Ond eller god?

Onda människor – goda politiker, eller

Jag läste häromdagen en av de bättre texter jag läst på länge i någon tidning. I DN skriver David Brooks den 21 maj om den förändrade synen på människan, och vad det inneburit för politiken. En av de bättre texterna, varför – sannolikt för att jag plötsligen fick läsa någon som ser politik på ett liknande sätt som jag. Låt mig problematisera lite mer.

Är människan ond, eller god av naturen? Är vi födda som goda små gullungar, som senare av olika skäl växer upp till människor som är goda (de flesta och i vart fall jag) eller till onda (de andra, de som inte har rent mjöl i påsen)? Eller är vi onda från födseln, men där samhällets mekanismer kan minska det ondas inflytande över våra handlingar, så det sammantaget blir mer av det goda?

Jag har skrivit några tidigare bloggar om ungefär samma ämne. Du kan läsa en av dem här.

Det finns rätt många problem med att försöka problematisera ondska och godhet. För det första orden som sådana.

Ond.

God.

Men vad är ondska? Och vad är godhet?

Det finns inga enkla svar. Frågorna är universella och stora tänkare har använt spaltkilometer för att försöka förstå och föra vidare. Få politiker, om ens någon, är en sådan djuptänkare. Vi rör oss i princip alltid på helt andra plan. När frågan om godhet och ondska behöver djup, eftertanke, reflektion och andras vishet, är dagens politik grund, snabb, svart-vit och konflikt.

Men DNs artikel pekar på behovet av att orka lyfta sig ur dagsordningens och medialandskapets nu- och genastperspektiv och försöka hitta grunderna för att vi är där vi är.

”Det onda jag inte vill det gör jag, men det goda jag vill det gör jag inte.” Paulus hade en annan syn på ondska och godhet. Hans tankar var grundade i en idétradition som handlade om att världen hade fallit i ondskans händer. Hela världen, alla människor. Så även om man hade blivit frälst, räddad, från det onda, fanns det kvar som en resonansbotten hela tiden.

Denna syn, att skapelsen fallit i ondskans händer, genomsyrade det västerländska samhället länge. Den liberala rörelsen var inget undantag. Snarare var det så att synen på människan som ond lade grunden till den liberala synen på samhällsomdaning och på demokratin som styrform.

Men man måste definiera ondska. Ondska är inte bara att vilja skada andra. Ondska kan lika gärna vara den egoism som stänger ute, som skapar skillnader mellan människor, som tar men som aldrig ger, som bara ser till mig själv, här och nu, och aldrig till sammanhanget både här och nu och där och i framtiden.

Den grunden hade de tidiga liberalerna. Det var därför de skapade de gemensamma institutionerna som skulle bära samhället. För tanken var att varje människa är egoist och kan därmed skada andra. Men varje människa kan också räkna med att bli skadad av de andra. Så om vi gemensamt kan hitta ett förhållningssätt där vi minskar riskerna att vi själva ska drabbas av andras ondska, så kan vi också acceptera den inskränkning det innebär för oss själva.

Därför demokrati.

Därför ett fritt rättsväsende.

Därför öppenhet och transparens.

Därför fri media.

Därför maktdelning.

Därför ett fritt, men reglerat, näringsliv.

Därför en samhällelig etisk och moralisk grund.

Därför varje människa oändligt, lika, ovärdeligt värdefull.

Den synen har tjänat oss väl. Egoismen har hållits i schack. Samhället har haft en strävan mot det allmännas bästa, även när det går emot individernas omedelbara krav och de behov de anser att de ska få uppfyllda.

Men nu förändras detta i allt snabbare takt. Människan är inte längre ond. Människan föds god och (kan) gör(a) gott hela livet. Synen både på mig själv är att eftersom jag är god, är mina krav och ansedda behov rättfärdiga och ska uppfyllas. Jag har rätt till både det ena och det andra. Och det påverkar hela samhället, från att vuxna menar att de har rätt till barn över hela spektrat till att andra menar att de är värda tiotals miljoner i lön för det arbete de menar att de genomför. Jag är god. Därför är mina krav rättfärdiga. De långsiktiga konsekvenserna har jag överhuvudtaget inte tid att tänka på.

Men denna godhet har också en annan sida. Eftersom världen inte är god så måste ändå ondskan finnas. Jag är ju god. Då är det någon annan som är ond. De där andra onda måste ju på olika sätt begränsas och försvinna. Och eftersom man då kan skilja på onda och goda, borde ju det också innebära att alla inte längre har samma värde. De onda är mindre värda. De kan marginaliseras, pekas ut, låsas in, tas bort.

David Brooks artikel i DN pekar på hur synen på människan påverkat politiker och partier. Istället för att leda, handlar dagens politik om att ledas. Istället för att söka det allmännas bästa på lång sikt, handlar det om att visa på en politik som innebär att medelväljaren snabbast möjligt får just sina behov tillfredsställda. Inga partier är undantagna. Alla politiker är en del av skeendet. Och hela samhället påverkas. Företag. Media. Organisationer. Föreningar. Individer.

Frågan är vart det leder. Jag bär en oro inom mig.

En oro för vad framtidens demokrati egentligen innehåller.

En oro för att vi kommer att definiera de andra, de onda, och hantera dem därefter.

En oro för att vi ”goda” inte längre behöver bekymra oss om öppenhet och transparens – vi gör ju ändå gott.

En oro för att media än mer spelar det kortsiktiga i händerna.

En oro för att goda människor inte behöver några korrektiv, att maktdelning därför hör historien till.

En oro för att näringslivet blir framtidens odemokratiska stater, stängda, opåverkbara utom för de som klarar av att investera.

En oro för att samhället inte blir omoraliskt, utan amoraliskt, och därmed styrt av de starkare.

En oro för att människans värde och värdighet hotas.

Men jag kanske har fel. Kanske är vi goda trots allt. Kanske världen kommer världen att bli bättre, som den alltid blivit.

Men oron blir jag inte kvitt.

Media: DN (bara papperstidningen tyvärr)