart. Försvaret av de liberala idéerna begränsas alldeles för ofta av oss själva. Det är tyvärr bara inom det privatmoraliska området som vi har haft en långsiktigt tydlig liberal politik. När det gäller skolan är vi på gång. Men framförallt vad gäller ekonomiska frågor är vi fortfarande goda socialdemokrater. Vi måste bli betydligt liberalare i vissa frågor, för att kunna värna välfärd och socialt ansvarstagane i andra.

För miljöpartiet är det precis tvärsom. Man har en rätt tydlig politisk profil. Men man har närmat sig mitten. Arbetet för att bli en tydlig maktspelare har börjat. Men mycket återstår att göra. Det finns ingen idag som har en aning om hur eller om miljöpartiet skulle fungera i en regering. Skulle man börja jobba med ultimativa krav? Skulle regeringsperioden kännetecknas av att man var en del i ett regeringsunderlag men inte en del i en regering? Alldeles för mycket av såväl språkrörens som andra ledande miljöpartisters uttalanden pekar tyvärr i den riktningen. Det är synd.

Ingen vet hur valet 2014 slutar. Ingen vet vilka partier som kommer in, eller hur den politiska situationen ser ut. Hur många vågmästarpartier finns det? Hur har det gått för ytterkantspartierna till höger och vänster? Vilka allianser behöver skapas för att leda Sverige in i framtiden?

Jag har, med grund i mina lokala erfarenheter, i mitt parti drivit att vi måste ha öppna kanaler till miljöpartiet nationellt. De diskussioner som Lars Leijonborg startade efter valet 2002 borde ha haft en kontinuerlig fortsättning. Skälen är många. Vi som är gröna liberaler har ett uppdrag att visa att miljöpolitik inte är detsamma som vänster. Men alla liberaler har ett uppdrag att finna goda grunder för en fortsatt stark och demokratisk ledning av Sverige.

I den lokala politiken handlar allianser ofta om personsamband. Min vän miljöpartisten, eller min vän vänsterpartisten, är ofta lika viktiga som ideologiska samband eller skillnader.

Men även nationellt, då de ideologiska skillnaderna ibland tydliggörs, är det viktigt med goda personsamband för att kunna hitta lösningar på ibland svåra problem. Det borde miljöpartiet tänka på redan idag, istället för att alldeles för ofta stänga dörrarna till höger. Men det måste också allianspartierna tänka på, istället för att alldeles för ofta tro att maskrosor bara är ogräs. Det säger i alla fall min vän miljöpartisten.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, NA, Sydsvenskan

Inga kommentarer: