Individ trots gammal och sjuk?

Detta är avslutningsanförandet på konferensen om multisjuka äldre jag höll idag:

I går var Margit på besök hemma hos oss. Hon hade tagit bilen som vanligt. Vi bor en bit utanför stan och hon bor i sitt föräldrahem i ett bostadsområde.

Margit är snart 75. Hon är extramormor åt mina små barn.

Margit mår inte så bra. Hon har ett svagt hjärta. Dåliga leder. Ständiga inflammationer. Högt blodtryck. Sjunkande njurvärden. Bara för att nämna något. När vi pratade mediciner för ett bra tag sedan så berättade hon att hon tog 15 olika piller om dan. Dessutom åker hon då och då in på sjukhus. När kroppen inte längre orkar.

Egentligen skulle hon inte få åka ut till oss. Läkaren vill inte att hon ska ta bilen. Hon ska inte bo kvar hemma heller. Men det, ursäkta uttrycket, skiter Margit fullständigt i.

Margit har ett fantastiskt psyke. För varje krämpa som drabbar kroppen, verkar hennes mentala styrka öka. Nästan alltid glad. Nästan alltid positiv. Det finns alltid andra som har det värre. Snart hittar vi rätt med medicinerna så jag känner mig friskare.

Margit är en av mina vardagshjältar. Men: Är hon en multisjuk äldre?

---

Jag gissar att de flesta av oss har bilder av de människor den här dagens konferens har handlat om. En del har det utifrån ett patientperspektiv. En del utifrån ett omsorgstagarperspektiv. En del utifrån ett organisationsperspektiv. En del utifrån ett finansieringsperspektiv.

Det är rätt. Landstingen måste fundera över hur vi ska få sjukvården att ge de sjuka gamla en anpassad vård med rätt innehåll och i rätt tid. Och det är självklart att kommunernas äldreboenden, hemvård och hemtjänst hela tiden måste fundera över hur vi ska skapa en bättre äldreomsorg. Vi måste hela tiden fundera över hur vi, trots att vi arbetar inom eller företräder olika organisationer, skapar en omsorgs- och vårdkedja som har individen i centrum. Och det vore oansvarigt att låtsas som om resurserna var oändliga.

De diskussionerna är nödvändiga. De först också ständigt. Mellan kommuner och landsting. Inom Sveriges Kommuner och Landsting. Mellan regering och riksdag. Med det civila samhället och alla andra aktörer inom äldreomsorgsområdet. Vi försöker att hitta strukturer och strategier för att lösa ett växande problem.

Men i detta sökande av strukturer och strategier finns också risker. När man sätter fokus på just de äldre som kallas multisjuka, blir risken stor att vi åter kollektiviserar såväl åldrande som sjukdom.

---

Åldrandet har länge varit en kollektiv process. När vi är unga är vi individer, på väg in i ett liv fyllt av skapande och produktion. Under hela vår yrkesverksamma tid skapas individen genom vårt arbete. Vi får värde och värdighet genom att bidra till samhällets utveckling och växt. Vi får värde och värdighet genom att vara en del av en familj, en förening, ett företag.

Men när pensionsdagen och de närmaste åren därefter passerat har något hänt. Förhoppningsvis får de flesta av oss mening med livet genom att vara mormor eller farfar, genom att vara aktiva i föreningar och samhälle. Genom att ha vänner och bekanta. Men för varje dag vi lever minskar kontaktytorna med samhället för de flesta av oss.

Och så blir vi sjuka…

Det moderna samhället, med vår tydliga fokusering på produktion och konsumtion, ekonomi och effektivitet, passar sällsynt dåligt den åldrande, multisjuka människan.

Detta, menar jag, är en av pusselbitarna i det pussel som objektiviserat åldrandet. Vi går från att vara självständiga subjekt, du och jag, till osjälvständiga objekt, hon och han, eller värre dom (patientgruppen) eller det (diagnosen, biståndsärendet).

Och som alltid är det de sårbaraste individerna som drabbas hårdast. Vi talar fortfarande om demensboenden, inte anpassade boenden för individer med demenssjukdomar. Och vi pratar om multisjuka äldre.

Men det finns inga multisjuka äldre. Det finns ett antal, ett rätt stort antal och sannolikt kraftigt ökande, individer som lider under och lever med inte bara en sjukdom, utan både två, fem eller femton olika sjukdomar, skröppligheter, svagheter. Inte en enda är den andra lik.

För: Inte en enda ska bli en del av ett kollektiv bara för att man råkar vara gammal, vara sjuk och vara i behov av samhällets stöd.

När jag ser det arbete som nu sker, blir jag ibland bekymrad över att vi trots allt ser mer till organisation, mer till tradition och mer till kollektiv, än till individen. Diskussionen om att hitta sammanhållna vårdkedjor är knappast ny. Samtalen mellan landsting och kommuner är inte något nytt påhitt. Frågan är ändå vad dessa samtal lett till. När vi fokuserar på en grupp, som nu de multisjuka äldre, innebär det att vi tappar fokus på någon annan grupp, att samtalet där avslutar och murarna mellan organisationerna åter byggs?

Vad blir då mitt inspel i denna fråga? Ska vi kommunalisera primärvården? Ska äldreomsorgen bli landstingskommunal? Spelar organisationsformen någon roll?

Det enkla svaret på den sistnämnda frågan är naturligtvis nej. Organisationsformen spelar, eller borde inte spela, någon roll. Men om den låser oss i tankar mer kring organisation och mindre till individen och hennes individuella behov är den en del i de strukturer som vi borde kunna sätta oss över.

Framtidens äldreomsorg, med fler äldre och fler sjuka äldre, kommer att kräva omfattande förändringar i hur och med vad vi jobbar. Det kommer att krävas nya strukturer snarare än förändrade strukturer. Det kommer att handla om ständig förändring, där vi själva är villiga att förändra vårt sätt att jobba, snarare än att kräva att andra förändras. Och det kommer att kräva ett allt tydligare individperspektiv.

---

En del av de multisjuka äldre lever, som Margit, länge med sina skröppligheter. Kanske kan vi till och med göra några av dem friskare. De är sannerligen inga otydliga delar av ett grått pensionärskollektiv. Varenda en av dem har en nutid och en framtid. Varenda en av dem är en individ med värde och värdighet i ett humant samhälle.

En del av de multisjuka lever med sina sjukdomar bara en liten tid, innan döden kommer. Var och en av dem har ändå en självklar rätt till att behandlas med den respekt som varje individ ska ha, från den första levnadsdagen till den sista.

Varje människa har rätt att vara individ. Med individuella rättigheter och skyldigheter genom hela livet. Varje människa har rätt att söka och finna sin egen framtid, till sin sista livsdag, även om framtiden mest handlar om de efterlevandes minnesbilder.

---

Vi går en fantastisk framtid till mötes. Tänk så många av oss här inne som kommer att få förmånen att uppleva vår hundraårsdag! Tänk så många av oss som kommer att kunna leva ett gott liv, inte bara med en, utan med många olika sjukdomar och skröppligheter. Tänk så många av oss som kommer att bli multisjuka äldre, behandlade som individer, med respekt för vem och vad vi är och vill vara, och med tankar och drömmar om vår framtid.

Vi kan komma dit. Men det är ingen annan än du och jag som kan ordna det.