Människovärdet riskerar sitta trångt i ateisternas värld.

På en knapp vecka som partiledare har Ebba Busch-Thor skapat mer kontroverser än vad Göran Hägglund gjorde under hela sin partiledartid. Kanske är det den partiledaren KD behöver...

Hennes stora fråga blev samvetsfriheten, det vill säga rätten för vårdpersonal att slippa utföra uppgifter, framförallt abort, som strider mot deras samvetsuppfattning. Mot detta har flera reagerat. En del på ett mer intressant sätt. En del andra på ett mindre. Låt oss börja med den senare.

Enligt DN har en läkare lagt ut en Facebook-status där han meddelar att han från och med nu kommer att vägra vårda kristna. Skälet är att vi har en inre demon som kan kränka honom. Läkaren meddelar samtidigt att uppdateringen var ironisk. Frågan är vad denna ironi bottnar i.

Läkaren menar på något sätt att hans påstådda vägran att vårda kristna, skulle vara att likställa med KDs krav på samvetsfrihet för aborter. Logiken haltar tyvärr betänkligt. Det går att teoretiskt, oavsett religiositet, hävda såväl att livet börjar vid befruktningsögonblicket som vid ett senare tillfälle. I Sverige har vi idag en i viss mån flytande skala för när livet anses inträda och fostret blir en individ. Före 18 veckan är abort tillåten oavsett skäl. Därmed kan man anse att ett foster i juridisk mening inte är en individ före denna vecka.

Men abort tillåts ytterligare tio veckor fram, av främst medicinska skäl. Ett aborterat, dött foster är alltså inte en individ före vecka 28. Men om fostret lever och föds fram före vecka 28 är det att anse som en individ. Livet har alltså inträtt någon gång däremellan.

Man kan alltså utifrån en teoretisk grund resonera kring när livet inträder. KD har under Ebba Busch-Thor valt att ta en annan väg än den svenska. Man kan tycka vad man vill om det (vilket jag återkommer till) men det är en icke-diskriminerande inställning.

Läkaren däremot, väljer diskrimineringens väg. Bara för att en människa har en tro, i detta fall kristen, har hon inte rätt till vård. Det är en oacceptabel inställning. En läkare som uttrycker en sådan åsikt, även om den menas vara ironisk, är inte lämplig som läkare. Legitimationen bör återkallas.

En av grundpelarna i den svenska demokratin är religionsfriheten. Den var en hörnsten redan när det demokratiska Sverige byggdes och den finns inskriven i svensk grundlag. Det är denna frihet som läkaren vill inskränka. Det är inte bara dumt. Det är skrämmande.

Skälet till att religionsfriheten är viktig, även i dagens sekulära Sverige, är att den bygger en skyddsmur kring en av individens viktigaste friheter. Rätten att tro fritt handlar också om rätten att tänka fritt. Ingen ska kunna kräva av mig att jag ska redovisa mina innersta tankar, mina grubblerier, mina funderingar och fantasier. Mitt inre liv är mitt och ingen annans.

Men för den ateistiske läkaren finns en annan gräns. Ibland hävdar ateisterna att deras värld skulle vara bättre och godare, bara för att de rationaliserar bort Gud. Läkaren visar med all tydlighet att det är en otroligt förenklad argumentation.

I samma tidning skriver Amanda Björkman en ledare kring samvetsfriheten. Även om jag landar i samma ståndpunkt som hon gör i abortfrågan, saknar hennes argumentation ett nödvändigt djup.

Björkman hävdar att man idag ska göra skillnad på abort och aktiv dödshjälp. Men, om man läser henne extensivt, det är inte säkert att man ska göra det i morgon. Idag är inte aktiv dödshjälp tillåten. Därför har de som går in i vården inte kunnat välja mellan att välja yrke där man slipper döda en annan människa även om det sker utifrån individens eget val. Men vad gäller abort, är rätten given sedan länge. Så den som inte vill utföra abort, får välja ett annat yrke.

Resonemanget belastas av två, egentligen tre, fel.

För det första jämför Björkman indirekt det foster som vi hittills menat inte vara en person, en individ, utan en del av kvinnans kropp, med en reell individ i färd med att dö. För den som värnar aborträtten riskerar det att bli en värderingsglidning. Även om Björkman inte menar det, blir hon en del av det.

För det andra är jämförelsen rejält bekymmersam utifrån såväl ett patient som medarbetarperspektiv. Hittills har vården haft som uppgift att värna liv. Den som söker sig till vården gör det för att man vill bota sjuka och så långt möjligt skapa ett gott liv för fler. Det finns naturligtvis gränser, som alltid när det handlar om begränsade resurser. Men huvudpoängen är att rädda liv.

Björkman för nu in en annan möjlighet i vården - att på patientens (eller hennes anhörigas?) uppmaning avsluta liv. Och analogt med hennes resonemang om aborter - den som inte kan tänka sig att avsluta en annan människas liv får väl söka sig ett annat yrke än vården. Eller???

Det finns enorma risker med den värderingsförändring kring livets värde, värdighet - och för mig som kristen - helighet, som vi befinner oss i just nu. Det handlar både om rätten till andra människors liv, i huvudsak vuxnas rätt till att på alla sätt skaffa sig barn, liksom rätten från en annan människas liv, i dagsläget handlar det om rätten till vår egen död.

Men var går gränsen i morgon? Vilken rättighet till andra människors liv och framtid har vi? Som organbanker, livmödrar, gendonatorer? Och vem bestämmer vilken gammal, sjuk, dement, kostnadskrävande (troende) människa som ska ha rätten att leva? Vilken etisk och moralisk grund ska gälla för de enormt svåra frågor som vi ställs inför när läkarvetenskapen blir allt mer exakt både vad gäller liv och död? Vem värnar människans värde och värdighet?

Jag är glad så länge det inte enbart är ateistiska läkare som bestämmer de gränserna.

Ond eller god?

Onda människor – goda politiker, eller

Jag läste häromdagen en av de bättre texter jag läst på länge i någon tidning. I DN skriver David Brooks den 21 maj om den förändrade synen på människan, och vad det inneburit för politiken. En av de bättre texterna, varför – sannolikt för att jag plötsligen fick läsa någon som ser politik på ett liknande sätt som jag. Låt mig problematisera lite mer.

Är människan ond, eller god av naturen? Är vi födda som goda små gullungar, som senare av olika skäl växer upp till människor som är goda (de flesta och i vart fall jag) eller till onda (de andra, de som inte har rent mjöl i påsen)? Eller är vi onda från födseln, men där samhällets mekanismer kan minska det ondas inflytande över våra handlingar, så det sammantaget blir mer av det goda?

Jag har skrivit några tidigare bloggar om ungefär samma ämne. Du kan läsa en av dem här.

Det finns rätt många problem med att försöka problematisera ondska och godhet. För det första orden som sådana.

Ond.

God.

Men vad är ondska? Och vad är godhet?

Det finns inga enkla svar. Frågorna är universella och stora tänkare har använt spaltkilometer för att försöka förstå och föra vidare. Få politiker, om ens någon, är en sådan djuptänkare. Vi rör oss i princip alltid på helt andra plan. När frågan om godhet och ondska behöver djup, eftertanke, reflektion och andras vishet, är dagens politik grund, snabb, svart-vit och konflikt.

Men DNs artikel pekar på behovet av att orka lyfta sig ur dagsordningens och medialandskapets nu- och genastperspektiv och försöka hitta grunderna för att vi är där vi är.

”Det onda jag inte vill det gör jag, men det goda jag vill det gör jag inte.” Paulus hade en annan syn på ondska och godhet. Hans tankar var grundade i en idétradition som handlade om att världen hade fallit i ondskans händer. Hela världen, alla människor. Så även om man hade blivit frälst, räddad, från det onda, fanns det kvar som en resonansbotten hela tiden.

Denna syn, att skapelsen fallit i ondskans händer, genomsyrade det västerländska samhället länge. Den liberala rörelsen var inget undantag. Snarare var det så att synen på människan som ond lade grunden till den liberala synen på samhällsomdaning och på demokratin som styrform.

Men man måste definiera ondska. Ondska är inte bara att vilja skada andra. Ondska kan lika gärna vara den egoism som stänger ute, som skapar skillnader mellan människor, som tar men som aldrig ger, som bara ser till mig själv, här och nu, och aldrig till sammanhanget både här och nu och där och i framtiden.

Den grunden hade de tidiga liberalerna. Det var därför de skapade de gemensamma institutionerna som skulle bära samhället. För tanken var att varje människa är egoist och kan därmed skada andra. Men varje människa kan också räkna med att bli skadad av de andra. Så om vi gemensamt kan hitta ett förhållningssätt där vi minskar riskerna att vi själva ska drabbas av andras ondska, så kan vi också acceptera den inskränkning det innebär för oss själva.

Därför demokrati.

Därför ett fritt rättsväsende.

Därför öppenhet och transparens.

Därför fri media.

Därför maktdelning.

Därför ett fritt, men reglerat, näringsliv.

Därför en samhällelig etisk och moralisk grund.

Därför varje människa oändligt, lika, ovärdeligt värdefull.

Den synen har tjänat oss väl. Egoismen har hållits i schack. Samhället har haft en strävan mot det allmännas bästa, även när det går emot individernas omedelbara krav och de behov de anser att de ska få uppfyllda.

Men nu förändras detta i allt snabbare takt. Människan är inte längre ond. Människan föds god och (kan) gör(a) gott hela livet. Synen både på mig själv är att eftersom jag är god, är mina krav och ansedda behov rättfärdiga och ska uppfyllas. Jag har rätt till både det ena och det andra. Och det påverkar hela samhället, från att vuxna menar att de har rätt till barn över hela spektrat till att andra menar att de är värda tiotals miljoner i lön för det arbete de menar att de genomför. Jag är god. Därför är mina krav rättfärdiga. De långsiktiga konsekvenserna har jag överhuvudtaget inte tid att tänka på.

Men denna godhet har också en annan sida. Eftersom världen inte är god så måste ändå ondskan finnas. Jag är ju god. Då är det någon annan som är ond. De där andra onda måste ju på olika sätt begränsas och försvinna. Och eftersom man då kan skilja på onda och goda, borde ju det också innebära att alla inte längre har samma värde. De onda är mindre värda. De kan marginaliseras, pekas ut, låsas in, tas bort.

David Brooks artikel i DN pekar på hur synen på människan påverkat politiker och partier. Istället för att leda, handlar dagens politik om att ledas. Istället för att söka det allmännas bästa på lång sikt, handlar det om att visa på en politik som innebär att medelväljaren snabbast möjligt får just sina behov tillfredsställda. Inga partier är undantagna. Alla politiker är en del av skeendet. Och hela samhället påverkas. Företag. Media. Organisationer. Föreningar. Individer.

Frågan är vart det leder. Jag bär en oro inom mig.

En oro för vad framtidens demokrati egentligen innehåller.

En oro för att vi kommer att definiera de andra, de onda, och hantera dem därefter.

En oro för att vi ”goda” inte längre behöver bekymra oss om öppenhet och transparens – vi gör ju ändå gott.

En oro för att media än mer spelar det kortsiktiga i händerna.

En oro för att goda människor inte behöver några korrektiv, att maktdelning därför hör historien till.

En oro för att näringslivet blir framtidens odemokratiska stater, stängda, opåverkbara utom för de som klarar av att investera.

En oro för att samhället inte blir omoraliskt, utan amoraliskt, och därmed styrt av de starkare.

En oro för att människans värde och värdighet hotas.

Men jag kanske har fel. Kanske är vi goda trots allt. Kanske världen kommer världen att bli bättre, som den alltid blivit.

Men oron blir jag inte kvitt.

Media: DN (bara papperstidningen tyvärr)

Vad är normalt?

Läser på DN.se om Jesper. Han har Downs syndrom.

På Folkpartiets partistyrelse förra helgen hade vi en viss diskussion kring en skrivning om fosterdiagnostik. För mig var det otroligt viktigt att Folkpartiet mycket tydligt, och tydligare än det första utkastet, sade att alla människor har samma oändliga, okränkbara och omätbara värde. Det spelar ingen roll om man är vit eller svart. Det spelar heller ingen roll om man är klok eller dum, ful eller snygg, eller om man har en kromosom extra eller en kromosom med något fel på. Människovärdet är oförhandlingsbart.

Det var inte så svårt att komma överens om en tydligare skrivning. Den sociala liberalismen har alltid varit människovärdets största garant. Liberalismen, med sin individualistiska prägel, är den ideologi som sätter den enskilda människan i första rummet, från dagen för födelsen till den sista dagen i jordelivet. Men ändå så blev det en stunds diskussion.

Skälet är enkelt. Läkarvetenskapen går framåt. Så även fosterdiagnostiken. Allt fler prov kommer, och ännu fler efter de nuvarande, som kommer att göra det möjligt att sortera bort sånt som vi inte vill ha. Visst känns det bra att låta barn slippa födas som bara har en kort tid av plåga framför sig. Eller?

Och allt kommer att kunna ske tidigare och tidigare i graviditeten. "Testa dig i åttonde veckan och se om ditt foster blir ett bra barn. Annars är det enkelt att göra abort!" "Vi ger garanti på våra genprover redan i vecka fem. Kolla ditt om ditt foster blir det barn du vill ha. Ett prov för en komplett genkartläggning. Ett rött piller för en snabb abort. Ett blått piller för en säker graviditet." "Vill du att dina barn ska kunna få en bra livförsäkring? Kolla redan i vecka sju hur dina framtida premieinbetalningar kommer att bli!" Bra? Eller?

Jag tror att jag i en blogg eller i en artikel för rätt många år sedan skrev något i stil med att det människan kan göra, kommer hon att göra. Det innebär att när människan lärt sig att sortera bort den oönskade avkomman redan i mammans mage, så kommer det att ske. Det kommer i första hand att handla om sjukdomar. Säkert också om kön. Sedan kanske om oönskade egenskaper som fostret sannolikt besitter. Sedan - det är tyvärr bara fantasin som sätter en gräns.

Jag skräms över denna utveckling. Den kommer att vara förödande för det öppna, demokratiska, tillåtande samhället. Risken att vi med detta skapar en elitokrati, där enbart övermänniskor är önskade, är uppenbar. I ett samhälle där inte fostren tillåts vara olika, kommer dessa värderingar att glida över till andra människor i andra skeden av livet. Gamla, sjuka, annorlunda. Inte kan de vara lika mycket värda som en ung, frisk, stark, elitmänniska?

Mot detta måste frisinnet och socialliberalismen rida spärr. Människans värde är och måste alltid vara okränkbart. Problemet är att svaren på hur detta ska ske inte är enkla. De handlar om rätten till abort. De handlar om hur Sverige förhåller sig till omvärlden. De handlar om hur rika och fattiga särbehandlas. Och så vidare.

Men om man inte vågar ställa de obekväma frågorna, diskutera de obekväma svaren, ifrågasätta de givna sanningarna, så kommer någon annan att styra utvecklingen.

Och för mig blir detta ett övertydligt exempel på att vi aldrig kan låta vetenskapen bli den nya religionen, där utvecklingen alltid är det överordnade målet. Det finns värden i livet som vetenskapen aldrig kommer att finna svar på. Det finns områden i livet som alltid kommer att behöva ett annat raster, andra ingångsvärden, andra tänkesätt.

Det sägs att religion och politik ska vara åtskilda, att religion är något för privatlivet. Möjligheten att diagnostisera allt fler avvikande foster, visar att detta inte är eller får vara sant. De värderingar som ligger i en religionsuppfattning kan i vissa lägen vara nödvändiga för att finna vägar ur svårlösliga utmaningar.

En del liberaler menar att det alltid ska vara skillnad mellan religion och politik. Att religionen bara är och bara får vara en privatsak. Andra liberala strömningar menar att religionen kan vara en positiv kraft även för enskilda politiker, och religionens värderingar kan spela en viktig roll för en god samhällsutveckling, men att man måste vara tydlig att göra skillnad mellan religionsutövning och politisk utövning. Jag tillhör den senare sorten. Jag tror att vi, kristna liberaler, kommer att behövas i än större utsträckning i framtiden.

Individ trots gammal och sjuk?

Detta är avslutningsanförandet på konferensen om multisjuka äldre jag höll idag:

I går var Margit på besök hemma hos oss. Hon hade tagit bilen som vanligt. Vi bor en bit utanför stan och hon bor i sitt föräldrahem i ett bostadsområde.

Margit är snart 75. Hon är extramormor åt mina små barn.

Margit mår inte så bra. Hon har ett svagt hjärta. Dåliga leder. Ständiga inflammationer. Högt blodtryck. Sjunkande njurvärden. Bara för att nämna något. När vi pratade mediciner för ett bra tag sedan så berättade hon att hon tog 15 olika piller om dan. Dessutom åker hon då och då in på sjukhus. När kroppen inte längre orkar.

Egentligen skulle hon inte få åka ut till oss. Läkaren vill inte att hon ska ta bilen. Hon ska inte bo kvar hemma heller. Men det, ursäkta uttrycket, skiter Margit fullständigt i.

Margit har ett fantastiskt psyke. För varje krämpa som drabbar kroppen, verkar hennes mentala styrka öka. Nästan alltid glad. Nästan alltid positiv. Det finns alltid andra som har det värre. Snart hittar vi rätt med medicinerna så jag känner mig friskare.

Margit är en av mina vardagshjältar. Men: Är hon en multisjuk äldre?

---

Jag gissar att de flesta av oss har bilder av de människor den här dagens konferens har handlat om. En del har det utifrån ett patientperspektiv. En del utifrån ett omsorgstagarperspektiv. En del utifrån ett organisationsperspektiv. En del utifrån ett finansieringsperspektiv.

Det är rätt. Landstingen måste fundera över hur vi ska få sjukvården att ge de sjuka gamla en anpassad vård med rätt innehåll och i rätt tid. Och det är självklart att kommunernas äldreboenden, hemvård och hemtjänst hela tiden måste fundera över hur vi ska skapa en bättre äldreomsorg. Vi måste hela tiden fundera över hur vi, trots att vi arbetar inom eller företräder olika organisationer, skapar en omsorgs- och vårdkedja som har individen i centrum. Och det vore oansvarigt att låtsas som om resurserna var oändliga.

De diskussionerna är nödvändiga. De först också ständigt. Mellan kommuner och landsting. Inom Sveriges Kommuner och Landsting. Mellan regering och riksdag. Med det civila samhället och alla andra aktörer inom äldreomsorgsområdet. Vi försöker att hitta strukturer och strategier för att lösa ett växande problem.

Men i detta sökande av strukturer och strategier finns också risker. När man sätter fokus på just de äldre som kallas multisjuka, blir risken stor att vi åter kollektiviserar såväl åldrande som sjukdom.

---

Åldrandet har länge varit en kollektiv process. När vi är unga är vi individer, på väg in i ett liv fyllt av skapande och produktion. Under hela vår yrkesverksamma tid skapas individen genom vårt arbete. Vi får värde och värdighet genom att bidra till samhällets utveckling och växt. Vi får värde och värdighet genom att vara en del av en familj, en förening, ett företag.

Men när pensionsdagen och de närmaste åren därefter passerat har något hänt. Förhoppningsvis får de flesta av oss mening med livet genom att vara mormor eller farfar, genom att vara aktiva i föreningar och samhälle. Genom att ha vänner och bekanta. Men för varje dag vi lever minskar kontaktytorna med samhället för de flesta av oss.

Och så blir vi sjuka…

Det moderna samhället, med vår tydliga fokusering på produktion och konsumtion, ekonomi och effektivitet, passar sällsynt dåligt den åldrande, multisjuka människan.

Detta, menar jag, är en av pusselbitarna i det pussel som objektiviserat åldrandet. Vi går från att vara självständiga subjekt, du och jag, till osjälvständiga objekt, hon och han, eller värre dom (patientgruppen) eller det (diagnosen, biståndsärendet).

Och som alltid är det de sårbaraste individerna som drabbas hårdast. Vi talar fortfarande om demensboenden, inte anpassade boenden för individer med demenssjukdomar. Och vi pratar om multisjuka äldre.

Men det finns inga multisjuka äldre. Det finns ett antal, ett rätt stort antal och sannolikt kraftigt ökande, individer som lider under och lever med inte bara en sjukdom, utan både två, fem eller femton olika sjukdomar, skröppligheter, svagheter. Inte en enda är den andra lik.

För: Inte en enda ska bli en del av ett kollektiv bara för att man råkar vara gammal, vara sjuk och vara i behov av samhällets stöd.

När jag ser det arbete som nu sker, blir jag ibland bekymrad över att vi trots allt ser mer till organisation, mer till tradition och mer till kollektiv, än till individen. Diskussionen om att hitta sammanhållna vårdkedjor är knappast ny. Samtalen mellan landsting och kommuner är inte något nytt påhitt. Frågan är ändå vad dessa samtal lett till. När vi fokuserar på en grupp, som nu de multisjuka äldre, innebär det att vi tappar fokus på någon annan grupp, att samtalet där avslutar och murarna mellan organisationerna åter byggs?

Vad blir då mitt inspel i denna fråga? Ska vi kommunalisera primärvården? Ska äldreomsorgen bli landstingskommunal? Spelar organisationsformen någon roll?

Det enkla svaret på den sistnämnda frågan är naturligtvis nej. Organisationsformen spelar, eller borde inte spela, någon roll. Men om den låser oss i tankar mer kring organisation och mindre till individen och hennes individuella behov är den en del i de strukturer som vi borde kunna sätta oss över.

Framtidens äldreomsorg, med fler äldre och fler sjuka äldre, kommer att kräva omfattande förändringar i hur och med vad vi jobbar. Det kommer att krävas nya strukturer snarare än förändrade strukturer. Det kommer att handla om ständig förändring, där vi själva är villiga att förändra vårt sätt att jobba, snarare än att kräva att andra förändras. Och det kommer att kräva ett allt tydligare individperspektiv.

---

En del av de multisjuka äldre lever, som Margit, länge med sina skröppligheter. Kanske kan vi till och med göra några av dem friskare. De är sannerligen inga otydliga delar av ett grått pensionärskollektiv. Varenda en av dem har en nutid och en framtid. Varenda en av dem är en individ med värde och värdighet i ett humant samhälle.

En del av de multisjuka lever med sina sjukdomar bara en liten tid, innan döden kommer. Var och en av dem har ändå en självklar rätt till att behandlas med den respekt som varje individ ska ha, från den första levnadsdagen till den sista.

Varje människa har rätt att vara individ. Med individuella rättigheter och skyldigheter genom hela livet. Varje människa har rätt att söka och finna sin egen framtid, till sin sista livsdag, även om framtiden mest handlar om de efterlevandes minnesbilder.

---

Vi går en fantastisk framtid till mötes. Tänk så många av oss här inne som kommer att få förmånen att uppleva vår hundraårsdag! Tänk så många av oss som kommer att kunna leva ett gott liv, inte bara med en, utan med många olika sjukdomar och skröppligheter. Tänk så många av oss som kommer att bli multisjuka äldre, behandlade som individer, med respekt för vem och vad vi är och vill vara, och med tankar och drömmar om vår framtid.

Vi kan komma dit. Men det är ingen annan än du och jag som kan ordna det.

Kristendom i skolan

Just nu pågår en debatt om kristendomens ställning i skolan. Det finns någon form av förslag i den nya kursplanen som enligt Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6621125.ab, nedtonar kristendomens betydelse för både den historiska och den nutida samhällsutvecklingen.

Om det är sant är det illa. Lika mycket för att det visar på en enorm okunskap om vad religionen innebär för den kulturella utvecklingen av ett land, som att den eventuellt nedtonar kristendomens betydelse.

DN har i ett antal artiklar skrivit om de tio viktigaste framtidsfrågorna för Sverige.Det börjar naturligtvis med kunskapsutmaningen http://www.dn.se/opinion/huvudledare/fem-punkter-for-kunskap-1.955427. Det har varit en intressant artikelserie. Men enligt min mening med ett stort minus. En av de allra viktigaste frågorna för framtiden, nästa mandatperiod och de kommande, är frågan om vilken kulturell bas samhället ska ha - vilka värderingar som ska styra samhällsutvecklingen.

Hittills har det varit ganska självklart att det har varit kristendomen, eller mer korrekt det judisk/kristna idéarvet, varit en så självklar del av vår kultur att den inte synts. Till och med humanisternas tankar och idéer bygger i huvudsak på dessa kristna dogmer.

Men i ett mångkulturellt samhället så måste man våga ta ställning för vad som grundar ett samhälle, och vilka värden ett samhälle ska värna. Jag har skrivit det förr, och kommer att göra det igen, det mångkulturella samhället kan bara existera om det finns en gemensam värdekärna som omfattar alla. I Sverige liksom i västvärlden i övrigt har dessa kristna dogmer varit en del av skälet till att vi idag har det samhälle vi har.

Människans lika och oändliga värde är ingen självklarhet för alla idétraditioner.
Människans individualitet kan likaså ifrågasättas.
Synen på en uppdelning av stat och religion är inte självklar i många religioner(och har inte varit det ens i kristendomen i alla tider).
Synen på barnens ställning är inte given.
Inte heller synen på människan som i grunden ond, eller god...

Om vi är på väg mot ett samhälle där vi tror att vi kan leva utan absoluta värden, eller att vi tror att människans grundläggande godhet kommer att klara ut allt, är vi ute på en mycket farlig väg. Tron att människan i grunden är god är en modern företeelse som inte ens är särskilt liberal. Det finns flera liberaler som menat att samhällets gemensamma institutioners uppgift är att väga upp individernas egocentriska möjligheter att göra det onda.

Det kanske man kunde fundera över när man gör kursplaner.